Kan inlåsningseffekter skapas när assistansanordnare erbjuder juridisk hjälp?

 Många assistansanordnare men långt ifrån alla erbjuder juridisk hjälp till sina assistansanvändare. Skapar det ett beroendeförhållande för assistansanvändaren mot anordnaren? Denna fråga har en student vid Handelsskolan i Göteborg undersökt. Svaret enligt avhandlingen är att det finns men hur stora är de? Avhandlingen bygger på intervjuer med 29 personer och med utgångspunkt av dessa finns det problem. Intervjuade personer uppger att det är vanligt med att anordnaren ställer olika krav. T.ex. att berörd person måsta stanna X antal år hos anordnaren om anordnaren hjälper till med ansökan eller att det är svårt och byta även om hen vill göra det.

Så ska det givetvis inte fungera. Jag försvarar i alla lägen vår rätt att välja anordnare via kontantstödsprincipen och då måste finnas privata alternativ men jag är inte så naiv att jag tror att privat anordnare är lika med felfri anordnare, där 100 anordnare av 100 är lika med verksamheter där alla allt fungerar perfekt. Hade fallet varit så hade det inte funnits något problem alls med fusk och kriminalitet hos privata anordnare.

När vi pratar om det här tycker jag det är viktigt att vi granskar lite varför den privata sektorn överhuvudtaget är så stor? Ja, uppenbart är många ändå väldigt nöjda medan väldigt många (inkluderar undertecknad) absolut inte vill ha kommunen som anordnare. Hade alla kommuner skött sig bra som anordnare och tillämpningen av lagen fungerat som det var tänkt hade behovet av jurister och efterfrågan på privata anordnare varit mycket mindre. Avhandlingen ger dessutom klara indikationer varför jurister behövs:

De intervjuade beskriver mycket höga krav för att kvalificera sig för assistans, att hitta rätt information, intyga behovet av assistans och överklaga eventuella avslag.

Jag vågar med mycket stor sannolikhet säga att jurister anställda hos privata assistansanordnare hjälpt flera tusen personer att få den hjälp de enligt lag har rätt till. Istället för att eventuellt ropa på förbud mot att anordnare anställer jurister borde vi börja med att ställa frågan:

Varför finns inte offentlig rättshjälp? Att det skulle kosta lite pengar för staten spelar som vanligt säkert en roll men sen finns det en faktor till som vi inte kan bortse till. Juristerna hjälper till att utjämna en spelplan som annars är extremt ojämn mellan å ena sidan staten eller kommunerna och vi berörda på andra sidan. Utan juristerna lämnas många att kämpa på egen hand mot en ofta övermäktig motståndare.

 Här finns ytterligare argument för att införa rättshjälp. Alla anordnare erbjuder inte denna hjälp och därmed uppstår en stor ojämlikhet även mellan assistansanvändare som inte är acceptabel. Denna orättvisa omfattar också alla som får stångas mot staten och kommunerna med hjälp och stödinsatser som inte handlar om personlig assistans. Tusentals personer får hjälp i sin kamp mot staten men tusentals och åter tusentals har INTE den möjligheten. Utan hjälp från kanske mycket kunnig anhörig tvingas många kämpa på så gott det går – många orkar av förklarliga skäl inte att kriga mot staten eller hemkommunen. 

Så länge inte assistans beviljas för behov och staten inte har en uttalad ambition att verkligen tillämpa lagen som det var tänkt - ur statens synvinkel finns ingen anledning att införa rättshjälp. Rent krasst- vem med mycket makt ger frivilligt bort ett stort övertag?

Lite mer information om avhandlingen

* Regeringen har meddelat att Försäkringskassan ska få i uppdrag att ta fram ”ny kunskap om hur behovsbedömningar som inte ska vara så integritetskränkande”. FK ska lämna rapport till regeringen 30 juni 2022. Socialminister Lena Hallengren kommenterar för Assistanskoll:

syftet med uppdraget är att handläggningen ska bli mer transparent och mindre påfrestande för den som behöver personlig assistans.

– Syftet med kunskapsstödet är att bidra till en handläggning som upplevs som mer begriplig och mindre integritetsnära. Målet är att utredningarna inte ska upplevas som integritetskränkande.

Ambitionen från regeringen att omprövningarna ska bli mindre integritetskränkande är vid en första anblick bra. Tyvärr går det ändå inte ihop.

 

Ett grundläggande problem till att behovsdömningarna är integritetskränkande är att behoven inte bedöms i sin helhet och det har regeringen ingen ambition att ändra på. Det finns heller ingen ambition att fler ska beviljas personlig assistans eller att fler timmar ska beviljas.

Dessutom finns det stor anledning att vara kritisk till att brukarrörelsen inte ska vara involverad. Att det verkligen inte finns någon ambition att fler ska beviljas personlig assistans bekräftar Lena Hallengren med den här kommentaren:

 Regeringen bedömer att det inte kommer att leda till vare sig fler eller färre assistanstimmar eller personer med personlig assistans. För att stärka rätten till assistans har regeringen aviserat om en reform baserad på utredningen om stärkt assistans.

Assistanskoll intervjuar Lena Hallengren

Hur ska personlig assistans och andra funktionsrättsfrågor få utrymme i valrörelsen? Jag tror det finns en öppning i klimatfrågan

 Det är inte ens ett år kvar till nästa riksdagsval. I förra valet fick oväntat personlig assistans stort utrymme, hur blir det den här gången, vilka möjligheter har vi att lyfta fram den personliga assistansen och andra viktiga funkisfrågor generellt?

Ärligt talat blir det mycket svårt. Efter alla brister i välfärdsstaten som blottlades i pandemin var min förhoppning att välfärdsfrågor skulle bli centrala, nu har optimismen minskat rejält, det blir allt tydligare att de frågorna kommer att hamna i skymundan i valrörelsen p.g.a. samhällsutvecklingen. Det är odiskutabelt att gängbrottsligheten är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Om inget oförutsett sker kommer därför hårda frågor om polis, rättsväsende, gängvåld, integration mm att få stort utrymme. Vår personliga assistans kommer också bli indragen här på ett negativt sätt genom kopplingar mellan organiserad brottslighet och välfärdskriminalitet.

Nyligen släppte polisen i samarbete med ett tiotal andra myndigheter en rapport som beskrev det aktuella läget för hur våra välfärdssystem utnyttjas av den organiserade brottsligheten. De viktigaste slutsatserna i rapporten var:

·   Komma åt/stjäla pengar från välfärdssektorn har blivit en allt viktigare inkomstkälla.

·  Istället för att råna banker eller värdetransporter ”rånar” man istället den offentliga sektorn på mycket stora belopp. Bland utsatta branscher nämns personlig assistans, tandvårdsstöd, olika former av anställningsstöd och statlig lönegaranti,

·  Det vi dagligen läser om sprängningar och skjutningar är bara toppen på ett isberg av verksamheter som mer och mer ”infiltrerar” samhället.

Rapport från polisen och andra myndigheter

Ändå kan det finnas en öppning här för oss. Nämligen att visserligen påtala att den här typen av brottslighet ska bara bort från all offentligt finansierad välfärd. Och samtidigt påpeka och skapa opinion för att organiserad brottslighet, oavsett omfattningen inte på något sätt får ursäkta en urholkning av rätten till ett självbestämt liv och återupprättandet av LSS verkliga intentioner.

Klimatkrisen blir givetvis en stor fråga också och här finns potential. I den svenska klimatdebatten saknas nämligen totalt ett funktionsrättsperspektiv (är antagligen inte bättre i andra i-länder…) Klimatförändringarna påverkar alla som lever på vår lilla planet tillsammans med miljontals djur och växtarter. Ytterst handlar frågan om liv eller död för hundratals miljoner eller t.om miljardtals människor. Förslag eller ens debatt saknas helt om hur utsatta grupper som vi som inte klarar oss utan samhällets stöd och hjälp ska drabbas så lindrigt som möjligt. Potentiellt är konsekvenserna oöverskådliga om uppvärmningen skenar iväg.

 I ett tidigare blogginlägg nämnde jag tre konkreta exempel kopplade till väderextremer och katastrofer som kommer bli allt vanligare - extrema värmeböljor, översvämningar och skogsbränder. I samtliga fall finns inte tillstymmelse till debatt om evakueringsplaner, skydd mot värmeböljor etcetera. Nu ska jag ta upp några exempel till som framförallt handlar om ekonomiska konsekvenser av både själva klimatförändringarna och konsekvensen av de åtgärder som kommer att vidtas.

I debatten om lösningar pratas mycket om olika styrmedel vilket i de allra flesta fall innebär skattehöjningar på olika mänskliga aktiviteter som genererar stora utsläpp av koldioxid vilket i praktiken är, det mesta vi företar oss. Olika miljöskatter är nödvändiga men i sin konstruktion är de alltid i praktiken regressiva – personer med lägst inkomster drabbas hårdast eftersom skattesatsen inte styrs av inkomsten. Och bland låginkomsttagarna är vi som bekant kraftigt överrepresenterade. Våra möjligheter att faktiskt göra s.k. klimatsarta val är också begränsade vilket lätt leder till extra beskattning, detta i en nära framtid.

Ett aktuellt exempel är regeringens planer på en mycket kraftig höjning av fordonsskatten på bensin/dieseldrivna fordon. De bilar som är aktuella för rullstolsburna personer som jag är alltid stora och går dessutom på bensin. Vill vi ha en bil är alltså läget just nu att fordonsskatten chockhöjs – trots att många, inklusive undertecknad egentligen inte alls vill ha en bensindriven ersättare till min nu 15 år gamla bil. Men det går tydligen inte att bygga om hybridfordon.. Regerings intresse för att åtgärda denna orättvisa är hittills svalt.

När diverse olika styrmedel/ punktskatter/miljöskatter införs kommer en lång, lång, lång rad andra saker att bli dyrare (kallas ibland ”gröna merkostnader”) vilket återigen slår hårdast mot personer med låg inkomst.  Ett exempel är allt dyrare drivmedel. Dyrare drivmedel ger högre transportkostnader som i sin tur ger högre priser… Hur mycket kommer det påverka t.ex. färdtjänstpriserna? Troligen en hel del.

Även efter en elektrifiering av transportsektorn kommer det nya drivmedlet, som nu utgörs av elektricitet sannolikt förbli höga. Staten får in enorma belopp genom höga skatter på drivmedel som måste ersättas. Alltså blir det andra skatter som införs. Vilka vet vi inte än. Även själva elen i sig riskerar också att bli extremt dyr i händelse av el-brist eftersom den totala el-konsumtionen kommer att öka mycket snabbt. Redan nu varnas för att el-brist kan uppstå i södra Sverige. I så fall. Förutom högre priser i sig för hela befolkningen – alla som t.ex. är i behov av el-hjälpmedel kommer att drabbas oerhört hårt. Vad händer om strömmen emellanåt bryts p.g.a. el-brist?

Mat/livsmedel behöver vi alla för att överleva. Klimatförändringarna kommer innebära stora störningar i livsmedelsproduktionen världen över. Redan nu kommer stadigt rapporter om svår torka, missväxt och vattenbrist runt om i världen. I jordens fattiga länder riskerar otaliga människor att drabbas av svår svält. Vi i den rika delen av världen kommer inte heller att komma undan opåverkade p.g.a. att priserna kommer att höjas. Vilka som drabbas hårdast behöver inte påpekas igen.

 

* I SVT-s Agenda i söndags fick Sveriges klimat politik utifrån officiella mål inte godkänt på en enda av de centrala områden (bland annat transporter och el-försörjning) som berördes av sammanlagt 9 forskare. När det gäller funktionsrättsperspektiv tycker jag verkligen läget är miserabelt. Det finns ingen politik överhuvudtaget för alla områden jag lyfter i det här blogginlägget och tidigare inlägg. Det är faktiskt så illa att klimatförändringar och dess konsekvenser inte ens nämns som rett prioriterat område i följande statliga rapport från Myndigheten för Delaktighet:

En funktionshinderspolitik för ett jämlikt och hållbart samhälle

Jag lånar kortleken från Agenda och delar ut ett stort RÖTT KORT¨.

Samtidigt borde detta kunna ge oss möjligheter i valrörelsen. Klimatfrågan och dess konsekvenser är så stor och komplex att den kan lyftas in i princip alla frågor som på något sätt berör människors rättigheter till ett värdigt liv. Sanningen som gäller, oavsett om vi bor i Sverige eller valfritt fattigt land - de som kommer drabbas hårdast är de mest utsatta, de som har minst egna resurser. Det måste vi kunna utnyttja.

Endast tre riksdagspartier vill höja timschablonen tillräckligt för att finansiera löneökningar för assistenterna

 En viktig måttstock för att bedöma hur viktig assistansreformen och LSS är för våra politiker, både i riksdagen och lokalt (8 av 10 LSS insatser ansvar kommunerna för själva) är synen på finansieringen, d v s hur mycket pengar är ansvariga personer beredda att skjuta till i budgeten? I assistansreformen styrs detta av hur mycket pengar som betalas ut i den statliga s.k. timschablonen, 2021 315 kr/timme. Sambandet är enkla, ju viktigare en utgiftspost anses vara, desto mer får den kosta. För vår del får vi år efter år höra att ”vi kostar för mycket”, alltså är vi en lågprioriterad grupp vad gäller synen på hur välfärdsstaten ska utvecklas, inte avvecklas. Vad gäller välfärdsstatens verklighet är i de flesta fall tyvärr verkligheten det inte positiv precis…

För att täcka våra assistenters löneökningar behöver timschablonen enligt kollektivavtal höjas med minst 2,2 % år. Efter många år med underfinansiering höjdes schablonen i år med 3,5 %. Lena Hallengren har tyvärr meddelat att höjningen 2022 återigen blir undermåliga 1,5% och där ska den ligga framöver om regeringen får som den vill. Lena Hallengrens försvar till den usla höjningen i Assistanskoll upprepar jag en gång till för verkligen lyfta fram hur dålig den är:

Man kan inte bara följa löneökningarna, det kan låta rimligt men så fungerar det inte med myndigheter och annat.

Återigen, det är inte en myndighet som organiserar assistansen.

Regeringen med Socialdemokraterna i spetsen förtjänar givetvis hård kritik för att ständigt underfinansiera en viktig frihetsreform men de är inte ensamma. Flertalet av övriga partier är lika snåla. Så här mycket/lite vill samtliga partier höja timschablonen 2022:

·        Socialdemokraterna och Miljöpartiet 1,5 %

·        Vänsterpartiet 1,5 %

·        Moderaterna och Centern 1,5 %

·        Liberalerna 3,5 % totalt 472 miljoner kr mer än regeringen

·        Kristdemokraterna 2,2 %, totalt 170 miljoner kr mer än                  regeringen

·        Sverigedemokraterna 3,5 % + 500 miljoner kr på rättssäker            tillämpning av LSS

Källa: Assistanskoll.se

Av totalt 8 partier i Riksdagen vill alltså hela 5 partier inte ens skjuta till pengar för att finansiera löneökningarna. Så viktiga (läs oviktiga) är vi. Själv blir jag mycket besviken på att ett parti som Vänsterpartiet som jag betraktar som allierad är lika snål som regeringspartierna. När det gäller högerpartierna (jo, jag räknar C som ett högerparti) vet vi att M och C (ett undantag för C under valrörelsen 2018) inte ser oss som viktiga så det är ingen överraskning. L vill väl med assistansen, KD också. Det parti som skjuter till mest pengar är av alla partier SD. Samtidigt vet vi att det är ett parti som i grundläggande MR frågor om allas lika värde står oerhört långt från Funktionsrättsrörelsen. Det är också ett parti där den helt dominerande frågan är kraftigt sänkt, eller helst helt stoppad invandring – inte offensiv funktionsrättspolitik.

Vad kan vi dra för slutsatser av det här vad gäller framtiden på kort sikt? Utgår vi från ovanstående besked från respektive parti finns ingen majoritet i Riksdagen att höja ambitionsnivån vad gäller schablonersättningen 2022…

* Själv tycker jag den ständiga underfinansieringen får för lite kritik från Funktionsrättsrörelsen. Den är en långsam men ständigt pågående underminering av hela assistansreformens existens. I långa loppet kommer det bara att gynna oseriösa aktörer och rent kriminella aktörer och i slutändan kommer ingen vilja jobba som personlig assistans. Detta skulle innebära en enkelbiljett för oss in på gruppboende oavsett hur tillämpningen från staten ser ut. Det är en grov motsägelse att ett arbetareparti här för en politik som är direkt fientlig mot medlemmarna i LO-s största medlemsförbund Kommunal som jobbar som personliga assistenter.

Varför får underfinansieringen inte mer kritik från vår sida? En bidragande orsak är säkert att vi har och har haft fullt upp med att hålla hela reformens existens över vattenytan. En bekant till mig har lyft fram en annan aspekt han tror är en viktig delförklaring och som är värd att begrunda:

Många = den stora majoriteten av de personer som har personlig assistans har så dålig ekonomi att hen inte har råd med större egna utgifter än i bästa fall något enstaka restaurang eller biobesök. Alltså förbrukas mycket lite av potten för assistansomkostnader som möjliggör att anordnarna att fortfarande kan finansiera löneökningarna. För många blir i så fall den magra höjningen av schablonen inget större problem.

Under Stefan Löfvens tid som statsminister har (2021 enda undantaget) timschablonen aldrig höjts över 2 %, 2017 var den så låg som 1,0 %. Låt oss anta att schablonen varje år höjts med 3,5 %, hur hög hade den varit idag? Det är lätt att räkna ut.

2014 280 kr (Källa Assistanskoll.se)

Schablonbelopp 2021 356 kr

 

Det är en skillnad på 41 kr = 13 %. Det hade varit mycket lättare att finansiera löneökningarna och staten hade sänt ut en tydlig signal att vår frihetsreform faktiskt är viktig – på riktigt, inte bara fina ord.

 

Möte med Bengt Eliasson om LSS och annan funktionsrättspolitik

 STIL-s kontor i Jönköping gör en del av det opinionsarbete som föreningen STIL bedriver för att bevara den personliga assistansen och stärka våra rättigheter utifrån ett Independent Living perspektiv. Där ingår bland annat att vi träffar politiker, både på lokal nivå och riksnivå. I tisdags hade vi besök av Bengt Eliasson från Liberalerna (partiets talesperson för Funktionsrättsfrågor i Riksdagen) som hade sällskap av flera lokalpolitiker från L. Syftet med träffen som varade i två timmar att ge vår bild av hur läget ser ut och vad vi anser behöver göras. Pata med Liberalerna om LSS är ganska enkelt då vi i huvudsak är överens. Ska nu sammanfatta en del av ämnena vi tog upp

 

Förstatligande av assistansreformen

Vi påpekade att vi anser att det är absolut nödvändigt att den personliga assistansen förstatligas och att vi är fullständigt emot ett kommunalt huvudmannaskap. Vi uttryckte också oro för att det i direktiven till den nyligen sjösatte utredningen om det framtida huvudmannaskapet finns en öppning för en kommunalisering. Bengt Eliasson säger att vi inte ska oroa oss, det finns ingen riksdagsmajoritet för ett kommunalt huvudmannaskap. Det enda partiet som svävar på frågan är Socialdemokraterna, i övrigt är riksdagen enig i frågan.

Vi pratade en hel del om att ett förstatligande inte får hastas fram. Ett förstatligande utan att behovsbedömningarna görs om i grunden kommer att bli en katastrof för tusentals personer om tvåårsomprövningarna återupptas. Vi påpekade också att vi anser att de grundläggande behoven ska tas bort helt och hållet. Antingen så finns det behov eller så gör det inte det.

 

Schablonbeloppet

Assistansreformen har (förutom alla indragningar av beslut) underfinansierats i många år.  Visserligen höjdes timschablonen med 3,5 % i år men det var en engångsföreteelse säger regeringen. Framöver får vi återigen nöja oss med mycket magra höjningar på 1,5 % år. Den utvecklingen är helt ohållbar vilket Bengt Eliasson höll med. Vi påpekade att assistansreformen inte bara urholkas juridiskt, den undermineras också igenom otillräckliga höjningar av timschablonen vilket till slut kommer och leda till att inga, eller ytterst få personer vill jobba som personliga assistenter. Bengt Eliassons besked här var att Liberalernas egen linje är att 3,5 % höjningen/på år ska ligga kvar i åtminstone 3-4 år till för att sedan införa någon form av differentierad schablon – det ska i alla fall undersökas enligt L.

Vi frågade vilka möjligheter L har att stoppa den allt för låga höjningen på 1,5 %? Svaret blev att det de kan göra är att försöka bryta loss det förslaget från regeringens förslag till statsbudget. Det förutsätter dock att de kan samla en riksdagsmajoritet vilket är långt ifrån självklart.

 

Andra LSS insatser och anhöriga

En av medlemmarna i STIL-aktivister i Småland är beviljad LSS insatsen Serviceboende. Med en riksdagspolitiker på plats var det ett bra tillfälle för oss att presentera personliga erfarenheter av att bo i ett LSS boende. Vårt budskap i korta drag – friheten att själv styra sitt liv begränsas på ett helt annat sätt jämfört med personlig assistans. D v s smycket mer makt hamnar hos utföraren av insatsen.

Vi pratade också om alla försämringar som skett inom LSS boenden och ledsagning. I många fall har LSS boende förvandlats till institutioner i allt utom namnet. Ledsagningen, primärt avsett för personer som är blinda eller har grava synskador är så illa skadeskjuten att den i praktiken knappt finns längre. Bengt Eliasson höll med om allt det.

Anm: Kom ihåg, det som brukar kallas LSS boende är egentligen fyra olika boendeformer:

 Gruppbostad

 Servicebostad 

 Särskilt anpassad bostad  

Boende för barn och ungdomar som inte kan bo i föräldrahemmet

 

Vi lyfte också det viktiga anhörigperspektivet och vår självklara rätt att få välja våra assistenter. Det finns dock avarter inom anhörigassistansen som måste bekämpas. Bengt Eliasson nämnde t.ex. flera kända exempel på s.k. inlåsningseffekter där anhöriga helt tar överhanden som personliga assistenter och omöjliggör ett självbestämt liv.

Andra försämringar

När vi väl har riksdagspolitiker på plats är det viktigt och peka att det krävs så mycket runt oss som måste fungera utöver en fungerande LSS lag. Ekonomiskt stöd, bra tillgång till hjälpmedel, bostadsanpassning, färdtjänst, bilanpassning etcetera. I samtliga fall sker försämringar. Jodå, Bengt håller med om att allt detta inte är acceptabelt. Jag fick en fråga hur jag skulle vilja att tilldelningen av hjälpmedel fungerar? Mitt svar blev att ett minimumkrav är mycket tydligare styrning från staten. Det ska inte få gå till så att personer med samma behov inte får samma hjälpmedel beroende på vilken Region hen bor i.

 

Sammantaget är vi alla mycket nöjda med mötet. Det var också bra att även lokalpolitiker var på plats för att diskutera hur assistansen fungerar i Jönköpings kommun. Jakob Olofsgård såväl medlem i Jönköpings kommunfullmäktige och riksdagsledamot är väl medveten om den oerhörda makt som tjänstepersonerna i praktiken gett sig själva då de sagt nej till att kommunen ska höja sin ambitionsnivå över vad ”domstolspraxis” och FK-s tillämpning medger och alla problem som följer. I STIL anser vi att Funktionsrättskonventionen inte kan ignoreras på det sätt som sker i min hemkommun. Ambitionen är att få ner fler riksdagspolitiker till Jönköping och att under våren anordna ett större evenemang när riksdagsvalet närmar sig.

* Magdalena Andersson kommer att bli ny partiledare för Socialdemokraterna och om inget helt oväntat sker ny statsminister. Många är oroliga för vad som kommer att hända med den personliga assistansen? Oron är definitivt befogad. Mitt förtroende för egen del är mycket, mycket lågt. Det var förfärliga uttalande finansministern gjorde när hon 2015 flera gånger ställde desperata flyktingar mot våra behov samt sjukskrivna och som jag aldrig kommer förlåta utan en s.k. ”pudel”. Någon ursäkt kommer med 99,9 % säkerhet aldrig att komma. Lite i skymundan kom något senare ett annat uttalande i TV där Magdalena Andersson fick en fråga vad som ska hända med alla som förlorar statlig assistansersättning? Svaret för kyligt och helt empatilöst:

Det är kommunernas ansvar…

Viktigt och komma ihåg är ändå att Magdalena Andersson aldrig kan (även efter eventuellt många år som statsminister) på egen hand avskaffa assistansreformen eller (nästan lika illa) kommunalisera den, det krävs en riksdagsmajoritet. Och då är Bengt Eliassons besked av om avsaknaden av en riksdagsmajoritet lovande. Att rätten till ett självständigt/självbestämt liv kommer vara mycket låg prioriterat är emellertid mycket tydligt. Själv är jag tämligen övertygad om att den blivande statsministern mycket gärna vill kommunalisera vår frihetsreform och det bygger jag framförallt på följande saker:

Ovan nämnda uttalande i TV

Den ständiga underfinansieringen av assistansreformen

Från vår sida måste vi verkligen trycka på och begära svar vilka ambitioner den nya statsministern har med assistansreformens framtid.

 

Regeringen tillsätter en utredning om det framtida huvudmannaskapet för personlig assistans

När Liberalerna lämnade januari överenskommelsen i samband med sommarens regeringskris spreds en högst befogad oro att det inte skulle bli någon utredning om det framtida huvudmannaskapet för assistansersättningen. Stefan Lövens tid som statsminister har ju sannerligen inte inneburit mycket positivt för vår del. Som jag skrivit innan, det är inte bara assistansen som urholkats katastrofalt, försämringarna har drabbat nästan alla delar inom Funktionsrättspolitiken, nu senast att synskadade riskerar att inte bli beviljade färdtjänst.

Tusentals synskadade kan förlora färdtjänst

Förra veckan meddelade ändå socialminister Lena Hallengren att regeringen ändå kommer att tillsätta en utredning. Den ska vara klar i mars 2023. Ansvarig för utredningen blir Lars Lööw som är överdirektör på Arbetsförmedlingen. Ett bra val tycker jag. Han har hållit i utredningen som granskade arbetssituationen för våra personliga assistanser och framförallt – Lars Lööw har tidigare varit rejält engagerad i Funktionsrättsrörelsen som ordförande i HSO som numer heter Funktionsrätt Sverige och även Handikappombudsman.

Viktiga punkter i direktiven till utredningen

· Utredningen ska undersöka vilka förändringar som krävs i LSS, socialtjänstlagen och socialförsäkringsbalken för att all personlig assistans ska kunna ingå i ett statligt huvudmannaskap.

·  Förslag ska ges för hur överföring och anpassningar av kommunala beslut om personlig assistans kan genomföras.

·  Utgångspunkten ska vara att personer med kommunala assistansbeslut ska behålla sin rätt till personlig assistans. Målet är att de inte ska påverkas negativt vid övergången från kommunal till statlig personlig assistans.

·  Utredningen ska även överväga förslag till alternativa lösningar till ett statligt huvudmannaskap.

·  Funktionshinderorganisationer, organisationer för assistansanvändare och berörda myndigheter ska kunna framföra sina synpunkter under utredningens gång.

 

Ska vi sammanfatta det här finns det utan tvekan en riktning mot att förverkliga ett statligt huvudmannaskap. Positivt är också att funktionsrättsrörelsen ska involveras under utredningens gång men som vanligt finns flera men:

Det är inte huggit i sten att det slutliga förslaget blir att staten blir ensam huvudman. Se ovan överväga förslag till alternativa lösningar till ett statligt huvudmannaskap. Denna formulering är vag och lämnar en öppning för en faktisk kommunalisering.

-   Det är helt rätt att ingen ska drabbas negativt vid en överflyttning från kommunen till staten (berör drygt 5000 personer). Men här är det oerhört viktigt att vara vaksam. I utredningen finns ingenting om att åtgärda den helt centrala frågan om behovsbedömningar.

-        Lena Hallengren säger visserligen att det inte är aktuellt med att återuppta tvåårsomprövningarna f.t. men lämnar inget besked om att det gäller för gott, åtminstone i dess nuvarande form.

Denna fråga är extremt viktig. För som behovsbedömningarna går till nu kan faktiskt ett förstatligande bli en katastrof. Skulle tvåårs omprövningarna återupptas efter ett förstatligande med nuvarande tillämpning från FK kommer jag och tusentals personer till förlora våra möjligheter till full delaktighet i samhällslivet. Varför? Jo, även om Stärkt personlig assistans genomförs i sin helhet så kommer bedömningen av de grundläggande behoven som att äta, personlig hygien och av/påklädning inte att påverkas. De grundläggande behoven måste även fortsättningsvis vara ”integritetsnära” Vi som i så fall åker ut kommer inte ens ha möjlighet att söka PA hos hemkommunen och samma sak gäller självfallet de personer som får nej vid nyansökan. Behovsbedömningar i nuvarande form urholkar därmed även förslagen i Stärkt personlig assistans.

 Innan förstatligandet sker måste därför behovsbedömningarna göras om i grunden där FK faktiskt ser till hela behovet av hjälp och stöd. Bort en gång för alla med sekundräkningen och uppstyckningen. Alla ni som följer den här bloggen vet att jag anser att det finns inget som helst stöd för begreppet grundläggande behov i Funktionsrättskonventionen. Det fanns inte med när LSS trädde i kraft heller och skulle även rent praktiskt sakna existensberättigande när assistansen efter nödvändiga lagändringar och tillämpningar förstatligas. De grundläggande behoven med 20 timmarsgränsen i grundläggande behov/vecka skulle ju när de infördes vara ett verktyg för att definiera var ansvaret gick mellan staten och kommunerna.

 

* När det gäller kommunaliseringsspöket. Vi måste alltid vara vaksamma och inte ta något för givet. Vad gäller utredningens slutsatser om huvudmannaskapet tror jag ändå inte vi behöver oroa oss så mycket. Har mycket svårt och se att Lars Lööw med tidigare erfarenheter i Funktionsrättsrörelsen lägger fram ett sådant förslag. Men även om han agerar som jag tror är inte ens detta en garanti. Återkommer i nästa blogginlägg om mina tankar kring att Magdalena Andersson snart blir ny ordförande för Socialdemokraterna och statsminister.

Positiva förslag om ekonomiska förbättringar men blir de verklighet?

 Det har även hänt en hel del positivt på den ekonomiska fronten. Som jag skrivit många gånger nu. Även om vi är beviljade hjälp och stöd enligt LSS -  det går aldrig att uppnå goda levnadsvillkor om funkisar med helt eller kraftigt nedsatt arbetsförmåga är konstant panka, evigt fattiga. Förbättringarna som regeringen nu vill genomföra är:

·   Slopandet av den s.k. funkisskatten för personer med sjuk eller aktivitetsersättning. Innebär en inkomstförstärkning på ungefär 10 000 kr/år med 100 % ersättning. Berörda personer har inte fått ta del av jobbskatteavdragen vilket medfört att vi, som berörs ihop med ålderspensionärer betalar mest skatt i landet i förhållande till inkomsten. I praktiken en omvänd Robin Hood skatt för personer som saknar full arbetsförmåga.

·       Höjt basbelopp i sjuk och aktivitetsersättning med 1000 kr/månad.

·       Höjt tak i bostadstillägget upp till 7500 kr/månad (5600 kr i dag)

Utöver det vill regeringen även införa gynnsammare regler för att bli beviljad sjuk eller aktivitetsersättning och öka möjligheterna att jobba ideellt utan att få sjuk eller aktivitetsersättningen helt eller delvis indragen.

Alltsammans är mycket positiva förslag där regeringen visar en offensiv ambition. Det är bara att hoppas att de blir verklighet. Min egen bedömning är att det tyvärr är mindre sannolikt att det blir verklighet -åtminstone i sin helhet än att Stärkt Personlig assistans genomförs av åtminstone två skäl:

1) Slopandet av ”funkisskatten” har inte samma stöd i Riksdagen som nämnda utredning av assistansen. Det är tekniskt fullt möjligt för oppositionen att ”bryta ut” förslag från budgeten som de partierna ogillar.

2) Nämnda orättvisor har aldrig fått samma mediala uppmärksamhet som försämringarna i den personliga assistansen. Alltså lättare att låta status Quo bestå.

Varför finns överhuvudtaget den s.k. funkisskatten, varför betalar berörda personer mest skatt i landet relativt till inkomsten? Ursprunget hittar vi ungefär 20 år tillbaka i tiden. Under 00-talets första halva var en het inrikespolitisk fråga höga kostnader för sjukskrivningar och att antalet personer som beviljades sjuk eller aktivitetsersättning steg snabbt. Efter att alliansen bildats skapades snabbt något som kallades arbets vs bidragslinjen och fick stort genomslag i samhällsdebatten. Jobb vs bidrag blev också en het valfråga vid valet 2006 och anses ha bidragit till att Socialdemokraterna förlorade valet.

Ett återkommande budskap från regeringen Reinfeldt var att det som kallades välfärdens kärna -  vård, omsorg och skola skulle värnas däremot skulle bidragssystemen ”stramas åt”, en kodbeteckning för försämringar. Incitamenten att jobba skulle dessutom, enligt allianspartierna öka ytterligare genom sänkta inkomstskatter, de s.k. jobbskatteavdragen. Dessa skattesänkningar skulle enbart tillfalla de som förvärvsarbetar. De som var ålderspensionärer eller hade kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga såg inte röken av några skattesänkningar. Så uppstod ett system med succesivt allt större skillnader i skattenivån för förvärvsarbetande och ”inte arbetsföra,”. Från och med 2008 skärptes också reglerna för att få och behålla sjuk eller aktivitetsersättning vilket ledde till fler avslag.

Hur reagerade då S på detta? Initialt var protesterna höga – i synnerhet mot den s.k. stupstocken för sjukskrivna (max 300 dagars sjukskrivning.). Däremot minns jag inte att Mona Sahlin som efterträdde Göran Persson 2007) protesterade nämnvärt mot de ökade skatteskillnaderna, d v s Funkisskatten. Väl tillbaka i Rosenbad 2014 tog S-MP regeringen ganska snabbt bort stupstocken däremot hände ingenting med funkisskatten. Samtidigt med det ökända regleringsbrevet 2015 för att spara pengar på assistansersättningen fick FK även i uppdrag att spara pengar på sjukskrivna. Att avskaffa skatteskillnaderna fanns inte på kartan 2015. Följden var att det nu blev svårare än någonsin att bli beviljad sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning. Jobb vs bidragslinjen skärptes alltså ytterligare och bidrog till att många trycktes allt längre ner i fattigdomsträsket. Utvecklingen gick så långt att både Arbetsförmedlingen och kommunernas socialkontor larmade om att konsekvenserna av arbets vs bidragslinjen spårat ur totalt.

Jag motsäger mig inte existensen av begreppet arbetslinje. Finns rimlig möjlighet till rehabilitering, att kunna jobba hel eller deltid ska de undersökas och samhället hjälpa till. Alla kan inte leva på bidrag men ytterst, ytterst få personer tycker det är bra för självkänslan att vara helt beroende av samhällets bidragssystem. Men om vi pratar om arbetslinje måste den ta stor hänsyn till berörda personers faktiska förmåga att kunna arbeta, hur arbetsmarknaden ser ut och att berörda människor som har kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga ändå har rätt till ersättningen ger åtminstone hyffsad inkomst. Så som arbetslinjen utformades i Sverige togs ingen hänsyn till något av detta. Det blev en veritabel klappjakt på personer som inte rår över sin situation.

Funkisskatten och arbets vs bidragslinjen i svensk tappning är två sidor av samma mynt. Det bygger på en förställning om att sjuka personer eller de som saknar arbetsförmåga är lata och i grund och botten har det ”för bra”, alltså måste de jagas för att se till att de verkligen ”anstränger sig för att jobba”. En stor skillnad i ekonomisk standard blir därmed en självklarhet.

Funkisskatten hade aldrig sett dagens ljus utan den alltmer utbredda uppfattningen att det är ”fult att leva på bidrag”. Parallellt med detta växte det efter 90-talets ekonomiska kris också fram en sorts ”överideologi” i den ekonomiska politiken som såväl S som de gamla allianspartierna praktiserat och praktiserar. Det helt överordnade målet är att förverkliga vad som kallas ”ansvarsfull eller stram finanspolitik” eller ”god budgetdisciplin”. Oavsett vilken kodbeteckning som används handlar det om samma sak – statens utgifter ska hållas nere.

Jag förstår mycket väl att staten inte kan gå med underskott år efter år, efter år, det är inte hållbart, vi kan inte ta ut hur mycket skatt som helst heller. Jag kan samtidigt aldrig köpa att det under 2000-talet uppstått i stort sett enighet mellan S-MP regeringen och forna allianspartierna att de som relativt sett ska dra tyngsta lasset för att se till att statens finanser hålls i gott skick är de personer som är i störst behov av att välfärdsstaten och har minst möjligheter att kunna försörja sig själva. Detta både genom att betala mer i skatt och vid många fall nekas ekonomisk hjälp.

Efter mycket kritik och effekterna av pandemin har regeringen till slut börjat agera med ovannämnda förslag. De är bra om än väl sent. Det är lätt att hitta kommentarer i facebook grupper att allt bara handlar om valfläsk från S sida. Förstår absolut cynismen hos många efter allt som hänt sedan Stefan Löfven blev statsminister. Vi måste samtidigt komma ihåg, att om oppositionen verkligen vill avskaffa Funkisskatten med mera så finns det en majoritet för det i Riksdagen. Att det ser ut som det gör är inte bara regeringen Löfven ansvar.

* Har inte hunnit att ordentligt gå igenom förra veckans besked från regeringen att det ska tillsättas en utredning av det framtida huvudmannaskapet för assistansreformen. Det blir huvudämnet i nästa blogginlägg. Vi kan snabbt konstatera att utredningen ska vara klar i mars 2023. Även om förstatligande tycks vara huvudspåret är det emellertid inte alls givet att det blir vad utredningen föreslår. I direktiven står:

Andra alternativ ska utredas och vad det innebär är inte helt tydligt.

V

Både bra och dåliga besked från regeringen

 När man följer utvecklingen inom svensk funktionsrättspolitik i allmänhet och personlig assistans och övriga LSS insatser i synnerhet finns det sällan positiva nyheter. Det mesta handlar om besparingar/försämringar och ännu fler människor som inte får sina verkliga behov tillfredsställda – materiella, personliga och ekonomiska.

Utredningen Stärkt personlig assistans är ett undantag. De färdiga förslagen från utredaren Fredrik Malmberg var oväntat positiva och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg – det mest positiva som skett inom den personliga assistansen på många år. Mer positiva nyheter kom i slutet av föregående vecka. I en intervju med Assistanskoll bekräftade Lena Hallengren att regeringen tänker genomföra samtliga förslag. Regeringen vill att tänkta lagändringar beslutas av Riksdagen före riksdagsvalet 2022 och träder i kraft 1 januari 2023.¨

Kan vi verkligen vara säkra på att förslagen verkligen genomförs? Jag har ju själv varnat för att regeringens mycket svaga ställning har potential att leda till nya regeringskriser och allt som följer med det vad gäller möjligheterna att genomföra politiska beslut.  Statens budget för 2022 som ska klubbas i november har definitivt potential att leda till en ny regeringskris och t.om ett extraval. Jag tror inte det kommer gå så långt för möjligen bortsett från SD kan jag inte så något parti vinner på en ny regeringskris så nära inpå ordinarie val. Så förutsatt att Sverige inte hamnar i en politisk kris eller att vi drabbas av ett terrordåd eller annan extrem händelse är jag ganska säker på att lagändringarna kommer att genomföras av åtminstone tre skäl.

1) Det finns ett solitt stöd för utredningen i riksdagen, åtminstone utifrån det partierna säger sig vilja göra i intervjuer med Assistanskoll¨

2) Det är riksdagsval vilket innebär att såväl vänster som högerblocket inte vill framstå som fiender till utsatta grupper.

3) Av samma skäl kan inte S backa från det Lena Hallengren faktiskt säger sig vilja genomföra.

I sociala medier har jag sett att många oroar sig för siffran 2000 angående hur många som kommer att få hjälp. Så som jag tolkar det är det inte ett tak utan en beräkning som Fredrik Malmberg har gjort hur många som beräknas få personlig assistans. Så länge det inte är ett tak är det ingen beräkning jag ifrågasätter. En uppskattning måste göras göras hur mycket pengar som måste tillföras vilket beräknas vara drygt 3 miljarder kr/år.

Ett annat orosmoment hos en del är att det faktum att rätten till egenvård i praktiken kommer att ha ett vårdperspektiv istället för rätten till ett självständigt liv. Jag tycker vi måste vara ärliga och erkänna att delar av den personliga assistansen hos många personer har inslag av vård (det gäller mig själv också, hjälp vid ett EP anfall är ingen service, det är allvarligare än så), hos somliga t.om stora inslag. Det viktiga är att utgångspunkten för egenvården att den, för de assistansanvändare som berörs ses och tillämpas som ett viktigt delmoment för att möjliggöra det som är syftet med lagen – ett självständigt/självbestämt liv och goda levnadsvillkor.

 

Viktigt att komma ihåg. Utredningen Stärkt personlig assistans med de aktuella förslagen berör inte grundläggande saker som huvudmannaskapet och grundläggande behov generellt.

Med sorg i hjärtat måste vi tyvärr konstatera att regeringen samtidigt som den vill genomföra positiva förslag fortsätter att underminera assistansreformen på andra sätt. Efter många års underfinansiering såg vi 2021 för första gången på länge en riktigt rejäl höjning av schablonbeloppet upp till 315 kr/timme. Nu meddelar emellertid Lena Hallengren att det var en engångsföreteelse och att det fortsättningsvis blir en återgång till mycket blygsamma 1,5 %/år vilket inte alls är tillräckligt för att finansiera våra assistenters löneökningar. Jag är allt annat än imponerad över Lena Hallengrens mycket ihåliga förklaring:

 Man kan inte bara följa löneökningarna, det kan låta rimligt men så fungerar det inte med myndigheter och annat.

Lena Hallengren. Personlig assistans är ingen verksamhet som bedrivs av en myndighet.

Med all rätt är många upprörda. Ifa-s ordförande Sophie Karlsson kommenterar så här i Heja Olika:

  För oss assistansberättigade skickar det signaler om att det inte är värt att satsa på våra möjligheter att kunna vara delaktiga och jämlika i samhället, kunna få våra mänskliga rättigheter förverkligade

Eller som en god vän formulerade det:

Alla kan räkna enkel matematik. Utgift 2.2 % kontra inkomst 1.5 %.

MINUS = sämre löner och sämre kvalitet för den assistansberättigade.

 

Jag avstår och spekulera hur regeringen agerat angående schablonen om januariöverenskommelsen fortfarande gällde. Läget är som det är. Det känns ändå som att Magdalena Andersson med medhjälpare på finansdepartementet resonerat ungefär så här:

OK, vi genomför Stärkt personlig assistans men det får räcka. Det är inte rimligt att assistansanvändarna ska få både förslagen i utredningen förverkligade och kraftigt höjd schablon en gång till…

Lena Hallengren - vi genomför Stärkt personlig assistans

 Till sist:

Funktionsrättsrörelsen mottog i går ett oerhört tråkigt besked. Wilhelm Ekensteen som var medgrundare till Ifa och föreningens ordförande ända fram till 2020 har avlidit. Wilhelm tillhörde de drivande personerna till att assistansreformen blev verklighet och kämpade livet ut för vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv med goda levnadsvillkor.

 Vila i frid Wilhelm.

Wilhelm Ekensteen har avlidit

Nästa blogginlägg ska handla om ekonomi. Både de positiva förslagen från regeringen och varför den s.k. funkisskatten existerar.