Försäkringskassan försöker vid omprövningar runda begreppet ”särskilt ändrade förhållanden”

 När assistansreformen hösten 2017 befann sig på randen till kollaps infördes ett stopp på tvåårsomprövningar av personlig assistans. Stoppet omfattar emellertid inte de som har sin personliga assistans beviljad av hemkommunen. Här finns alltså en djup orättvisa inbyggd i systemet som jag bloggat om tidigare.

Efter stoppet på omprövningar gjordes en ändring i socialförsäkringsbalken kapitel 51 som säger att omprövningar får endast göras vid ”särskilt ändrade förhållande”. Den fullständiga juridiska texten är följande § 11 och 13:

Upphör att gälla U:2018-04-01/ Rätten till assistansersättning ska omprövas sedan två år förflutit från senaste prövningen och vid väsentligt ändrade förhållanden.

11 § Lämnas assistansersättning till en försäkrad som har fyllt 65 år får omprövning ske endast vid väsentligt ändrade förhållanden.

12 §/Träder i kraft I:2018-04-01/ Rätten till assistansersättning ska omprövas i den utsträckning som denna rätt har minskat i omfattning på grund av väsentligt ändrade förhållanden som är hänförliga till den försäkrade. Lag (2018:122).

1 § 12 framgår också att även vid ett särskilt ändrade förhållanden är det bara den del som berör det ”särskilt ändrade förhållande ska omprövas – inte hela behovet.

Vad ska definieras som särskilt ändrade förhållanden? I lagtexten ges ingen närmare definition men för några år sedan när jag deltog i Ifa-s debattforum föreläste juristen Mathias Blomqvist bland annat om detta. Enligt honom är den mycket enkelt – tröskeln för att göra en omprövning är hög, Detta är helt i linje med den juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft, d.v.s. ett gynnande beslut får endast försämras om det skett mycket stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.

Lagändringen innebär alltså att:

1)  Omprövningar får endast göras om det skett mycket stora förändringar vad gäller behovet av stöd och hjälp

2) Vid en omprövning ska endast den aktuella ändringen bedömas – inte hela behovet.

Ändå kommer nu allt fler rapporter att FK tänjer rejält på § 11 och 12 i Socialförsäkringsbalken. Detta genom att ompröva hela behovet – vilket då sker enligt gällande praxis. Följden blir att personer som egentligen skulle vara skyddade ändå förlorar sin assistans. Många är med all rätt upprörda. Det är även jag men tyvärr är det inte det minsta oväntat för mig. Även efter att tillägget i Socialförsäkringsbalken gjordes kände jag (sorligt nog) direkt – jag litar inte en sekund på att myndigheten verkligen skulle följa de nya paragraferna – vilket i nästa steg gjorde att jag fortfarande är livrädd för FK. Skulle aldrig våga söka fler timmar, även om det av någon anledning skulle behövas.

Vad säger då FK själva? I en intervju med Assistanskoll framförs bland annat följande av Andreas Larsson:

Det är i vissa delar oklart vad ”väsentligt ändrade förhållanden” innebär och det behöver förtydligas,

– Ja, jag tror att det skulle vara klokt med ett förtydligande. För att öka förutsättningarna för rätt förväntansbild och en förutsägbarhet.

– Ja, jag tror att det skulle vara klokt med ett förtydligande. För att öka förutsättningarna för rätt förväntansbild och en förutsägbarhet.

Angående vår rädsla:

 

 Jag kan bara uppmana den som har frågor eller funderingar kring sin ersättning eller en eventuell ansökan att gå in på vår hemsida att läsa om vad som gäller. Det går också bra att ringa oss.

 

Om att återuppta tvåårsomprövningar

 Eftersom behovet av assistans kan förändras över tid så tror vi att det skulle vara bra med en kontinuerlig uppföljning eller något liknande. Det är rimligt i ett system som är livsavgörande för väldigt många samtidigt som vi vet att systemet är utsatt för brottslighet. Vi tror också att det vore bra om en sådan uppföljning är lagstiftad så att det finns en tydlighet, förståelse och förutsägbarhet hos alla inblandade

 

Svaren är fulla av koder och antydningar vad FK verkligen är ute efter, d v s spara pengar. Begrepp som ”förtydligande”, ”förutsägbarhet” har dykt upp så många gånger gånger hos både FK och besparingsivriga kommuner. Innerst inne vet alla att lagtexten inte alls är otydlig vad gäller målet med insatsen personlig assistans. Och vad gäller begreppet innebörden med ”särskilt ändrade förhållanden” rekommenderar jag FK att på allvar sätta sig in vad begreppet innebär.

Hur går detta ihop med Funktionsrättskonventionen? Det går som vanligt inte alls ihop med konventionen, givetvis inte med LSS intentioner heller. Och som vanligt ”rundas” konventionen med att den inte är lag att svensk lag, d v s lagen enligt praxis är överordnade Funktionsrättskonventionen – trots att Sverige åtagit oss att följa den…

FK vill ha "förtydliganden"

Skrämmande försämringar i sjukförsäkringen och aktivitetsersättningen

 Förra veckan hade Uppdrag granskning ett långt reportage om de allt värre missförhållandena som råder inom sjukförsäkringen. Situationen är så illa att jag vågar påstå att en av hörnstenarna i välfärdsstaten håller på att haverera. I vår interna assistansdebatt förs ofta diskussionen som att assistansen är en isolerad företeelse utan någon större koppling till vad som händer i välfärdssverige i övrigt. Jag hävdar å det bestämdaste att försämringarna i assistansen bara är en liten del, ett av många symptom på samma sak – nämligen att ambitionerna i välfärden har sänks och allra hårdast drabbas vi funkisar och sjuka människor, i synnerhet långtidssjuka. Att ambitionerna verkligen har sänkts är lätt att se. För 30 år sedan spenderade staten 7 % av BNP (d v s värdet av allt som produceras i Sverige) på socialförsäkringar, nu är siffran nere under 5 %. En ordentlig sänkning i ambitionsnivå och de i särklass största smällarna har riktats mot funkisar och sjuka personer.

 

I UG-s reportage fick vi träffa Marie-Louise Järlesand från Degerfors. Marie-Louise drabbades för 7-8 år sedan av en allvarlig magsjukdom och blev sjukskriven av Försäkringskassan. UG visade att det finns en rad läkarintyg som visar att den s.k. arbetsförmågan är helt nedsatt och det finns inga botemedel mot sjukdomen. Men 2018 insåg FK plötsligt att Marie-Louise visst har arbetsförmåga och ska söka det som kallas ”normalt förekommande på arbetsmarknaden” och sjukpenningen drogs in helt.

UG visade också att Marie-Louise är en av tiotusentals drabbade. Det är också stor skillnad på hur många som får avslag beroende på var i landet hen bor. En kommun i Norrland gick på något år från att vara sjukast i landet till ”friskast”. Tittar vi på ”historiken” bakom försämringarna i sjukförsäkringen löper de i stort sett parallellt med allt som hänt i assistansersättningen. Allt började 2008, ett år innan den första domen i dåvarande Regeringsrätten som på allvar började urholka assistansersättningen, nämligen domen om grundläggande behov (målnummer 5321-07). Det finns därmed ett nära samband.

Det som hände 2008 var att definitionen av arbetsförmåga skärptes och det infördes en bortre gräns hur lång tid hen fick vara sjukskriven, 300 dagar. Antalet avslag började att öka. Inför valet var ett av Socialdemokraternas vallöften att ta bort den bortre gränsen, den s.k. stupstocken. Det har också gjorts men så kom kom vi fram till den ödesdigra hösten 2015. Sverige gav skydd till ett stort antal desperata flyktingar från de mycket blodiga krigen i Mellanöstern men hur skulle de extra utgifterna betalas?

 Finansminister Magdalena Andersson förklarade skamlöst att assistansersättningen och sjukpenningen var ”prioriterade” besparingsposter. Det dröjde inte lång tid innan FK fock tunga besparingskrav även på sjukpenningen. Nu sattes ett mål på att det genomsnittliga antalet sjukdagar per person och år inte skulle överstiga 9 dagar. Resultaten lät inte vänta på sig. Antalet avslag på sjukpenning sköt snabbt i höjden, Besparingskraven införs alltså samtidigt som FK får order om att sänka utgifterna för assistansen.

Jag tycker det är oerhört fult agerat från regeringen att dels sätta flyktingarna mot assistansanvändare och sjukskrivna och dels ta bort den s.k. stupstocken för att sedan via regleringsbrev ge hårda besparingskrav till FK utan att den breda allmänheten får veta. Nu är det svårare än någonsin att bli beviljad sjukpenning. Alliansregeringens stupstock har bara ersatts av en större stupstock som för allt fler redan ”träder in” vid ansökan till FK.

 I UG-s program gör då ansvariga ministern Annika Strandhäll tafatta försök att försvara sig. OK, det är möjligt att hon inte trodde att besparingarna skulle bli så hårda men det är självklart. Ger regeringen order till FK att spara pengar så kommer det bli försämringar, d v s fler får avslag. Det visste givetvis både Annika Strandhäll och Magdalena Andersson. Hävdar de motsatsen är det ren lögn.

Nu kanske någon invänder att det hade varit lika illa om alliansregeringen vunnit valen både  2018 och 2022. Det är givetvis inte alls omöjligt men det spelar mindre roll här tycker jag. Sedan 2014 styrs Sverige av en S-MP regering. Ännu en gång - regeringen styr riket enligt Regeringsformen och är därmed ansvarig för alla de beslut som den fattar samt konsekvenserna av de besluten! Alliansregeringens yttersta ansvar upphörde när Fredrik Reinfeldt lämnade statsministerämbetet. Det betyder ändå inte att alliansregeringen är oskyldig. Som jag skrev ovan, försämringarna inleddes redan då.

Rätten till ekonomisk trygghet vid sjukdom är lika viktig som rätten till ett självständigt/självbestämt liv enligt FN-s kriterier.  Försämringarna är symptom på samma sak. Regeringen tycker dessa grupper har det för bra och kostar för mycket. För alla som värnar välfärden måste det vara oacceptabelt att sjuka människor behandlas så här.

Uppdrag gransknings reportage

Rätten till ett självständigt/självbestämt liv för personer som av olika anledningar behöver stöd från samhället motarbetas på en rad olika sätt. Alla försämringar i assistansen och resten av LSS är ett exempel, en annan är en allt hårdare ekonomisk offensiv mot personer som är beviljade aktivitets eller sjukersättning. Senaste åren har vi hamnat i något som liknas fritt fall, allra hårdast drabbad är aktivitetsersättningen (byter namn till sjukersättning vid 30 års ålder).

Dagen efter UG-s reportage läste jag en mycket deprimerande artikel i Heja Olika. Artikeln handlade om att ISF (Inspektionen för socialförsäkringar) undersökt vad som hänt de personer som förlorat aktivitetsersättningen. Det visar sig att många hamnat i en desperat ekonomisk situation – 40 % har tvingats söka försörjningsstöd hos hemkommunen. Vidare skriver ISF

”De unga personer som söker aktivitetsersättning har vanligtvis funktionsnedsättningar eller sjukdomar som påverkar den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Året efter avslagsbeslutet saknar många inkomst av arbete – 7 av 10 har låga eller inga inkomster och få studerar.

Undersökningen tyder på att det är en situation som för många kvarstår i flera år. Hälften har inte gått ut gymnasiet när de får avslagsbeslutet, vilket försvårar deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.”

Många av drabbade bor i LSS bostäder och tillhör de fattigaste invånarna i Sverige vilket FUB rapporterar om regelbundet. Ska vi verkligen ha det så här, ska vi nöja oss med att personer som i många fall aldrig kommer kunna ta ett ”normalt förekommande arbete” ska hänvisas till försörjningsstöd, d v s hjälp för att överleva, ha tak över huvudet men inte mycket mer än så på livstid? Svaret måste vara ett rungande nej hos alla som menar minsta allvar med att den generella välfärdsstaten verkligen ska omfatta alla, att personer med helt eller kraftigt nedsatt arbetsförmåga också har rätt till en trygg ekonomisk tillvaro.

Akut kris för aktivitetsersättningen

* För någon vecka sedan hade jag en diskussion med en facebook vän hur många vi skulle kunna mobilisera i kampen mot alla försämringar. Skulle vi slå oss samman med andra grupper med anhöriga – alla som drabbas av försämringarna i LSS (ca 80 000 personer är beviljade olika LSS insatser + anhöriga), sjukvården, bostadsanpassning, bilanpassning, hjälpmedel, färdtjänst, alla ekonomiska stöd samt alla sjuka som drabbats och drabbas av FK skulle vi verkligen bli en kraft att räkna med. Allt hänger samman, allting är symtom på samma sak. Samhället har sänkt sina ambitioner. Vi anses kosta för mycket, vi har det för ”bra”.

 

Mot alla odds – jag har fått min första vaccinspruta!

 Det var som sagt en riktig cirkus att få tag i intyget att jag och mina assistenter som visade att vi tillhör grupp 2 i vaccinationsordningen. Efter det gällde det att boka tid och det visade sig inte vara så lätt heller, även om jag här var inställd på väntetider p.g.a. vaccinbristen.

Nåväl, förra måndagen, d v s morgonen 8 mars ringde jag till vårdcentralen. Det dröjde ett dygn innan jag fick svar (hade ringt en gång till under eftermiddagen). Och när det väl kom var svaret nedslående. Akut brist på vaccin och någon ljusning var inte i sikte förrän, i bästa fall slutet av nästa vecka. Att försöka boka via nätet (Regionen har en specialsajt för LSS gruppen med anställda), var enligt sjuksköterskan lönlöst kommande vecka.

Jag försökte under tisdagen men det var totalstopp, på kvällen var hela sajten ur funktion. Det började kännas tröstlöst – kaos med intyget och nu jätteproblem att bara boka en tid… Efter frukost kommande dag, d v s i onsdags tittade jag igen – chansen att kunna boka en tid bedömde jag till max en procent. Men mot alla odds fanns faktiskt två platser lediga redan på torsdagen, d v s 11 mars. Jag trodde knappt det var sant, det var bara att boka så snabbt som möjligt.

Obs! Region Jönköping var under gångna veckan uppe i riksmedia (Sveriges Radio) som ett exempel på en av många regioner med mycket stora problem i bokningssystemet.

Själva vaccinationen 11 mars gick bra. Det var inga väntetider och biverkningarna har varit relativt milda – feber en dag är inget att klaga på när man vet vilken potentiellt farlig sjukdom vaccinet ska skydda emot. När jag väl fick tid fungerade det faktiskt mycket bra. Jag har också fått datum för en andra spruta, 20 maj. Ljuset i slutet av tunneln syns nu.

Jag har många synpunkter kring den svenska Coronastrategin men den nuvarande bristen på vaccin är inte regeringens fel. Det beror på att leverantörerna inte lever upp till det de har lovat och konkurrens mellan länderna om vaccinen och diverse byråkratiska internationella hinder. Jag har svårt att hänga med i alla turer. En mycket tråkig bieffekt av det här är att det i dagsläget faktiskt är ett lotteri om man får en spruta eller inte när vi vill boka tid. Jag hade bara en enorm tur som hittade en tid. Så ska det inte gå till vid en ordnad vaccination av befolkningen.

När det gäller problemen med intygen att jag tillhör grupp 2 är det emellertid inget vi kan skylla på omvärlden. Jag insåg snabbt att jag inte var ensam och att problemet fanns på många andra håll i landet. En Facebook vän skrev t.ex. att i Linköpings kommun hade ingen privat anordnare fått intyget... I mina hemtrakter verkar problemet vara att små anordnare har trillat mellan stolarna. Jag kan köpa att sådana misstag begås men jag godtar aldrig att ingen vet någonting på vare sig kommun eller Region när man ber om hjälp.

Varför har det blivit så då? Här i Jönköping verkar det uppenbart att kommunikationen mellan Regionen och kommunen inte fungerat. Det faktum att min LSS handläggare i kommunen hänvisade till Försäkringskassan bevisar det tycker jag. Och då är vi tillbaka till ett problem som är mycket större än de problem jag själv hade för att få ett intyg. Den decentraliserade modellen vi har med ett otydligt ansvar mellan regeringen, dess myndigheter, Regioner och kommuner lämpar sig väldigt illa för att hantera pandemier. Att sådana här problem uppstår är därför inte förvånande, det är kanske t.om nästan oundvikligt. Jag har funderat på hur det skulle kunna fungera bättre med i det här fallet intygen. Förutsätter här att vi har den modell vi har – personligen tror jag sjukvården hade fungerat mycket bättre om den haft staten som huvudman.

Min slutsats blir att det inte är så enkelt man kan/vill tro, utifrån den decentraliserade modell vi har.  Den enklaste lösningen jag kan komma på är att IVO som beviljar alla tillstånd för anordnarna också hade skickat intygen. Problemet är att IVO inte bedriver sjukvård och har därför inte befogenhet. Samma sak gäller FK. Det intyg vi får är kommunen bara mellanhand, mallen har kommunen fått från Regionen. Skulle man inte kunna tänka sig att IVO tar hjälp av Socialstyrelsen som mellanhand? Problemet här blir att den hårda sekretessen mellan olika myndigheter troligen omöjliggör en sådan lösning. Hälso och sjukvårdslagen är ett annat hinder som tydligt fastslår att det sjuk och hälsovården är Regionernas ansvar.

Min slutsats blir att det är väldigt svårt att hitta ett bra system där ingen kommer i kläm. Återigen ställer det kommunala självstyret, som även omfattar Regionerna till problem som hade gått att undvika med en huvudman.

Lösningen då: Bort med den decentraliserade modellen. Om vi hade haft ett system som i Storbritannien där sjukvården är ett tydligt statligt ansvar via hälsovårdsmyndigheten NHS (National Health Service) hade alla anordnare kunnat vända sig direkt till en myndighet för att få intyget. Det hade troligen fungerat mycket bättre, även för små anordnare. Förutsatt att förslagsvis IVO informerar alla anordnare vad som gäller. Då hade både vi och myndighetssverige dessutom sluppit olika mellanled mellan utförarna av intygen och assistansanordnarna.

* Även i en modell jag skissade på nyss hade det, så vitt jag kan bedöma krävts en grundlagsändring för att IVO själva skulle kunna kunna skicka intygen till anordnarna. Och en grundlagsändring är ingen snabb procedur, det krävs två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.

”Ett årsjubileum i isolering” och skandalöst svårt att få vaccinationsintyg …

 Senvintern/tidig vår 2020 drog pandemin in över Sverige. Någon gång runt 10 mars gjorde jag mitt sista besök på en restaurang eller Cafeteria (med undantag av några besök utomhus under sommaren). Bortsett från det har jag inte besökt en enda biograf eller andra nöjeslokaler, bibliotek etcetera under ett helt år. Jag har inte fysiskt deltagit i en enda aktivitet i offentlig miljö. Ja, förutom mina assistenter och nära anhöriga har jag i princip inte träffat en enda person under ett års tid (undantaget några oundvikliga träffar med personal från hjälpmedelscentralen).

Visst, jag har kraftigt underskattat hur svårt det skulle vara för Sverige och omvärlden att få bukt med viruset. För ett år sedan fanns det inte ens i min vildaste fantasi att jag fortfarande skulle sitta isolerad ett år senare. Visst, jag har inte drabbats av Covid 19 och är väldigt glad för det men det är verkligen ett tråkigt liv. Jag vill inte ta mig någon offerkofta men vi måste ändå ifrågasätta eller åtminstone diskutera följande:

Under pandemin har det hela tiden funnits en livlig debatt om skadliga effekter för långvarig isolering för våra äldre. Inget konstigt med det men det känns inte bra att det offentliga Sverige aldrig har pratat någonting om hur isoleringen påverkar andra med behov av stöd från samhället och som tillhör riskgrupper, t.ex. vår grupp. Vi är mer eller mindre bortglömda. Jag är ingen fysiolog eller psykolog men all logik säger mig att långvarig isolering aldrig kan vara positivt, vare sig fysiskt eller psykiskt.

 Ja, undantag med uppmärksamhet finns så klart men då har det handlat om krav på försämringar från kommunerna… Krav som – givetvis inte uppmärksammades i riksmedia. Jag har inget bra alternativ till isolering om hen tillhör riskgrupper, det jag ifrågasätter är det helt obefintliga intresset från samhället att det inte bara är våra äldre som drabbas av isoleringen och allt som följer med det. Vad jag tycker om den svenska strategin generellt har jag skrivit om tidigare men mycket kort en gång till.

Regering och FHM har gjort mängder med grova missbedömningar (för många för att det ska vara OK för mig) och det har varit allt för mycket – ”hoppas på det bästa men planera inte för det värsta”… Otydlig ansvarsfördelning, väldigt många avlidna och en för mig totalt obegriplig övertro på att 290 kommuner var för sig skulle kunna skydda äldreboenden är exempel på andra mycket allvarliga konsekvenser eller brister. Däremot har jag aldrig trott på en total lock down. Konsekvenserna för samhället blir enorma.

Vaccineringen har kommit gång nu vilket är mycket positivt. Men som väntat (åtminstone för egen del) har det uppstått förseningar och flaskhalsar i olika delar av distributionskedjan från läkemedel bolagens produktion till själva vaccineringen. Jag är ofta mycket kritisk till det kommunala självstyrets brister för att hantera såväl LSS som pandemier och andra kriser. I det här fallet ska jag inte ta fram motorsågen. De problem som vi ser i Sverige finns i en lång rad länder runt om i världen. Om Pfizer, Moderna och AstraZeneca inte kan leva upp till det de har lovat vad gäller produktion är det något vare sig Stefan Löfven eller Regionerna kan göra mycket åt. Problemet tycks f.ö. gälla många andra EU-länder. Uppenbart är att företagen lovat mycket mer än vad som var rimligt/möjligt på så kort tid.

När jag väl är vaccinerad blir det en befrielse. Allt blir inte som vanligt så klart men jag kommer inte att vara livrädd för att bli smittad så fort jag träffar en okänd person. Med andra ord, jag kommer våga röra mig bland folk igen, om än inte där det är trängsel. 

* I Region Jönköping tillhör LSS gruppen prioriteringsgrupp 2 enligt FHM-s rekommendationer. Regionen har nu inlett vaccination av grupp 2 För egen del var det totalt och oacceptabelt kaos när jag skulle få intyget som bekräftar att jag och mina assistenter tillhör grupp 2. Ska sammanfatta röran här.

Enligt Regionens hemsida skulle vi få ett brev från kommunen om att det var dags för vaccination och intyg. Mer korrekt intyg att vi och våra assistenter omfattas av grupp 2.

I mitten av förra veckan började jag bli bekymrad när jag fick veta att minst en person som jag känner som är beviljad PA redan fått första sprutan och jag hade inte ens fått ett brev… Nu började cirkusen på allvar.

 

Jag hörde mig för hos kommunen men som inte visste någonting, detta var i  torsdags. Blev hänvisad till min LSS handläggare som inte var tillgänglig då.

På fredag morgon ringde jag igen till LSS handläggaren. Givetvis inget svar men hen hörde av sig efter någon timme.

Denne visste heller ingenting och hänvisade mig tillbaka till samma enhet som hade hänvisat till LSS-handläggaren. Jag började bli rejält irriterad nu och påpekade det. LSS handläggaren lovade att undersöka vidare och återkom igen efter någon timme. Nu var beskedet att Försäkringskassan skulle skriva intyget, trots att det mycket tydligt stod på Regionens hemsida att jag ska få beskedet från kommunen… Orsaken skulle vara att jag var beviljad assistans av FK.

 Under tiden hade jag fått hjälp av min pappa som ringde till Regionen. Givetvis visste ingen någonting där heller men efter mycket om och men hamnade han till slut hos Regionens vaccinsammaordnare som bekräftade att det visst var kommunen som hade ansvaret.

 Alltså ny kontakt med LSS handläggaren som återigen skulle undersöka saken. Nu blev beskedet att hen inte ”haft riktig koll” och hänvisade till en person som tydligen var ansvarig för intygen. Och tänka sig, äntligen löste det sig! Fick omedelbart intyget via mail till anordnarens mailadress (d.v.s. det familjeägda företag som anordnar min assistans) och kan nu skriva ut så många intyg som behövs.

 

Det ska bara inte få gå till så här! Att bli bollad fram och tillbaka och ingen vet någonting. Det är oerhört frustrerande och energikrävande. Jag påpekade till handläggaren att jag var mycket missnöjd med hur den byråkratiska maskinen fungerade eller rättare sagt, inte fungerade som lovade att vidarebefordra mitt missnöje till sina chefer. Om det skedde vet jag inte så klart och orkar inte kolla upp saken heller. Hade jag inte ringt till kommunen hade jag troligen aldrig fått något intyg.

 

På måndag morgon ringde jag till vårdcentralen och det gick inget vidare det heller. Det tog drygt ett dygn innan de svarade och det visade sig att det råder mycket stor brist på vaccin i regionen. Alltså kunde jag inte boka någon tid. Att just nu boka via Regionens hemsida (bokningen är nu endast öppen för riskgrupper p.g.a. omfattande fusk) är just nu meningslöst. När blir det någon ljusning? I bästa fall i slutet av nästa vecka enligt vårdcentralen…

Nåväl, jag har ju isolerat mig i ett år nu utan att bli sjuk så jag klarar mig väl ett tag till, hur trist det än är. Fick ett personligt kvitto på att vaccineringen inte fungerar något vidare, tyvärr...

 

Varför och hur var det möjligt att Riksdagen åsidosattes när försämringarna genomfördes?

 När man läser lagtexten som handlar om LSS är det inte så mycket som ändrats sedan 1994. De grundläggande behoven fanns visserligen inte med i ursprungsversionen men i övrigt är det med några mindre ändringar samma lagtext som 1994. I tillämpningen är det emellertid en enorm skillnad nu jämfört med 90-talet och större delen av 00-talet. Regeringsformen är tydlig:

·  Riksdagen stiftar lagarna och är folkets främsta företrädare

·  Regeringen styr riket och ansvarar därmed för att de lagar som Riksdagen stiftas genomförs och efterlevs.

    Regeringsformen är alltså tydlig. Riksdagen stiftar lagarna och alla eventuella ändringar i en befintlig lag måste ske via ett riksdagsbeslut. Att denna princip följs är helt central i en demokrati. Så har inte fallet varit med urholkningen av LSS. Det gäller samtliga insatser och försämringarna saknar därmed fullständigt demokratisk legitimitet. Det vi bevittnat är ett demokratiskt haveri och ytterst ansvarig för detta är de regeringar som styrt Sverige under den aktuella tidsperioden. Hur är detta möjligt i ett land, som enligt FN-s kriterier tillhör de 3-4 bäst fungerande demokratierna i världen?

     Till att börja med får vi nog titta på de bakomliggorsakerna. Motståndet mot LSS i allmänhet och den personliga assistansen i synnerhet har flera bottnar vilket gör att vi stöter på patrull från vitt olika grupper som sinsemellan kan ha helt olika syn på hur samhället ska organiseras. Det som förenar allt i det demokratiska Sverige från politiker, byråkrater, skattesänkarfantaster”, diverse experter till delar av facket är att LSS ändrar maktbalansen till alla nämnda gruppers nackdel. Vi får ”för mycket makt” över våra liv helt enkelt, vi har det ”för bra”.

Samtidigt är det odiskutabelt att statens ambitionsnivå vad gäller den gemensamma välfärden har sänkts senaste 20-25 åren. De grupper som drabbats i särklass hårdast är vi funkisar och sjukskrivna. Försämringarna drabbar allt – LSS, sjuk/aktivitetsersättning, hjälpmedel, bostadsanpassningar, bilanpassningar, färdtjänst med mera. Att ambitionsnivån verkligen har sänkts är lätt att se i statistik hur mycket av samhällets totala resurser som 2019-2020 använts till funktionsrättsfrågor jämfört med hur det såg ut 15-20 år tidigare. Det är en rejäl sänkning i ambitionsnivån! Varför har ambitionerna sänkts? Mitt korta svar blir:

1) Vi har under ganska lång tid fört en ekonomisk politik med rötter i Milton Friedmans teorier där ständiga skattesänkningar ska finansieras av neddragningar i den offentliga sektorns utgifter. Rättighetslag eller inte, en minoritetsgrupp med små resurser som vi som omfattas av LSS blir oerhört utsatta med en sådan politik. När, dessutom de två s.k. statsbärande partierna aldrig på allvar omfamnat LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet blir vi läget än värre.

       2) Förvaltningsmodellen NPM (New Public Management) som jag skrivit om tidigare ska allt mätas och kontrolleras. NPM är en biprodukt av punkt 1. Men NPM lämpar sig extremt illa för att förverkliga en rättighetslag och välfärdspolitik överhuvudtaget. Däremot fungerar NPM utmärkt som verktyg för besparingar. Som jag skrivit tidigare - till skillnad från upplevd livskvalité för berörda är det lätt att mäta hur många kr som spenderas. Det som klassas som ”höga kostnader” blir ”inte effektivt” enligt NPM-s synsätt på hur den offentliga sektorn ska spendera våra gemensamma pengar. Därifrån är steget kort till att ta fram osthyveln och börja skära i utgifterna.

Detta förklarar emellertid inte hur det är möjligt att runda riksdagen, bara vad jag ser som bakomliggande drivkrafter till försämringarna. Varför försämringarna inte passerat voteringar i riksdagen beror högst sannolikt på följande:

Såväl regeringen med samarbetspartier och Vänsterpartiet som oppositionen säger sig ha höga ambitioner med vår gemensamma välfärd. Välfärdsstatens existens har ett brett stöd i folkdjupet. Att öppet proklamera at vi tänker genomföra stora besparingar på personlig assistans, aktivitets/sjukersättning med mera är helt enkelt inget man vinner val på i Sverige. Alltså måste alla regeringar som vill skära i den här typen av utgifter använda indirekta metoder där myndigheternas självständiga ställning är en viktig pusselbit som underlättar för regeringen att ”skylla på någon annan”. Istället för direkta lagförslag används istället olika koder för att motivera nedskärningar som ”det ska löna sig att arbeta”, vi måste hålla ”god budgetdisciplin” – listan kan göras ganska lång. På det läggs sedan styrmedel och mer signalpolitik i form av regleringsbrev till i vårt fall Försäkringskassan, medvetna uppblåsta siffror om fusk med mera. Niklas Altermark har i sin forskning närmare beskrivit hur det går till.

Att ge direkt order via regleringsbrev att skära ner kostnaden för personlig assistans är en ”effektiv” väg att runda riksdagen men en statsvetare professor som granskar detta utförligt hade troligen sagt att det samtidigt är ett grundlagsbrott!

Så har vi domstolarna. Formellt självständiga men som givetvis påverkas av signalpolitiken ovanifrån och har usel förståelse om vad syftet med lagen faktiskt är. När man läser domarna blir det extremt tydligt vilken snäv syn HFD har på vad som är personlig assistans och goda levnadsvillkor. Prejudicerande domar väger tungt men hade ansvariga regeringar haft ett seriöst intresse av att värna LSS hade de redan 2009 vidtagit kraftfulla åtgärder som gjort den första domen om grundläggande behov betydelselös. Nu var inte fallet så. Istället började alliansregeringen själv påtala att assistansvärlden var svårt drabbat av fusk. De som hoppades på en kursändring med den nya S-MP regeringen blev grymt besvikna. Istället för att återställa reformen skruvades fuskretoriken upp till extrema nivåer och myndighetssverige hakade på.

Istället för att ta den demokratiska vägen via riksdagen för att genomföra försämringar har regeringarna istället systematiskt rundat riksdagen genom signalpolitik, styrdokument och utnyttjat myndigheternas starka ställning. Allt för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt kring den förda politiken.

 Utöver detta har det kommunala självstyrets mycket starka ställning förvärrat utvecklingen än mer när kommunerna tagit sig långtgående friheter i tillämpningen med självstyret som ”täckmantel”. Kommunerna (Luleå, Piteå och Simrishamn) har drivit 3 av de 4 prejudicerande assistansdomarna i HFD 2009-2017. Den fjärde drev staten själv via det s.k. allmänna ombudet. En på papperet stark rättighetslagstiftning och även grundläggande demokratiska principer visade sig väga mycket lätt när den ställdes mot politikers önskan att sänka utgifter/prioritera andra saker, det kommunala självstyret och allmänt motstånd mot assistansreformens och LSS grundidé – att vi ska ha makten över våra egna liv.

Utöver detta finns det ett antal domar från HFD som urholkat andra LSS insatser. Här har kommunerna en central roll i försämringarna eftersom de själva är huvudman för 8 av 10 LSS insatser. Och kommunerna har aldrig gillat LSS som ses som en grav inskränkning av den heliga kon kommunalt självstyre – i praktiken förskjutningen i maktbalansen till kommunernas nackdel. Föga överraskande drivs gärna ärenden i domstolar (även FK gör det) med för att, som det heter ”förtydliga vad som gäller”, eftersom lagen är ”otydlig”. Efter medhåll från HFD tar kommunerna fram osthyveln när ekonomin kärvar, Detta, trots att LSS är tydlig med att det är behoven och inte ekonomin som ska avgöra vilken hjälp som beviljas.

Funktionsrättskonventionen då? Rundas enkelt av kommunerna genom att den inte är lag och hänvisa till att den svenska lagen, d v s hur den LSS tolkas enligt HFD väger mycket tyngre än konventionen. Det kan jag bekräfta efter samtal med höga tjänstemän i min hemkommun

* När det är så här lätt att skjuta sönder en rättighetslagstiftning, varför har vi ingen författningsdomstol i Sverige? Själv tror jag en mycket viktig delförklaring är att när välfärdsstaten byggdes upp växte det också fram en förställning om att staten är alltid god och jobbar alltid för att Sveriges alla invånare ska få ett så bra liv som möjligt. Om staten alltid är god – varför ska vi ha en författningsdomstol som granskar statens och kommunernas verksamheter? Välfärdsstaten byggdes också upp enligt principen att den ska omfatta hela befolkningen, inte specifika grupper med lite fokus på individuella rättigheter. Niklas Altermark och andra kan säkert förklara närmare.

Och minst lika viktigt – hur väl fungerar egentligen demokratin när en rättighetslagstiftning monteras ner på ett synnerligen odemokratiskt sätt? Vad säger det om samhällets syn på de som mest behöver hjälp från samhället för att leva ett gott liv?

Välfärdspolitik handlar om fördelning men även vilja

 Kommunalt beviljad assistans och annan kommunal LSS verksamhet är som sagt av allt att döma på väg in i en jättekris. Detta ihop med andra delar av funktionsrättspolitiken, äldreomsorgen, sjukvården och sjukförsäkringen – alla är lika viktiga som vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv. Vi kan inte (jag vet ingen som gjort det)  ropa efter mer resurser till oss som ska finansieras med besparingar på nämnda välfärdsområden.

Vi kan dock inte blunda för det faktum att resurserna aldrig är obegränsade och varje budget som läggs och alltid har lagts i alla länder sätts olika intressen och behov emot varandra. Vi kallar det prioriteringar eller med en mjukare benämning fördelningspolitik. Efter pandemin blir det viktigare än på länge att diskutera fördelningspolitik, hur ska våra gemensamma resurser användas? Hur allvarligt är läget totalt? Utanför våra hjärtefrågor har redan sett vilka brister det finns inom äldreomsorgen. Sjukvården under pandemin har hållits någorlunda flytande enbart genom enormt slit hos personalen och att stora delar av övrig sjukvård prioriterats ner – listan på inställda operationer är vid det här laget väldigt lång och den s.k. vårdskulden växer för varje dag. De allt större hålen i sjukförsäkringen, sjuk och aktivitetsersättningen är  andra områden där utvecklingskurvan lutar allt brantare åt fel håll.

Hur mycket pengar måste då tillföras? Tittar vi enbart på äldreomsorgen är läget, enligt Corona kommissionens första delrapport följande:

·  Äldreomsorgen är kraftigt underfinansierad och stora satsningar behöver göras.

·  Den snabba ökningen av antalet medlemmar i +80 år gruppen öknar snabbt. Utan några förbättringar alls behöver utgifterna höjas med 50 % kommande 10 år, räknat i antalet i kr, innebär det en ökning från 140 miljarder kr/ år till 210 miljarder kr.

·  Ska alla satsningar göras som Coronakommissionen efterlyser behöver summan höjas med 10 miljarder kr/år kommande decennium = 100 miljarder kr. Om tio år skulle utgifterna brutto i så fall hamna på 240 miljarder kr.

Coronakommissionen och äldreomsorgen

Anm.: Statens årliga utgifter ligger totalt (utan Corona pandemi) på ca 1000 miljarder (en biljon) kr/år.

Det är astronomiska belopp som är svårt att greppa hur mycket pengar det är. Jag menar absolut inte att det är kört för vår generella välfärdsstat, jag vägrar faktiskt att godta det. Däremot anser jag att vi inte kan prata om att utveckla funktionsrättspolitiken utan att prata om stora resurstillskott och hur våra gemensamma resurser används. Vi kan inte höja skatter hur mycket som helst (skattesänkningarna senaste 15-20 åren har emellertid varit mycket omfattande) men vi måste komma ifrån den ideologiska låsningen som säger – skattesänkningar löser alla problem. Det blir ännu viktigare när så många andra lika viktiga områden också skriker efter pengar. Till att börja med måste dessa 100 miljarder kr i utgiftsökning för äldreomsorgen kommande decennium sättas in i ett sammanhang.

 

Liksom vad gäller personlig assistans skulle många nya jobb skapas så nettoökningen blir mycket mindre än 100 miljarder kr. Jag har inga siffror tillgängliga i kronor men besparingarna i äldreomsorgen senaste 30 åren har varit mycket omfattande, den totala summan gångna 30 åren handlar om gigantiska belopp, säkert flera hundra miljarder kr. Besparingarna beror delvis på att antalet gamla ökar men framförallt handlar det om en sänkt ambitionsnivå mätt utifrån hur stor del av BNP som läggs på detta utgiftsområde. Efter lite detektivarbete på nätet hittade jag statistik som säger att äldreomsorgens andel av BNP minskade med 5 % 1993-2011, det är en kraftig sänkning i ambitionsnivå! Och läget har förvärrats sedan dess. I klartext, liksom funkisar och sjukskrivna anses våra pensionärer kosta för mycket pengar…

Vidare sägs ingenting i den allmänna debatten om resurser som skulle kunna frigöras med andra serviceformer än idag, t.ex. att hemtjänsten får en mer assistansliknande karaktär eller att personlig assistans finns som en möjlighet för +65 gruppen. Skulle våra gamla få bättre grundhälsa hälsa minskar behovet av sjukvård o s v. Mycket resurser skulle också kunna tillföras om skattefusket minskar markant, det handlar om tiotals miljarder kr, varje år.

Min poäng är att även om det handlar om enorma belopp så är det inte alls omöjligt att få fram pengarna bara viljan finns att rädda äldreomsorgen och även övriga välfärden.

Finns bara viljan är det inte svårt att skaka fram resurser för personlig assistans heller. Att tillföra de resurser som behövs för en återupprättad assistansreform är faktiskt låga jämfört med exemplet äldreomsorgen även utan att ens ta hänsyn till alla skatteintäkter som går tillbaka till staten.

 Detta förutsätter att det finns en vilja till stora förbättringar. Den viljan saknas idag, det håller inte att å ena sidan prata om att ”återupprätta välfärden” för att i nästa dag förslå nya skattesänkningar på tiotals miljarder kr. Jag brukar ju prata om hur många tiotals miljarder kr vi spenderar på diverse olika avdrag som mestadels går till den välbeställda medel och övre medelklassen. Exemplen kan lätt göras fler. Jag säger återigen:

Jag propagerar inte för att avdragen ska tas bort men ska vi prata fördelningspolitik köper jag aldrig att vi anser oss ha råd med avdragen samtidigt som vi funkisar och andra med samma behov av hjälp och stöd från samhället anses kosta för mycket pengar. Om valet står mellan besparingar på ränteavdrag etcetera eller välfärden måste den förstnämnda kategorin komma först, punkt!

Varför skriver jag detta blogginlägg som till stor del handlat om äldreomsorg?

1) Jag är helt övertygad om att en väl fungerande generell välfärdsstat är en förutsättning för att den personliga assistansen ska få ett genuint stöd hos allmänheten. Helt enkelt en nödvändighet för dess existens på lång sikt.

2) Detta förutsätter också stora satsningar på andra välfärdsområden vilket är helt beroende av att det tillförs stora resurser.

 

Jag förstår mycket väl att förr eller senare måste lånen som finansierat alla stödpaket under pandemin betalas. Viktigt att påpeka här är att statsskulden fortfarande är ganska låg, mätt som andel av BNP och mycket lägre än genomsnittet i EU. Vi befinner oss inte i en ekonomisk härdsmälta. Att hänvisa till pandemins effekter för att motivera fortsatta besparingar för att Sverige har akuta skuldproblem håller inte som ursäkt.

  

Av nästan allt att döma närmar sig sig den kommunalt beviljade assistansen en kollaps

 Pandemin har medfört enorma utgifter för den offentliga sektorn. Och som ”brev på posten” följer besparingar och ännu mer besparingar på utsatta grupper. Det pågår försämringar inom så många områden att det är nästan omöjligt att hålla koll på allting. Som jag skrev i förra blogginlägget – det är ingen tillfällighet att vi återigen har en mycket stark fusk och kostnadsdebatt om den personliga assistansen. I det här blogginlägget fokuserar jag på de ca 5000 personer sim har sin assistans beviljad av hemkommunen.

Som bekant är det kommunens ansvar att bevilja personlig assistans om de grundläggande behoven understiger 20 timmar/vecka. När allt fler förlorat den statliga assistansersättningen har berörda personer istället blivit hemkommunens ansvar. Återkommer strax till en viktig punkt – kommunerna har inget lagstadgat krav att bevilja personlig assistans för en person som nekats statlig assistansersättning. Allt är upp till kommunens välvilja. Det innebär också att kommunerna om de vill kan dra undan mattan genom att neka personlig assistans att vid omprövning. Omprövningar i sig är inget lagbrott eftersom omprövningsstoppet bara omfattar statlig assistansersättning.

Runt om i landet kommer nu rapporter om personer som förlorar kommunal assistansersättning. För någon vecka sedan skrev Jönköpings-Posten om 35 åriga Hanna som är en av alla drabbade. Hanna förlorade statlig assistansersättning redan 2013 men fick assistans via hemkommunen. Men vid senaste omprövningen blev beslutet indragen personlig assistans. Alternativet som erbjuds är gruppboende. Jag har träffat höga tjänstemän i min hemkommun Jönköping och efter detta möte och efter att ha läst artikeln i JP förstår jag bättre hur kommunen resonerar när de drar in assistansen för Hanna.

I Funktionsrättsrörelsen hänvisar vi ofta till funktionsrättskonventionen men den betyder absolut ingenting när kommunen tillämpar LSS. Lagen är helt överordnat konventionen i tillämpningen. Det som räknas är alltså lagen och lagen betyder inte vad som står i den faktiska lagtexten. Med ”lagen LSS” åsyftas istället vad olika prejudicerande domar och FK-s rättsliga ställningstagande. Funktionsrättskonventionen är som ett fint dokument som lever sitt egna bortglömda liv undanstoppad i någon vrå utan att någon makthavare bryr sig. Det går inte heller för oss att hänvisa till att kommunerna är tvingade att bevilja personlig assistans för ett sådant krav som nämndes ovan finns inte i lagtexten.

När kommunen hänvisar till "ändrad praxis" tror jag helt enkelt att de avser domen från dåvarande Regeringsrätten 2009. Hanna behöver mycket hjälp med basala och självklara saker som matlagning, bre smörgåsar, ta på och av jackor, skor etcetera. Enligt domen från 2009 och Försäkringskassans tolkning är detta inte grundläggande behov.

 

Resultatet blir att antalet timmar för grundläggande behov, enligt kommunen störtdyker i omprövningen vilket i nästa led får följden att Hanna inte anses behöva assistans alls. Att Hanna gillar olika fritidsaktiviteter mm blir ointressant, trots att det inte finns någon nedre lagstadgad gräns för grundläggande behov vad gäller rätten till personlig assistans. Det är svårt att komma ifrån misstanken att kommunen helt enkelt anser att Hannas hjälp likaväl kan ordnas även i ett gruppboende. Och det blir, tyvärr också lättare att förstå rapporterna om att kommunen bygger mer gruppboenden. Det handlar (inte primärt i alla fall) om en ökad efterfrågan utan en medveten politik från kommunen.

 

Krasst uttryckt kan man säga att det är uppenbart att alltfler kommuner ”tröttnat” på att betala assistansersättning. Givmildheten hos vissa håll håller på att blåsa bort helt. När kommunerna drar in kommunal assistansersättning kommer alternativen i första hand bli en annan LSS insats som LSS bostad (gruppboende, serviceboende, särskilt anpassad bostad). Redan detta bryter mot funktionsrättskonventionens princip om att uppnådda rättigheter inte får försämras men eftersom konventionen inte är lag så ignoreras den viktiga principen helt. Men det är inte på något sätt säkert att de personer som kommer att förlora den kommunala assistansens ens blir beviljad hjälp inom LSS överhuvudtaget.

Det är fullt möjligt att hen beviljas hjälp enligt SoL istället (Socialtjänstlagen). SoL är en för vår del mycket svagare lag än LSS av åtminstone två skäl.

1)     LSS är en rättighetslag, SoL en s.k. ramlag. Det innebär att SoL lagen ger mycket mer utrymme för kommunerna att tolka lagen. Ramlag = "ungefär så här ska det fungera". Sen är det upp till kommunerna att tillämpa lagen vilket ger olika utfall beroende på vilken kommun hen bor i. Allt i linje med det kommunala självstyrets grundprinciper.

 Ambitionen i LSS är mycket högre. Den talar om goda levnadsvillkor och ett självständigt liv. SoL nöjer sig med "skäliga levnadsvillkor", vilket är en stor skillnad. I klartext, vi ska få hjälp med att överleva vardagen men inte mycket mer än så. Vi backar bandet åtminstone 30-40 år.

Hur kommer andra LSS insatser påverkas av pandemin som helt och hållet är kommunernas ansvar (Råd och stöd undantaget)? Ja, det har pågått besparingar så länge att det finns lite anledning till optimism. Alla skandaler som uppdagats på gruppboenden runt om i landet (de exempel som uppdagats är institutioner i alla avseenden utom till namnet enligt FN-s kriterier) är, enligt FUB-s undersökningar bara toppen på ett jättelikt isberg under vattenytan.

 Att assistansen bara ska ha staten som huvudman är en självklarhet men innan det sker måste en rad lagändringar, helst en helt ny LSS lag se dagens ljus. Varför har jag bloggat om tidigare. Under tiden innan övergången ske kan jag bara se en åtgärd som förhindrar att flera tusen personer förlorar kommunal assistansersättning och det är ett omprövningsstopp även hos kommunerna.

 

En sak är uppenbar för mig. Vi kan ropa hur mycket vi vill om Funktionsrättskonventionen, artikel 19 etcetera men så länge konventionen inte är lag kommer vi inte att få gehör överhuvudtaget. Men det räcker inte ens med bara konventionen samt ny LSS lag vare sig på kort eller lång sikt. Det måste till mer resurser helt enkelt. Det kommer att kosta en del svar ja. Skattehöjningar är oundvikliga när även äldreomsorgen mm blöder kraftigt men ska Sverige ha någon som helst förtroende när vi pratar om mänskliga rättigheter på hemmaplan är det nödvändigt. Vi kan inte ha hur höga skatter som helst men det måste bli ett slut på ”skattesänkningar löser alla problem” politiken.

 

I nästa blogginlägg ska jag lyfta att frågan om att rädda assistansen, LSS och andra lika viktiga delar i välfärdsstaten handlar om resursfördelning och vilja.