Ökade bostadskostnader riskerar att omöjliggöra ett självbestämt liv för många med låga inkomster

 För alla som har så pass omfattande funktionsvariationer att vi är beroende av stöd från samhället måste många bitar falla på plats för att vi ska kunna ha ett självständigt/självbestämt liv. Rätten till Personlig assistans om behoven är stora är givetvis extremt viktigt men det krävs mycket annat också. T.ex. en åtminstone hyffsad ekonomi om hen inte kan arbeta, tillgång till bästa möjliga hjälpmedel, tillgänglighet, utbildning, transporter, sjukvård med mera. Och så någonting som alla tar för självklart en bra bostad med alla de bekvämligheter vi tar för givna – även om bankkontot inte är så stort.

Officiellt har Sverige mycket höga ambitioner med bostadspolitiken. I Regeringsformen 1 kap § 2, andra stycket kan vi läsa följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Som framgår ovan har den offentliga sektorn ett ansvar att se till att det finns bra bostäder åt alla – oavsett ekonomiska förutsättningar. Tanken är att i Sverige ska det inte finnas slumområden, särskilda bostäder för enbart de med lägst inkomst (vanlig med sådana bostadsformer i många länder). Ansvaret för att förverkliga detta åligger det som kallas Allmännyttan - kommunala bostadsföretag över hela Sverige med uppgift att tillhandahålla hållbara och prisvärda bostäder för alla.

Allmännyttan har därmed en viktig uppgift att jämna ut klassklyftor i vårt samhälle. För någon vecka sedan visade Uppdrag Granskning ett reportage som visade att systemet har börjat att krackelera. Den faktiska tillgången på hyresbostäder med hög standard till överkomligt pris för alla håller på att minska med allvarliga konsekvenser.

Varför har det blivit så? Det pågår uppenbart en utveckling som löper parallellt med försämringarna i den generella välfärden. En långtifrån obetydlig andel av Allmännyttans bostäder har privatiserats med högre hyror som följd. Debatten om avregleringar av bostadsmarknaden är en del av detta. Hyrorna ska sättas marknadsmässigt. I samband med reparationer/upprustningar kan därför hyran höjas. Och det är i små belopp det handlar om – höjningar på 40-50% är inte ovanliga enligt UG. Ett konkret exempel. En person med en hyra på säg 6000 kr/månad kan plötsligt få betala 9000 kr…

När UG pratade med experter på den svenska bostadsmarknaden var de oroliga för att vi går mot en utveckling som de på papperet mycket höga ambitionerna var tänkta att undvika – att det uppstår bostadsområden enbart för, med svenska mått mycket fattiga personer.

När jag tittade på reportaget tänkte jag genast. - Det berör givetvis alla med låga inkomster, inklusive lönearbetande med låga löner men finns det överhuvudtaget någon undersökning hur bostadskostnaden för personer med sjuk eller aktivitetsersättning?  Jag googlade lite och det var lätt att hitta statistik om hur många som har bostadstillägg med mera. Att hitta en undersökning som på allvar går på djupet med boendesituation var desto svårare. Fortsätter den utveckling som forskarna varnar för riskerar många (där vi som bekant är kraftigt överrepresenterade) att inom en inte avlägsen framtid bli hänvisade till bostäder som vi kan benämna ”modern slum”.

Som en varm anhängare av en stark välfärdsstat accepterar jag inte en sådan utveckling. Hur ska en person som lever på sjukersättning kunna klara av hyreshöjningar på 50 %?
Det går inte. Visst, regeringen inför rejäla höjningar av taket på bostadstillägget och andra ekonomiska förbättringar. Men det kommer inte räcka för många om forskarna har rätt i sina framtidsprognoser.

 

* Sen finns ett ännu mer akut problem som drabbar de med lägst inkomster allra hårdast – höga energipriser.

Ett exempel. En person som vi kallar Emma har personlig assistans och lever på sjukersättning + bostadstillägg. Energipriset ökar snabbt vilket innebär att en allt större del av Emmas magra inkomster går åt till att betala el-notan. Och inte bara det. Höga energipriser gör att allt annat också bli dyrare vilket urholkar Emmas ekonomi ännu mer och med den möjligheten till ett självständigt/självbestämt liv.

Min blogg är inte rätt plats att gå in på djupet i debatten om framtidens energikällor. Själv tror jag inte de höga nuvarande priserna är ett temporärt problem. Den .gröna omställningen kommer att kräva enorma energimängder, risken för ett mer eller mindre permanent underskott på el och med dem höga priser är uppenbar och måste tas på största allvar. Det gäller inte att enbart skydda de lägst inkomster utan möjligheterna att hålla igång den ekonomiska motorn (det som kallas ekonomisk tillväxt) som utgör underlag till de skatter som finansierar välfärden.

Om behovs bedömningar haft Funktionsrättskonventionen som förebild

 Hanna Ergard är forskare vid Göteborgs Universitet och följt och forskat om nedmonteringen av assistansreformen och andra LSS insatser i över ett decennium. STIL har intervjuat Hanna om behovsbedömningen, Funktionsrättskonventionen och vad som behöver göras för att få debatten kring assistansenatt handla om reformens verkliga syfte, istället för höga kostnader, fusk med mera.

Varför har utvecklingen varit så negativ under så många år? Hanna Ergard ser åtminstone 2 huvudanledningar

1)     Kostnadsdebatten

2)     Behovsbedömningarna

Kostnaden ja. Det är uppenbart att det finns ett tryck på att hålla ner kostnaden vilket leder till försämringar men samtidigt undrar Hanna. Vad är det som är så kostsamt och jämfört med vad?

Behovsbedömningarna. Hanna Ergard menat att det blivit ett extremt fokus på att alla ska bedömas likvärdigt. Detta har lett till extrem noggrannhet” med bieffekten att behovsbedömningarna fjärmat sig från det som är syftet med lagen – att vi med hjälp av den personliga assistansen ska kunna leva som andra utifrån egna val. Kort och gott – bestämma över våra liv.

Funktionsrättskonventionen är som sagt inte lag. De flesta är nog överens om att en uppdaterad, eller helt ny lag (själv förespråkar jag en ny lag) måste det finnas paragrafer som reglerar hur behovsbedömningarna ska se ut och de ska utgå från Funktionsrättskonventionen artikel 19. Om behovsbedömningarna utgått från detta, hur hade det sett ut/fungerat då?

Låt oss först konstatera att Hanna Ergard har helt rätt i att dagens behovsbedömningar har skärmat sig väldigt, väldigt långt från hur lagen var tänkt att fungera. Tittar vi på hur den allmänna kommentaren till artikel 19 är skriven och utgår från den hade behovsbedömningarna sett helt annorlunda ut.

I Funktionsrättskonventionen finns en rad kriterier för vad som är personlig assistans. Här hittar vi det centrala där vi assistansanvändare är i fokus, inte stelt utformade mallar –

vem ska jobba som assistent, vad ska assistenterna göra, hur ska det göras och när ska assistenterna jobba.

Vidare finns klara bestämmelser om att vi ska kunna välja vilken assistansanordnare vi vill ha. Monopol, såväl statliga-kommunala eller privata är inte förenliga med hur riktig personlig assistans ska fungera. Det finns också en bred definition av vad som ska räknas som institution. Har gått igenom detta tidigare men mycket kort. En institution eller institutionsliknande förhållande uppstår så fort villkoren för ett självständigt/självbestämt liv inte uppfylls enligt artikel 19. Det innebär bland annat att det räcker med att en person inte beviljas tillräckligt med assistanstimmar för att förverkliga ett självbestämt liv för att hen hamnar i en institutionsliknande miljö.

Behovsbedömningar är också beskrivna och de skiljer sig oerhört mycket från det som Försäkringskassan och kommunerna sysslar med. Enligt Funktionsrättskonventionen ska stor hänsyn tas till de behov vi själva anser oss ha för att leva det liv vi själva liv – ett SJÄLVBESTÄMT liv. Omsatt till verkligheten skulle detta innebära att behovsbedömningarna som de ser ut idag skulle förändras i grunden. Det skulle inte finnas plats för minut och sekundräknande, ”integritetsnära hjälpbehov” som villkor för att beviljas assistanstimmar skulle förpassas till soptunnan för gott. Ja, det skulle inte finnas plats för grundläggande behov i lagtexten heller, åtminstone inte som villkor för att få personlig assistans.

Finns det någon riksdagsmajoritet idag för att genomföra en så genomgripande förändring av behovsbedömningarna – vilket är en förutsättning om vi ska få ordning på dem? Tittar vi på de olika partiernas ståndpunkter blir svaret tyvärr nej – det finns inget majoritetsstöd för att se till att hela hjälpbehoven bedöms och att våra verkliga behov verkligen ska tillgodoses. Frågan är, hur skapar vi opinion för att få till en förändring?

Intervjun med Hanna Egard

* Har jag själv blivit ”miljöskadad”, överdrivet misstänksam mot FK och därmed staten när det gäller personlig assistans? Möjligen är det så, det är ingen sund relation jag har till myndigheten i alla fall. Efter mina upplevelser hösten 2017 är tyvärr mitt förtroende kört i botten, det hjälps inte. Själva den s.k. omprövningen var en förfärlig upplevelse. Jag förstår att mina vänner ville lugna mig efter den traumatiska upplevelsen när de sa ungefär följande:

 Ta det lugnt Thomas, FK kan aldrig ta ifrån dig din assistans – det är omöjligt utifrån de behov du har. Likväl kom det ett besked s.k. kommunicering där F.K. faktiskt planerade att stryka all personlig assistans (= dygnet runt assistans). Omprövningsstoppet kom i sista stund, jag och många tusen personer till hängde över klippkanten men räddades i sista stund.

Efter detta blir jag alltid misstänksam när jag upptäcker uppenbara kryphål för F.K. ”Särskilt ändrade förhållanden” är ett av många exempel. Tyvärr får jag, nästan alltid rätt när det gäller misstankar i negativ riktning.

Begreppet ”särskilt ändrade förhållanden” = möjlighet till kryphål och indragen personlig assistans

 När omprövningsstoppet för tvåårsomprövningar infördes hösten 2017 (som räddade mig från att förlora all statlig assistansersättning) var alla assistansanvändare skyddade, eller? Nej, riktigt så enkel var inte verkligheten vilket jag tror många har glömt bort idag. Till att börja med omfattade omprövningsstoppet aldrig personer med kommunalt beviljad assistansersättning. För det andra fanns det faktiskt ett viktigt undantag även för den statliga assistansersättningen. Uppkom det vad som kallades ”särskilt ändrade förhållanden” skulle omprövningar ske. I lagtexten formuleras det så här:

Rätten till assistansersättning ska omprövas i den utsträckning som denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade

§ 12 Socialförsäkringsbalken kapitel 51

Jag tycker det är tydligt att det bara är det ändrade förhållandet som ska bedömas – inte hela behovet av hjälp och stöd.

Vad är då ett särskilt ändrat förhållande? Juristen Mathias Blomberg redogjorde för det i samband med ett av Ifa-s debattforum jag deltagit i. Med ett särskilt ändrat förhållande avses stora förändringar i livet som faktiskt påverkar behovet av stöd och hjälp. Det kan t.ex. vara att hen flyttar från föräldrahemmet Eller att, vilket är ovanligt personen faktiskt behöver mindre assistanstimmar. Skidåkaren Anna Holmlund som skadade sig mycket, mycket svårt 2018 är ett exempel. Efter flera års rehabilitering har behovet av personlig assistans faktiskt minskat.

Likväl dyker det upp fler och fler fall nu där personer förlorar statlig assistansersättning, trots omprövningsstoppet och trots införandet av begreppet ”särskilt ändrade förhållanden”. Det tycks räcka med att t.ex. hunden avlider för att vi ska riskera att förlora all statlig assistansersättning. Hur många är drabbade? Åtminstone ett par hundra personer.

Hur är då detta möjligt? Ja, jag är faktiskt inte det minsta förvånad och ingen borde vara det. Redan när begreppet skrevs in Socialförsäkringsbalken 2018 kände jag direkt en oro för att det skulle missbrukas. Märkligt nog delade inte Ifa alls min oro när jag berättade att om jag hypotetiskt behövde söka fler assistanstimmar i en nära framtid skulle jag inte lite en sekund på att FK enbart skulle bedöma behovet av utökning av antalet assistanstimmar. Följaktligen skulle jag aldrig våga söka fler timmar om inte hälsotillståndet försämrades drastiskt vilket skulle göra det omöjligt att undvika nya behovsbedömningar.

Är vi assistansanvändare som grupp naiva när det dyker upp sådana här otrevliga saker? Ja, jag tycker faktiskt det. FK har genom åren visat sig vara mycket villiga och måste jag motvilligt medge – mycket skickliga på att utnyttja kryphål och tänja och bända på prejudicerande domar till det yttersta. Det här är inget undantag.

I § 12 finns ju faktiskt ingen klar definition på vad som är ett ”särskilt ändrat förhållande”. Alltså är det upp till tolkning. Eftersom FK tänjt, vänt och bänt på lagen i snart 15 års tid är jag, tyvärr inte alls överraskad att det sker nu också, ingen borde vara det. Varför skulle det vara annorlunda nu – egentligen? Regeringen har t.ex. inga planer på att se till att behovsbedömningar beräknas i sin helhet, inte styckvis. Det har inte gått ut ett regleringsbrev med att den personliga assistansen ska bedömas på ett annat sätt än idag.

Sen undrar jag en sak, hur får FK reda på att berörd person t.ex. har slutat simma eller att hunden avlidit? Det vet jag inte. Hur mycket information har FK och varifrån kommer den? Visst, enligt lag är vi skyldiga att anmäla ändrade behov av stöd och hjälp. Men nämnda exempel är verkligen inte ett särskilt ändrat förhållande så som Mathias Blomberg definierar det. Hade jag haft hund eller slutat simma hade jag inte yppat ett ljud till FK om detta för staten har ingenting att göra med det. Det är inget särskilt ändrat förhållanden. Och ja, det hade varit som att öppna Pandoras ask.

I en debattartikel i frågan skriver STIL bland annat följande:

Det är som om Försäkringskassan ser personlig assistans som en räcka tidsbestämda insatser avsedda för bestämda aktiviteter. Det är fel. Så är hemtjänsten och ledsagningen konstruerad, inte den personliga assistansen.

Så är det givetvis och den inställningen är mycket tydlig när man läser de prejudicerande domarna i Regeringsrätten och Högsta Förvaltningsdomstolen. Rättsväsendet ser nämligen inte på personlig assistens på samma sätt som vi gör. I domstolsjuristernas värld är personlig assistans inget hjälpmedel för att leva ett självständigt liv utifrån våra egna val och förutsättningar. Hemtjänsttänket lyser istället igenom lång väg. Det är samma domar som FK satt i system att tolka så snävt och det bara går. Det är mot den bakgrunden jag tror vi måste se att FK agerar som de gör vad gäller återupptagna omprövningar. Har man en hemtjänstliknande syn på vad som är personlig assistans och agerar utifrån detta med stöd av rättsväsendet är det kanske inte så konstigt att en information om avlidna hundar ses som en ursäkt för att göra om hela behovsbedömningen från ruta ett.

FK är ändå inte ensamt ansvariga. Kommunerna har ofta varit de som drivit ärendena ända upp till Regeringsrätten, numer Högsta Förvaltningsdomstolen.  Det inkluderar den första och viktigaste domen från 2009 där definitionen av vad som är grundläggande behov inskränktes rejält och som gäller än idag med välkända konsekvenser. Kommunerna då? De berörs ju inte alls av omprövningsstoppet med skrämmande konsekvenser.

Bryter FK mot lagen? Tja, utifrån som lagen är skriven angående ”särskilt ändrade förhållanden tycker jag de gör det. Verkligheten är ändå inte lika glasklar som vi vill ha den till. Definitionen är som sagt oklar i lagtexten vilket lämnar utrymme för tolkning. Sen finns det veterligen inget domstolsbeslut som säger att F.K  faktiskt bryter mot lagen angående återupptagna omprövningar.  Alltså kan allt fortsätta och kommer att göra det.

 Funktionsrättskonventionen då? Ja, den är inte lag och utifrån egna erfarenheter efter samtal med kommunala tjänstepersoner vet jag att den betyder ingenting när LSS tillämpas och samma sak gäller helt uppenbart när F.K. tillämpar LSS.

Vad kan sätta stopp för det? Jag ser bara två möjligheter:

1) 1 Behovsbedömningarna görs om i grunden med utgångspunkt från Funktionsrättskonventionen om vad som faktiskt definierar vad som är personlig assistans, vilka kriterier som måste vara uppfyllda.

2) Det drivs domstolsfall som faktiskt slår fast att FK-s tillämpning av omprövningar vid ”särskilt ändrade förhållandena” faktiskt är lagvidriga + att begreppet särskilt ändrade förhållandende definieras tydligt. Eller ännu bättre förhållande stryks och ersätts med t.ex. behov.

* 

Kan inlåsningseffekter skapas när assistansanordnare erbjuder juridisk hjälp?

 Många assistansanordnare men långt ifrån alla erbjuder juridisk hjälp till sina assistansanvändare. Skapar det ett beroendeförhållande för assistansanvändaren mot anordnaren? Denna fråga har en student vid Handelsskolan i Göteborg undersökt. Svaret enligt avhandlingen är att det finns men hur stora är de? Avhandlingen bygger på intervjuer med 29 personer och med utgångspunkt av dessa finns det problem. Intervjuade personer uppger att det är vanligt med att anordnaren ställer olika krav. T.ex. att berörd person måsta stanna X antal år hos anordnaren om anordnaren hjälper till med ansökan eller att det är svårt och byta även om hen vill göra det.

Så ska det givetvis inte fungera. Jag försvarar i alla lägen vår rätt att välja anordnare via kontantstödsprincipen och då måste finnas privata alternativ men jag är inte så naiv att jag tror att privat anordnare är lika med felfri anordnare, där 100 anordnare av 100 är lika med verksamheter där alla allt fungerar perfekt. Hade fallet varit så hade det inte funnits något problem alls med fusk och kriminalitet hos privata anordnare.

När vi pratar om det här tycker jag det är viktigt att vi granskar lite varför den privata sektorn överhuvudtaget är så stor? Ja, uppenbart är många ändå väldigt nöjda medan väldigt många (inkluderar undertecknad) absolut inte vill ha kommunen som anordnare. Hade alla kommuner skött sig bra som anordnare och tillämpningen av lagen fungerat som det var tänkt hade behovet av jurister och efterfrågan på privata anordnare varit mycket mindre. Avhandlingen ger dessutom klara indikationer varför jurister behövs:

De intervjuade beskriver mycket höga krav för att kvalificera sig för assistans, att hitta rätt information, intyga behovet av assistans och överklaga eventuella avslag.

Jag vågar med mycket stor sannolikhet säga att jurister anställda hos privata assistansanordnare hjälpt flera tusen personer att få den hjälp de enligt lag har rätt till. Istället för att eventuellt ropa på förbud mot att anordnare anställer jurister borde vi börja med att ställa frågan:

Varför finns inte offentlig rättshjälp? Att det skulle kosta lite pengar för staten spelar som vanligt säkert en roll men sen finns det en faktor till som vi inte kan bortse till. Juristerna hjälper till att utjämna en spelplan som annars är extremt ojämn mellan å ena sidan staten eller kommunerna och vi berörda på andra sidan. Utan juristerna lämnas många att kämpa på egen hand mot en ofta övermäktig motståndare.

 Här finns ytterligare argument för att införa rättshjälp. Alla anordnare erbjuder inte denna hjälp och därmed uppstår en stor ojämlikhet även mellan assistansanvändare som inte är acceptabel. Denna orättvisa omfattar också alla som får stångas mot staten och kommunerna med hjälp och stödinsatser som inte handlar om personlig assistans. Tusentals personer får hjälp i sin kamp mot staten men tusentals och åter tusentals har INTE den möjligheten. Utan hjälp från kanske mycket kunnig anhörig tvingas många kämpa på så gott det går – många orkar av förklarliga skäl inte att kriga mot staten eller hemkommunen. 

Så länge inte assistans beviljas för behov och staten inte har en uttalad ambition att verkligen tillämpa lagen som det var tänkt - ur statens synvinkel finns ingen anledning att införa rättshjälp. Rent krasst- vem med mycket makt ger frivilligt bort ett stort övertag?

Lite mer information om avhandlingen

* Regeringen har meddelat att Försäkringskassan ska få i uppdrag att ta fram ”ny kunskap om hur behovsbedömningar som inte ska vara så integritetskränkande”. FK ska lämna rapport till regeringen 30 juni 2022. Socialminister Lena Hallengren kommenterar för Assistanskoll:

syftet med uppdraget är att handläggningen ska bli mer transparent och mindre påfrestande för den som behöver personlig assistans.

– Syftet med kunskapsstödet är att bidra till en handläggning som upplevs som mer begriplig och mindre integritetsnära. Målet är att utredningarna inte ska upplevas som integritetskränkande.

Ambitionen från regeringen att omprövningarna ska bli mindre integritetskränkande är vid en första anblick bra. Tyvärr går det ändå inte ihop.

 

Ett grundläggande problem till att behovsdömningarna är integritetskränkande är att behoven inte bedöms i sin helhet och det har regeringen ingen ambition att ändra på. Det finns heller ingen ambition att fler ska beviljas personlig assistans eller att fler timmar ska beviljas.

Dessutom finns det stor anledning att vara kritisk till att brukarrörelsen inte ska vara involverad. Att det verkligen inte finns någon ambition att fler ska beviljas personlig assistans bekräftar Lena Hallengren med den här kommentaren:

 Regeringen bedömer att det inte kommer att leda till vare sig fler eller färre assistanstimmar eller personer med personlig assistans. För att stärka rätten till assistans har regeringen aviserat om en reform baserad på utredningen om stärkt assistans.

Assistanskoll intervjuar Lena Hallengren

Hur ska personlig assistans och andra funktionsrättsfrågor få utrymme i valrörelsen? Jag tror det finns en öppning i klimatfrågan

 Det är inte ens ett år kvar till nästa riksdagsval. I förra valet fick oväntat personlig assistans stort utrymme, hur blir det den här gången, vilka möjligheter har vi att lyfta fram den personliga assistansen och andra viktiga funkisfrågor generellt?

Ärligt talat blir det mycket svårt. Efter alla brister i välfärdsstaten som blottlades i pandemin var min förhoppning att välfärdsfrågor skulle bli centrala, nu har optimismen minskat rejält, det blir allt tydligare att de frågorna kommer att hamna i skymundan i valrörelsen p.g.a. samhällsutvecklingen. Det är odiskutabelt att gängbrottsligheten är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Om inget oförutsett sker kommer därför hårda frågor om polis, rättsväsende, gängvåld, integration mm att få stort utrymme. Vår personliga assistans kommer också bli indragen här på ett negativt sätt genom kopplingar mellan organiserad brottslighet och välfärdskriminalitet.

Nyligen släppte polisen i samarbete med ett tiotal andra myndigheter en rapport som beskrev det aktuella läget för hur våra välfärdssystem utnyttjas av den organiserade brottsligheten. De viktigaste slutsatserna i rapporten var:

·   Komma åt/stjäla pengar från välfärdssektorn har blivit en allt viktigare inkomstkälla.

·  Istället för att råna banker eller värdetransporter ”rånar” man istället den offentliga sektorn på mycket stora belopp. Bland utsatta branscher nämns personlig assistans, tandvårdsstöd, olika former av anställningsstöd och statlig lönegaranti,

·  Det vi dagligen läser om sprängningar och skjutningar är bara toppen på ett isberg av verksamheter som mer och mer ”infiltrerar” samhället.

Rapport från polisen och andra myndigheter

Ändå kan det finnas en öppning här för oss. Nämligen att visserligen påtala att den här typen av brottslighet ska bara bort från all offentligt finansierad välfärd. Och samtidigt påpeka och skapa opinion för att organiserad brottslighet, oavsett omfattningen inte på något sätt får ursäkta en urholkning av rätten till ett självbestämt liv och återupprättandet av LSS verkliga intentioner.

Klimatkrisen blir givetvis en stor fråga också och här finns potential. I den svenska klimatdebatten saknas nämligen totalt ett funktionsrättsperspektiv (är antagligen inte bättre i andra i-länder…) Klimatförändringarna påverkar alla som lever på vår lilla planet tillsammans med miljontals djur och växtarter. Ytterst handlar frågan om liv eller död för hundratals miljoner eller t.om miljardtals människor. Förslag eller ens debatt saknas helt om hur utsatta grupper som vi som inte klarar oss utan samhällets stöd och hjälp ska drabbas så lindrigt som möjligt. Potentiellt är konsekvenserna oöverskådliga om uppvärmningen skenar iväg.

 I ett tidigare blogginlägg nämnde jag tre konkreta exempel kopplade till väderextremer och katastrofer som kommer bli allt vanligare - extrema värmeböljor, översvämningar och skogsbränder. I samtliga fall finns inte tillstymmelse till debatt om evakueringsplaner, skydd mot värmeböljor etcetera. Nu ska jag ta upp några exempel till som framförallt handlar om ekonomiska konsekvenser av både själva klimatförändringarna och konsekvensen av de åtgärder som kommer att vidtas.

I debatten om lösningar pratas mycket om olika styrmedel vilket i de allra flesta fall innebär skattehöjningar på olika mänskliga aktiviteter som genererar stora utsläpp av koldioxid vilket i praktiken är, det mesta vi företar oss. Olika miljöskatter är nödvändiga men i sin konstruktion är de alltid i praktiken regressiva – personer med lägst inkomster drabbas hårdast eftersom skattesatsen inte styrs av inkomsten. Och bland låginkomsttagarna är vi som bekant kraftigt överrepresenterade. Våra möjligheter att faktiskt göra s.k. klimatsarta val är också begränsade vilket lätt leder till extra beskattning, detta i en nära framtid.

Ett aktuellt exempel är regeringens planer på en mycket kraftig höjning av fordonsskatten på bensin/dieseldrivna fordon. De bilar som är aktuella för rullstolsburna personer som jag är alltid stora och går dessutom på bensin. Vill vi ha en bil är alltså läget just nu att fordonsskatten chockhöjs – trots att många, inklusive undertecknad egentligen inte alls vill ha en bensindriven ersättare till min nu 15 år gamla bil. Men det går tydligen inte att bygga om hybridfordon.. Regerings intresse för att åtgärda denna orättvisa är hittills svalt.

När diverse olika styrmedel/ punktskatter/miljöskatter införs kommer en lång, lång, lång rad andra saker att bli dyrare (kallas ibland ”gröna merkostnader”) vilket återigen slår hårdast mot personer med låg inkomst.  Ett exempel är allt dyrare drivmedel. Dyrare drivmedel ger högre transportkostnader som i sin tur ger högre priser… Hur mycket kommer det påverka t.ex. färdtjänstpriserna? Troligen en hel del.

Även efter en elektrifiering av transportsektorn kommer det nya drivmedlet, som nu utgörs av elektricitet sannolikt förbli höga. Staten får in enorma belopp genom höga skatter på drivmedel som måste ersättas. Alltså blir det andra skatter som införs. Vilka vet vi inte än. Även själva elen i sig riskerar också att bli extremt dyr i händelse av el-brist eftersom den totala el-konsumtionen kommer att öka mycket snabbt. Redan nu varnas för att el-brist kan uppstå i södra Sverige. I så fall. Förutom högre priser i sig för hela befolkningen – alla som t.ex. är i behov av el-hjälpmedel kommer att drabbas oerhört hårt. Vad händer om strömmen emellanåt bryts p.g.a. el-brist?

Mat/livsmedel behöver vi alla för att överleva. Klimatförändringarna kommer innebära stora störningar i livsmedelsproduktionen världen över. Redan nu kommer stadigt rapporter om svår torka, missväxt och vattenbrist runt om i världen. I jordens fattiga länder riskerar otaliga människor att drabbas av svår svält. Vi i den rika delen av världen kommer inte heller att komma undan opåverkade p.g.a. att priserna kommer att höjas. Vilka som drabbas hårdast behöver inte påpekas igen.

 

* I SVT-s Agenda i söndags fick Sveriges klimat politik utifrån officiella mål inte godkänt på en enda av de centrala områden (bland annat transporter och el-försörjning) som berördes av sammanlagt 9 forskare. När det gäller funktionsrättsperspektiv tycker jag verkligen läget är miserabelt. Det finns ingen politik överhuvudtaget för alla områden jag lyfter i det här blogginlägget och tidigare inlägg. Det är faktiskt så illa att klimatförändringar och dess konsekvenser inte ens nämns som rett prioriterat område i följande statliga rapport från Myndigheten för Delaktighet:

En funktionshinderspolitik för ett jämlikt och hållbart samhälle

Jag lånar kortleken från Agenda och delar ut ett stort RÖTT KORT¨.

Samtidigt borde detta kunna ge oss möjligheter i valrörelsen. Klimatfrågan och dess konsekvenser är så stor och komplex att den kan lyftas in i princip alla frågor som på något sätt berör människors rättigheter till ett värdigt liv. Sanningen som gäller, oavsett om vi bor i Sverige eller valfritt fattigt land - de som kommer drabbas hårdast är de mest utsatta, de som har minst egna resurser. Det måste vi kunna utnyttja.

Endast tre riksdagspartier vill höja timschablonen tillräckligt för att finansiera löneökningar för assistenterna

 En viktig måttstock för att bedöma hur viktig assistansreformen och LSS är för våra politiker, både i riksdagen och lokalt (8 av 10 LSS insatser ansvar kommunerna för själva) är synen på finansieringen, d v s hur mycket pengar är ansvariga personer beredda att skjuta till i budgeten? I assistansreformen styrs detta av hur mycket pengar som betalas ut i den statliga s.k. timschablonen, 2021 315 kr/timme. Sambandet är enkla, ju viktigare en utgiftspost anses vara, desto mer får den kosta. För vår del får vi år efter år höra att ”vi kostar för mycket”, alltså är vi en lågprioriterad grupp vad gäller synen på hur välfärdsstaten ska utvecklas, inte avvecklas. Vad gäller välfärdsstatens verklighet är i de flesta fall tyvärr verkligheten det inte positiv precis…

För att täcka våra assistenters löneökningar behöver timschablonen enligt kollektivavtal höjas med minst 2,2 % år. Efter många år med underfinansiering höjdes schablonen i år med 3,5 %. Lena Hallengren har tyvärr meddelat att höjningen 2022 återigen blir undermåliga 1,5% och där ska den ligga framöver om regeringen får som den vill. Lena Hallengrens försvar till den usla höjningen i Assistanskoll upprepar jag en gång till för verkligen lyfta fram hur dålig den är:

Man kan inte bara följa löneökningarna, det kan låta rimligt men så fungerar det inte med myndigheter och annat.

Återigen, det är inte en myndighet som organiserar assistansen.

Regeringen med Socialdemokraterna i spetsen förtjänar givetvis hård kritik för att ständigt underfinansiera en viktig frihetsreform men de är inte ensamma. Flertalet av övriga partier är lika snåla. Så här mycket/lite vill samtliga partier höja timschablonen 2022:

·        Socialdemokraterna och Miljöpartiet 1,5 %

·        Vänsterpartiet 1,5 %

·        Moderaterna och Centern 1,5 %

·        Liberalerna 3,5 % totalt 472 miljoner kr mer än regeringen

·        Kristdemokraterna 2,2 %, totalt 170 miljoner kr mer än                  regeringen

·        Sverigedemokraterna 3,5 % + 500 miljoner kr på rättssäker            tillämpning av LSS

Källa: Assistanskoll.se

Av totalt 8 partier i Riksdagen vill alltså hela 5 partier inte ens skjuta till pengar för att finansiera löneökningarna. Så viktiga (läs oviktiga) är vi. Själv blir jag mycket besviken på att ett parti som Vänsterpartiet som jag betraktar som allierad är lika snål som regeringspartierna. När det gäller högerpartierna (jo, jag räknar C som ett högerparti) vet vi att M och C (ett undantag för C under valrörelsen 2018) inte ser oss som viktiga så det är ingen överraskning. L vill väl med assistansen, KD också. Det parti som skjuter till mest pengar är av alla partier SD. Samtidigt vet vi att det är ett parti som i grundläggande MR frågor om allas lika värde står oerhört långt från Funktionsrättsrörelsen. Det är också ett parti där den helt dominerande frågan är kraftigt sänkt, eller helst helt stoppad invandring – inte offensiv funktionsrättspolitik.

Vad kan vi dra för slutsatser av det här vad gäller framtiden på kort sikt? Utgår vi från ovanstående besked från respektive parti finns ingen majoritet i Riksdagen att höja ambitionsnivån vad gäller schablonersättningen 2022…

* Själv tycker jag den ständiga underfinansieringen får för lite kritik från Funktionsrättsrörelsen. Den är en långsam men ständigt pågående underminering av hela assistansreformens existens. I långa loppet kommer det bara att gynna oseriösa aktörer och rent kriminella aktörer och i slutändan kommer ingen vilja jobba som personlig assistans. Detta skulle innebära en enkelbiljett för oss in på gruppboende oavsett hur tillämpningen från staten ser ut. Det är en grov motsägelse att ett arbetareparti här för en politik som är direkt fientlig mot medlemmarna i LO-s största medlemsförbund Kommunal som jobbar som personliga assistenter.

Varför får underfinansieringen inte mer kritik från vår sida? En bidragande orsak är säkert att vi har och har haft fullt upp med att hålla hela reformens existens över vattenytan. En bekant till mig har lyft fram en annan aspekt han tror är en viktig delförklaring och som är värd att begrunda:

Många = den stora majoriteten av de personer som har personlig assistans har så dålig ekonomi att hen inte har råd med större egna utgifter än i bästa fall något enstaka restaurang eller biobesök. Alltså förbrukas mycket lite av potten för assistansomkostnader som möjliggör att anordnarna att fortfarande kan finansiera löneökningarna. För många blir i så fall den magra höjningen av schablonen inget större problem.

Under Stefan Löfvens tid som statsminister har (2021 enda undantaget) timschablonen aldrig höjts över 2 %, 2017 var den så låg som 1,0 %. Låt oss anta att schablonen varje år höjts med 3,5 %, hur hög hade den varit idag? Det är lätt att räkna ut.

2014 280 kr (Källa Assistanskoll.se)

Schablonbelopp 2021 356 kr

 

Det är en skillnad på 41 kr = 13 %. Det hade varit mycket lättare att finansiera löneökningarna och staten hade sänt ut en tydlig signal att vår frihetsreform faktiskt är viktig – på riktigt, inte bara fina ord.

 

Möte med Bengt Eliasson om LSS och annan funktionsrättspolitik

 STIL-s kontor i Jönköping gör en del av det opinionsarbete som föreningen STIL bedriver för att bevara den personliga assistansen och stärka våra rättigheter utifrån ett Independent Living perspektiv. Där ingår bland annat att vi träffar politiker, både på lokal nivå och riksnivå. I tisdags hade vi besök av Bengt Eliasson från Liberalerna (partiets talesperson för Funktionsrättsfrågor i Riksdagen) som hade sällskap av flera lokalpolitiker från L. Syftet med träffen som varade i två timmar att ge vår bild av hur läget ser ut och vad vi anser behöver göras. Pata med Liberalerna om LSS är ganska enkelt då vi i huvudsak är överens. Ska nu sammanfatta en del av ämnena vi tog upp

 

Förstatligande av assistansreformen

Vi påpekade att vi anser att det är absolut nödvändigt att den personliga assistansen förstatligas och att vi är fullständigt emot ett kommunalt huvudmannaskap. Vi uttryckte också oro för att det i direktiven till den nyligen sjösatte utredningen om det framtida huvudmannaskapet finns en öppning för en kommunalisering. Bengt Eliasson säger att vi inte ska oroa oss, det finns ingen riksdagsmajoritet för ett kommunalt huvudmannaskap. Det enda partiet som svävar på frågan är Socialdemokraterna, i övrigt är riksdagen enig i frågan.

Vi pratade en hel del om att ett förstatligande inte får hastas fram. Ett förstatligande utan att behovsbedömningarna görs om i grunden kommer att bli en katastrof för tusentals personer om tvåårsomprövningarna återupptas. Vi påpekade också att vi anser att de grundläggande behoven ska tas bort helt och hållet. Antingen så finns det behov eller så gör det inte det.

 

Schablonbeloppet

Assistansreformen har (förutom alla indragningar av beslut) underfinansierats i många år.  Visserligen höjdes timschablonen med 3,5 % i år men det var en engångsföreteelse säger regeringen. Framöver får vi återigen nöja oss med mycket magra höjningar på 1,5 % år. Den utvecklingen är helt ohållbar vilket Bengt Eliasson höll med. Vi påpekade att assistansreformen inte bara urholkas juridiskt, den undermineras också igenom otillräckliga höjningar av timschablonen vilket till slut kommer och leda till att inga, eller ytterst få personer vill jobba som personliga assistenter. Bengt Eliassons besked här var att Liberalernas egen linje är att 3,5 % höjningen/på år ska ligga kvar i åtminstone 3-4 år till för att sedan införa någon form av differentierad schablon – det ska i alla fall undersökas enligt L.

Vi frågade vilka möjligheter L har att stoppa den allt för låga höjningen på 1,5 %? Svaret blev att det de kan göra är att försöka bryta loss det förslaget från regeringens förslag till statsbudget. Det förutsätter dock att de kan samla en riksdagsmajoritet vilket är långt ifrån självklart.

 

Andra LSS insatser och anhöriga

En av medlemmarna i STIL-aktivister i Småland är beviljad LSS insatsen Serviceboende. Med en riksdagspolitiker på plats var det ett bra tillfälle för oss att presentera personliga erfarenheter av att bo i ett LSS boende. Vårt budskap i korta drag – friheten att själv styra sitt liv begränsas på ett helt annat sätt jämfört med personlig assistans. D v s smycket mer makt hamnar hos utföraren av insatsen.

Vi pratade också om alla försämringar som skett inom LSS boenden och ledsagning. I många fall har LSS boende förvandlats till institutioner i allt utom namnet. Ledsagningen, primärt avsett för personer som är blinda eller har grava synskador är så illa skadeskjuten att den i praktiken knappt finns längre. Bengt Eliasson höll med om allt det.

Anm: Kom ihåg, det som brukar kallas LSS boende är egentligen fyra olika boendeformer:

 Gruppbostad

 Servicebostad 

 Särskilt anpassad bostad  

Boende för barn och ungdomar som inte kan bo i föräldrahemmet

 

Vi lyfte också det viktiga anhörigperspektivet och vår självklara rätt att få välja våra assistenter. Det finns dock avarter inom anhörigassistansen som måste bekämpas. Bengt Eliasson nämnde t.ex. flera kända exempel på s.k. inlåsningseffekter där anhöriga helt tar överhanden som personliga assistenter och omöjliggör ett självbestämt liv.

Andra försämringar

När vi väl har riksdagspolitiker på plats är det viktigt och peka att det krävs så mycket runt oss som måste fungera utöver en fungerande LSS lag. Ekonomiskt stöd, bra tillgång till hjälpmedel, bostadsanpassning, färdtjänst, bilanpassning etcetera. I samtliga fall sker försämringar. Jodå, Bengt håller med om att allt detta inte är acceptabelt. Jag fick en fråga hur jag skulle vilja att tilldelningen av hjälpmedel fungerar? Mitt svar blev att ett minimumkrav är mycket tydligare styrning från staten. Det ska inte få gå till så att personer med samma behov inte får samma hjälpmedel beroende på vilken Region hen bor i.

 

Sammantaget är vi alla mycket nöjda med mötet. Det var också bra att även lokalpolitiker var på plats för att diskutera hur assistansen fungerar i Jönköpings kommun. Jakob Olofsgård såväl medlem i Jönköpings kommunfullmäktige och riksdagsledamot är väl medveten om den oerhörda makt som tjänstepersonerna i praktiken gett sig själva då de sagt nej till att kommunen ska höja sin ambitionsnivå över vad ”domstolspraxis” och FK-s tillämpning medger och alla problem som följer. I STIL anser vi att Funktionsrättskonventionen inte kan ignoreras på det sätt som sker i min hemkommun. Ambitionen är att få ner fler riksdagspolitiker till Jönköping och att under våren anordna ett större evenemang när riksdagsvalet närmar sig.

* Magdalena Andersson kommer att bli ny partiledare för Socialdemokraterna och om inget helt oväntat sker ny statsminister. Många är oroliga för vad som kommer att hända med den personliga assistansen? Oron är definitivt befogad. Mitt förtroende för egen del är mycket, mycket lågt. Det var förfärliga uttalande finansministern gjorde när hon 2015 flera gånger ställde desperata flyktingar mot våra behov samt sjukskrivna och som jag aldrig kommer förlåta utan en s.k. ”pudel”. Någon ursäkt kommer med 99,9 % säkerhet aldrig att komma. Lite i skymundan kom något senare ett annat uttalande i TV där Magdalena Andersson fick en fråga vad som ska hända med alla som förlorar statlig assistansersättning? Svaret för kyligt och helt empatilöst:

Det är kommunernas ansvar…

Viktigt och komma ihåg är ändå att Magdalena Andersson aldrig kan (även efter eventuellt många år som statsminister) på egen hand avskaffa assistansreformen eller (nästan lika illa) kommunalisera den, det krävs en riksdagsmajoritet. Och då är Bengt Eliassons besked av om avsaknaden av en riksdagsmajoritet lovande. Att rätten till ett självständigt/självbestämt liv kommer vara mycket låg prioriterat är emellertid mycket tydligt. Själv är jag tämligen övertygad om att den blivande statsministern mycket gärna vill kommunalisera vår frihetsreform och det bygger jag framförallt på följande saker:

Ovan nämnda uttalande i TV

Den ständiga underfinansieringen av assistansreformen

Från vår sida måste vi verkligen trycka på och begära svar vilka ambitioner den nya statsministern har med assistansreformens framtid.