Det har även hänt en hel del positivt på den ekonomiska fronten. Som jag skrivit många gånger nu. Även om vi är beviljade hjälp och stöd enligt LSS - det går aldrig att uppnå goda levnadsvillkor om funkisar med helt eller kraftigt nedsatt arbetsförmåga är konstant panka, evigt fattiga. Förbättringarna som regeringen nu vill genomföra är:
· Slopandet av den s.k. funkisskatten för
personer med sjuk eller aktivitetsersättning. Innebär en inkomstförstärkning på
ungefär 10 000 kr/år med 100 % ersättning. Berörda personer har inte fått
ta del av jobbskatteavdragen vilket medfört att vi, som berörs ihop med
ålderspensionärer betalar mest skatt i landet i förhållande till inkomsten. I
praktiken en omvänd Robin Hood skatt för personer som saknar full arbetsförmåga.
· Höjt basbelopp i sjuk och aktivitetsersättning
med 1000 kr/månad.
· Höjt tak i bostadstillägget upp till 7500
kr/månad (5600 kr i dag)
Utöver det vill
regeringen även införa gynnsammare regler för att bli beviljad sjuk eller
aktivitetsersättning och öka möjligheterna att jobba ideellt utan att få sjuk
eller aktivitetsersättningen helt eller delvis indragen.
Alltsammans är mycket positiva förslag där regeringen visar en offensiv ambition. Det är bara att hoppas att de blir verklighet. Min egen bedömning är att det tyvärr är mindre sannolikt att det blir verklighet -åtminstone i sin helhet än att Stärkt Personlig assistans genomförs av åtminstone två skäl:
1) Slopandet av ”funkisskatten” har inte samma stöd i Riksdagen som nämnda utredning av assistansen. Det är tekniskt fullt möjligt för oppositionen att ”bryta ut” förslag från budgeten som de partierna ogillar.
2) Nämnda orättvisor har aldrig fått samma mediala uppmärksamhet som försämringarna i den personliga assistansen. Alltså lättare att låta status Quo bestå.
Varför finns överhuvudtaget
den s.k. funkisskatten, varför betalar berörda personer mest skatt i landet
relativt till inkomsten? Ursprunget hittar vi ungefär 20 år tillbaka i tiden.
Under 00-talets första halva var en het inrikespolitisk fråga höga kostnader
för sjukskrivningar och att antalet personer som beviljades sjuk eller
aktivitetsersättning steg snabbt. Efter att alliansen bildats skapades snabbt
något som kallades arbets vs bidragslinjen och fick stort genomslag i
samhällsdebatten. Jobb vs bidrag blev också en het valfråga vid valet 2006 och
anses ha bidragit till att Socialdemokraterna förlorade valet.
Ett återkommande
budskap från regeringen Reinfeldt var att det som kallades välfärdens kärna - vård, omsorg och skola skulle värnas däremot
skulle bidragssystemen ”stramas åt”, en kodbeteckning för försämringar.
Incitamenten att jobba skulle dessutom, enligt allianspartierna öka ytterligare
genom sänkta inkomstskatter, de s.k. jobbskatteavdragen. Dessa skattesänkningar
skulle enbart tillfalla de som förvärvsarbetar. De som var ålderspensionärer
eller hade kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga såg inte röken av några
skattesänkningar. Så uppstod ett system med succesivt allt större skillnader i
skattenivån för förvärvsarbetande och ”inte arbetsföra,”. Från och med 2008
skärptes också reglerna för att få och behålla sjuk eller aktivitetsersättning
vilket ledde till fler avslag.
Hur reagerade då S
på detta? Initialt var protesterna höga – i synnerhet mot den s.k. stupstocken
för sjukskrivna (max 300 dagars sjukskrivning.). Däremot minns jag inte att
Mona Sahlin som efterträdde Göran Persson 2007) protesterade nämnvärt mot de
ökade skatteskillnaderna, d v s Funkisskatten. Väl tillbaka i Rosenbad 2014 tog
S-MP regeringen ganska snabbt bort stupstocken däremot hände ingenting med
funkisskatten. Samtidigt med det ökända regleringsbrevet 2015 för att spara
pengar på assistansersättningen fick FK även i uppdrag att spara pengar på
sjukskrivna. Att avskaffa skatteskillnaderna fanns inte på kartan 2015. Följden
var att det nu blev svårare än någonsin att bli beviljad sjukpenning eller
sjuk/aktivitetsersättning. Jobb vs bidragslinjen skärptes alltså ytterligare och bidrog till att många trycktes allt
längre ner i fattigdomsträsket. Utvecklingen gick så långt att både
Arbetsförmedlingen och kommunernas socialkontor larmade om att konsekvenserna
av arbets vs bidragslinjen spårat ur totalt.
Jag motsäger mig
inte existensen av begreppet arbetslinje. Finns rimlig möjlighet till
rehabilitering, att kunna jobba hel eller deltid ska de undersökas och
samhället hjälpa till. Alla kan inte
leva på bidrag men ytterst, ytterst få personer tycker det är bra för självkänslan
att vara helt beroende av samhällets bidragssystem. Men om vi pratar om
arbetslinje måste den ta stor hänsyn till berörda personers faktiska förmåga
att kunna arbeta, hur arbetsmarknaden
ser ut och att berörda människor som har kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga ändå har rätt till ersättningen
ger åtminstone hyffsad inkomst. Så som arbetslinjen utformades i Sverige
togs ingen hänsyn till något av detta. Det blev en veritabel klappjakt på
personer som inte rår över sin situation.
Funkisskatten och arbets vs
bidragslinjen i svensk tappning är två sidor av samma mynt. Det bygger på en förställning om att
sjuka personer eller de som saknar arbetsförmåga är lata och i grund och botten
har det ”för bra”, alltså måste de jagas för att se till att de verkligen
”anstränger sig för att jobba”. En stor skillnad i ekonomisk standard blir
därmed en självklarhet.
Funkisskatten hade
aldrig sett dagens ljus utan den alltmer utbredda uppfattningen att det är
”fult att leva på bidrag”. Parallellt med detta växte det efter 90-talets
ekonomiska kris också fram en sorts ”överideologi” i den ekonomiska politiken
som såväl S som de gamla allianspartierna praktiserat och praktiserar. Det helt
överordnade målet är att förverkliga vad som kallas ”ansvarsfull eller stram
finanspolitik” eller ”god budgetdisciplin”. Oavsett vilken kodbeteckning som
används handlar det om samma sak – statens utgifter ska hållas nere.
Jag förstår mycket
väl att staten inte kan gå med underskott år efter år, efter år, det är inte
hållbart, vi kan inte ta ut hur mycket skatt som helst heller. Jag kan
samtidigt aldrig köpa att det under 2000-talet uppstått i stort sett enighet
mellan S-MP regeringen och forna allianspartierna att de som relativt sett ska
dra tyngsta lasset för att se till att statens finanser hålls i gott skick är
de personer som är i störst behov av att välfärdsstaten och har minst
möjligheter att kunna försörja sig själva. Detta både genom att betala mer i
skatt och vid många fall nekas ekonomisk hjälp.
Efter mycket kritik
och effekterna av pandemin har regeringen till slut börjat agera med ovannämnda
förslag. De är bra om än väl sent. Det är lätt att hitta kommentarer i facebook
grupper att allt bara handlar om valfläsk från S sida. Förstår absolut cynismen
hos många efter allt som hänt sedan Stefan Löfven blev statsminister. Vi måste
samtidigt komma ihåg, att om oppositionen verkligen
vill avskaffa Funkisskatten med mera så finns det en majoritet för det i
Riksdagen. Att det ser ut som det gör är inte bara regeringen Löfven ansvar.
* Har inte hunnit att ordentligt gå igenom förra veckans besked från regeringen att det ska tillsättas en utredning av det framtida huvudmannaskapet för assistansreformen. Det blir huvudämnet i nästa blogginlägg. Vi kan snabbt konstatera att utredningen ska vara klar i mars 2023. Även om förstatligande tycks vara huvudspåret är det emellertid inte alls givet att det blir vad utredningen föreslår. I direktiven står:
Andra alternativ ska utredas och vad det innebär är inte helt tydligt.
V
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar