I september är det åter dags för riksdagsval. Det här blogginlägget kommer att handla om hur de två s.k. statsbärande partierna prioriterar assistansreformen. För att det verkligen ska hända något riktigt konstruktivt där vi verkligen går till botten med de grundläggande orsakerna till att vi har en dysfunktionell lag och assistansreform krävs att dessa partier agerar. Det gäller oavsett om statsministern heter Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson när rösterna räknats och riksdagen återupptar sitt arbete efter sommaren. Som vi ska se i det här blogginlägget är det tyvärr inte mycket som tyder på att det kommer att ske – åtminstone inte utan stora påtryckningar på båda parter.
Socialdemokraterna
Hittills har vår statsminister i sitt nya ämbete inte sagt något dumt om
vår personliga assistans – å andra sidan har vi inte sett ett enda konkret
förslag på förbättringar heller.
Magdalena Andersson har pekat ut tre prioriterade
områden
· Bekämpa
den organiserade brottsligheten och bryta segrationen
Skynda på den gröna omställningen i Sverige
TTa tillbaka den demokratiska kontrollen av välfärden.
Sista punkten tolkar jag utifrån olika utspel som att
statsministern vill ha bort riskkapitalbolag och diverse oseriösa aktörer i
välfärden som slussar över pengar till skatteparadis.
Utspelen duggar tätt på statsministerns facebook sida. I mellandagarna kom ett som handlade om den gröna omställningen. Magdalena Andersson vill att den svenska staten ska spendera åtminstone 100 miljarder kr på att stödja gröna investeringar för att Sverige ska uppfylla vår del av Parisavtalet från 2015. 100 miljarder kr eller mer är oerhört mycket pengar men jag är inte alls emot förslaget i sig.
De investeringar som krävs för att vi ska komma bort från beroendet av olja och
kol kostar oerhört mycket pengar och kräver att staten går in med stora belopp.
Ett exempel. Bara i Norrbottens län planeras investeringar på ofattbara 700
miljarder, d v s 700 000 miljoner kr kommande 15-20 åren. För att få lite
begrepp om vilka summor det rör sig om - årsbudgeten i min hemkommun Jönköping
är drygt 7 miljarder kr…
Däremot skaver det att regeringen – när den verkligen anser något är viktigt
trollar fram fantasisummor medan det är förtvivlat svårt att skaka fram några
extra miljarder kr till vår personliga assistans. Drygt 2500 personer ar
förlorat statlig assistansersättning sedan hösten 2015. Summan för att åter ge
friheten till berörda personer skulle vara ungefär 5 miljarder kr – endast/max 5
% av summan jämfört med de pengar Magdalena Andersson vill spendera på
klimatomställning. Pratar vi om fördelning om dessa 100 miljarder kr skulle det
alltså fortfarande finnas åtminstone 95 miljarder kr kvar även efter att dryga
2500 personer åter fått tillbaka assistansen.
Ingen har väl missat att el-priset har gått upp kraftigt.Tycker faktiskt det är självklart att regeringen går in med stöd. Fördelningen är inte så orättvis som kan tyckas först, det är maxbeloppet 2000 kr/månad december-februari som träder in vid en förbrukning över 2000 kilowatt/månad. Det finns en trappa om jag inte missförstått något.
Jag föredrar emellertid den norska modellen där staten betalar en stor del av notan när kilowattpriset överstiger ett visst belopp som så vitt jag förstår kommer alla till del. Den är. trots allt mer rättvis.
Vad har då elpriset att göra med personlig assistans?
Till att börja med slår höga el-priser väldigt hårt mot personer med låga
inkomster och vi är starkt överrepresenterade. Men framförallt vill jag ge ett exempel till på hur lätt staten kan spendera pengar – om det verkligen anses viktigt.
Dessa
exempel sker alltså samtidigt som regeringen återigen är mycket snåla med
schablonhöjningen som bara höjs med 1,5 %. Vi är med andra
ord inte högt prioriterade.
Moderaterna
Vinner högeroppositionen heter nästa statsminister Ulf Kristersson. Jag tvivlar inte alls på Kristdemokraternas och Liberalernas goda vilja. Liberalerna löper emellertid mycket stor risk att åka ur riksdagen, vilket i så fall kraftigt försvagar KD-s förhandlingsutrymme.
Moderaterna kommer vara den helt dominanta kraften och vad står Ulf Kristersson
här? Ja, han har aldrig uttryckt sig som Magdalena Andersson gjorde 2015 men
det förtjänar knappast beröm från mig. För jag har nämligen, vad jag minns aldrig
hört Ulf Kristersson uttala sig om personlig assistans överhuvudtaget… Det är
uppenbart att våra frågor inte förtjänar någon större uppmärksamhet hos Ulf
Kristersson. Så vi kan inte ha några höga förväntningar här.
Det betyder inte att det inte finns moderater som bryr
sig – det gör det och det finns socialdemokrater som bryr sig också. Tyvärr spelar det
ingen roll så länge inte högsta ledningen i M visar något större intresse. Hur
är det med M-s vilja att lägga upp pengar som faktiskt behövs för att återställa
assistansreformen? Den är mycket låg som jag ser det. I ändringsbudgeten som
gäller är höjningen av schablonen lika snål som hos regeringen. Däremot finns
pengar avsatta för ett nytt jobbskatteavdrag. Många brukar säga att S älskar
skattehöjningar. För M råder motsatsen – här är skattesänkningar och pressa ner
statens utgifter överordnat allt annat. Något som i huvudsak ska finansieras av
arbetslösa, sjuka och funkisar.
Löfven
regeringens stora ansvar för förfallet är odiskutabelt.
Men även Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt som statsminister är delansvariga. Även de pratade om
höga kostnader och visade noll intresse åt att åtgärda den oerhört viktiga
domen från HFD (då kallat Regeringsrätten) som bekräftade FK-s lagvidriga
begrepp ”integritetsnära” hjälpbehov och den horribla tolkningen av
grundläggande behov som följde.
Liksom hos regeringen finns hos M-s ledning inte några
tecken på att åtgärda de verkligt grundläggande problemen – nämligen behovsbedömningarna och den ständiga
underfinansieringen av schablonen. Jag menar verkligen allvar när jag skriver
följande:
Inget parti är seriöst med att återupprätta
assistansreformen om inte detta åtgärdas!
Bortsett från blankt nej till kommunalisering finns inga viktigare frågor.
Det är t.om viktigare än förstatligande. Det sistnämnda kan bli en katastrof om
inter detta åtgärdats innan själva förstatligandet. Vid ett förstatligande är
nämligen risken/sannolikheten stor att tvåårsomprövningarna återupptas i full
skola. Utan att ovan nämnda problem åtgärdats vågar jag knappt tänka på
följderna…
* Så hur ska vi agera när de två regeringspartierna, utifrån olika ideologiska utgångspunkter är så motvilliga att på allvar göra något åt en numer dysfunktionell LSS lag?
Hur sätter vi bäst press på respektive parti? Kan
lösningen vara att trycka på kärnorna i respektive partis ideologi? I S fall en
välfärd åt alla – PA är en självklar del av vår generella välfärd – hög levnadsstandard
åt alla. Och hos M – den individuella friheten för att kunna leva sitt egna
liv?
Jag är och kommer alltid att vara en varm anhängare
för en generell omfattande välfärdsstat. Inom den generella välfärden måste det även finnas utrymme för stora satsningar
på mindre grupper. Allt kan inte lösas med kollektiva lösningar för hela
befolkningen Annars har vi i praktiken ingen generell välfärdsstat som omfattar alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar