Många personer blir bestulna av gode män

Ungefär 100 000 personer i Sverige (exakt uppgift saknas tydligen) har p g a olika funktionsvariationer, ålderdom eller andra orsaker hjälp av gode män - förmyndare som ska sköta berörda personers ekonomi och företräda dem juridiskt. Vi pratar om personer som är mycket utsatta och helt beroende av de personer som samhället gett i uppdrag att ta tillvara deras ekonomiska och juridiska intressen.

Nyligen visade SVT en rad reportage som visade att där finns stora brister med både kontroll från överförmyndaren (som ska bevaka att den gode mannen gör sitt jobb) och även många personer som blivit bestulna. Vi fick bland annat träffa Lena Lindberg som blivit av med hela sitt arv från pappan på 60 000 kr.

Jag är övertygad om att de allra flesta gode män tar sitt jobb på stort allvar och ser till sin klients bästa. De människorna som gör en så viktigt jobb för samhället faller bort i den här typen av reportageserie vilket belysts i en debattartikel på SVT Opinion. .  Det SVT rotat fram visar emellertid att problemet är mycket större än ett enstaka rötägg. 

Många gode män och förvaltare är inte bedragare

Hur ska man då komma tillrätta med detta mycket allvarliga problem? Det största problemet verkar vara att kontrollen från överförmyndarna runt om i landet och resursbrist i många små kommuner. Ett annat att lagstiftningen är gammal (slutet av 1940-talet).

Att stjäla pengar från en människa som man ska hjälpa är en avskyvärd form av kriminalitet. Vi pratar om människor som blir bestulna på sina tillgångar och som har svårt att föra sin talan. Utan hjälpen från gode man är hen i praktiken rättslös. Då gäller det att samhället visar att man tar detta på mycket stort allvar. SVT visade dessvärre på flera fall där länsstyrelserna (som bevakar överförmyndaren i landets 290 kommuner) riktar hård kritik från överförmyndare runt om i landet utan att åtgärder vidtagits. Här är två exempel:

En 88-årig änka får veta av sin nye gode man att den tidigare gode mannen tagit ut 900.138 kr från hennes och makens konton.

Länsstyrelsen ger allvarlig kritik.

Överförmyndaren: Ingen åtgärd.

                                                                                                            Den gode mannen hade personens pengar på sitt eget konto, med överförmyndarens godkännande.

Länsstyrelsen skriver: ”Det är ytterst allvarligt” och ”strider mot gällande lagstiftning”.

SKL (Sveriges kommuner och landsting)  svarar med att  "överförmyndaren är inte skyldig att polisanmäla misstänkta fall av förskingring". Detta resonemang är verkligen inte OK! Här om något ställs samhällets syn på de mest utsatta på sin spets. Att lagföra personer som stjäl från de  som mest av alla behöver samhällets stöd måste vara högprioriterat. Annars kan staten lika gärna säga - "det är inte så farligt att stjäla pengar från personer som av orsaker hen inte rår över inte kan sköta sin egen ekonomi eller föra sin egen talan".

* RBU rapporterar att antalet avslag för nyansökningar av personlig assistans för barn och ungdomar ökar ännu mer än riksgenomsnittet. I åldersgruppen 0-9 år blev 2015 knappt 30 % beviljade personlig assistans. I ålderskategorin 10-19 år var motsvarande siffra 26 %, d v s bara en av 4 ansökningar bifalls. RBU-s ordförande Maria Persdotter kommenterar:

- Att leva med ett barn med allvarliga funktionsnedsättningar ställer mycket stora krav på föräldrarna. Förutom oro för barnet tvingas man också hålla i en lång rad kontakter, driva på för att barnet ska få rätt hjälp och dessutom ofta vara den som utför till exempel sjukgymnastik och annat. Till detta kommer att inte få sova på nätterna. År efter år. När man kommer dithän att man ansöker om personlig assistans för sitt barn är krafterna många gånger helt uttömda.

Hela artikeln i Heja Olika 

Politikerna står ljusår ifrån funkisrörelsen vad gäller verklighetsbeskrivningen

Vilka är de största hoten mot assistansreformens och LSS framtid? Ska jag välja ut de två största hoten blir det dessa:

·  En avgrundsdjup skillnad mellan vår egen och politikernas syn på "hälsotillståndet" för assistansreformen.

·  En allt starkare tendens att se en fantastisk frihetsreform som en kostnadsbörda där vi som berörs bara reduceras till en (allt för tung) budgetpost. Detta obehagliga synsätt gäller samtliga personer som berörs av LSS.

Att både assistansreformen och hela LSS lagstiftningen har urholkats senaste 7-8 åren råder det total enighet om i funkisrörelsen. Det blir allt svårare att bli beviljad personlig assistans men desto lättare att förlora den, kommuner vänder och bänder på rättighetslagen LSS för att kunna ge avslag på alla insatser och SKL -s jurister ifrågasätter den grundläggande principen om goda levnadsvillkor.  - listan kan göras lång. Det är också en utveckling som även ökat i takt senaste två åren Och vi har stöd där från tunga auktoriteter som Barbro Lewin, Thomas Hammarberg och t.o.m. FN som kritiserat Sverige för att vi inte följer intentionerna i LSS.

Lyssnar man på politikerna blir emellertid verklighetsbilden en helt annat.  Där pratar man istället om att stat och kommuner ständigt skjuter till mer och mer resurser (= pengar) för att förverkliga LSS intentioner. Åsa Regnérs företrädare Maria Larsson är ett bra exempel på denna inställning. Maria Larsson var helt oförstående inför kritiken från FN - hur  kan Sverige bryta mot CRPD när den offentliga sektorn spenderar 27 miljarder kr enbart på personlig assistans undrade Maria Larsson?

Det ska sägas att det finns enligt min mening två partier som tar försämringarna på allvar och vill göra något åt det - Liberalerna och Västerpartiet. Det hjälper emellertid föga då dessa partier tillsammans sitter på 12-13 % av mandaten i riksdagen. De två dominerande partierna, d v s Socialdemokraterna och Moderaterna visar på riksnivå upp ett mycket svalt intresse för att göra något åt de missförhållanden som den hårdare tillämpningen lett till. Där dominerar istället Maria Larssons inställning - staten spenderar ju mer och mer pengar på personlig assistans, vi tar minsann vår rätt att leva som andra på största allvar!

Att få S och M och medge att Sverige faktiskt bryter mot CRPD  känns ungefär som att försöka bestiga Mount Everest med rullstol. Ska vi verkligen komma framåt för att återupprätta LSS intentioner är detta ett jättestort problem. Hur får vi de ledande politikerna och medge att vår fantastiska rättighetslag håller på att gröpas totalt utan lagändring och att detta är oförenligt med LSS intentioner, CRPD- s artiklar och den självklara principen om att alla demokratiska rättigheter verkligen omfattar alla invånare i vårt land? Jag har för närvarande inget bra svar. Att tvinga politikerna att följa oss i vardagen och träffa personer som förlorat sin assistans eller annan LSS insats är tyvärr inte realistiskt.

Det andra stora problemet för att kunna återupprätta LSS intentioner är att vi måste komma bort från dagens situation där  vi i allt större utsträckning framställs som en kostnadsbörda utan att vi på något sätt anses bidra till samhället. Det yttrar sig på en rad olika sätt och är menar jag ytterst ett tecken på en sunkig människosyn.

Det syns i allt från arga ledarartiklar som framställer i synnerhet personlig assistans som en "kostnadsbomb", vidare till olika myndighetspersoner som ifrågasätter de grundläggande principerna i LSS om självbestämmande och goda levnadsvillkor till en rad politiker som kallat personlig assistans för en "fin förmån", inte en rättighet att kunna leva som andra. Diverse olika kodord används för att dölja att man vill sänka kostnaden - "kostnadskontroll" är det senaste "inneordet".  Det är helt enkelt OK att framställa en utsatt grupp människor som  en kostnadsbörda, vilket är rakt emot principen om alla människors lika värde.

Ett aktuellt exempel på denna inställning är Åsa Regnérs statssekretare Madeleine Hardy Samuelsson som i en intervju i Heja olika nyligen sa följande om kostnaden för personlig assistans och LSS och den kommande LSS utredningen:

finansieringsprincipen gäller alla utredningar. Det innebär att alla kostnader måste finansieras. Den principen gäller för alla utredningar om det inte uttryckligen sägs något annat.

Möjligen överreagerar jag men undertecknad kände sig helt dumförklarad när jag läste ovanstående citat. Som att man inte förstår att all välfärd faktiskt finansieras med skatter, pengarna trillar inte mer från himlen. Vår rätt att leva som andra måste  få kosta en del, att assistansreformen håller på att knäcka statens ekonomi är emellertid och förblir dumheter. Övriga LSS insatser spräcker inte kommunernas budget heller. Att LSS faktiskt är en rättighetslag berördes givetvis inte vilket gör uttalandet än värre. Samtidigt är det tyvärr ett "tecken i tiden". Vi anses kosta för mycket pengar, rättigheterna är i bästa fall sekundära...

Intervjun i Heja Olika

Independent Living Rörelsen i Norge uppmanar till gemensam kamp för att försvara personlig assistans

Den svenska grenen av Independent Living rörelsen med Adolf Ratzka i spetsen bidrog starkt till att personlig assistans blev verklighet och inskriven som en insats i rättighetslagen LSS.  Sedan några år är personlig assistans inskriven som en rättighet även i Norge. I Norge har man inte stiftat en ny lag utan personlig assistans skrevs in som en rättighet i Hälso och Omsorgslagen.

Hur funkar det då, Norge är ett av världens allra rikaste, kanske det allra rikaste landet i världen. Inte kan man  klaga på kostnader och inskränkningar i kommunalt självstyre där? I funktionshinderpolitik berättar Uloba  - den stora Independent Living föreningen i Norge att man ser samma tendenser där som i Sverige - rätten till personlig assistans ifrågasätts alltmer. Uloba manar nu till en gemensam kamp i Norge, Sverige och Danmark för att försvara rätten till personlig assistans och självbestämmande. Verksamhetsledaren i Uloba Vibeke Marøy Melstrøm berättar följande:

 Här behöver vi föra en gemensam kamp. Vi kan se att skandinaviska politiker tittar mycket på varandra. Därför är det klokt att föra en gemensam kamp mot de angrepp som nu sker mot assistansen.

Finns det någon gemensam nämnare mellan Sverige och Norge när det gäller motiven till motståndet? Enligt Vibeke Marøy Melstrøm är det inte regeringen som är det stora problemet som enligt Uloba har bra förståelse om vad personlig assistans handlar om (kan knappast sägas om vår regering) men viktiga likheter finns utan tvekan ändå. Liksom i Sverige sätter sig kommunerna på tvären, även i Norge spökar det kommunala självstyret .

Det kommunala självstyret i Norge är väldigt starkt och det är mycket upp till kommunerna att avgöra hur personlig assistans ska ges. Men de (regeringen) har inte möjligheten att styra över kommunerna på grund av det kommunala självstyret.

I Norge finansierar kommunerna en betydligt större andel av assistansen än vad fallet är i Sverige. I många fall har assistansen lagts ut på entreprenad. De företag som vunnit upphandlingen får mycket direktiv på hur den personliga assistansen ska organiseras. Resultatet blir en alldeles för mycket detaljstyrning som urholkar självbestämmandet, d v s fundamentet i hela idén med personlig assistans.

De kräver också att företagen ska skriva journal och rapportera till kommunen om vad som görs vilket leder till att arbetsledarrollen inte blir lika viktig.

Detta går rakt emot en av grundtankarna i IL ideologi där man istället strävar efter att minska byråkratins och diverse experters makt över våra liv. Ytterligare en tendens som man ser från kommunerna är att man bygger alltmer gruppbostäder stället för att bevilja personlig assistans.

Ja, det är bara och hoppas på att den svenska funkisrörelsen lyssnar på uppmaningen från Norge. Det spelar tydligen ingen roll hur rikt landet är - våra rättigheter ifrågasätts ändå.

IL rörelsen i Norge uppmanar till gemensam kamp

Har man haft en fest på finansdepartementet?

Att regeringen vill sänka kostnaden för personlig assistans är ingen hemlighet. Det sägs visserligen inte rakt ut - istället försöker man dölja målsättningen genom att använda beteckningar som "kostnadskontroll". Ansvarig minister Åsa Regnér upprepar gång på gång sitt mantra - vi måste ha "kostnadskontroll" och det finns ingen motsättning mellan att värna rättigheter och den s.k. kostnadskontrollen.

Vad regeringens och även den föregående alliansregeringens verkliga mål är har emellertid framgått gång på gång. Bengt Elmén skrev nyligen att den nuvarande röd-gröna regeringen för den hitills mest fientliga politiken mot personlig assistans. Jag instämmer. Av många lågvattenmärken är de två värsta när finansminister Magdalena Andersson ställde kostnaden för assistansen mot flyktingmottagande och regleringsbrevet till Försäkringskassan som uppmanades arbeta för att "bryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar". Vad jag och övrig funkisrörelse tycker om det direktivet vet alla som följer den här bloggen...

Nyligen presenterade Assistanskoll statistik som visar att Försäkringskassan  kommit en god bit på vägen att mot regeringens  mål - att stoppa och uppenbart på sikt uppnå en reduktion i antalet beviljade assistanstimmar. Assistanskoll skriver följande:

Det genomsnittliga antalet assistanstimmar per person och vecka, beviljat av Försäkringskassan, ökar inte längre. Efter att ha stigit till en topp på 127,1 tim i december 2015 ligger det på 126.7 tim i mars 2015. Det har nu legat på ungefär samma nivå sedan augusti 2015

Statistik - beviljade assistanstimmar 1994-2016

Antalet beviljade timar sjönk alltså en aning. Nu återstår och se vad som händer framöver. Min utgångspunkt är att antalet beviljade timmar har ökat därför att det funnits ett stort behov och det är den viktigaste orsaken till att bruttokostnaden har stigit - inte att assistansreformen "infiltrerats" av tusentals bedragare vilket den stundtals massiva kampanjen i media försöker göra gällande. Minskningen ovan är marginell men fortsätter den nedåtgående trenden är det en stark indikation på att allt fler inte får det antal timmar hen behöver för att leva ett liv med fullt självbestämmande.  Det är helt emot LSS intentioner, emot CRPD artikel 19 och även regeringens officiella mål med funktionshinderpolitiken. Man ska ju också ha i minnet att bakom ovan nämnda statistik finns ett mycket stort antal personer som före 2015 helt heller delvis hade förlorat sin statliga assistansersättning.

För att återgå till rubriken - plockade Magdalena Andersson fram champagneflaskan när hon fick ta del av den nya statistiken? Nä, så illa får vi verkligen hoppas att det inte är...

* Det har även kommit annan statistik om tvåårsomprövningarna 2015. De visade följande:

·  8,5 % av de som gjorde tvåårsomprövningar förlorade statlig assistansersättning.

·  10 % fick en reduktion i antal beviljade timmar

Andelen som förlorade sin assistans minskade lite oväntat för mig jämfört med 2014 ( då 10 %), andelen som fick en reduktion i andelen beviljade timmar halverades från 20 till 10 %. Det låter vid en fösta anblick som steg i rätt riktning men man ska också ha i minnet att antalet avslag vid nyansökningar var rekordstort 2015 - nästan 70 % fick avslag. Se även länk

Statistik - tvåårsomprövningar

Går det att dra några slutsatser av detta? En är i alla fall att allt tyder på att det blir allt svårare att bli beviljad statlig assistansersättning, "komma in i systemet". Den i och för sig lilla minskningen i antal personer som förlorade assistansersättningen kan möjligen tyda på de personer som har de största behoven, åtminstone för närvarande sitter relativt säkert. Samtidigt kommer fortfarande hjärtskärande rapporter om personer med uppenbart mycket stora hjälpbehov som förlorar sin personliga assistans.

 Den nya domen från HFD i somras som kraftigt inskränkte vem som kan räkna in det femte grundläggande behovet (ingående kunskap om brukaren)  vid behovsbedömningen har inte hunnit få ordentligt genomslag heller. Insatta jurister uppskattar att hundratals personer kommer att förlora sin personliga assistans p g a den domen.

* Det har även kommit en åtminstone tills vidare positiv nyhet angående utbetalningarna. En JAG medlem fick en månads assistansersättning indragen när redovisningen kom in för sent, nu skriver FK följande:

Enligt Försäkringskassans föreskrifter ska redovisning av assistans ha kommit in senast den 5 i andra månaden efter den månad då assistans började utföras. Det har på senare tid förekommit uppgifter om att en korrekt redovisning som kommer in efter detta datum får till följd att utbetalning för den redovisade månaden uteblir. Försäkringskassan vill förtydliga att den enda konsekvensen av att en korrekt redovisning kommer in efter detta datum är att utbetalningen av assistansersättning för den redovisade månaden fördröjs.

Vi utpekas som en kostnadsbörda samtidigt som skattefusket uppgår till 130 miljarder kr/år

All offentligt finansierad välfärd i Sverige finansierar vi gemensamt genom att betala skatt till staten, kommuner och landstingen. Får inte den offentliga sektorn i sina skattepengar har man inte ekonomiska resurser att finansiera vare sig personlig assistans,  övrig välfärd eller andra mycket viktiga åtaganden som säkerhet för Sveriges invånare, infrastruktur etcetera. Som bekant sparas det på praktiskt taget alla former av stöd till personer med funktionsvariationer från LSS till hjälpmedel och bostadsanpassning. Vi funkisar har  i många fall också mycket kontakt med sjukvården som är helt beroende av att landstingen får in pengar och där det också ständigt sparas pengar under den förskönande beteckningen "effektivisering". I Jönköpings län går  inte många veckor utan att Jönköpings-Posten rapporterar om nya besparingar på sjukvården inom någon av länets 13 kommuner. Mina hemtrakter avviker inte på något sätt från landet i övrigt.

Gång på gång får vi höra att vi kräver för mycket och att det kostar för mycket pengar - pengarna är slut! Samtidigt går staten miste om mycket stora belopp p g a skattefusk. Det finns också många exempel på att det slösas med skattepengarna som ska betala allt från vägunderhåll, ambassader till personlig assistans och på regional/lokal nivå bland annat sjukvården, skolan, äldreomsorgen och 9 av 10 LSS insatser. Ska strax ta några aktuella exempel på detta.

Först ska sägas att de undersökningar som gjorts visar att svenskar har en mycket bra skattemoral jämfört med många andra i-länder, ändå beräknas skattesvinnet uppgå till 130 kanske 140 miljarder kr/år. Väldigt mycket pengar skulle alltså kunna tillföras välfärden om skattefusket minskade.

Trots stora skattesänkningar under alliansregeringen har vi bland de allra högsta skatterna i världen men hur effektivt används dessa pengar? Sanningen är tyvärr att det finns många exempel på att enormt slöseri med pengar som tyvärr går ut över välfärden vilket givetvis inkluderar funktionshinderomsorgen. Ett exempel är byggandet av det nya Karolinska Sjukhuset i Solna. Stockholms läns landsting hade enligt Svenska Dagbladet satt ett maxtak på 14,5 miljarder kr, slutnotan blir över 25 miljarder kr... Sjukvården är visserligen jätteviktig men det är ändå oerhört ansvarslöst att låta kostnaden skena iväg så mycket. Samma landsting som låter miljarderna rinna iväg på det nya sjukhuset samma landsting ville i somras införa en avgift på ungefär 1000 kr/år för innehav av el - hjälpmedel.  Kommentarer överflödiga...

Ett annat exempel rapporterade  SVT-s Rapport om för ca en månad sedan. Arbetsförmedlingen hade spenderat ungefär 100 miljoner kr på en ny hemsida som inte ens fungerade. 100 miljoner kr totalt bortkastat.  Hur många liknande misslyckade projekt finns det i alla andra myndigheter, troligen allt för många. 100 miljoner kr motsvarar ungefär personlig assistans dygnet runt i ett år för 50 personer.

Istället för att allt från kommuner till proffstyckare klagar på att rättighetslagen LSS är för dyr vill jag istället se en debatt hur ska vi säkerställer att det finns resurser så det räcker till alla, kan vi verkligen säga att vi står upp för alla människors lika värde när man ständigt klagar på kostnaden för att ge oss möjlighet att styra våra liv? Hur ska vi minimera skattefusket så att den offentliga sektorn får in mer pengar och hur ska de användas så effektivt som möjligt så man slipper läsa om sådan misshandel av våra gemensamma resurser som nu skett i Stockholms läns landsting?

 I den debatten måste det vara självklart att ordet skattehöjning inte är tabubelagt. Pengarna är emellertid inte slut, det är dumheter att vi inte har råd att finansiera personlig assistans och LSS. Vad vi däremot inte har råd med på sikt om vi ska värna välfärd för alla är att om och om igen låta miljarder och åter miljarder kr rinna iväg på samma sätt som nu skett i Stockolm. De som kommer att betala notan i så fall blir i slutändan vi som är i störst behov av hjälp från välfärdsstaten. Vi funkisar sparas det på först eftersom vi är en grupp med mycket låg samhällsstatus. 

Anm: Två journalister som granskat pengarullningen i byggandet av Nya Karolinska har belönats med utmärkelsen "Guldspaden".

* 6 juli kommer jag att hålla min föreläsning i Almedalen, preliminärt 13.00 Kafé Strandporten. Temat blir Grunder i Independent Living ideologi och assistansens betydelse för att förverkliga självbestämmande.

Till sommaren blir det en ny resa till Almedalen.

Bild: En solig kväll i Visby med undertecknad i permobil. I bakgrunden Visby ringmur.

Det går inte att uppnå goda levnadsvillkor om man inte ens har råd att köpa kläder...

Som aktiv i den svenska funkisrörelsen orkar jag inte engagera mig i allting. Personlig assistans är och förblir mitt huvudområde men det kan inte poängteras för många gånger - det är inte bara vi med personlig assistans som misshandlas av regeringen, kommunerna och Försäkringskassan. Besparingarna och den kyliga människosynen drabbar alla funkisar, oavsett LSS (eller annan) insats  och orsak till funktionsnedsättningen/funktionsvariationen. En grupp som verkligen har drabbats hårt är FUB-s medlemmar. FUB-s medlemmar hör som jag skrivit om flera gånger till landets allra fattigaste invånare. Arbetslösheten är skyhög och få kommer troligen någonsin att få ett reguljärt jobb, man är tyvärr "dömda" till livslång fattigdom om inte samhällets stöd förbättras.

ReclaimLSS bloggen har åtskilliga gånger tagit upp det faktum att många medlemmar lever under existensminimum och nyligen hade Sveriges Radios P1 program "Plånboken" ett mycket viktigt men sorgligt reportage om vilken oerhörd pressad ekonomi många personer med utvecklingsstörning/intellektuell funktionsvariation lever under. I reportaget berättar man om Erik som bor i ett gruppboende. Erik har endast 200 kr/månad att leva på när hyran, försäkringar och sjukvård är betald. 200 kr, det är ju ingenting. Som så många andra är Erik helt beroende av stöd från sina föräldrar för att få en någorlunda ekonomisk standard. Annars hade han inte ens haft råd med att köpa en ny jacka berättar pappan...

LSS är tydlig, målet är att personer som är beviljade LSS insatser ska ha goda levnadsvillkor vilket tydligt framgår av LSS § 7, st 2:

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Verkligheten är emellertid att allting i samhället kostar pengar, det är omöjligt att uppnå goda levnadsvillkor om hen inte har en hygglig ekonomi och än mindre om hen inte ens har råd med att köpa kläder, berörda personer blir vår tids "fattighjon" i välfärdslandet Sverige. När man tar del av sådana här reportage, FUB-s rapport Fångad i fattigdom mm måste  det tyvärr ställas flera frågor:

1.     Vad har vi egentligen för samhälle när några av de personer som behöver mest stöd från välfärdsstaten inte ens har råd att köpa nya kläder? Vad säger det om människosynen, om den  självklara principen i en demokrati att alla människor är lika mycket värda? Vad säger det att dessa personer som befinner sig så långt ner på trappan ekonomiskt ändå är utsatta för besparingar?

2.     Vad har vi egentligen för politiker när ansvarig minister för socialförsäkringar Annika Strandhäll inte ens har koll på en av de viktigaste orsakerna till att ekonomin i många fall är så dålig - att berörda personer betalar mycket mer skatt än ålderspensionärer med motsvarande inkomst, ungefär 50 % och hela 65 % mer än andra personer med motsvarande inkomst. Utan att ta till i överkant visar Annika Strandhäll upp ett mycket svalt intresse för att förbättra ekonomin för en utsatt grupp. "Nya uppgifter" kallar hon det själv...

Hade det bara funnits vilja hade det inte varit svårt att förbättra ekonomin rejält. Minska skatten till samma nivå som gäller för ålderspensionärer minst. Sen finns det andra sätt. Höjda bostadstillägg  är en variant men hur svårt kan det vara att höja aktvitets eller sjukersättningen rejält också? Det är inga jättepengar vi pratar om för staten. Det måste ett land som är så stolt över sin välfärdsstat ha råd med. Medborgarlön är också ett alternativ som måste övervägas seriöst. Oavsett vad man kallar det -  Ge berörda personer en rejäl ersättning så man lever upp till det som står i LSS - uppnå goda levnadsvillkor!

Reportaget i radion

1 

Trevligt STIL möte i Jönköping 9 april

Förra helgen deltog jag i ett medlemsmöte som STIL anordnade i Jönköping. Förutom bekanta från Jönköping med omnejd är det alltid roligt att träffa Susanne Berg och Jonas Franksson.  Huvudpunkterna för dagen var STIL -s utbildningar för assistenter, hur de kan utvecklas och STIL- s intressepolitiska arbete.

Jonas Franksson hade en genomgång av den negativa utvecklingen för assistansreformen och orsakerna till att vi befinner oss på ett plan som lutar allt brantare. Det blev livliga diskussioner om samverkan mellan besparingsivriga rikspolitiker, kommuner som ser sitt självstyre hotat och mäktiga myndigheter och proffstyckare som alla bidrar till att reformen urholkas. Vilken regeringskonstellation är bäst för oss undrade någon deltagare, en röd-grön regering eller alliansregering? Slutklämmen i den diskussionen blev att det är ungefär lika dåligt för oss oavsett vem som styr landet. Mycket beroende på att de två "statsbärande" partierna Socialdemokraterna och Moderaterna agerar som bromsklossar.

Susanne Berg gick också igenom STIL - s nya projekt där man ska jämföra kostnaden för personlig assistans med andra stödformer som hemtjänst eller gruppboende och där man tagit hjälp av en professor i ekonomisk historia. Susanne betonade starkt skillnaden mellan utgift och kostnad. 

Utgiften för personlig assistans är = det antal miljarder kr som Försäkringskassan och kommunerna betalar ut varje år. Kostnaden däremot är det som återstår av utgifterna när staten fått in all löneskatt och sociala avgifter, momsintäkter från assistenternas konsumtion mm. I det måste man också räkna minskade kostnader för sjukvård mm och indirekta moraliska kostnader i att inte ge alla invånare i Sverige möjlighet att kunna styra sitt eget liv.

Vi pratade också om möjligheterna att förverkliga självbestämmande jämfört med gruppboende, flera av deltagarna har haft båda delarna. Och det rådde ingen tvekan om att personlig assistans är mycket bättre. Tillvaron blir mycket mer låst i gruppboendet, möjligheten att ägna sig åt spontana aktiviteter mm är mycket sämre jämfört med personlig assistans.

 Jonas pratade  om tre olika kriterier som avgör hur bra kvalitén är i LSS insatsen personlig assistans och som om de funkar som det är tänkt gör PA till den klart bästa LSS insatsen för att förverkliga självbestämmande . Dessa kriterier är:

1. Självbestämmande - att assistansanvändaren bestämmer vem, vad, när, hur och var  assistansen utförs.

2. Omfattning - att du får tillräckligt med timmar både till det existentiella - grundläggande - behoven och det medborgerliga behoven - att du kan leva ditt liv som du vill leva det. 

3. Hållbarhet - att du kan planera ditt liv, att du vågar flytta i landet och flytta ihop med någon utan att riskera att din serviceinsats dras in.

När det gäller de två första kriterierna rådde det enighet om att det funkar bra bara man blir beviljad PA.  Däremot var det större osäkerhet om man får behålla assistansen om man vill bilda familj. Det har visserligen kommit utspel från bland annat SKL som ifrågasätter rätten att ha personlig assistans för att ta hand om sina barn men då är det viktigt och veta att det finns ingenting i LSS  som säger att vi inte har den rätten. Rätten att skaffa familj är också inskriven i CRPD artikel 23. Alla försök att frånta oss den rätten (vilket i praktiken blir följden av nekad personlig assistans) är ett brott mot konventionen.

Lite aktivistsnack hann vi med också. Här ser vi problem i att det finns ett, med all rätt mycket utbrett missnöje med den nuvarande utvecklingen men vi är för få personer som engagerar sig utanför facebook grupper. Här har funkisrörelsen mycket att arbeta med, hur ska vi få fler personer som jobbar aktivt?

I slutet av maj kommer jag delta i STIL dagarna i Stockholm. Senare i sommar bär det av till Almedalen för tredje året i rad och 6 juli 15.15-16.00 (preliminärt) ska jag hålla en föreläsning med temat grunder i Independent living ideologi och assistansens betydelse för  förverkliga självbestämmande. STIL kommer också att anordna en konferens under hösten som jag säkert kommer att delta i.