Det finns ett nära samband mellan ekonomisk kris, neddragningar av personlig assistans och intensiv fuskdebatt.

 Förra veckan fick jag veta att skattebetalarnas förening och ett ”bihang” som kallas ”slöseriombudsmannen” anordnat en omröstning i vilken del av den offentliga sektorn, eller verksamheter finansierade med skatter där det slösas mest pengar. En av ”värstingarna” blev den personliga assistansen. Ni kan läsa mer om detta i länken nedan där Anna Barsk Holmbom bemöter omröstningen. För egen del är jag inte förvånad att skattebetalarnas förening eller liknande organisationer utser välfärden i allmänhet och personlig assistans som en stor pengaslösare. Från LSS och assistansreformens barndom finns ett nära samband mellan ekonomisk kris, försämringar och fuskdebatt. Det sambandet ska jag belysa i det här blogginlägget.

Ansvarslöst att peka ut personlig assistans

Nedmonteringen av assistansreformen följer inte en "linjär trend". Alla stora försämringar eller förslag på försämringar sedan reformen trädde i kraft 1994 sker "ryckvis" och sammanfaller ALLTID med att staten har dålig ekonomi eller får oväntade utgifter. Sambanden är väldigt tydliga:
 
* LSS infördes under en djup lågkonjunktur (ett smärre mirakel i sig), när Socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1994 skulle statens finanser "saneras". I klartext fram med osthyveln och kapa utgifter. Det dröjde bara något år innan en utredning presenterade förslag på försämringar som - om de genomförts i praktiken punkterat den unga frihetsreformen.

* 2008 drabbades världen av en global kris för banksektorn som i sin tur utlöste en djup lågkonjunktur. I Sverige liksom övriga världen störtdök skatteintäkterna. Mycket "lägligt" kom så 2009 den första och viktigaste domen från HFD (då Regeringsrätten) som inskränkte den generella definitionen av grundläggande behov.

 * 2015 fick staten stora oväntade utgifter när Sverige blev fristad för ett stort antal desperata flyktingar från krigen i Syrien och Irak. På hösten samma år kom det ökända regleringsbrevet med förödande konsekvenser som vi alla känner till.

 * Nu är det 2021 och världen befinner sig fortfarande i en svår pandemi. Pandemin har på olika sätt medfört mycket stora kostnader för både staten, regionerna och kommunerna. Vilka försämringar blir det nu? Det går redan nu att åtminstone se klara tendenser. En av dem är att allt fler förlorar assistans beviljad av hemkommunen, en annan är, i många Regioner allt mer avgifter på hjälpmedel och allt hårdare jakt på personer som har sjuk eller aktivitetsersättning.
 
Personer med stora funktionsvariationer är alltså historiskt en grupp som alltid blir bland de första att drabbas av försämringar varje gång den sittande regeringen (gäller såväl röda som blåa) vill skära ner på utgifter. Tyvärr är den bistra verkligheten att vi alltid måste vara beredda på försämringar när staten och övrig offentlig sektor vill "dra åt svångremmen". 

När fick "fusket" en så central roll i debatten om personlig assistans? Någon "exakt" tidpunkt går knappast att fastställa men mönstret är tydligt som vi ska se.
 
De första rapporterna om missbruk med assistansersättning som rapporterades i riksmedia som jag minns var någon gång 2005-2006. Då handlade det om att en stor i assistansanordnare med huvudkontor i Örebro och deras assistansanvändare använt pengarna till allt möjligt som inte var avsett - inköp av lyxmöbler, extremt dyra datorer, hemmabioanläggningar med mera. Dessutom hade assistansanvändarna fått stora summor pengar direkt på bankkontot, 20 000 - 25 000 kr/månaden netto som kallades "trivselpengar".
 
De första rapporterna om rena bedrägerier i medier kom några år senare och sedan har det "rullat på". Det var väl någorlunda lugnt några år runt säg 2013-2015 men sen har det blivit värre igen, mycket värre.

 "Kostnadsdebatten" tog fart ungefär samtidigt som de första bedrägerierna uppdagades. Viktigt att notera är att detta i stort sett sammanfaller med den stora finanskrisen och den första och viktigaste domen om grundläggande behov (målnummer 5321-07) i det som då hette Regeringsrätten.

 Någon gång 2012-2013 började även allians regeringen att tala om utbrett ”fusk och höga kostnader”. När vi tog emot många flyktingar hösten 2015 skruvade S-MP regeringen med Åsa Regner som megafon på ”beställning” av finansdepartementet upp kampanjen till riktigt obehagliga nivåer.
 
I februari 2021 har staten, regionerna och kommunerna p g a pandemin fått en lång rad stora extrakostnader s.om i huvudsak finansierats med lån som förr eller senare ska betalas tillbaka. När skatteintäkterna sjunker ökar (utan förskönande omskrivningar) också ”konkurrensen om befintliga resurser”.
 Det borde därför inte förvåna någon att fuskdebatten tar ny fart och att ”slöseriombudsmannen” anordnar omröstningar om ”statligt slöseri” där personlig assistans befinner sig högt upp. Jag tycker alltså mönstret framgår mycket tydligt vad gäller sambandet mellan besparingar/försämringar, intensivt fokus på fusk och "kostnaden" för ett självständigt/självbestämt liv och fusk i assistansbranschen. Varför är det så?

 Enkelt uttryckt är vi en grupp med låg samhällsstatus, små resurser och därmed ”lätta att ge sig på” Vi ses som en kostnadsbörda, en ”belastning” som inte anses bidra med pengar till staten. Av samma anledning jagas personer som är långtidssjukskrivna, de anses precis som oss vara ”icke produktiva”.

 En kritiker som läser det här skulle säkert invända att jag har fel, att den verkliga orsaken till fuskdebatten är att assistansen, till skillnad från t.ex. VAB, ROT och RUT mm handlar om mycket större summor för varje person. Det är sant att fusk eller kriminalitet för enskilda personer i den personliga assistansen kan stiga till mångmiljonbelopp (summor på 15-20 miljoner har förekommit), det kan aldrig fusk med bland annat VAB, ROT och RUT göra.

 Mot detta invänder jag bestämt att ingen regering eller tycka till journalist på ledare redaktionerna hade talat om skenande fusk” och ”okontrollerad kostnadsökning” i den utsträckning vi ser om vi ansetts vara en viktig väljargrupp med stora resurser bakom oss. Ingen politiker med regeringsambitioner skulle våga göra sig ovän med barnfamiljer och villaägare för att det fuskas med t.ex. Vab. Däremot är det odiskutabelt så att vår låga samhällsstatus gör assistansreformen väldigt sårbar när oegentligheter eller t.om grov kriminalitet avslöjas. Åtminstone med facit i hand har funktionsrättsrörelsen grovt underskattat hur sårbara vi är, att fusk ”gärna” utnyttjas av krafter som helst vill avskaffa assistansreformen.

 Fusk och kriminalitet i assistansvärlden och andra delar av välfärden ska naturligtvis bekämpas. Och jätteviktigt så klart - den kriminalitet och fusk som bevisligen finns får aldrig användas som ursäkt för att montera ner vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv eller utpeka oss som systematiska bedragare.

Tänka i nya banor – är det dags att frånta Försäkringskassan allt ansvar för assistansen och skapa en ny myndighet?

 Försäkringskassan är den statliga myndighet som fick ansvar för att bevilja och finansiera den statliga assistansersättningen. Det var säkert när det begav sig ganska naturligt för de flesta. FK är ju, trots allt den myndighet som ansvarar för statens olika socialförsäkringar, även om personlig assistans från början inte var en del av det ”vanliga” socialförsäkringssystemet. Förutom att vara en av 10 insatser i rättighetslagen LSS reglerades också rätten till personlig assistans i en särskild lag LASS (Lagen om assistansersättning). 2011 avskaffades LASS och ersattes istället av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Därmed blev det än tydligare att statlig assistansersättning var Försäkringskassans ansvarsområde.

Avskaffandet av LASS har verkligen inte medfört förbättringar för oss. Hur mycket som just beror på att just LASS avskaffades är nog omöjligt att fastslå. Däremot är det odiskutabelt att utvecklingen bara gått bakåt sedan LASS ersattes med Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Parallellt med detta har det växt fram en enorm förtroendekris mellan assistansanvändarna och Försäkringskassan. Jag menar att denna kris är akut.  Något har gått väldigt snett om en myndighet vars uppgift ska vara att hjälpa människor skrämmer livet ur de som faktiskt behöver hjälp. Som jag skrev för någon vecka sedan, jag är verkligen inget undantag vad gäller rädsla för FK.

Hur ska då denna djupa kris åtgärdas som ytterst även är ett demokratiskt problem? I en väl fungerande demokrati är det centralt att befolkningen känner förtroende för både de folkvalda och myndigheterna. I annat fall lämnas dörren vidöppen för politikerförakt och populism. Historiskt och internationellt sett har vårt förtroende för både politiker och myndigheter varit mycket stort. Så är det fortfarande även om utvecklingen börjat gå åt fel håll.

Som läget är nu ser jag faktiskt inga som helst möjligheter hur vår rädsla ska försvinna och förtroendet förhoppningsvis återkomma. Överallt läser vi om besparingar och nedskärningar – FK bedriver en offensiv inte bara mot assistansanvändare utan även personer med sjuk och aktivitetspersoner och personer som behöver sjukpenning. Den enda möjligheten jag kan se är kontraorder från regeringen att besparingspolitiken ska upphöra med påföljande ändringar av lagar och tillämpning. Det känns tyvärr extremt osannolikt att det kommer ske i en nära framtid, särskilt med tanke på alla utgifter som pandemin medfört.

Med bakgrund av detta finns det goda skäl att ifrågasätta om FK överhuvudtaget ska ha hand om assistansersättningen. Att staten är ensam huvudman behöver inte med automatik betyda att FK sköter beviljandena och finansieringen. Något som sällan nämns är det faktum att den absoluta merparten av de stöd som FK ansvarar för bland annat sjukpenning och föräldrasäkring är temporära stöd som ges under en begränsad tidsperiod. Det är stor skillnad från assistansersättningen som i de allra flesta fallen är ett livslångt behov, den har en helt annan ”karaktär”. Frågan som är värd att ställa är hur väl lämpad FK var från början att ansvara för assistansersättningen med tanke på att ersättningen inte är temporär och inte handlar om att få den privata vardagsekonomin att gå runt. Skulle det istället bildats en ny myndighet som var mer specialiserad mot just personer med stora funktionsvariationer?

Frågan är verkligen värd att ställas tycker jag. Skulle en möjlig ny myndighet syssla med mer än personlig assistans? Ja, det finns definitivt flera andra områden som hade varit intressanta. Ett sådant område är hjälpmedlen som fungerar allt sämre. Dels allt mer avgifter och dels allt större skillnad på tillgång mellan olika regioner. Denna utveckling är oförenlig med Funktionsrättskonventionen. Ett minimumkrav är mycket större statlig styrning. Anpassningsbidrag till bilar är ett annat område. Skulle man lyfta ansvaret för sjuk och aktivitetsersättningen och bostadstilläggen även till denna myndighet så FK ansvarar för de mer temporära stöden, d v s sjukpenningen?

Jag är inte så naiv att jag tror att en ny myndighet så är allt med automatik guld och gröna skogar. Centralt är givetvis också en annan politik som i första hand ser till människors faktiska behov.  Detta ihop med en ny myndighet skulle kunna bli en nystart i vårt, milt uttryckt dåliga förtroende för statens vilja att ge oss hjälp och stöd efter behov. Och jag tror inte Försäkringskassan skulle gråta över att slippa assistansersättningen.

* Positiva nyheter är inte lätta att hitta men här är faktiskt ett av få undantag. Staten har beslutat att 1 januari 2022 inrätta ett oberoende institut som ska säkerställa mänskliga rättigheter, bland annat för personer med funktionsvariationer. Efter att Handikappombudsmannen lades ner 2008 har det inte funnits en myndighet med samma uppdrag.

Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige kommenterar

– Efter åratal av kamp för en oberoende granskning av mänskliga rättigheter, med tyngd i FN:s funktionsrättskonvention, känner vi stor glädje

– Det var positivt att statsrådet Åsa Lindhagen uttryckte att funktionsrättsrörelsen kommer att ha plats i det råd som ska bistå med kunskap och erfarenheter.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta om jag tittar i backspegeln men den trista sanningen är att Handikappombudsmannen lades ner ungefär samtidigt som Funktionsrättskonventionen ratificerades i Sverige. Säger tyvärr en hel del om hur lite vikt dåvarande alliansregeringen la på att faktiskt efterleva den konvention som man åtagit sig att följa.

Nu får vi hoppas att detta blir mycket mer än en fin pappersprodukt. Tyvärr är budgeten snålare än e ett förslag i utredningen. På pluskontot finns dock att institutets verksamhet enligt lagen ska göra det mycket svårare för regeringen att styra verksamheten och att Funktionsrättskonventionen ska få en framträdande roll i institutets arbete.

Oberoende institut för mänskliga rättigheter

Allt fler förlorar den ekonomiska tryggheten och rätten till hjälpmedel blir mer och mer en plånboksfråga

 FN-s funktionsrättskonvention är tydlig i den allmänna kommentaren till artikel 19. Fattigdom är oförenligt med ett självbestämt liv och staten har en skyldighet att bekämpa fattigdomen. Ändå är situationen den i dagens Sverige att allt färre personer med helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga beviljas sjukersättning (heter aktivitetsersättning fram tills 30 års ålder) och drabbar även givetvis många som inte har personlig assistans. Summan är nästan förnedrande låg (under 8000 kr/netto vid 100 % ersättning) men är ända livlinan för många om de inte ska tvingas söka försörjningsstöd hos kommunen.

Denna livlina förlorar nu allt fler. Hur stort är problemet idag? Mycket stort säger jag. Jag har kikat på lite statistik som kommer från FK vad gäller sjukersättning. Den har visserligen något år på nacken men situationen har troligen förvärrats ytterligare sedan vintern 2019 och då var läget  t.ex. följande:

·       I december 2018 hade 261 000 personer sjukersättning

·       Siffran väntas minska till 203 000 personer år 2022

 

Antalet personer med nybeviljad sjukersättning sjunker också snabbt, trots att Sveriges befolkning ökar och var nere på 8000 personer 2018. ”Normal nivå” med nybeviljade ansågs vid samma tidpunkt vara ca 18000 personer/år.

Drastisk minskning av antalet personer med sjukersättning

Det framgår med all tydlighet att läget försämras i snabb takt. Hur är läget då för aktivitetsersättningen? RBU-s ordförande Maria Persdotter intervjuades igår i Heja Olika och beskriver en situation som måste betraktas som akut. Perioden 2016-2019 minskade antalet personer beviljade insatser från 32 000 till 24000. Den dagsaktuella siffran är antagligen ännu lägre.

 

Hur har det då kunnat bli så här utan ändrade regelverk? Funktionshinderpolitik har skrivit en artikel som utförligt beskriver när de stora besparingarna inleddes. Här framgår tydligt att försämringarna inleddes efter regleringsbrevet till FK 2015, samma ökända regleringsbrev som har drabbat assistansen så hårt. Samma regleringsbrev som tillkom någon månad efter att Magdalena Andersson tydligt påpekat att assistansersättningen och sjukpenning var prioriterade besparingsposter när staten fick stora oväntade utgifter när ett stort antal människor sökte skydd i Sverige från krigen i Mellanöstern.

 

Även här är det (oavsett vilka koder som än används) mycket tydligt att staten har ett uttalat mål att sänka utgifterna för personer med i regel mycket små ekonomiska resurser som i många fall blir tvingade att söka försörjningsstöd hos hemkommunen och/eller lämna över en del av försörjningsstödet till anhöriga om de har möjligheten. FK i sin tur tar (som vanligt…) direktiven på största allvar. Robin Hood hade gråtit i Sherwoodskogen.

 Som jag skrivit i tidigare blogginlägg. Alla kan inte inte leva på bidrag men nästan alla som är beroende av bidrag vill inte göra det heller. Men de som faktiskt inte kan arbeta har rätt till en mycket högre ersättning som är värdigt ett välfärdsland och de som faktiskt har viss arbetsförmåga ska kunna få arbeta utifrån egen förmåga utan minsta rädsla att trilla ner i djup fattigdom på extremt lösa grunder om den s.k. arbetsförmågan minskar. Det extremt fyrkantiga systemet idag inbjuder knappast till personer att åtminstone  försöka jobba litegrann. Utöver att summan är så låg tar det bland annat inte minsta hänsyn till att den s.k. arbetsförmågan hos många berörda personer varierar mycket även i korta tidsintervall, månad från månad eller t.om dag till dag.

 Utöver humanare regelverk och bedömningar samt kraftigt höjda grundersättningar värdiga ett av världens rikaste länder behövs också ett mycket fler flexibelt system med fler steg (25, 50, 75 och 100 % sjukersättning idag) och där det är mycket lättare att växla mellan lönearbete och sjuk eller aktivitetsersättning. DHR har skrivit en debattartikel med liknande tankegångar. Den nuvarande situationen är helt enkelt oacceptabel och måste åtgärdas så fort som möjligt.

DHR - sjuka ska inte tvingas in i fattigdom

* Vid sidan av nedmonteringen av den personliga assistansen, övriga LSS insatser och sjuk och aktivitetsersättningen pågår även bakom rapporterna om fusk och kriminalitet i välfärdssystemen en nedmontering av rätten till bästa möjliga hjälpmedel. För personer med olika typer av funktionsvariationer, är olika hjälpmedel absolut nödvändiga för att livet ska fungera och möjliggöra Full Delaktighet i samhället. Allt fler regioner inför tyvärr anno 2021 allt mer avgifter på olika hjälpmedel. Detta slår oerhört hårt mot personer som ofta har mycket små ekonomiska resurser. Detta är helt oacceptabelt och uppenbara brott mot Funktionsrättskonventionen.

 Nu är avgifter inga jättenyheter i sig. Redan 2015 om jag minns rätt ville Region Stockholm införa avgifter på el-hjälpmedel på ungefär 1000 kr/år. Efter stora protester drogs förslaget tillbaka. Då skrev jag i bloggen att den här typen av avgifter måste stoppas i sin linda för är de väl på plats kommer de till att börja med inte tas bort och i förlängningen leda till ännu mer försämringar – dörren lämnas vidöppen för ännu mer avgifter.

 Regionerna gav dock inte upp efter ”bakslaget” i Stockholm. Örebro har angett ”tonen” och allt fler Regioner följer efter, däribland Region Stockholm. I huvudstaden får innehavare av t.ex. en el-rullstol betala 1700 kr/ i abonnemangsavgift/år. En överkomlig summa om hen har en god inkomst men oerhört mycket pengar för en person som är helt beroende av sjuk eller aktivitetsersättning. Neuros ordförande Lise Lidbäck undrar följande:

 Region Stockholm erbjuder den som inte längre använder sina hjälpmedel att kontakta hjälpmedelscentralen för att lämna dem tillbaka för att slippa faktura. Tror de att människor som använder dessa hjälpmedel mirakulöst tillfrisknar? skriver Lise Lidbäck.

– Vad händer den med lägsta garantipensionen som inte kan betala? Tar de tillbaka rullstolen då?

 Ja, det undrar jag med...

Försämringarna slår på flera sätt.

 

· Tillgången till bästa hjälpmedel blir allt mer en klassfråga, där de sämst ställda i vanlig ordning hårdast.

·  Många av de berörda personerna har eller håller dessutom på att få en redan dålig ekonomi raserad p.g.a. offensiven mot aktivitets och sjukersättningen. Resultatet blir ännu sämre tillgång till hjälpmedel.

 Vad blir nästa steg, ser vi på allvar en inledning på en full privatisering där enbart den som har råd får tillgång till hjälpmedel enligt marknadspris?

 Plånbokens tjocklek får ALDRIG vara avgörande för vilka hjälpmedel vi kan ha till förfogande!

Raseri mot mer avgifter

Jag är oerhört rädd för Försäkringskassan

 Försäkringskassan är en myndighet som ska hjälpa personer som av olika anledningar behöver hjälp från samhället, mest på kort sikt (t.ex. vård av barn) men även hela livet som personlig assistans. Budgeten är gigantisk, hundratals miljarder kr betalas ut varje år i olika stöd. På senare år är det emellertid en myndighet som skrämmer mig, jag vill ha så lite som möjligt att göra med dem. Jag vet att det finns tusentals och åter tusentals personer runt om i landet som känner likadant, gäller inte bara vi med personlig assistans utan många, många andra som är beroende av stöd från samhället, t.ex. personer som behöver sjukpenning.

Det fanns faktiskt en tid då jag inte var rädd för FK, åtminstone inte när det gäller assistansen. På den ekonomiska fronten hade jag emellertid haft stora problem med FK för ca 15 år sedan men det löste sig till slut. Förtroendet vad gäller just personlig assistans började sjunka i samband med den stora första omprövningen 2013 då FK vände ut och in på mitt liv. Jag fick ändå alla timmar jag behövde och handläggaren visade faktiskt ett seriöst intresse att ge mig hjälp efter behov.

Framåt våren 2017 hade dock rädslan ökat markant, personer förlorade nu statlig assistansersättning i mycket snabb takt och så kom då den nya ”omprövningen” i september 2017 då jag var extremt nära att förlora all assistansersättning. Jag har skrivit om det flera gånger – jag räddades enbart tack vara omprövningsstoppet. Efter ”omprövningen” sjönk mitt förtroende för FK som en sten. FK hade ju inte visat minsta intresse för mina verkliga behov, jag är helt övertygad om att de tillämpade den s.k. transportdomen från 2017 rakt av på mig. Ibland tänker jag - tänk om man inte behövt vara beroende av dem, vad skönt livet hade varit.

Om jag skulle bli sämre och behöva mer timmar med dubbelassistans skulle jag inte våga kontakta dem. OK, enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska bara ändrade behov bedömas vid ”särskilt ändrade förhållanden” men jag litar inte ett ögonblick på att det skulle bli så. Erfarenheterna från 2017 och nämnda bråk om sjukpenning tidigare har gjort jag känner mig jagad av staten genom Försäkringskassan – staten tycker jag har det för bra… Varje gång jag får brev från FK (bortsett från de som jag vet bekräftar att FK betalar assistansersättningen) blir jag orolig – vad vill de försämra nu?

Hur har vi då kommit till en verklighet där jag och så många andra är jätteskraja för en myndighet som egentligen ska hjälpa oss? Det är verkligen inte sunt att känna som jag och så många andra känner, det vittnar om en total brist på förtroende för en mycket viktig myndighet. Tilltron till myndigheter är en viktig variabel när FN i sina index för demokrati, anti korruption med mera mäter hur demokratiska och väl fungerande FN-s dryga 190 medlemsländer är. Sverige befinner sig fortfarande, ihop med våra nordiska grannländer i yttersta toppskiktet. Bristande tilltro till myndigheter är ett tecken på problem för en demokrati.

Regleringsbrevet från 2015 är givetvis en del av förklaringen till dagens verklighet men långt ifrån hela sanningen. FK agerar med uppdrag från regeringen och i Rosenbad har det i ungefär 30 års tid ambitionen varit en tydlig ambition att dra ner samhällets nota för socialförsäkringarna. I klartext – Försäkringskassan ska spara pengar! Sedan slutet av 80-talet har notan för socialförsäkringarna (mätt som andel av BNP = tillgängliga resurser i landet) minskat från 7 % till knappt 5 % 2019, en rejäl sänkning i ambitionsnivå! Merparten har skett senaste 15-20  åren.

Försämringarna har skett både under borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Av statistiken framgår också att de grupper som fått ta det i särklass tyngsta lasset när staten vill spara pengar på grupper som anses ”ha det för bra” är funkisar och personer som behöver sjukpenning. Jag har skrivit blogginlägg tidigare om varför dessa grupper är så utsatta när staten ska ”dra åt svångremmen”. FK men givetvis även många politiker och andra myndigheter använder olika koder för att nödtorftigt försöka dölja det verkliga syftet, d v s spara pengar - ”tydligare regelverk”, det ska löna sig att arbeta”, ”värna rättssäkerheten” med mera…

Att det finns kriminalitet och fusk i såväl assistansbranschen som andra delar av välfärden har givetvis gett extra bränsle till jakten att skära ner kostnaden/utgifterna men vad det ytterst handlar om för vår del är att kriminalitet används som ursäkt för att skära ner utgifterna generellt vilket Niklas Altermark visat i sin forskning. Jag tar definitivt avstånd från det fusk/kriminalitet som finns som förutom att det är olagligt underminerar allmänhetens vilja att betala de skatter som behövs för att finansiera välfärden. Jag diskuterar gärna med både regering och myndigheter om vad som kan och ska göras. Men fusk och kriminalitet får aldrig användas som ursäkt för generella försämringar och misstänkliggörande för alla!  Jag och alla andra i samma situation ska aldrig behöva ha känslan som allt, allt för många nu har – Försäkringskassan är på jakt efter dig…

Svaret varför denna rädsla finns blir enligt mig att vi känner att Försäkringskassan inte längre är det minsta intresserade av att ge oss det stöd och hjälp vi behöver, både fysiskt (med hjälp av personlig assistans) eller ekonomiskt för de som har nedsatt arbetsförmåga. Istället upplever vi att det pågår en jakt, där myndigheten vänder på varenda sten för att försämra villkoren för oss och sjuka människor och vi har nästan alla faktiska erfarenheter av en dyster verklighet Det är en konsekvens av en högst medveten besparingspolitik. Det yttersta ansvaret för att det blivit så har de regeringar, både blåa och röda som i tycker att både funkisar och långtidssjuka ”kostar för mycket”.

Stoppa jakten på assistansanvändare

* Med tanke på hur lågt vårt förtroende för FK är, ska myndigheten överhuvudtaget ansvara för assistansersättningen? Absoluta merparten av stöden från FK handlar om tillfälliga eller tidsmässigt tydligt avgränsade stöd som t.ex. föräldrapenning och sjukpenning till skillnad från assistansersättning som gäller livet ut. Det finns goda skäl att frånta FK detta ansvar. Skulle en ny myndighet som bara ansvarar för stöd till personer med omfattande funktionsvariationer vara en del av vägen framåt för att återupprätta vårt förtroende för en så central del av välfärdsstaten?

Jag tar gärna emot inlägg från gästbloggare (anonymt om önskas så klart) med samma rädsla och erfarenheter av att ständigt känna att FK vill försämra din assistans eller ekonomi.

Maila i så fall din berättelse till:

thomas.juneborg@stil.se

 

Nytt år – äntligen börjar jag se slutet på isoleringen

 Nytt år och dags att dra igång "vårsäsongen" för nya blogginlägg.

2020 är slut, ett år man i de flesta avseenden vill glömma. Allt har dominerats av pandemin och allt som följt med den. Jag har 3-4 gånger skrivit blogginlägg där jag berättat om min livssituation. Vad gäller den dagsaktuella situationen finns inget nytt att rapportera. När pandemin drog in över Sverige senvintern trodde jag aldrig att jag skulle sitta i ”frivillig” 85-90 % karantän 10 månader senare. Så har det emellertid blivit. Mitt ganska torftiga liv utan fysisk kontakt med kompisar, vardagsnöjen etcetera fortsätter men nu finns det i alla fall ett ljus i tunneln. Det känns faktiskt att jag nu har en god möjlighet att ta mig igenom det här utan att drabbas av Covid-19. mer om det strax.

Under senhösten drog den andra vågen in över Sverige med full kraft. Antalet omkomna närmar sig 10 000, sjukvården går återigen ”på knäna” och svenska folket lever nu under de hårdaste restriktionerna hittills. Nu ska jag inte göra en djupdykning i den svenska strategin här men jag står fast vid att jag tycker att dödsfallen är väldigt många jämfört med våra grannländer. Jag har emellertid aldrig varit för en fullständig lock down. Det måste finnas en effektiv medelväg i virusbekämpningen mellan Sveriges grundstrategi och total nedstängning.

 Den svenska grundstrategin där rekommendationer istället för tvingande lagar varit en viktig pusselbit i är i grund och botten sympatisk. Samtidigt är den tyvärr naiv också. Redan på ett tidigt stadium insåg jag att många skulle ignorera alla råd från Folkhälsomyndigheten. Det håller inte vid en pandemi. Den pandemilag som nu finns på plats borde funnits för länge sedan.

Men framförallt har det gångna året visat att Sverige var uselt förberedda vilket är ett återkommande problem vid nationella kriser. Avsaknaden av en pandemilag är bara en del, de största problemen handlar om djupgående strukturfel hos statsförvaltningen. Den starka kommunala självstyrelsen med en, menar jag alldeles för decentraliserad ansvarsfördelning mellan regering, myndigheter regioner och kommuner lämpar sig väldigt illa för att bekämpa en så pass allvarlig sjukdom som Covid 19.

Ett exempel – jag begrep inte i våras och jag begriper fortfarande inte hur regeringen och Folkhälsomyndigheten på fullaste utgick från att 290 kommuner på egen hand skulle skydda äldreboendena. Det var dömt att misslyckas från första stund. Vi har också fått betala ett högt pris för alla döda i äldreboendena med ständiga besparingar under mycket lång tid och nedmontering av beredskapslager. Jag har också blivit förvånad att svenska staten juridiskt har haft så trubbiga instrument att bekämpa Covid 19.

När det gäller själva pandemin finns det ändå ljuspunkter nu i form av vaccin både vad gäller min egen livssituation och alla andra som direkt och indirekt drabbats av Covid 19. I våras sa infektionsläkarna och vaccinexperterna att det skulle ta flera år att få fram vaccin mot den fruktade sjukdomen men det tog istället knappt ett år. Vetenskapligt är det en enastående bedrift. Att det finns oro för biverkningar tycker jag inte är konstigt med tanke på erfarenheterna av svininfluensan och det faktum att utvecklingen gått så fort. Jag ogillar starkt när såväl ledare skribenter som tyckare på sociala medier förlöjligar den oro som finns.

Jag har ändå bestämt mig för att ta vaccinet. Trots viss oro tror jag ändå sannolikheten för långsiktiga och svåra biverkningar är liten och jag hoppas att de personer som tvekar av ovan nämnda skäl ändå bestämmer sig för att vaccinera sig. Massvaccinering verkar vara det enda som åtminstone på låt oss kalla det medellång sikt (säg 6-12 månader) kan få stopp på pandemin. Och därmed slut på mitt och miljoner och åter miljoner andra människor isolerade tillvaro runt om i världen. Jag är helt enkelt jättetrött på isoleringen. En intressant fråga som väldigt sällan ställts i funkisrörelsen är hur långvarig isolering faktiskt påverkar oss, både fysiskt och psykiskt? Vad händer med vårt i många fall svaga immunförsvar när vi inte kan delta i samhällsgemenskapen p.g.a. smittorisken?

När det väl är dags att ta de två sprutorna med 3 veckors mellanrum kommer det nog ändå finnas lite tankar – hoppas allt fungerar. Går allt enligt planerna kommer det kännas som en stor befrielse. Allt kommer inte att bli normalt direkt men jag kommer i alla fall inte vara rädd för att träffa kompisar och delta i möten som jag saknar väldigt mycket. Zoom är ett väldigt bra substitut men för egen del kan det aldrig ersätta de fysiska mötena. Dessutom tar för egen del Zoom mötena mycket mer kraft än ”vanliga” möten.

* Veckan innan julafton blev jag intervjuad av Independent Living institutets sidoförening Med Lagen som verktyg. Det blev mycket prat om oro för omprövningar, Funktionsrättskonventionen, ändringar i LSS, den i många personer utsatta ekonomiska situationen med mera.

Intervju - assistans på nåder

Försäkringskassans nyintroducerande begrepp ”assistansberättigande behov” är potentiellt livsfarligt

 När jag först läste sammanfattningen av Försäkringskassans remissvar till LSS utredningen blev jag faktiskt positivt överraskad. FK vill förstatliga assistansersättningen, ta bort de grundläggande behoven och att de med kommunal assistansersättning inte omprövas av FK vid överflyttningen. När jag läste mer noga var det inte alls positivt, det var istället potentiellt helt förödande, anledningen är att FK vill införa ett helt nytt begrepp:

Grundläggande behov ska ersättas av något som kallas ”assistans berättigande behov”. Vid en första anblick låter det faktiskt vettigt – finns ett assistansbehov ska det beviljas. Ser vi tillbaka på historien så är det övertydligt att det nya begreppet lämnar mycket stort utrymme för vad som faktiskt ska ge rätt till personlig assistans. Det är bara och titta tillbaka i backspegeln så ser vi vad som hände efter att begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” introducerades. Till slut, hösten 2017 var assistansreformen på gränsen till ett fullständigt sammanbrott - begreppet har haft en helt central roll i den destruktiva processen som ledde fram till dagens situation.¨

Att FK skulle ha en generös tolkning av sitt nya begrepp är att hoppas på för mycket. Jag bedömer att sannolikheten är extremt hög att det snabbt kommer juridiska processer vad som anses vara ”assistansberättigade med negativt utfall för vår del. Ett förstatligande utan helt nya bedömningskriterier riskerar alltså paradoxalt att leda till mycket stora försämringar. Ska ta ett exempel från min vardag. Hur skulle FK bedöma tidsåtgången vid förflyttningar? Den faktiska tidsåtgången mellan upprätt läge i sängen vidare till rullstolen tar inte många sekunder…

Vad gäller definition av ”assistansberättigade behov”. Är det bara så enkelt (eller skrämmande) som en Facebook vän påpekat till mig. FK vill bara benämna de delar av de grundläggande behoven de anser är integritetsnära för just assistansberättigade... I så fall ligger vi riktigt illa till om FK får som de vill.

Framöver kommer jag gång på gång påpeka att det är extremt viktigt att det i en ny lagstiftning mycket tydligt framgår

·   Vad är personlig assistans

·   Vilka kriterier ska uppfyllas.

65 års gräns för att kunna bli beviljad PA ska tas bort

·   Att samtliga moment vid behovsbedömningar ska inkluderas. Dagens uppstyckningar har ingenting att göra med riktig personlig assistans.

·  Att PA är ett verktyg för att forma sitt liv som vi själva vill utifrån hur vill utforma våra liv. D v s stor vikt ska läggas vid de behov vi faktiskt anser oss ha.

·  Att PA ska kunna beviljas för egenvård, hjälp med medicinering med mera

·  Ingen ska nekas assistans p.g.a. ”fel diagnos”

·  Fattigdom är oförenligt med ett självbestämt liv, inklusive frånvaron av tydlig rätt till rättshjälp.

Allt detta, utom medicinering och egenvård (vid en snäv tolkning) finns tydligt reglerat i Funktionsrättskonventionens allmänna kommentar till artikel 19.

 Vad gäller dagens situation måste vi se sanningen som den är.  I dagsläget är konventionen i praktiken enbart ett fint dokument som Sverige ratificerat. Kan nu bekräfta att i många av landets 290 kommuner förlorar nu personer kommunal assistansersättning, erbjuds bara LSS boende som alternativ och Funktionsrättskonventionen har ingen som helst betydelse när behovsbedömningar av rätten till personlig assistans eller andra LSS insatser bedöms. Domstolspraxis och de tillämpningar som följer är helt överordnat konventionen hos både FK och kommunerna. Inställningen kan sammanfattas så här:

Vi följer lagen och vad praxis säger. Är det så att den inte överensstämmer med CRPD så får riksdagen ändra lagen. Fram till dess gäller dock lagen med tillämpning, inte CRPD.

Anm: Lagen hos FK och kommuner är inte alls nödvändigtvis själva lagtexten utan den tillämpning som följer av vad anses vara praxis efter prejudicerande domar i HFSD

Ja, det kan låta negativt men så länge det nuvarande regelverket är i kraft kan vi ropa hur högt vi vill om rättighetslagar, FN konventioner mm, tillämpningen kommer inte ändras en mm. Funktionsrättskonventionen är ingen mirakelmedicin men ovanstående resonemang visar att det är viktigt att den blir lag. Dels som grund till ny lagstiftning och dels ger den ökad tyngd i tvister för oss att hävda de rättigheter vi faktiskt har. Dessutom finns det ingen logik i att göra Barnkonventionen till lag men inte Funktionsrättskonventionen.

Assistanskoll intervjuar Försääkringskassan

* Julen närmar sig och jag lever fortfarande i "i frivillig" isolering p.g.a. pandemin. Blir bara tröttare och tröttare på isoleringen. ”Trösten” är att vädret är ännu gråare och dystrare än mitt ganska torftiga liv. En ”intressant notering” i sammanhanget är att ingen från vare sig regeringen eller FHM har så vitt jag vet yppat ett ord om långsiktigt negativa effekter av långvarig isolering för funkisar. Mitt immunförsvar och tusentals andras immunförsvar i samma livssituation blir långsiktigt knappast bättre av att isolera sig från omvärlden månad efter månad.

 

Assistansanvändare och andra i LSS gruppen som personer som i. gruppboenden tillhör inte de högst prioriterade grupperna när vaccinering mot Covid-19 planeras. Upprördheten är stor i brukarrörelsen, samtidigt vet vi att alla beställda inte doser kommer på en gång. Prioriteringar måste göras.  Så ser verkligheten ut. En fundering jag har själv:

 Är det kanske så att vi är ”offer” i prioriteringslistan p.g.a. det faktum att väldigt få personer med PA har avlidit jämfört med äldreboende och hemtjänst? Vill gärna veta hur FHM resonerat när de gjort prioriteringslistan.

 Angående själva vaccinen. Forskarna hos läkemedelsföretagen har, tack vare gigantiska resurser som ställts till deras förfogande tagit fram vaccin mot Covid-19 på rekordtid. Jag har bestämt mig för att ta vaccinet när det blir tillgängligt men jag känner viss oro och är inte 100 % övertygad om att det är säkert. Vi vet ingenting om biverkningar på lång sikt (här definierat som mer än sex månader efter vaccinering) men sannolikheten för allvarliga långsiktiga biverkningar måste nog ändå anses vara liten.

 För en månad sedan tog jag själv vaccin mot säsongsinfluensa men det är väl beprövat, jag är  definitivt inte emot vaccin generellt. Genom historien har vaccinationer räddat otaliga liv. Det var tack vare vaccinering mänskligheten t.ex. lyckades utrota den fruktansvärda sjukdomen smittkoppor. FN förklarade att sjukdomen var utrotad 1980.

 Till alla ledare skribenter och tyckare som talar om en "medborgerlig plikt" att vaccinera sig med nedlåtande attityder. Visa mer respekt för de som faktiskt är oroliga för vaccin som tagits fram på rekordfart. Man behöver inte alls vara fientligt inställd till vaccin generellt eller köpa diverse konspirationsteorier för att man är orolig för biverkningar som kan vara livslånga.

 

* Det här blir sista blogginlägget innan jul. Återupptar bloggande en bit in i januari.

 Julen 2020 blir inte som vanligt p.g.a. pandemin. Utifrån de förutsättningar som råder önskar jag ändå alla en

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR.

Viktiga lagändringar måste göras innan assistansen förstatligas

 Funktionsrättsrörelsen har länge krävt att assistansen förstatligas. Vänsterpartiet, Kristdemokraternas och Moderaternas initiativ i riksdagen att förstatliga hela assistansreformen är ett viktigt steg. Innan staten blir ensam huvudman måste många lagändringar göras för att säkerställa att ingen person trillar mellan stolarna.

När de grundläggande behoven för att bli beviljad statlig assistansersättning infördes 1996 var det uttalade syftet att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna. Personer som bedömdes ha över 20 timmar i grundläggande behov/vecka blev Försäkringskassans ansvarsområde. Var de grundläggande behoven mindre än så var istället hemkommunen huvudman. Allteftersom bedömningen av vad som var grundläggande behov succesivt blev allt hårdare från och med domen i dåvarande Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07) orsakade det delade huvudmannaskapet allt större problem när besparingspolitiken ledde till tusentals personer blev utlämnade till hemkommunens välvilja.

I Funktionsrättsrörelsen är de allra flesta eniga om att det delade huvudmannaskapet är direkt olämpligt och att staten ska vara ensam huvudman. Nu börjar frågan ställas på sin spets hur fort den här övergången ska ske? Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna har med sitt gemensamma initiativ nu majoritet i Riksdagen för att driva igenom ett förstatligande som ska vara klart till riksdagsvalet 2022. Det slutliga beslutet ska föregås av en utredning som regeringen inte tillsatt än.

Vår frihetsreform är mycket svårt skadad av signalpolitik, alla prejudicerande domar och Försäkringskassans oerhört hårda tillämpning av samma domar. Att förstatliga den personliga assistansen med det nuvarande regelverket skulle vara förödande, många tusen personer skulle riskera att förlora sin personliga assistans. Ett förstatligande måste därför ske varsamt samtidigt som stoppet på tvåårsomprövningarna behålls. Det betyder att parallellt som förstatligande sker måste ett stort antal lagändringar göras som säkerställer att assistansreformen och LSS återigen tillämpas enligt LSS ursprungliga intentioner och den centrala artikel 19 i Funktionsrättskonventionen.

·  Begreppen integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov måste strykas för gott Finns inget som helst som helst stöd för begreppen i Funktionsrättskonventionen. Det finns ingen plats där för grundläggande behov” heller som därför ska strykas för gott också. Det innebär också att mycket stor hänsyn ska tas till de behov vi själva anser oss ha.

 

·  Det måste finnas paragrafer som mycket tydligt beskriver vad som är personlig assistans, vilka kriterier som måste uppfyllas enligt Funktionsrättskonventionens artikel 19.

 

·  Det måste mycket tydligt framgå att vid behovsbedömningar ska hela hjälp och stödbehoven bedömas. Personlig assistans ska också vid behov beviljas för egenvård, medicinering med mera. Uppstyckningar av hjälpbehov är oförenliga med helhetsbedömningar av behovet av personlig assistans, vilket också påpekas i artikel 19.

·  Uppdatera personkretsindelningen där två av tre personkretsar bygger på diagnoser. Enligt Funktionsrättskonventionen är diagnoser sekundera, det är det faktiska behovet av hjälp och service för att leva ett självständigt/självbestämt liv som är det centrala.

·  De obligatoriska tvåårsomprövningarna ska tas bort. Omprövningar får endast ske om det skett stora ändringar i behovet av hjälp och service. I övrigt får det bara göras avstämningar av läget.

 

·  Den åldersdiskriminerande 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistansersättning måste strykas och rättshjälp införs.

Utöver detta tycker jag också det ska läggas till två paragrafer.

1) Ekonomisk standard. Många som har personlig assistans har mycket dålig ekonomi. Det går inte att ha goda levnadsvillkor om berörda personer konstant har ont om pengar. Vi ska fortsätta och kräva att Funktionsrättskonventionen blir svensk lag.

2)  Rättshjälp. Idag är maktbalansen mellan vi som överklagar och på andra sidan staten och kommunerna extremt ojämn. En del kan ta hjälp av jurister men många har inte tillgång till den hjälpen För att jämna ut spelplanen måste det därför finnas lagstiftad rätt till rättshjälp.

Försäkringskassan har lämnat ett remissvar till LSS utredningen från 2019 och där finns formuleringar som verkligen visar hur viktigt det är att lagtexten mycket tydligt definierar vad som är personlig assistans enligt FN-s definitioner. Försäkringskassan vill ta bort de grundläggande behoven och ersätta det med assistans berättigande behov. Spontant känner jag att det är bra att Försäkringskassan vill ta bort de grundläggande behoven. Vid närmare eftertanke finns det stora otydligheter med potentiellt förödande konsekvenser. Vad ska räknas som assistans berättigande behov? Utan tydliga definitioner i lagtexten lämnas stort utrymme för oerhört snäva tolkningar av vad som anses vara personlig assistans.

 Liberalerna har riktat anklagelser angående Vänsterpartiets, Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma förslag om att förstatliga assistansen. Själv tycker jag det är synd att den debatten har uppstått. När jag läser kommentarer i frågan från både Vänsterpartiets Maj Karlsson och Kristdemokraternas Pia Steensland är mitt intryck att de är väl medvetna om de mycket allvarliga problem som kommer att uppstå om förstatligande genomförs utan stora lagändringar, inklusive att ingen med sin assistans beviljad från hemkommunen ska behöva oroa sig vid övergången.

*  Efter en relativt lugn sommar har smittspridningen senaste månaden ökat mycket snabbt i Sverige med de hårdaste restriktionerna för svenska folket hittills. För egen del har pandemin inneburit att jag bortsett från mina assistenter och nära anhöriga i stort sett inte haft fysiska kontakter med medmänniskor sedan i mars. Isoleringen fungerar hittills, varken jag själv eller någon av mina assistenter har blivit sjuka. Däremot saknar jag vardagsnöjen oerhört mycket, liksom fysiska planeringsmöten och träffar med andra aktiva i Funktionsrättsrörelsen. Inser nu att det här livet kommer pågå många månader till, tyvärr…

 

Positivt för vår del i Corona/Covid-19 debatten är att antalet döda och allvarligt sjuka bland assistansanvändare fortfarande är mycket lägre än i äldreboenden och hemtjänsten. Vi får här ett kvitto på att personlig assistans är överlägsen äldreboende och hemtjänst att skydda riskgrupper. Alla som menar allvar med att skydda riskgrupper borde därför se personlig assistans som en förebild hur vi förbygger smittspridning i riskgrupper inför fortsättningen under vintern och framtida pandemier.