Varför får personlig assistans och annan Funktionsrätt så lite utrymme i valrörelsen?

 Valrörelsen är i full gång. Jag har lyssnat på flertalet av radions partiledare utfrågningar och de som SVT hittills haft. Här, liksom i valrörelsen i stort lyser som vanligt funktionsrättsfrågor helt med sin frånvaro. INTE BARA ASSISTANSEN UTAN HELA FUNKTIONSRÄTTSOMRÅDET - VÅRD UNDANTAGET. Men varför blir det så? Den viktigaste förklaringen tror jag är denna - den är enkel och brutal i vad som faktiskt prioriteras:

I ett riksdagsval strävar alla partier om att samla så många röster som möjligt. Därför blir det mycket stort fokus på grupper som antingen är stora och eller resursstarka. Hit kan vi t.ex. räkna villaägare, barnfamiljer, starka intressen i näringslivet och kommuner-Regioner. Inget parti med sikte på Rosenbad kan på allvar göra sig ovän med dessa grupper.

Följden blir att mindre grupper hamnar helt i skymundan och då är det givet att funkisar trillar mellan stolarna. Vi är en minoritet i samhället och som grupp INTE resursstarka. Tittar vi specifikt på assistansreformen, vad tror ni politikerna prioriterar först i jakten på Rosenbad - mer pengar till personlig assistans eller högre barnbidrag eller jobb skatteavdrag? Svaret är enkelt för mig...Inte ens pensionärer får mycket uppmärksamhet tycker jag. Orsak. Pensionärer jobbar inte och bidrar inte till arbetslinjen.

Dessutom tror jag också kunskapen om våra frågor hos de journalister som bevakar valet är mycket begränsade...

Förstår verkligen allas ilska och frustration - verkligen. Däremot är jag inte alls förvånad att det ser ut som det gör.

Vad som däremot INTE saknas i valrörelsen är utspel på utspel om att värna "vanligt, hårt arbetande människor". Vilket då uppenbart avser den stora majoritet som jobbar, betalar skatt. Många är föräldrar och många bor i villor eller bostadsrätter. Det är dessa grupper alla vill komma åt. Alltså måste de gynnas med diverse olika vallöften.

Hur stor eller liten effekt på samhällsekonomin diverse olika avdrag har vet jag inte. Kanske är de självfinansierade - jag ska inte ge mig in djupare i den diskussionen. Men vad händer då med alla de personer som INTE hör till gruppen "hårt arbetande människor”? Jo, de blir ointressanta, hamnar utanför politikernas och mediernas rampljus. Därmed försvagas också demokratin - eftersom stora gruppers behov inte lyfts.

Däremot inte sagt att det inte finns politiker i både Riksdag och kommuner som är genuint intresserade av våra frågor- de finns i alla partier. Men de har svårt att nå fram, har troligen ofta svag maktbas i egna partiet eller svårt att ”tränga igenom” bruset när debatten helt fokuserar på hårda frågor som försvar, ekonomi, brott och straff eller ”plånboksfrågor” som olika sänkta skatter eller högre bidrag.

Vad skulle då krävas för att specifikt assistansreformen ska bli en valfråga som 2018? Mitt trista svar är att det måste bli betydligt värre än det är just nu, hela reformens existens i praktiken måste skaka i sina grundvalar. Så var läget 2017 - 2018 men så illa är det inte just nu även om jag är övertygad om att det blir det om något eller några år om inte något händer med att rätta till schablonersättningen. Men nu är valet 2026 inte 2028. 

* Vad ska man då göra för att åtminstone motverka denna återkommande stora brist i valrörelsen? Tyvärr tror jag inte det finns ett enkelt svar. Vi är en lagstatusgrupp i samhället, en minoritet och inte resursstarka. I independent Living rörelsen används ett begrepp som kallas funktionsmaktordning – d v s olika strukturer i samhället som gör att vi blir diskriminerade och hamnar i underläge.

Ett stort problem jag ser själv är brist på demokratiskt deltagande i samhället i helhet. Valdeltagandet är lågt, levnadsstandarden generellt låg. Här finns också en stor brist på självrepresentation, d v s att det finns ett stort underskott på personer med funktionsnedsättningar i politiska partier och därmed ytterst folkvalda församlingar. Att rätta till detta är emellertid mycket, mycket svårt.  Sanningen är att många av oss har inte alls möjlighet att kunna delta. Andra skulle vilja men hälsan sätter helt enkelt stopp. De fyrkantiga reglerna för vad som räknas som arbetsförmåga är ett hinder till. Och det är inte ens en självklarhet att lokaler för kommunfullmäktige i 290 kommuner uppfyller kraven på tillgänglighet…

Och tyvärr tror jag det är svårt att mobilisera hela funktionsrättsrörelsen på bred front med gemensamma krav och verkligen driva dem tillsammans – vilket gynnar status quo. Vi har mängder med olika orsaker till att vi alla i varierande grad är beroende av samhället. Inte att vi är få. Funktionsrätts alla medlemsförbund samlar över 400 000 medlemmar. Räknar med anhöriga hamnar vi säkert på flera miljoner människor – det är faktiskt många människor.

Visst Funktionsrätt framför olika krav och driver bland annat att Funktionsrättskonventionen blir lag och står helt bakom att personlig assistans och LSS ska vara en rättighet – ingen budgetpost i mängden Men ytterst ser de olika medlemsförbunden i första hand till vad de egna förbundets medlemmar tycker är viktigast för dem. Och ”mitt förbund” – Neuroförbundet har många frågor som de prioriterar högt som inte handlar om personlig assistans. Inte så att t.ex. Allergi Diabetes förbundet inte tycker att personlig assistans är oviktigt. Absolut inte men det kommer aldrig bli en huvudfråga för dem.

Titta bara på mig själv. Assistansen betyder allt i det dagliga livet. Sen finns det mängder med andra frågor som också är jätteviktiga -ekonomisk trygghet, andra LSS insatser, hjälpmedel, tillgänglighet, tillgänglighet till rättvis sjukvård – rehab, mediciner och mycket annat. Men assistansen kommer ändå alltid vara nummer 1 i min priolista utan personlig assistans fungerar inte mitt liv, punkt! Hos andra kan prioriteringslistan bli helt annorlunda för det finns andra saker som berör dem mer i deras vardag.

För Funktionsrätt som paraplyorganisation innebär det både positivt och negativt. Inga problem att samla drygt 50 medlemsförbund kring centrala principer vad Funktionsrätt handlar om eller att personlig assistans är jätteviktigt. Samtidigt blir det svårt att verkligen enas om vad som ska prioriteras först när politiken sviker.

Funktionsrätt kommenterar bristen på funktionsrättsfrågor i valrörelsen

När partierna väljer vad valet ska handla om hamnar funktionsrätten i skymundan. Det blir tydligt när man läser riksdagspartiernas valmanifest och publicerade vallöften.
Flera partier presenterar enskilda förslag om exempelvis LSS, personlig assistans, stöd i skolan och möjligheter till arbete. Men i de manifest och valplattformar som hittills har presenterats är Centerpartiet ensamt om att ge funktionsrätten ett eget, sammanhållet avsnitt.

Funktionsrätten i skymundan i valrörelsen

Kommer vi någonsin få se ett Riksdagsparti som ställer ultimatum till tänkt statsminister:

Vårt stöd villkoras med att ni återställer assistansreformens intentioner.

Nej det kommer inte att ske 2026 och med så gott som 100 % säkerhet inte under överskådlig framtid heller.