Positiva förslag om ekonomiska förbättringar men blir de verklighet?

 Det har även hänt en hel del positivt på den ekonomiska fronten. Som jag skrivit många gånger nu. Även om vi är beviljade hjälp och stöd enligt LSS -  det går aldrig att uppnå goda levnadsvillkor om funkisar med helt eller kraftigt nedsatt arbetsförmåga är konstant panka, evigt fattiga. Förbättringarna som regeringen nu vill genomföra är:

·   Slopandet av den s.k. funkisskatten för personer med sjuk eller aktivitetsersättning. Innebär en inkomstförstärkning på ungefär 10 000 kr/år med 100 % ersättning. Berörda personer har inte fått ta del av jobbskatteavdragen vilket medfört att vi, som berörs ihop med ålderspensionärer betalar mest skatt i landet i förhållande till inkomsten. I praktiken en omvänd Robin Hood skatt för personer som saknar full arbetsförmåga.

·       Höjt basbelopp i sjuk och aktivitetsersättning med 1000 kr/månad.

·       Höjt tak i bostadstillägget upp till 7500 kr/månad (5600 kr i dag)

Utöver det vill regeringen även införa gynnsammare regler för att bli beviljad sjuk eller aktivitetsersättning och öka möjligheterna att jobba ideellt utan att få sjuk eller aktivitetsersättningen helt eller delvis indragen.

Alltsammans är mycket positiva förslag där regeringen visar en offensiv ambition. Det är bara att hoppas att de blir verklighet. Min egen bedömning är att det tyvärr är mindre sannolikt att det blir verklighet -åtminstone i sin helhet än att Stärkt Personlig assistans genomförs av åtminstone två skäl:

1) Slopandet av ”funkisskatten” har inte samma stöd i Riksdagen som nämnda utredning av assistansen. Det är tekniskt fullt möjligt för oppositionen att ”bryta ut” förslag från budgeten som de partierna ogillar.

2) Nämnda orättvisor har aldrig fått samma mediala uppmärksamhet som försämringarna i den personliga assistansen. Alltså lättare att låta status Quo bestå.

Varför finns överhuvudtaget den s.k. funkisskatten, varför betalar berörda personer mest skatt i landet relativt till inkomsten? Ursprunget hittar vi ungefär 20 år tillbaka i tiden. Under 00-talets första halva var en het inrikespolitisk fråga höga kostnader för sjukskrivningar och att antalet personer som beviljades sjuk eller aktivitetsersättning steg snabbt. Efter att alliansen bildats skapades snabbt något som kallades arbets vs bidragslinjen och fick stort genomslag i samhällsdebatten. Jobb vs bidrag blev också en het valfråga vid valet 2006 och anses ha bidragit till att Socialdemokraterna förlorade valet.

Ett återkommande budskap från regeringen Reinfeldt var att det som kallades välfärdens kärna -  vård, omsorg och skola skulle värnas däremot skulle bidragssystemen ”stramas åt”, en kodbeteckning för försämringar. Incitamenten att jobba skulle dessutom, enligt allianspartierna öka ytterligare genom sänkta inkomstskatter, de s.k. jobbskatteavdragen. Dessa skattesänkningar skulle enbart tillfalla de som förvärvsarbetar. De som var ålderspensionärer eller hade kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga såg inte röken av några skattesänkningar. Så uppstod ett system med succesivt allt större skillnader i skattenivån för förvärvsarbetande och ”inte arbetsföra,”. Från och med 2008 skärptes också reglerna för att få och behålla sjuk eller aktivitetsersättning vilket ledde till fler avslag.

Hur reagerade då S på detta? Initialt var protesterna höga – i synnerhet mot den s.k. stupstocken för sjukskrivna (max 300 dagars sjukskrivning.). Däremot minns jag inte att Mona Sahlin som efterträdde Göran Persson 2007) protesterade nämnvärt mot de ökade skatteskillnaderna, d v s Funkisskatten. Väl tillbaka i Rosenbad 2014 tog S-MP regeringen ganska snabbt bort stupstocken däremot hände ingenting med funkisskatten. Samtidigt med det ökända regleringsbrevet 2015 för att spara pengar på assistansersättningen fick FK även i uppdrag att spara pengar på sjukskrivna. Att avskaffa skatteskillnaderna fanns inte på kartan 2015. Följden var att det nu blev svårare än någonsin att bli beviljad sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning. Jobb vs bidragslinjen skärptes alltså ytterligare och bidrog till att många trycktes allt längre ner i fattigdomsträsket. Utvecklingen gick så långt att både Arbetsförmedlingen och kommunernas socialkontor larmade om att konsekvenserna av arbets vs bidragslinjen spårat ur totalt.

Jag motsäger mig inte existensen av begreppet arbetslinje. Finns rimlig möjlighet till rehabilitering, att kunna jobba hel eller deltid ska de undersökas och samhället hjälpa till. Alla kan inte leva på bidrag men ytterst, ytterst få personer tycker det är bra för självkänslan att vara helt beroende av samhällets bidragssystem. Men om vi pratar om arbetslinje måste den ta stor hänsyn till berörda personers faktiska förmåga att kunna arbeta, hur arbetsmarknaden ser ut och att berörda människor som har kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga ändå har rätt till ersättningen ger åtminstone hyffsad inkomst. Så som arbetslinjen utformades i Sverige togs ingen hänsyn till något av detta. Det blev en veritabel klappjakt på personer som inte rår över sin situation.

Funkisskatten och arbets vs bidragslinjen i svensk tappning är två sidor av samma mynt. Det bygger på en förställning om att sjuka personer eller de som saknar arbetsförmåga är lata och i grund och botten har det ”för bra”, alltså måste de jagas för att se till att de verkligen ”anstränger sig för att jobba”. En stor skillnad i ekonomisk standard blir därmed en självklarhet.

Funkisskatten hade aldrig sett dagens ljus utan den alltmer utbredda uppfattningen att det är ”fult att leva på bidrag”. Parallellt med detta växte det efter 90-talets ekonomiska kris också fram en sorts ”överideologi” i den ekonomiska politiken som såväl S som de gamla allianspartierna praktiserat och praktiserar. Det helt överordnade målet är att förverkliga vad som kallas ”ansvarsfull eller stram finanspolitik” eller ”god budgetdisciplin”. Oavsett vilken kodbeteckning som används handlar det om samma sak – statens utgifter ska hållas nere.

Jag förstår mycket väl att staten inte kan gå med underskott år efter år, efter år, det är inte hållbart, vi kan inte ta ut hur mycket skatt som helst heller. Jag kan samtidigt aldrig köpa att det under 2000-talet uppstått i stort sett enighet mellan S-MP regeringen och forna allianspartierna att de som relativt sett ska dra tyngsta lasset för att se till att statens finanser hålls i gott skick är de personer som är i störst behov av att välfärdsstaten och har minst möjligheter att kunna försörja sig själva. Detta både genom att betala mer i skatt och vid många fall nekas ekonomisk hjälp.

Efter mycket kritik och effekterna av pandemin har regeringen till slut börjat agera med ovannämnda förslag. De är bra om än väl sent. Det är lätt att hitta kommentarer i facebook grupper att allt bara handlar om valfläsk från S sida. Förstår absolut cynismen hos många efter allt som hänt sedan Stefan Löfven blev statsminister. Vi måste samtidigt komma ihåg, att om oppositionen verkligen vill avskaffa Funkisskatten med mera så finns det en majoritet för det i Riksdagen. Att det ser ut som det gör är inte bara regeringen Löfven ansvar.

* Har inte hunnit att ordentligt gå igenom förra veckans besked från regeringen att det ska tillsättas en utredning av det framtida huvudmannaskapet för assistansreformen. Det blir huvudämnet i nästa blogginlägg. Vi kan snabbt konstatera att utredningen ska vara klar i mars 2023. Även om förstatligande tycks vara huvudspåret är det emellertid inte alls givet att det blir vad utredningen föreslår. I direktiven står:

Andra alternativ ska utredas och vad det innebär är inte helt tydligt.

V