Därför får inte den personliga assistansen kommunaliseras!

 I samband med regeringskrisen i somras meddelade Liberalerna att partiet lämnar januariöverenskommelsen. Därmed har det också uppstått oklarheter vad som kommer att hända med punkt 64 i avtalet som handlade om förbättringar för oss som behöver personlig assistans. I punkt 64 stod det bland annat att en utredning skulle tillsättas angående ett förstatligande av assistansreformen. Bortsett från regeringskriser och jätteproblem för regeringen att överhuvudtaget få igenom nästa budget är det högst osäkert om det blir något av utredningen. Följaktligen stiger oron för att kommunaliseringsspöket lurar i bakgrunden. Det finns mängder med anledningar till att assistansreformen inte ska kommunaliseras. Kommer här lista de, i mitt tycke viktigaste.

Vi kan börja med det Sverige faktiskt åtagit sig att göra när Funktionsrättskonventionen ratificerades av Riksdagen. Rätten till personlig assistans och ett självständigt/självbestämt liv garanteras som bekant i artikel 19. Den särskilda kommentaren (kommentar 5) till artikel 19 beskriver närmare vad som krävs för att förverkliga artikel 19. Här kan vi bland annat (sidan 4) läsa följande angående ett av många hinder för att förverkliga ett självständigt/självbestämt liv.

Inappropriate decentralization, resulting in disparities between local authorities and unequal chances of living independently within the community in a State party.

Fritt översätt:

Olämplig decentralisering leder till skillnader mellan lokala myndigheter och ojämlika chanser till ett självständigt/självbestämt liv i samhällsgemenskapen

Det innebär att FN anser att decentralisera genomförandet till regional eller lokal nivå för att förverkliga artikel 19 (vilket kommunalisering de facto innebär) leder till stora lokala eller regionala skillnader vilket är oförenligt med artikel 19. Alltså är kommunalisering inte förenligt med Funktionsrättskonventionen artikel 19. Med bakgrund av detta finns det starka skäl till att kommunerna ska ha någonting att göra med LSS övriga insatser heller. Samma sak gäller t.ex. att Regionerna (i viss mån även kommunerna) och inte staten ansvarar för t.ex. hjälpmedel.

 

Historiken

Kommunerna var redan på remisstadiet mycket kritiska till LSS som rättighetslag. Officiellt för att det inskränkte det kommunala självstyret. I praktiken handlade det minst lika mycket om att rättighetslagen ändrade maktbalansen till kommunernas nackdel. Att ge ansvaret för att genomföra något så viktigt som personlig assistans till en del av den offentliga sektorn som historiskt inte alls gillat hela idén med en rättighetslag är milt uttryckt mycket olämpligt.

LSS blev en rättighetslag bland annat därför att det i slutet av 1980-talet var uppenbart att kommunerna inte klarade av att ge oss goda levnadsvillkor. Hjälpen/stödet var långt ifrån tillräckligt med en stor dos över förmynderi. ”Vi vet vad som är bäst för dig” inställningen genomsyrade verksamheterna. Till det kom också stora skillnader mellan kommunerna. Att det 2021 fortfarande finns stora skillnader mellan hur kommunerna tillämpar såväl rätten till personlig assistans som andra LSS insatser finns det flera undersökningar från bland annat Socialstyrelsen.

 

Kommunerna accepterar inte att LSS är en rättighetslag

 Kommunernas svårigheter att än idag acceptera att LSS är en rättighetslag blev mycket tydligt när pandemin drog in över Sverige senvintern/tidig vår 2020. Vi minns alla att det dröjde bara några veckor innan kommunernas mäktiga intresseorgan SKR kom med en begäran om lagändringar (s.k. hemställan) till regeringen om lagändringar som inneburit stora förskjutningar i maktbalansen till kommunernas fördel. Tack och lov sa regeringen nej – två gånger.

Anm.: Kommunerna hävdade att lagändringarna bara skulle gälla under pandemin. Historiken visar att tillfälliga lagändringar i regel blir permanenta.

Sammantaget ser kommunerna LSS mer som en ramlag (”ungefär så här ska lagen tillämpas”) och inte den rättighetslag den är tänkt att vara. Det finns det ingenting som tyder på att kommunernas inställning och tillämpning skulle ändras till det bättre om de ansvarar för all personlig assistans. En kommunalisering är därför utesluten.

 

Demokrati

Motståndet mot kommunalt huvudmannaskap är synnerligen kompakt hos vi som berörs med anhöriga. En kommunalisering innebär att ansvariga politiker fullständigt ignorerar våra synpunkter. Och det rimmar oerhört illa med min syn på demokrati.