Riksdagsval 2022 Personlig assistans är lågt prioriterat av Socialdemokraterna och Moderaterna

 I  september är det åter dags för riksdagsval. Det här blogginlägget kommer att handla om hur de två s.k. statsbärande partierna prioriterar assistansreformen. För att det verkligen ska hända något riktigt konstruktivt där vi verkligen går till botten med de grundläggande orsakerna till att vi har en dysfunktionell lag och assistansreform krävs att dessa partier agerar. Det gäller oavsett om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson när rösterna räknats och riksdagen återupptar sitt arbete efter sommaren. Som vi ska se i det här blogginlägget är det tyvärr inte mycket som tyder på att det kommer att ske – åtminstone inte utan stora påtryckningar på båda parter.

 

Socialdemokraterna

Hittills har vår statsminister i sitt nya ämbete inte sagt något dumt om vår personliga assistans – å andra sidan har vi inte sett ett enda konkret förslag på förbättringar heller.

Magdalena Andersson har pekat ut tre prioriterade områden

·  Bekämpa den organiserade brottsligheten och bryta segrationen

 Skynda på den gröna omställningen i Sverige

TTa tillbaka den demokratiska kontrollen av välfärden.

Sista punkten tolkar jag utifrån olika utspel som att statsministern vill ha bort riskkapitalbolag och diverse oseriösa aktörer i välfärden som slussar över pengar till skatteparadis.

Utspelen duggar tätt på statsministerns facebook sida. I mellandagarna kom ett som handlade om den gröna omställningen. Magdalena Andersson vill att den svenska staten ska spendera åtminstone 100 miljarder kr på att stödja gröna investeringar för att Sverige ska uppfylla vår del av Parisavtalet från 2015. 100 miljarder kr eller mer är oerhört mycket pengar men jag är inte alls emot förslaget i sig. 

De investeringar som krävs för att vi ska komma bort från beroendet av olja och kol kostar oerhört mycket pengar och kräver att staten går in med stora belopp. Ett exempel. Bara i Norrbottens län planeras investeringar på ofattbara 700 miljarder, d v s 700 000 miljoner kr kommande 15-20 åren. För att få lite begrepp om vilka summor det rör sig om - årsbudgeten i min hemkommun Jönköping är drygt 7 miljarder kr…

Däremot skaver det att regeringen – när den verkligen anser något är viktigt trollar fram fantasisummor medan det är förtvivlat svårt att skaka fram några extra miljarder kr till vår personliga assistans. Drygt 2500 personer ar förlorat statlig assistansersättning sedan hösten 2015. Summan för att åter ge friheten till berörda personer skulle vara ungefär 5 miljarder kr – endast/max 5 % av summan jämfört med de pengar Magdalena Andersson vill spendera på klimatomställning. Pratar vi om fördelning om dessa 100 miljarder kr skulle det alltså fortfarande finnas åtminstone 95 miljarder kr kvar även efter att dryga 2500 personer åter fått tillbaka assistansen.

Ingen har väl missat att el-priset har gått upp kraftigt.Tycker faktiskt det är självklart att regeringen går in med stöd. Fördelningen är inte så orättvis som kan tyckas först, det är maxbeloppet 2000 kr/månad december-februari som träder in vid en förbrukning över 2000 kilowatt/månad. Det finns en trappa om jag inte missförstått något.

Jag föredrar emellertid den norska modellen där staten betalar en stor del av notan när kilowattpriset överstiger ett visst belopp som så vitt jag förstår kommer alla till del. Den är. trots allt mer rättvis.

Vad har då elpriset att göra med personlig assistans? Till att börja med slår höga el-priser väldigt hårt mot personer med låga inkomster och vi är starkt överrepresenterade. Men framförallt vill jag ge ett exempel till på hur lätt staten kan spendera pengar – om det verkligen anses viktigt.

Dessa exempel sker alltså samtidigt som regeringen återigen är mycket snåla med schablonhöjningen som bara höjs med 1,5 %. Vi är med andra ord inte högt prioriterade.

Moderaterna

Vinner högeroppositionen heter nästa statsminister Ulf Kristersson. Jag tvivlar inte alls på Kristdemokraternas och Liberalernas goda vilja. Liberalerna löper emellertid mycket stor risk att åka ur riksdagen, vilket i så fall kraftigt försvagar KD-s förhandlingsutrymme.

 Moderaterna kommer vara den helt  dominanta kraften och vad står Ulf Kristersson här? Ja, han har aldrig uttryckt sig som Magdalena Andersson gjorde 2015 men det förtjänar knappast beröm från mig. För jag har nämligen, vad jag minns aldrig hört Ulf Kristersson uttala sig om personlig assistans överhuvudtaget… Det är uppenbart att våra frågor inte förtjänar någon större uppmärksamhet hos Ulf Kristersson. Så vi kan inte ha några höga förväntningar här.

Det betyder inte att det inte finns moderater som bryr sig – det gör det och det finns socialdemokrater som bryr sig också. Tyvärr spelar det ingen roll så länge inte högsta ledningen i M visar något större intresse. Hur är det med M-s vilja att lägga upp pengar som faktiskt behövs för att återställa assistansreformen? Den är mycket låg som jag ser det. I ändringsbudgeten som gäller är höjningen av schablonen lika snål som hos regeringen. Däremot finns pengar avsatta för ett nytt jobbskatteavdrag. Många brukar säga att S älskar skattehöjningar. För M råder motsatsen – här är skattesänkningar och pressa ner statens utgifter överordnat allt annat. Något som i huvudsak ska finansieras av arbetslösa, sjuka och funkisar.

Löfven regeringens stora ansvar för förfallet är odiskutabelt. Men även Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt som statsminister är delansvariga. Även de pratade om höga kostnader och visade noll intresse åt att åtgärda den oerhört viktiga domen från HFD (då kallat Regeringsrätten) som bekräftade FK-s lagvidriga begrepp ”integritetsnära” hjälpbehov och den horribla tolkningen av grundläggande behov som följde.

Liksom hos regeringen finns hos M-s ledning inte några tecken på att åtgärda de verkligt grundläggande problemen – nämligen behovsbedömningarna och den ständiga underfinansieringen av schablonen. Jag menar verkligen allvar när jag skriver följande:

Inget parti är seriöst med att återupprätta assistansreformen om inte detta åtgärdas! Bortsett från blankt nej till kommunalisering finns inga viktigare frågor. Det är t.om viktigare än förstatligande. Det sistnämnda kan bli en katastrof om inter detta åtgärdats innan själva förstatligandet. Vid ett förstatligande är nämligen risken/sannolikheten stor att tvåårsomprövningarna återupptas i full skola. Utan att ovan nämnda problem åtgärdats vågar jag knappt tänka på följderna…

* Så hur ska vi agera när de två regeringspartierna, utifrån olika ideologiska utgångspunkter är så motvilliga att på allvar göra något åt en numer dysfunktionell LSS lag?

Hur sätter vi bäst press på respektive parti? Kan lösningen vara att trycka på kärnorna i respektive partis ideologi? I S fall en välfärd åt alla – PA är en självklar del av vår generella välfärd – hög levnadsstandard åt alla. Och hos M – den individuella friheten för att kunna leva sitt egna liv?

 

Jag är och kommer alltid att vara en varm anhängare för en generell omfattande välfärdsstat. Inom den generella välfärden måste det även finnas utrymme för stora satsningar på mindre grupper. Allt kan inte lösas med kollektiva lösningar för hela befolkningen Annars har vi i praktiken ingen generell välfärdsstat som omfattar alla.