Mycket stora försämringar av färdtjänsten i Stockholm

Varje kommun ansvarar, såvitt gäller kommuninvånarna, för att färdtjänst av god kvalitet anordnas inom kommunen och, om det finns särskilda skäl, mellan kommunen och en annan kommun.
En kommun får för sina kommuninvånare anordna färdtjänst också i eller mellan andra kommuner.

Färdtjänstlagen § 3

I våras kom rapporter från Stockholms län att ett litet antal personer (10 st.) gjort extremt många färdtjänstresor/rullstolstaxi. Under en 16 månader perioden 1 januari 2017-30 april 2018 låg antalet resor enligt DN för denna lilla grupp på 2987 upp till 7522 resor. Notan för Stockholms län uppgår enligt DN till 20 miljoner kr.

Måste själv medge att det handlar om extremt många resor. Även den person som gjort minst resor hamnar på ett snitt för samtliga 485 dagar på drygt 6 resor på dag. Det är väldigt mycket som genomsnitt. Den som gjort flest resor har i genomsnitt gjort 15,5 resor/dag. Ärligt talat begriper jag inte hur man ens hinner med att göra så många resor, oavsett längd. Ett dygn har trots allt bara 24 timmar och alla människor behöver ju sova med. Brottslig verksamhet har emellertid inte kunnat styrkas när landstinget fingranskade resorna.

Nu har Stockholms län tagit till storsläggan och infört drastiska begränsningar i hur mycket länets invånare får åka med färdtjänst/rullstolstaxi. Från och med 1 januari 2019 är gränsen satt till 500 resor/år =1,4 resor/dag. Enkel huvudräkning visar att denna gräns är alldeles för låg om hen jobbar, har daglig verksamhet, gör många resor kopplade till politiska förtroende uppdrag med mera med mera. I vanlig kollektivtrafik finns veterligen inga begräsningar hur många resor vi får göra. Har det förekommit missbruk så ska de fallen givetvis granskas och i så fall åtgärder vidtas mot berörda personer. 

Istället väljer Stockholms län att göra det enkelt – stora försämringar för alla. Jag fick genast känslan att dessa 10 personer enbart används som en ursäkt för stora generella besparingar. Logiken är densamma som när regeringen vill spara på assistansen. Ett litet antal fuskar. Äntligen har vi en förevändning för att spara pengar – det fuskas för mycket.

Nya uppgifter från Sveriges Radio bekräftar att det egentligen inte handlar om den lilla gruppen på 10 personer som DN rapporterat om utan krassa ekonomiska skäl där resurser ska omfördelas till ”vanliga” färdtjänstresor och att hen ska kunna söka om fler resor om det behövs för ett aktivt liv. Hur många extraresor det kan bli framgår inte och inte hur svårt det kommer bli att komma igenom nålsögat. Oavsett finns inga begränsningar i vanlig kollektivtrafik.

Mer uppgifter från Sveriges Radio

Jag har läst igenom färdtjänstlagen och hittar inte något stöd alls för att en kommun eller landsting har rätt att införa den här sortens begränsning. Stockholm hänvisar säkert till vårt eviga problem kommunalt självstyre, men det håller inte. Enligt mig bryter den nya regeln mot en lång rad lagar och principer:

• ·       Finns inget stöd i färdtjänstlagen

·  Bryter mot den viktiga juridiska principen gynnande besluts negativa rättskraft, d.v.s. en beviljad hjälp eller stödinsats får inte försämras om det inte skett stora förändringar i hjälpbehovet.

·  Det bryter mot åtskilliga artiklar i Funktionsrättskonventionen. Bland annat artikel 20 (personlig rörlighet), artikel 21 (yttrandefrihet – ingen självklar möjlighet längre att delta i demonstrationer och politiska möten)

·    Det bryter mot den viktiga principen i Funktionsrättskonventionen som säger att uppnådda rättigheter får inte försämras.

·   Det bryter mot regeringsformen kap 2 (opinionsfriheter – bland annat demonstrationsfrihet det inte är givet att hen kan delta p.g.a. de nya reglerna)

·  Det bryter mot Regeringsformen § 1, 2 st.:

Den offentliga makten utövas under lagarna.

·  Finns inte juridiskt stöd någonstans för att det kommunala självstyret eventuellt skulle ge kommunerna rätt att införa så drastiska begränsningar för alla. Inte att självstyret är överordnat olika konventioner heller.

Hoppas verkligen det blir stora protester i Stockholm, det här ska vi inte acceptera. Samtidigt hoppas jag att mot argumenten från var sida inte stannar på det känslomässiga planet. Vi måste utifrån bland annat det jag räknade upp ovan hänvisa till varför det är diskriminering och kräva svar från ansvariga politiker var det finns lagligt stöd! Och om det är nödvändigt ta hjälp av jurister.

Jag är lyckligt lottad med att ha egen bil och är därför inte beroende av färdtjänsten. Mina tankar går till alla de stockholmare som är helt beroende av färdtjänsten/rullstolstaxi för att inte bli isolerade i sina hem och nekade sin demokratiska rätt att fritt röra sig i samhället.

Namninsamling från Unga Rörelsehindrade och DHR

* Det sägs att kommunerna har dåligt med pengar. En standardförklaring till att det ständigt sparas på olika LSS insatser. Detta, trots att behoven ska avgöra, inte kommunernas eller statens ekonomi. Fast stämmer det verkligen? En del kommuner har mycket dålig ekonomi, svar ja. Ser man till de ekonomiska resurserna hos samarbetsorganisationen SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) råder det knappast brist på pengar. Nyligen berättade SVT-s Rapport att SKL planerar att bygga ett nytt huvudkontor i centrala Stockholm för den nätta summan 2 miljarder kr.

För att sätta summan i perspektiv, 2 miljarder kr motsvarar nästan 30 % av hela Jönköpings kommuns årsbudget. Det skulle ge dygnet runt assistans i ett år för emot 1000 personer. Nog finns det pengar i SKL. Få saker retar mig så mycket som när den offentliga sektorn spenderar fantasisummor på skrytprojekt och samtidigt sparar pengar på personer som behöver hjälp från samhället. De handlar inta bara om oss – pensionärer, långtidssjukskrivna, skolan, sjukvården etcetera.

Det må vara hänt att SKL behöver nya lokaler men ingenting säger att det måste vara på de flashigaste adresserna i huvudstaden.

Nytt superdyrt huvudkontor för SKL

Ett totalt vinstförbud för välfärdssektorn och därmed även assistansbranschen leder helt fel

I nutid anser jag den största skiljelinjen i välfärdspolitiken mellan vänsterblocket och Alliansen är hur mycket eller lite av välfärden som ska utföras av privata aktörer och hur mycket eller lite vinst de ska tillåtas att göra på våra gemensamma resurser. Under den föregående mandatperioden skärptes motsättningarna då en statlig utredning föreslog mycket starka begränsningar i rätten att göra vinster på skattefinansierad välfärd. Nu röstades ett förslag från regeringen på kraftig vinstbegränsning ner i riksdagen men lär återkomma i debatten. Det finns krafter i både Vänsterpartiet och Socialdemokraternas vänsterfalang som helst vill förbjuda vinster helt och hållet. Själv anser jag det skulle leda till stora försämringar för oss och nu ska jag förklara varför jag tycker det.

En grundläggande tanke i assistansreformen är att vi eller ställföreträdare om det behövs ska ha stor frihet att själva välja anordnare – hemkommunen, kooperativ, privat företag eller egen arbetsgivare. Andelen som har hemkommunen som anordnare har sjunkit rejält sedan början av 2000-talet och nu har ca 70 % en privat anordnare.

 Jag anser att detta inte sker utan anledning. Jag har visserligen själv mycket dåliga erfarenheter av kommunen som anordnare men faktum är att kommunerna gång på gång får sämst betyg när Ifa undersöker hur nöjda eller missnöjda vi är med anordnaren. Även om en del personer tycks tro att vi eller ställföreträdare inte är förmögna att fatta beslut åt oss själva är vi faktiskt rationella människor som väljer det vi tror funkar bäst för oss. Därför har andelen personer som har assistansen via hemkommunen sjunkit rejält. Varför? Helt enkelt för att många var missnöjda och ville prova något annat. Rätten att själva välja anordnare och assistenter viker jag mig aldrig på.

I all privat verksamhet vill ägarna till företaget tjäna pengar, d v s gå med vinst. Vad skulle hända om vi hypotetiskt inför ett totalt vinstförbud i assistansbranschen? Ja, all sund logik säger mig att ett stort antal anordnare skulle lägga ner verksamheten, det finns ju inget incitament kvar att bedriva verksamheten i privat regi. Valfriheten för oss reduceras därmed starkt. Kooperativen då som oftast får högst betyg i Ifa-s undersökningar, skulle inte de kunna ta emot de som nu måste söka en annan anordnare? All rimlig logik säger mig att det inte finns en chans i världen att kooperativen kan ta emot tusentals personer. I praktiken innebär det att ett mycket stort antal personer skulle tvingas att anlita hemkommunen, mot sin vilja. Det skulle vara mycket stora steg bakåt för vår rätt att forma våra liv som vi vill.

Däremot tycker jag att lika självklart det att det finns möjlighet att ha kommunen som anordnare för den som vill. Följer man debatten på Sociala medier är det uppenbart att det finns en långt ifrån försumbar minoritet som av ideologiska skäl inte kan tänka sig att ha något annat än kommunen som anordnare och då ska den möjligheten finnas. Följaktligen ogillar jag när en del kommuner lägger ut assistansen på entreprenad.

Betyder det att det ska vara fritt fram att mjölka ut hur mycket pengar som helst, ska vi ha ”kvartalskapitalism” i assistansbranschen där enda syftet är att maximera vinstmarginalen till 30-40 % eller mer?

Anm.: Om någon undrar vad jag menar med vinstmarginal: - Vinstmarginal = skillnaden mellan inkomster och utgifter.

Självklart inte. Jag blundar inte för att det finns aktörer som har just ovannämnda ambition och är bara intresserade att tjäna så mycket som möjligt utan att överhuvudtaget tänka på vårt bästa. Ja, jag vet att det finns anordnare som har vinstmarginaler på 35-40 % eller ännu mer genom revisorn till vårt bolag som anordnar assistansen åt mig. Och den typen av aktörer har ingenting att göra i vare sig assistansbranschen eller någon annanstans.

Jag menar bestämt att om verksamheten sköts seriöst med bra löner till assistenterna, Kollektivavtal, utbildningar med mera finns helt enkelt inte utrymme för stora vinstmarginaler max 4-5 % vilket inte är mycket tycker jag. Så länge verksamheten sköts seriöst är därför vinstfrågan av underordnad betydelse för mig. Ett mycket större problem för mig än vinstfrågan i sig är att det finns anordnare som fifflar med skatten vilket resulterar i att stora belopp hamnar i skatteparadis obeskattade. Ett annat problem tycker jag är att det finns några jättar i branschen som jag tycker blivit för stora. Det sistnämnda förbleknar ändå som problem jämfört med att många inte får den assistans hen behöver. Ingen privat anordnare är, trots allt nära att ha ett eget monopol.

Detta handlar om regleringar för mig, inga förbud. Vare sig skattefifflare eller anordnare med + 1000 brukare är på långa vägar skäl nog för mig att förbjuda vinster, det skulle få alldeles för negativa konsekvenser för oss. I praktiken blir tusentals personer tvångshänvisade till hemkommunen om ett vinstförbud införs. Nej och åter nej till det.

Två berättigade frågor eller diskussionsämnen i vinstdebatten.

1. Hur ska ett assistansföretag kunna ha en buffert mot oförutsedda utgifter om verksamheten inte får ge ett överskott, d v s vinst? Tänk om utbetalningarna från FK uteblir en månad, hur ska ett företag kunna betala lönerna till assistenterna? Ska de gå till banken och låna pengar?

2. I ett bredare perspektiv. Debatten i Vinst/icke vinst i välfärden handlar uteslutande om vinst hos de aktörer som utför olika vårdtjänster eller i vårt fall personlig assistans. Runt om finns en lång rad kommersiella aktörer som är absolut nödvändiga för att verksamheten ska fungera. Ta ett sjukhus eller äldreboende. Byggbolag, medicinföretag, alla företag som tillhandahåller nödvändig utrustning för att verksamheten ska fungera etcetera går samtliga med vinst när landstingen eller kommunerna gör sina upphandlingar. De företagen måste få gå med vinst annars har vi ingen välfärd alls.

Nej tack till samlat kommunalt huvudmannaskap för LSS

LSS har 10 olika insatser, 8 har kommunerna som huvudman, Landstingen har en (Råd och stöd), endast personlig assistans finansieras i huvudsak av staten (ca 80 %). De flesta som berörs är eniga om att kommunerna är olämpliga som huvudman för assistansreformen. jag vågar nog påstå att en mycket stor majoritet, inklusive jag själv är livrädda för en kommunalisering av assistansreformen.

Barbro Lewin är funktionshinder forskare och hård kritiker mot alla försämringar inte bara assistansen utan hela LSS. I ett inlägg som gästskribent hos FUB-s ReclaimLSS blogg och debattartikel föreslår Barbro Lewin att kommunerna ska vara huvudmän för hela LSS, inklusive personlig assistans. Barbro Lewin skriver bland annat:

Det är bara kommunerna som har möjlighet – och lagstadgad skyldighet som tyvärr inte alltid åtlyds – att ta ett helhetsansvar för den enskilde och samverka med andra myndigheter och verksamheter. Kommunerna har även en lagstadgad skyldighet att samverka med berörda funktionsrättsorganisationer, som vanligen har stor kunskap om funktionsnedsättningars konsekvenser och om vad samhället har att erbjuda. Som jag påpekade tidigare samverkar kommunerna redan med vården. Sannolikt kan den svåra, aktuella problematiken om vård – egenvård (t ex vad gäller sondmatning, beredskap inför epilepsianfall) lösas bättre med ett kommunalt huvudmannaskap.

Försäkringskassan har inget sådant utföraransvar, det är således aldrig fråga om statligt utförd assistans, bara betalad. Det finns inget uppföljningsansvar av kvaliteten på stödet, det är den enskildes ansvar

Bättre tillämpning med samlat kommunalt huvudmannaskap

Jag tvivlar inte det minsta på att Barbro Lewin vill ha ett slut på besparingshysterin men här tycker jag hon drar fel slutsatser om huvudmannaskapet för assistansen. Till att börja med, med detta förslag övertar kommunerna ansvaret även för personlig assistans. Tittar vi bakåt i historien så tog ju staten huvudansvaret för PA därför att den stora handikapputredningen i slutet av 1980-talet visade att kommunernas stöd var otillräckligt. Redan här tycker jag hela idén med en kommunaliserad assistansreform faller. Varför prova något som bevisligen inte funkat tidigare, där statliga utredningar visar att kommunernas stöd skiljer sig mycket när statlig assistansersättning dras in?

Barbro Lewin har en poäng i att uppföljningen kunde vara bättre från statens sida. Fast för det tycker jag inte det är skäl för att lämna över ansvaret för assistansen på kommunerna. Uppföljningsansvaret ska i så fall ligga hos IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) som gett tillstånd för anordnaren att bedriva personlig assistans. Enda rimliga undantaget är de som fått assistans från hemkommunen men min förhoppning är att vi efter utredningen är klar får en huvudman för PA, staten. Sen kan vi diskutera om kommunerna ska betala lite mer än idag och om Landstingen ska delfinansiera dem med stora hjälpbehov av vårdliknande karaktär (t.ex. sondmatning) men uppföljningen ska ligga under IVO.

Enkelt uttryckt är det kommunala självstyret och kommunernas skiftande ekonomiska förutsättningar de centrala orsakerna till att en kommunalisering inte fungerar. Det står visserligen ingenstans i LSS att rättighetslagen är underordnat självstyret men i praktiken ser det i många fall ut så. I en rapport för några år sedan (Konsekvenser av indragen assistansersättning) visade Mattias Näsman, verksam vid Umeås Universitet att LSS i praktiken inte tillämpas av kommunerna som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Jag tycker ändå det är lite spännande och granska vad som skulle krävas ör att en kommunaliserad assistansreform skulle fungera om inte annat för att visa just hur osannolikt det är att en kommunaliseringen skulle fungera. Jag skrev ett långt blogginlägg om detta för något år sedan, återger här ett urval (finns betydligt mer krav som måste uppfyllas) på vad som skulle krävas för att det, möjligen skulle fungera.

·       Staten måste bidra med stora belopp, öronmärka bidrag till kommunerna vilket i praktiken innebär att staten fortfarande finansierar assistansen till allra största delen, minst lika mycket som idag, d v s 80 % eller mer, kanske 100 % i kommuner med dålig ekonomi.

·   Ingen person och jag menar verkligen INGEN ska vara minsta orolig för att få behålla assistansen vid en flytt till annan kommun. Inga nya ansökningar vid flytt till annan kommun. Den nya hemkommunen måste finna sig i att ta över det gällande beslutet, punkt! Undantag går inte att undvika. Om personen i fråga anser sig behöva mer timmar är det oundvikligt att komma ifrån en behovsbedömning men det ska i så fall bara avse ökningen i antalet timmar.

Ingen kommun ska på eget bevåg få sätta upp riktlinjer hur och till vad PA ska beviljas. Det måste styras centralt, förslagsvis Socialstyrelsen.

 Ingen kommun ska på eget bevåg bestämma hur lång tid det ska ta mellan omprövningar eller skapa egna riktlinjer hur de ska gå till. Förhoppningsvis kommer de obligatoriska tvåårsomprövningarna, även om behoven är oförändrade att strykas helt i en reformerad LSS lag och Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Som ni vet brinner jag för att få bort obligatoriska tvåårsomprövningar för alla.

 Enskilda kommuner får inte bestämma schablonbeloppet, det måste bestämmas av staten.

Tillstånd att bedriva assistans ska fortfarande ligga under IVO

Staten måste bestämma vad som ska räknas som assistansomkostnad

 Ingen kommun får bestämma vilken anordnare vi ska få välja och gud förbjuder, BLANKT NEJ till ett kommunalt monopol på utförandet av personlig assistans.

Inskränkningar i det kommunala självstyret? Självklart stora inskränkningar enligt kommunerna men absolut nödvändigt om en kommunaliserad assistansreform ska ha någon chans att fungera. Bortsett från starka protester – kommunerna skulle se rött på alla inskränkningar i deras handlingsfrihet. Är allt jag räknade upp ens förenligt med Regeringsformen med tanke på det kommunala självstyrets starka ställning? Jag tror inte det och då faller en kommunalisering som ett korthus för mig.

Sen finns det också en demokratisk dimension i det. Den stora majoriteten av vi som berörs vill inte ha en kommunaliserad assistansreform, vi fruktar det, Vi skulle påtvingas något vi är riktigt rädda för och inte vill ha.

Så nej tack till ett samlat kommunalt huvudmannaskap för LSS, det kommer inte att fungera.

·       

Högerextremismen är tyvärr på stark frammarsch – ser vi en allvarlig kris för demokratin?

"Det är en ära att kallas rasist". 

Steve Bannon

Gör en avstickare i det här blogginlägget för att belysa något som bekymrar mig djupt, framväxten av de högerextrema krafterna och som i högsta grad berör utsatta minoriteter.

Så pass sent som 2002 var Sverigedemokraterna ett extremt ytterkantsparti som många  svenskar knappt kände till. 2018 fick SD nästan 18 % i riksdagsvalet och är med bred marginal Sveriges tredje största parti. SD är emellertid inget inhemskt fenomen, liknande partier har stora framgångar i hela västvärlden och i några fall styr de landet. Dit räknar jag USA. Att det inte uppstått ett nytt högerextremt missnöjesparti där beror troligen enbart på att det finns inget behov av ett nytt parti för att kanalisera de destruktiva strömningarna som ”sugs upp” av extrema falanger i det republikanska partiet.

SD är således en del av ett internationellt fenomen och måste förstås och analyseras utifrån det. Men varför då detta stora uppsving för högerextrema partier, har främlingsfientligheten och rasismen i västvärlden verkligen ökat iså mycket som valresultaten antyder? Mitt svar är troligen nej, Likväl är det en mycket oroväckande utveckling. Den ideologi som SD, Donald Trump, Jobbik i Ungern, Lega i Italien etcetera representerar är raka motpolen till allt det som Funktionsrättsrörelsen står för – allas lika värde, antidiskriminering, respekt för minoriteter etcetera. För att förstå vilket hot dessa krafter är mot demokratin som vi känner den samt mot olika minoriteter rekommenderar jag att alla läser boken:

Fire and Fury – Donald Trump och Vita huset inifrån (utgiven 2018)

Bland mycket annat kan vi där läsa att den s.k. alternativa högern i USA med Steve Bannon som ”chefsideolog” har högt flygande planer på en världsrevolution mot vad som uppfattas som ett ”förtappat liberalt samhälle”.

Utan tvekan finns det en kärna med hårdföra rasister i SD-s väljarkår. Hur stor andel av dessa 17-18 % kan räknas som rasister enligt gällande definitioner (se vidare nationalencyklopedins definition av rasism). Jag vet inte men det är troligen långt ifrån alla. Men varför får då SD och liknande partier så många röster? Jag tror det finns två huvudförklaringar (samt många delförklaringar). Dessa är:

·   Nedmontering av välfärden

·   Den allt snabbare teknologiska utvecklingen har orsakat mycket djupgående förändringar i samhället med tydliga vinnare och förlorare.

Jag tvivlar inte det minsta på att de besparingarna i välfärden är en viktig delförklaring men jag väljer fortsättningsvis att fokusera på punkt 2 eftersom jag är 99 % säker på att det är en faktor som allt för ofta försummas när vi ska försöka förstå SD-s framgångar.

Ser vi på samhällsutvecklingen senaste 30 åren så har tekniken gått framåt i en rasande fart. Mängder med företag i den tunga svenska basindustrin har lagts ner som slagit hårdast mot glesbygd och småstäder. Dessa industrier har istället ersatts med högteknologisk dito som förläggs till storstäderna där Universiteten, forskningen och pengarna finns. Glesbygden och småstäderna har hamnat i en negativ spiral med företagsnedläggningar, utflyttning och sviktande skatteunderlag i många småkommuner. Sjukhus, skolor etc. läggs ner, d v s hela infrastrukturen för att kunna bo i småstäder och glesbygd smulas därför sakta sönder. Storstäderna vinner givetvis på utvecklingen för där skapas massor med jobb, Universiteten växer osv... Småstäder och glesbygd blir tydliga förlorare.

Ytterligare en grupp som blir förlorare är lågutbildade och/eller personer med dåligt betalda jobb. De nya jobb som skapas kräver allt högre utbildning för att klara av. Personer med låg utbildning får därför allt svårare att hävda sig på en allt tuffare arbetsmarknad. Med ett finare ord kallar forskarna det ”omstrukturering av arbetsmarknaden” andra föredrar kanske beteckningen Social utslagning.

Det här mönstret går igen i land efter land. I Sverige har SD störst stöd på landsbygden och småstäder. ”Äkta Trump land” i USA hittar vi i USA-s inland där mängder med basindustrier lagts ner och den ekonomiska utvecklingen inte alls håller samma takt som i de rikaste delstaterna som Kalifornien, New York och Maryland som är starka fästen för Demokraterna.

Många är förbannade och känner sig svikna av de etablerade partierna. In kommer då SD med ett kraftigt förenklat men lättbegripligt budskap – det är invandringens fel att det ser ut som det gör!  Donald Trump kör sin slogan ”Time to make America great again” och riktar i första hand vreden mot Latinamerikaner. Att Jimmie Åkesson inte kan presentera någonting som ens liknar en plan hur vi ska attackera de grundläggande underliggande strukturella problemen spelar ingen roll. Budskapet är enkelt och erbjuder en snabb förklaring på problem som egentligen är mycket komplexa. Stoppar vi invandringen löser sig allt.

Anm: Förslaget om inreseförbud för personer från ett antal muslimska länder var Steve Bannons idé som som DonaldTrump gärna anammade.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari har specialiserat sig på att utforska de stora linjerna i världshistorien. I hans bok Homo Deus : kort historik över morgondagen (utgiven 2017)  tar han bland annat upp utvecklingen av missnöjespartier och högerpopulism. Enligt honom är framväxten av dessa partier till stor del är en ”biprodukt” av att de demokratiska institutionerna som byggdes upp under 1800 och 1900-talet inte är anpassade för att hantera de mycket snabba samhällsförändringarna som drivs på av den teknologiska utvecklingen. Politiken ”hinner helt enkelt inte med” och hämmar lösning på de problem som uppstått vilket skapar frustration och ilska hos de som känner sig utlämnade. Därmed skapas också bra förutsättningar för populister som presenterar enkla lösningar. Enligt Yuval Noah Harari är alltså framväxten av SD och liknande partier ytterst en kris för de demokratiska institutionerna. Om vi nu antar att han har rätt är demokratin illa ute. Och med den minoriteter av alla slag.

Yuval Noah Harari är emellertid inte teknikfientlig. Han anser att i flesta fall har teknikutvecklingen inneburit enorma förbättringar för mänskligheten och mycket går i rätt riktning -krig, svält, otäcka infektionssjukdomar och annat elände är på kraftig tillbakagång.

Vad behöver göras för att åtminstone minska stödet för SD och ”släktingarna” i andra länder? Vi måste nog erkänna att läget för demokratin i västvärlden är sämre än någon gång under efterkrigstiden och prioritera lösningar efter det.

Situationen i Sverige. Till att börja med är de besparingar i välfärden som gjorts senaste 20-25 åren kontraproduktiva. Ta t.ex. de stora besparingarna i det numer rikskända sjukhuset i Sollefteå. Det är en politik som enbart gynnar de stämningar som SD rider på. Ett enligt SD-s synsätt ondsint ”etablissemang” som struntar i vardagsbehoven för i det här fallet invånarna i Region Västerbotten. Mer konkret för berörd befolkning innebär det en kraftig försämring av välfärden. Invånarna i Region Västernorrland betalar lika mycket i skatt som innan men får allt mindre för skattepengarna. Riksmedia har vid upprepade tillfällen rapporterat om ett allt lägre förtroende för politikerna, även utbrett politikerförakt i Region Västernorrland.

Detta har hänt i Sollefteå

Men enbart satsningar på välfärden tror jag inte räcker. Även om besparingarna i välfärden upphör nu så löser det inte den underliggande problematiken med att högteknologisk industri slår ut äldre industri, flyttar jobben till storstäderna och ”straffar” personer med låg utbildning. Det är djupa strukturella problem vi talar om och det krävs mycket för att vända utvecklingen. Några åtgärder som måste övervägas kraftigt:

·   Sänkta skatter för företag som är verksamma i avfolkningskommuner

·   Stora statliga investeringsbidrag till företag som vill satsa i dessa kommuner.

·  Ökade statsbidrag till utsatta kommuner

·  Utlokalisera mer myndighetsverksamhet till berörda kommuner.

·   Mycket av våra naturtillgångar finns i avfolkningskommuner. Här måste vi titta på möjligheterna att den kommun där naturens rikedomar finns får större del av kakan i form av ökad beskattningsrätt av naturtillgångarna.

·  En stor statlig utredning vilka åtgärder som måste vidtas för att hjälpa de grupper som har eller kommer att hamna på efterkälken när arbetsmarknaden förändras i grunden. Kanske måste hela skolsystemet göras om. Behövs en medborgarlön?

Finns mycket mer att säga om detta men det får räcka här. Det behövs egentligen en separat blogg men det har jag varken tid eller ork för.

Ett gott och rikt samhälle ska inte bara rädda liv, det måste säkerställa goda levnadsvillkor för de mest utsatta

På neurointensiven låg jag i en säng lika högteknologisk (och dyr!) som ett rymdskepp, med tre sköterskor som vakade över mig dygnet runt. Trots det nämndes över huvud taget inte pengar en enda gång under det evighetslånga år jag låg på sjukhus.

Så när förvandlades jag till en parasit?

Annika Teasler

Annika Teasler är en mycket engagerad debattör i funktionsrättsrörelsen. Hon har skrivit en bok om sitt liv och är en mycket hård kritiker av besparingshysterin i assistans. Citatet ovan är hämtat från en debattartikel i Expressen där mycket hård kritik riktas mot att samhället spenderar mycket stora belopp på att rädda liv men när det gäller att möjliggöra ett liv med fullt själv bestämmande, ja då är det stopp, det ”kostar det för mycket”…

Annika Teasler berättade i en föreläsning jag lyssnade på för ca ett år sedan om sitt liv. Det beskrivs som två liv, ett med personlig assistans och ett liv utan assistans tiden innan, Annika har sedan barnsben haft ett stort intresse för hästar men en allvarlig ridolycka för ett 15-tal år sedan var nära att ända Annikas liv. Annika överlevde dock men är och kommer att behöva mycket hjälp resten av livet för att enligt LSS § 5 kunna leva som andra. Tack vare assistansreformen kan ändå Annika ha ett mycket aktivt liv och har också bildat familj. En självklarhet för alla men omöjligt för oss med stora hjälpbehov om vi inte får nödvändigt stöd från samhället.

Annika medger, utan omsvep att det ”kostade en hel del” för samhället att rädda henne och det var en självklarhet att det fick kosta men sen händer något i samhällets ambitioner. När det gäller samhällets attityder till att inte bara hjälpa att överleva utan också ge livet ett innehåll, livskvalitet med ett finare ord, ja då händer något. Istället för att ses som en tillgång börjar vi, enligt Annikas egen definition betraktas som parasiter.

Paradoxen är övertydlig. Vårt samhälle, som alltså plöjde ner hiskeliga summor för att rädda mitt liv, anför nu ekonomiska argument för att hindra mig från att leva samma liv.

Annika Teasler sätter fingret på något oerhört viktigt. Tack vare den tekniska utvecklingen kan vi rädda allt fler människor som råkar ut för allvarliga olyckor, föds för tidigt med mera. Alla, bortsett från nynazister och närbesläktade mörkermänniskor som socialdarwinister ser detta som något positivt. Och ja, det får i princip kosta vad det kosta vill. Men ska vi verkligen ha ett samhälle där vi bara räddar livet på svårt skadade personer, barn som föds för tidigt eller med missbildningar och ”sen är  vi nöjda”. Bör inte ambitionsnivån vara högre i ett anständigt samhälle som dessutom är ett av världens rikaste länder? Har inte barn som Selma och hennes föräldrar rätt att få ett så bra liv som bara är möjligt utifrån hennes förutsättningar? Anna Dahlberg, Widar Andersson, Micael Kallin m.fl., normalt vettigt folk från det demokratiska samhället skulle naturligtvis inte medge följande.  Summan av de åsikter ni för fram är:

 När ni sluggar vilt mot oss och vår rättighetslag säger ni i praktiken att vi inte har rätt att leva som andra, vara fullvärdiga samhällsmedborgare – vi kostar för mycket och ”stjäl” resurser från andra viktiga områden i välfärden.

Dessutom sparkar de hårt även på våra anhöriga och närmare 100 000 personliga assistenter som förverkligar lagens paragrafer. Personer som utför ett fantastiskt jobb. Ni klagar och klagar men presenterar inget alternativ? Jo, indirekt gör ni faktiskt det – att samhällets ambitioner måste sänkas, vi ska nöja oss med det viktigaste – överleva men inte mycket mer än så.

Angående ”parasitstämpeln” tycker jag själv det är mycket jobbigt att gång på gång får höra att jag och 19000 medmänniskor till (inkluderar personer som har beviljad assistans via hemkommunen inte FK) med anhöriga ”kostar för mycket, vi kräver för mycket, vi tar resurser från andra verksamheter, vår rättighetslag gynnar kriminalitet och fusk etcetera, etcetera”. 

Aldrig har jag känt parasitstämpeln lika tydligt som vid den hemska omprövningen för ett år sedan där jag var så nära att förlora hela assistansersättningen. Jag har inga bevis så klart men jag är 99 % säker på att redan när jag fick besked om ny omprövning var det bestämt att jag skulle sparkas ut från den statliga assistansersättningen, Tompa hade redan kostat staten alldeles för mycket pengar och skulle på nåd eller onåd utlämnas till hemkommunens godtycke.

Annikas debattartikel.När började ni se på mig som en parasit?

Efter valet: Krånglig regeringsbildning riskerar att kraftigt försena konkreta åtgärder för att återupprätta assistansreformen

Vad partierna lovat innan valet saknar betydelse om deras agerande inte svarar upp till vad de utlovat. Deras agerande kommer nu att visa hur de ser på LSS

Sophie Karlsson – verksamhetsansvarig Ifa

Som väntat röstade vi återigen i fram en ny riksdag där vare sig det röd-gröna laget eller Alliansen är i närheten av att få egen majoritet. SD har gått framåt men inte lika mycket som många, inklusive jag själv befarade. Hur ska vi få till en fungerande regering där både blocken samlar endast drygt 40 % var av riksdagens mandat, SD knappt 18 %. Även om vi håller oss enbart till assistansreformen och LSS finns inga förutsättningar överhuvudtaget till en bred överenskommelse som återupprättar intentionerna så länge det inte finns en fungerande regering.

Hur kommer då en ny regering att se ut? Läget är när detta skrivs 16 september 2018 milt uttryckt mycket låst där båda sidor anser sig vara den legitima regeringsbildaren. Studerar vi alternativen närmare kan vi konstatera att Socialdemokraterna, trots en tillbakagång till drygt 28 % fortfarande är det klart största partiet och S- Mp-VP är aningen större än de fyra allianspartierna men skillnaden är endast ett mandat. Stefan Löven kan således regera vidare under förutsättning att status quo sedan valet 2014 upprätthålls med en opposition som lägger ner sina röster när budgeten ska klubbas och inte samarbetar med SD. De fyra allianspartierna har emellertid varit mycket tydliga med att de inte accepterar status quo en mandatperiod till. Så länge de håller fast vid det finns inga förutsättningar för S- Mp regeringen att regera vidare på egen hand även med stöd från Vänsterpartiet.

Samtliga allianspartier har sagt blankt nej till samarbete med det främlingsfientliga och rasistiska SD som i sina grundvärderingar är motpolen till allt det funktionsrättsrörelsen står för – allas lika värde, full respekt för minoriteter etcetera. Alliansens politik är emellertid full av motsägelser, framförallt från Moderaterna och KD.  Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har deklarerat att han ska kämpa ”in i kaklet” för att få till en alliansregering, för mig betyder det att, om det är nödvändigt ta hjälp från SD. Liknande tongångar hörs från Ebba Busch-Thor. Samtidigt säger de att de inte vill samarbeta eller ta makten med hjälp av SD – det går inte ihop…

Tills vidare är beskedet ändå nej till att regera med stöd från SD. Hur maktövertagandet (att avsätta Stefan Löven i en omröstning är INTE detsamma som att ta makten, det påverkar inte mandatfördelningen) och det faktiska regerandet ska gå till utan att ta hjälp från SD har Ulf Kristersson inget svar på. Sanningen är att det är omöjligt om inte Socialdemokraterna lägger sig vilket inte kommer att ske. Tror Allianspartierna på fullaste allvar att Stefan Löven ska släppa fram dem när ”hans lag” är större tror jag de gör en häpnadsväckande usel analys.  Däremot är jag så gott som säker på att C och L inte sätter sig i en regering som behöver stöd från Jimmie Åkesson.

Dessutom tycker jag det på vissa håll i allianslägret finns en obegriplig tro på att SD kommer att stödja dem utan att få något väsentligt tillbaka från regeringen. Jag vågar med 99,9 % säkerhet säga att Jimmie Åkesson kommer ha en lång kravlista, förutom kraftigt skärpt invandringspolitik, bland annat att Centern inte ska ingå i alliansregeringen p.g.a. C liberala migrations politik och han kommer inte att backa. Den regering som tar stöd av SD för att vinna regeringsmakten och styra vårt land sätter sig i knät på Jimmie Åkesson.

Hur ska denna knut lösas? Bland realistiska alternativ anser jag fortfarande en blocköverskridande mittenregering med S- Mp-L och C är det bästa för assistansreformens framtid. Helt enkelt därför att en långsiktig lösning för assistansreformen måste ha stöd från båda blocken. Ser man till landet i stort är jag dock ingen stor vän av blocköverskridande regeringar. Tror bland annat att risken är mycket stor för att SD-s väljarsympatier ökar rejält. Sannolikheten att den överlever hela mandatperioden är liten då det finns stora motsättningar inbyggda i synen på skatterna, vinster i välfärden, arbetstagarnas rättigheter, EU med mera. Faktum är att inte ens min fiktiva regering skulle ha majoritet i Riksdagen. En icke fungerande regering är förödande om vi ska rädda assistansreformen.

I slutändan måste Sverige ha en regering och politik i en demokrati handlar mycket om att kompromissa, kunna acceptera den minst dåliga lösningen för att komma framåt. Och i det läge vi befinner oss anser jag att, trots många troliga nackdelar för landet som helhet är någon form av blocköverskridande regering det minst dåliga, faktiskt enda alternativet för att komma framåt och hålla SD borta. Det kommer att krävas kompromisser, troligen smärtsamma från både det rödgröna laget och Allianspartierna. Historiskt sett har emellertid svensk inrikespolitik i 100 års tid präglats av stor kompromissvilja om vi kommit till ”skarpt läge” Då har både Socialdemokrater och de borgerliga partierna tillfälligt lagt ner stridsyxan och satt Sveriges bästa i första hand. Den kompromissviljan behövs lika mycket 2018 som 1918.

När väl en regering är på plats förhoppningsvis utan stöd från SD kan vi ställa krav på snabba åtgärder, Många partier har mycket att leva upp till efter alla utspel under valrörelsen från Socialdemokraterna till Moderaterna. Till och med Moderaterna och Socialdemokraterna med Lena Hallengren som ansvarig minister säger nu att assistansen måste få kosta och är beredd att skjuta till pengar. Några konkreta förslag mer än att rädda barnen med de mycket stora hjälpbehoven finns inte hos flertalet partier. De enda partierna som jag tycker visar genuint intresse av att verkligen återupprätta assistansreformens verkliga intentioner är Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna men enbart dessa partier är inget vi kan bygga en långsiktigt hållbar lösning på. Det måste vara en bred överenskommelse som har stöd av både S och M. 

Angående citatet från Sophie Karlsson i inledningen är det bara att instämma. När väl en ny regering med Stefan Löven eller Ulf Kristersson som statsminister är på plats är det upp till bevis för alla inblandade partier. Från vår sida får vi aldrig backa från kravet på att assistansreformens och LSS ursprungliga intentioner ska återupprättas.

Ju längre tid det tar att få till en regering desto längre tid kommer det ta att få till förhandlingar om vår frihetsreforms framtid. För oss är det därför av största vikt att vi får regeringsfrågan blir löst så snabbt som möjligt. Mardrömmen vore ett nyval/extraval men så långt tror jag inte det kommer att gå. Inget parti, möjligen bortsett från SD har något att vinna på det.

* 1-a november anordnar Anna Barsk Holmboms företag ABH utbildning ett mycket intressant seminarium i Haninge om vad utvecklingen av AI (Artificiell Intelligens) kommer att betyda för både personlig assistans och vårdsektorn. Jag har fick en förfrågan från Anna Barsk Holmbom att sitta med i en debattpanel som jag tackat ja till att delta i. Mer information ser ni i länken nedan.

Mer information om seminariet

Många utspel i valrörelsen men det räcker inte med prat, efter valet krävs handling

De två sista veckorna i valrörelsen blev den personliga assistansen en het valfråga i betydligt större utsträckning än jag förväntat mig – i slutändan brukar de vanliga ”plånboksfrågorna” dominera samt skolan och sjukvården. Hur blev den det? Först och främst naturligt enträget opinionsarbete från vår sida där många bidragit för att lyfta fram assistansen. Mycket viktigt tror jag också var SVT-s dokumentär om Matilda och hennes familjs kamp för ett värdigt liv både för dottern och föräldrarna. I och med att det vara var några veckor kvar till valdagen var många partier tvingade att agera. 

Många saknar dock kommentarer om LSS i sin helhet, ca 80 % av alla som är beviljade hjälp enligt LSS är beviljade andra insatser.

Vad finns då att säga om de olika utspelen? Först och främst är det positivt att vi, trots allt fick ett besked från Socialdemokraterna och Moderaterna. Även efter utspelen vidhåller jag att Liberalerna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna är tydligast i försvaret för assistansen. Även i Centern har det senaste halvåret skett en rejäl uppryckning. Jag tycker Annie Lööf var mycket bra när hon debatterade personlig assistans med Lena Hallengren i Aktuellt.

De två stora aktörerna i svensk politik är fortfarande de s.k. statsbärande partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna. De har tidigare varit bromsklossar (vad jag tycker om S politik gångna mandatperioden vet alla vid det här laget). Officiellt har det ändå kommit besked som pekar åt rätt håll. Lena Hallengren ger ett mycket mer sympatiskt intryck än Åsa Regnér och jag tror faktisk Lena Hallengren har en god ambition. Lena Hallengren har emellertid inte mest makt i partiet och definitivt inte sista ordet när det gäller S politik om de behåller regeringsmakten. Hur som helst har Lena Hallengren meddelat att assistansen får kosta pengar vilket är ett rejält kliv framåt jämfört med olyckan Åsa Regnér.

Trots positiva tecken. Omvändningen känns mer som en panikåtgärd en genuin ändring i politiken.  För att skapa trovärdighet begär jag att om S behåller regeringsmakten de levererar konkreta åtgärder som verkligen återupprättar assistansreformens och hela LSS intentioner. Den politik som förts mot oss sedan 2015 har bara handlat om att spara och spara. Jag glömmer aldrig Magdalena Anderssons obehagliga utspel när våra behov ställdes mot flyktingar eller de mycket nonchalanta och känslokalla svaren när Magdalena Andersson fick frågor om vad som ska hända med alla de som förlorat assistansen:

Det är kommunernas ansvar

De positiva beskeden till trots. Utspelen handlar egentligen bara om att ge personlig assistans till barn med de allra största behoven. Alla vuxna personer och de är många och även barn med inte lika stora behov som Selma m.fl.) har inte berörts alls. Annie Lööfs engagemang, Lena Hallengren och Ulf Kristersson – vi har fortfarande inga klara besked om ni vill återupprätta assistansreformen så att den ska fungera som det var tänkt. Centrala frågor för framtiden är huvudmannaskapet, målparagraferna LSS § 5-7 (leva som andra, självbestämmande, goda levnadsvillkor) och LSS § 9a (grundläggande behov). Assistanskoll har i en enkät försökt ta reda mer på vad partierna verkligen tycker.

Jag saknar t.ex. klara besked om samtliga delar av domarna i HFD 2009, 2012, 2015 och 2017 ska bort vilket är helt centralt. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna ger klara besked hur de ser på begreppen integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov – hos S hittar jag inte ens ett svar. Positivt i svaren generellt är ändå att det råder en åtminstone ganska stor enighet om att det behövs en blocköverskridande överenskommelse och att inget parti säger att de är för en kommunalisering.

Assistanskolls enkät med frågor

*     I ett blogginlägg som jag publicerade för några veckor sedan gick jag igenom en lång lista på åtgärder jag vill se både för assistansen men även andra LSS insatser. I ett blogginlägg för STIL-s räkning motiverade jag varför de behövs – av utrymmesskäl, max 2500 tecken fick jag bara med det viktigaste som jag presenterar här:

Samtliga fyra HFD domar 2009, 2012, 2015, 2017 måste i sin helhet bli irrelevanta. Nedmonteringen började med domen 2009 (grundläggande behov), övriga tre domar har byggt vidare på den första domen. Begreppen integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov måste bort därför att de funnits med hela vägen från domen 2009.

Målparagraferna 5-7. Leva som andra, självbestämmande, goda levnadsvillkor måste förtydligas Här måste framgå att goda levnadsvillkor, självbestämmande och leva som andra handlar om att kunna göra allt det som andra tar för givet – bo i eget hem, jobba, studera, bilda familj, ägna sig att valfria fritidsaktiviteter, röra sig fritt, engagera sig i föreningsliv eller partipolitik etcetera. Inkluderar även rätt att själv välja assistenter och assistansanordnare.

De fem grundläggande behoven, LSS § 9a måste förtydligas och uppstyckningen i delmoment måste bort. Det är helt orimligt att dela upp de grundläggande behoven i delmoment, samtliga delmoment måste inkluderas. Självklart ska egenvård och andning räknas som grundläggande behov. Fick jag bestämma själv hade begreppet slopats helt och ersatts med enbart hjälpbehov men jag tror inte det är realistiskt.

65 årsgränsen för att be beviljad statlig assistansersättning måste avskaffas. Åldersgränsen år diskriminerande och saknar stöd i Funktionsrätts konventionen artikel 19.

Obligatoriska tvåårsomprövningar för alla är helt överflödiga eftersom våra hjälpbehov i de allra flesta fallen är livslånga.

* Utgången av valet kommenterar jag vid ett annat tillfälle