Granskning visar att debatten om personlig assistans och LSS alltmer handlar om kostnad

Tröskeln verkar inte vara beroende hur bra Sveriges ekonomi mår, härom veckan skrev DN att Sveriges ekonomi går som aldrig förr. Inte heller alternativens kostnader avskräcker.  Vad skulle det kosta att låsa in folk med assistansbehov på institutioner? Vad skulle hemtjänst istället för personlig assistans kosta?

Adolf Ratzka

Citatet är hämtat från en artikel i Tidningen Leva o Jobba Med Personlig Assistans där Adolf Ratzka och ett antal andra välkända personer i svensk funkisrörelse, bland annat Wenche Willumsen ger sin bild av hur den ständiga debatten om kostnaden för personlig assistans påverkar samhällets, allmänhetens och assistansanvändarnas syn på vår fantastiska frihetsreform.

Leva o Jobba Med Personlig Assistans har gått igenom Mediearkivet och granskat ca 400 artiklar som berör personlig assistans och LSS. Artiklarna är skrivna av både lokal och rikstidningar under senaste  15 åren. En trist slutsats av granskningen är att rapporteringen under denna tid blivit allt negativare där rättighetsaspekten kommit mer och mer kommit i skymundan på bekostnad av "skenande kostnader" och kriminalitet. Så här skrev Östersunds-Posten i en artikel 2003 där en kommunpolitiker uttalar sig angående stigande kostnader för LSS:

"Det finns ingen anledning att pruta på antalet assistanstimmar för att minska kostnaden. Den här lagliga rätten till hjälp ska inte naggas i kanten."

Hallands Nyheter skrev 2008 följande när Falkenberg och Kungsbacka kommun ville spara pengar på LSS. (ett av de konkreta exemplen gällde en person med autism som nekades ledsagning)

Avslaget kan förefalla som en märklig liten snålhet inom en handikappomsorg som måste få kosta.

Det är en positiv syn på personlig assistans och LSS kommunpolitikerna och Hallands-Posten ger uttryck för.

Vi flyttar fram till december 2015. Så här skriver TT, texten publiceras i flera tidningar.

I oktober 2002 var kostnaden för assistansersättning 830 miljoner kr, i år är kostnaden för samma månad 2,5 miljarder kr. Finansminister Magdalena Andersson flaggade under hösten för att det är en alldeles för hög siffra. 

Skillnaden är gigantisk , från att det är en självklarhet att personlig assistans och LSS måste få kosta pengar till att personlig assistans, d v s vår rätt att kunna sköta våra egna liv kostar "alldeles för mycket". Hur kunde vi hamna här?

Det är givetvis lite spekulativt men jag tror att den grundläggande orsaken är att det hela tiden funnits samhällskrafter som av olika anledningar ogillat hela idén med assistansreformen - att vi ska kunna styra våra liv och att makt flyttades från myndigheter till de berörda personerna. Nu blev assistansreformen (brutto) dyrare än väntat vilket gav dessa krafter anledning att "kraftsamla". Sen tillkom ett antal faktorer som samverkade till att samhällsdebatten numer enbart kretsar kring kostnad, kriminalitet och oegentligheter. Och det är att det uppdagades ett

antal exempel med bedrägerier och ekonomiskt brottslighet i några assistansbolag. Dessutom hamnade vi i en djup lågkonjunktur 2008-2009 vilket gjorde att den gemensamma kakan minskade i storlek. En "utmärkt möjlighet" att gå till offensiv mot en utgift som man i grund och botten ogillar - assistansreformen "tog" resurser från vård, skola, äldreomsorg mm . Debatten om "jobblinje" vs "bidragslinje" spelar också in..

Men varför upphör då inte kritiken när det går bra för Sverige ekonomiskt? Tja mitt svar är - värdesätter man inte vår rätt att leva som andra tror jag inte det spelar någon roll om så vi skulle ha samma tillväxttak i ekonomin som Kina haft i flera decennier. kritiken skulle  om än i något modifierad form bestå likväl, oavsett kostnad för hemtjänst och gruppboende. Kostnaden för denna "onödiga reform" fortsätter ju att öka. I grund och botten handlar det alltså om människosyn. Och här har ledareskribenterna ett stort ansvar att vi befinner oss där vi gör - de har indirekt en enorm makt över samhällsdebatten.

Wenche Willumsen avslutar artikeln:

Assistansberättigade personer mår mycket dåligt av det som snart tenderar att bli en hetsjakt på enskilda. Det är en otrevlig väg vi valt att beträda i landet Sverige.

Vi är inte "svaga" människor

Vi funkisar beskrivs ofta som en svag grupp i samhället men  hur ska ordet "svag" definieras? Här är några synonymer till ordet svag:

klen, vek, veklig, kraftlös, orkeslös, matt, blek, utmattad, skröplig, tärd, sjuklig; 

Visst, den gällande normen av en stark människa är en person som lyfter + 200 kg i bänkpress och/eller klarar sig helt själv utan det som kallas bidrag. Visst, jag tillsammans med alla bröder och systrar klarar oss inte utan hjälp från samhället och jag lyfter inte + 200 kg i bänkpress heller - jag rubbar förmodligen inte ens 20 kg... 

Men det finns emellertid andra sätt att definiera "stark". Vi får ständigt höra att vi kostar för mycket pengar, vi blir utpekade som kostnadsbörda, våra rättigheter ifrågasätts, vi "kräver för mycket" vi och våra anhöriga för en ständig kamp mot myndigheter som många gånger gör "sitt bästa" för att inte bevilja oss den hjälp vi har rätt till. Många av oss får dagligen kämpa mot olika sjukdomar som orsakar funktionsvariationen eller diverse olika åkommor som är en indirekt följd av muskelsjukdomar, CP-skador mm. Att ständigt få sina rättigheter ifrågasatta och kämpa med operationer mm utan att ge upp, garanterar jag kräver  styrka.  Och med den definitionen av "styrka" är jag 100 % säker att många av oss är mycket starkare än många muskelberg på gymlokalerna runt om i landet...

I dagens samhälle pågår emellertid en mycket otrevlig utveckling där "styrka" alltmer hyllas  medan man ser ner på "svaghet". D v s "svaghet" i den meningen att berörda personer behöver hjälp från samhället. Vi ser den utvecklingen bland annat i "jobb vs bidragslinjen" debatten som förts senaste 10-15 åren och för vår del i allt större misstänksamhet mot assistansanvändare -generellt och funkisar i största allmänhet. Det yttrar sig i allt från att assistansanvändare utpekas som "fuskare" till rena hot mot bland annat personer som kan gå lite grann.

Vad kommer vi få för samhälle om den här utvecklingen fortsätter?  Ja, i förlängningen kommer vi få ett samhälle där föraktet mot de personer som behöver hjälp från samhället breder ut sig alltmer. För personer med funktionsvariationer kommer det betyda att vi blir än mer utsatta för fördomar och vår lågstatusgrupp i samhället cementeras än mer. Det kommer antagligen också bli alltmer rumsrent att omfamna ny teknik som gör att personer som man vet kommer födas med funktionsvariationer sållas bort redan på fosterstadiet. 

Här har regeringen ett stort ansvar för att vända på utvecklingen. Det skulle Stefan Löfvén & CO enkelt kunna inleda genom att öppet proklamera att assistansreformen är en frihets och demokratireform som måste få kosta efter behov istället för att betona fusk och "kostnadskontroll"", meddela  att regeringen ser mycket allvarligt på funkofobi , presentera ett åtgärdsprogram  för att bekämpa funkofobi och meddela att CRPD konventionen upphöjs till svensk lag. Inget av detta har skett hitills.

* För några år sedan presenterade FUB en rapport "Fångad i fattigdom" som beskrev en dyster ekonomisk verklighet för FUB-s medlemmar. Många av dem tillhör de allra fattigaste invånarna i landet. Arbetslösheten är förfärande hög och de disponibla inkomsten när skatt och hyror är betalda räcker många gånger inte ens till existensminimum. Sedan rapporten släpptes har inget skett i positiv riktning. Elisabeth Langran, FUB Stockholms län säger följande i en intervju i Heja Olika:

Förutom en låg inkomst hela livet igenom så har dessa individer högre skatt än både löntagare och ålderspensionärer. De har dessutom många gånger högre hyror och ersätts sämre än ålderspensionärer genom det statliga bostadstillägget från Försäkringskassan.

Om deras föräldrar försöker se till att bygga upp en ekonomisk buffert för att försäkra sig om att de kommer att ha det bra även när de har gått bort så sänks bostadstillägget.

Från och med 2016 sänks sjuk- och aktivitetsersättningen samtidigt som skatteskillnaden mellan dem som tillhör LSS och har sjuk- eller aktivitetsersättning och ålderspensionärer ökar med 26 procent.

Som om detta inte vore illa nog föreslås ålderspensionärer, i en ny statlig utredning, få mer i bostadstillägg. Närmare bestämt ska taket för bostadstillägget ligga på 7300 kronor/månad istället för 5000 kronor/månad. Det är en rejäl ökning. Konsekvensen blir att de som har det sämst får det ännu sämre än tidigare.

Ska vi acceptera en verklighet där många personer med utvecklingsstörning/intellektuella funktionsvariationer har en så låg ekonomisk standard att hen inte ens når upp till existensminimum? Mitt svar är i alla fall ett bestämt NEJ.

Fortfarande fångade i fattigdom

Se assistansreformen och LSS som en långsiktig investering

Kostnaden för personlig  assistans och LSS präglas av ett mycket kortsiktigt tänkande. Förutom att man helt bortser från de mänskliga och demokratiska vinsterna, att väldigt många personer får jobb, skatteintäkter, jämförelser med alternativa kostnader mm är hela sättet att se på kostnaden mycket fyrkantigt. Det som vi brukar kalla helhetsperspektiv saknas nästan helt. Hur många politiker har t.ex. sagt att kostnaden för andra saker, t.ex. sjukvård för vår grupp har sjunkit? Inte är det många i alla fall... Inställningen är, här har vi en budgetpost för staten - personlig assistans som 2015 uppgår till 24 miljarder kr. Detta tycker man är för mycket. På kommunal nivå är inställningen likadan med den skillnaden att här gäller det hela LSS, inte bara personlig assistans.

För ett antal månader sedan hade jag en diskussion med en av mina vänner i Jönköping där vi pratade om hur kortsiktigt kostnadstänkandet är i debatten kring personlig assistans. Min vän, aktiv i funkisrörelsen berättade om en dokumentär om hur det gick till när Sveriges järnvägsnät byggdes ut och vilken betydelse det haft för att vi blev ett av världens rikaste länder. Som alla infrastruktursatsningar kostade det enormt mycket pengar men under alla år som gått har den kostnaden betalat sig tillbaka mångdubbelt.  Järnvägarna innebar en oerhörd förbättring i infrastrukturen. Folk kunde röra sig mycket snabbare, gods förflyttades, många fler jobb skapades vilket innebar ökade skatteintäkter för staten. Kort och gott, järnvägarna bidrog starkt till att Sveriges ekonomi hamnade i en mycket positiv spiral med allt högre ekonomiskt tillväxt. En absolut förutsättning för att välfärdsstaten så småningom kunde byggas ut. Annars hade det inte hjälpt hur mycket skatt vi än betalat, det hade inte funnits tillräckligt med pengar.

Ska vi ha en seriös diskussion om kostnaden för personlig assistans måste vi lämna stuprörstänkandet och se kostnaden i ett mycket större perspektiv än en isolerad budgetpost. Alla  infrastrukturprojekt än idag är mycket dyra räknat i antal kr staten spenderar men de görs med tanken att de ska betalas tillbaka med råge genom att bidra till ökad tillväxt och fler jobb. Samma tanke måste vi ha när vi pratar om kostnaden för personlig assistans och LSS på sikt. Först och främst har vi givetvis att många jobb skapas direkt. Bruttokostnaden för personlig assistans måste därför ställa i direkt relation till vad det hade kostat samhället om 90 000 personer varit arbetslösa istället (drygt 100 000 med hela LSS). PA ger också en bra möjlighet till jobb för personer som annars har svårt och komma in på arbetsmarknaden, bland annat ungdomar och invandrare. Tänk bara på hur mycket debatt det är hur vi ska få in alla nya invånare på arbetsmarknaden. PA fyller definitivt en viktig delroll där.

Sen har vi givetvis vi funkisar själva. Reformen har gjort det möjligt för många att jobba istället för att leva på en låg pension. Utbyggd assistans ihop med andra åtgärder skulle möjliggöra att fler får jobb vilket skulle innebära bättre hälsa mm med sjunkande sjukvårdskostnader, en enorm vinst för både den enskilda människan och samhället. Det skulle definitivt även vara en mycket lönsam nationalekonomisk investering på sikt. Sen finns det också en hög moralisk kostnad om man medvetet för en politik som exkluderar oss från möjlighet att delta i samhällslivet. Därför uppmanar jag alla politiker som oroar sig över att budgetposten personlig assistans ökar för snabbt. Vidga perspektiven så finner ni att ni får tillbaka pengarna med råge.

* FK backar tydligen från det horribla beslutet att låta en månads assistansersättning brinna inne p g a försenad redovisning för en assistansanvändare. Givetvis en seger för tillfället men bara att man allvarligt funderat i dessa banor sänder ut obehagliga signaler för framtiden.

* Bengt Elmén, en av STIL- s grundare har skrivit ett lysande blogginlägg där Bengt vädrar sin ilska mot en regering som för en direkt fientlig politik mot vi som är beviljade personlig assistans, assistansreformens intentioner och som inte lever som den lär. Den borde läsas av alla som är involverade i funkisrörelsen och även de politiker som har ett genuint intresse av att värna LSS och assistansreformens intentioner. Tyvärr, tyvärr funkar det inte att länka direkt till blogginlägget, adressen är emellertid följande:

http://blogg.independent-living.tv/2016/04/10/jag-skams/

Försäkringskassan har meddelat att assistansersättningen brunnit inne en månad för en medlem i IL kooperativet JAG

För några veckor sedan fick en medlem i Kooperativet JAG (Jämlikhet, Assistans, Gemenskap) ett mycket otrevligt besked från Försäkringskassan. Redovisad assistans till FK hade blivit försenad och passerat sista datum när FK tog del av redovisningen. Det är en sak att man får vänta lite med pengarna om man missar datumet, det är helt rimligt. Nu meddelade emellertid FK att assistansersättningen för hela månaden brunnit inne - d v s berörd person kommer aldrig se röken av de pengar hen är beviljad den månaden! Jag menar att det är olagligt vilket jag återkommer till strax.

Att assistansersättningen brinner inne betyder att (om man har assistans dygnet runt) flera hundratusen kr försvinner. Cecilia Blanck, verksamhetsansvarig på JAG kommenterar:

Det handlar om en insats som är beviljad, utförd och korrekt redovisad. De allra flesta assistansberättigade har ett avtal med sin anordnare som reglerar den assistansberättigades skyldighet att se till att det betalas pengar för assistansen från berörd myndighet. Det innebär att Försäkringskassans nya tillämpning riskerar att drabba enskilda personer mycket hårt ekonomiskt.

Försäkringskassan kan inte ha ett system som innebär att en enskild bara på grund av tillfälligheter kan bli skyldig sin anordnare de summorna.

JAG har haft mer kontakt med FK om detta senaste tiden. Det framgår att det finns konkreta  planer på att införa de nya reglerna nationellt.  Låt oss anta att detta (gud förbjude) genomförs. Vad händer om inte postgången fungerar, vilket mycket väl kan hända? JAG har ställt frågan och fått ett mycket kyligt och nonchalant svar - "post skickar man delvis på egen risk". Att en statlig myndighet vars uppgift är att se till att vi ska få de ekonomiska medlen för att köpa nödvändig assistans svarar så cyniskt är helt oacceptabelt! Jag blir riktigt upprörd.

Den här regeringen bedriver rena "kriget" mot assistansreformen. Jag tycker inte jag överdriver, det har varit så många utspel och påbud sedan sommaren 2015 att jag står för det till 100 %. Om ovan beskrivna regler träder i kraft kommer FK givetvis och hänvisa till att de genomförs "för att få ordning på assistansanordnarnas redovisning" och liknande. I själva verket handlar det om att till varje pris spara pengar, något som naturligtvis styrs från regeringen. Magdalena Anderssons utspel om flyktningar mot assistans, ISF som vill reglera vad som är goda levnadsvillkor, regleringsbrevet och så det här mm. Tilläggas ska också att regeringen infört en ny förordning som gör det möjligt för FK att införa mycket hårdare regler vad gäller återbetalning för de brukare som är beviljat förhöjt timbelopp. Det betyder att ett eventuellt överskott betalas tillbaka VARJE MÅNAD, inte efter varje avräkningsperiod. JAG har sedan dess demonstrerat flera gånger utanför Rosenbad utan respons.

"Kriget" bedrivs dessutom inte bara mot assistansanvändarna utan även mot anordnarna i form av efterskottsbetalning, extremt snål höjning av schablonen, höjda arbetsgivareavgifter mm. Allting samverkar till att försvåra för framförallt små anordnare.

Att låta assistansersättningen brinna inne med omedelbar verkan om redovisningen kommit in lite för sent menar jag själv är olagligt därför att assistansersättningen är en socialförsäkring vilket framgår av Socialförsäkringsbalken kapitel 51.Ersättning från andra socialförsäkringar som vård av barn dagar mm har man rätt att plocka ut långt efter man t.ex. var hemma för vård av barn. Det är detta brukarrörelsen måste fokusera på i första hand tycker jag - den juridiska giltigheten i att man låter assistansersättningen brinna inne, inte att det är moraliskt synnerligen motbjudande.

Ingen assistansersättning vid försenad räkning

Orimligt neka utbetalning

* Hur tillgänglig är min egen hemstad Jönköping? I normala fall handlar jag alltid på Citygross, eller det stora köpcentret A6-köpcenter som är mycket tillgängliga tycker jag. Likaså Media Markt,  El - Giganten Stadsbiblioteket som jag besöker regelbundet. Småbutiker mm handlar jag aldrig i och tänker aldrig på hur tillgängligheten är där.

För några dagar sedan när det var riktigt skönt vårväder promenerade vi från hemmet till en tillgänglig Kina restaurang, en sträcka på drygt 2 km. Samtidigt bestämde jag mig för att kolla hur det är med tillgänglighen för alla småbutiker, pizzerior, restauranger och åtminstone en tobaksaffär utmed vägen. Resultatet var nedslående, det var ytterst få ställen jag hade kommit in med min permobil. Då ska poängteras antagligen samtliga av dessa har under 10 anställda och omfattas därmed inte av den skärpta tillgänglighetslagstiftningen. Därmed begår de inte något lagbrott heller... Tyvärr tänkte jag inte på att ta bilder för att sända till Jönköpingsposten, får bli en annan gång.

I går var det hemmapremier för Jönköpings Södra i årets fotbollsallsvenska. Första hemmamatchen i Allsvenskan för J Södra sedan 1969. Jönköpings-Posten uppmärksammade att samtliga 10 platser för rullstolsburna hade var slutsålda som säsongsbiljetter. För alla rullstolsburna fotbollsälskare i Jönköping som vill se J - Södra enstaka matcher får därmed ingen möjlighet att se dem live på Stadsparksvallen. Riktigt uselt!

Rullstolsburne Johan får inte se premiären

Anm: Artikeln om Johan från gårdagens JP är inte en plusartikel och ska således kunna läsas av alla. 

Min önskelista för svensk funktionshinderpolitik

Det finns mycket som måste ändras om vi ska få ett samhälle där personer med funktionsvariationer inte diskrimineras och garanterat får all hjälp som behövs för att leva ett bra liv. Här är min önskelista med de viktigaste punkterna. Jag vill att:

* Alla personer som har assistans med stora och varaktiga funktionsvariationer ska vara säkra på att få och behålla sin assistans eller annan beviljad LSS insats. Det betyder att "ändrad rättspraxis" aldrig får vara ett skäl till indragen hjälp.

* Riksdagen ändrar Socialförsäkringsbalken kap 51. På sikt ska målet vara att det i kapitel 51 ska framgå att beslutet om assistans gäller på livstid om det finns läkarintyg på att hjälpbehovet är livslångt.

* Den kommande LSS utredningen fokuserar på hur intentionerna ska återupprättas, inte leta med ljus och lykta för olika sätt att fortsätta urholka lagen under den illa dolda benämningen "kostnadskontroll". Det inkluderar bland annat att skriva om LSS § 9a, ta bort  behovsprövningar med kränkande inslag och 65 års gränsen för att bli beviljad personlig assistans och kraftigt skärpta sanktioner mot kommuner som bryter mot lagen och ignorerar domslut. 


* Givetvis totalförbud mot att granska personer i duschen och andra kränkande ingrepp och åtminstone på sikt ska begreppet grundläggande behov ersättas med enbart hjälpbehov. Ändringar av LSS9a måste ha sin utgångspunkt i CRPD-s artiklar. Det delade huvudmannaskapet för assistansen ska bort.

*  Projekt som Hässleholmsförsöket förbjuds då de är helt oförenliga med intentionerna i LSS, CRPD  mm.

*Ingen ska bli anklagad eller känna sig utpekad för att vara en kostnadsbörda för samhället. Detta gäller oavsett vilken typ av stöd från samhället hen behöver för att leva ett bra liv. Det inkluderar alltså även personer som är långtidssjukrivna, arbetslösa etcetera.

* Alla personer med funktionsvariationer ska ha en hyfsad ekonomi. Alla som faktiskt inte kan eller orkar arbeta ska vara säker på att man ekonomiskt befinner sig en bra bit över existensminimum.

* Att tillgänglighetslagstiftningen skärps så att ett tillgängligt samhälle för alla blir en självklarhet. USA-s tillgänglighetslagstiftning ska vara en förebild.

* Att regeringen meddelar att CRPD skrivs in i den svenska lagstiftningen för att signalera att rättigheterna för personer med funktionsvariationer är prioriterade. Rättshjälpen till de som överklagar avslag från Försäkringskassan och kommuner måste också förbättras markant.

* Djupt nedsättande kommentarer om funkisar ska klassas som hets mot folkgrupp. Kampen mot funkofobi ska vara lika självklar som mot annan rasism.

* Personlig assistans ses som en självklar del i arbetet för att kraftigt minska arbetslösheten, ohälsan mm hos personer med funktionsvariationer. Och att det måste få kosta en del. Vår rätt att kunna leva som andra med fullt självbestämmande ska vara en självklarhet - inte bara muntligt utan även i praktiken. Stora insatser ska göras för att möjliggöra ökat självbestämmande för personer som har svårt att föra sin egen talan.

* En seriös politisk debatt från vänster till höger hur funkisars rättigheter ska tryggas. Det ska ingå som en självklar del i en nationell diskussion/plan hur välfärden ska tryggas för alla i framtiden.

* En författningsdomstol införs.

Ska avluta med något riktigt roligt. I höstas hjälpte jag ju en facebookvän att skriva en motion om personlig assistans till  Socialdemokraterna. Nu har motionen fått bifall när Region Skåne höll årskongress. Jättekul att arbetet har gett utdelning.

Det nya inneordet - "kostnadskontroll"

Först. Det här blogginlägget kommer handla mycket om pengar. Bortser här från att ta en diskussion om nettokostnad , jobbskapande mm då det blivit för långt inlägg. Istället fokuserar jag på regeringens nya mantra för att dölja en vilja att skära ner på kostnaden för personlig assistans.

I vintras orsakade med rätta regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan mycket upprörda känslor i brukarrörelsen. Orsaken var som bekant inledningen där FK uppmanas att "bryta utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar". Betydelsen kan inte tolkas på annat sätt än att regeringen vill sänka antalet beviljade timmar.  Minister Åsa Regnér har efter det gjort några tafatta försök att förklara "att det är inte syftet med skrivelsen", alla som behöver assistans ska få det. Parallellt har ett nytt ord blivit allt populärare bland makthavarna i allmänhet och regeringen i synnerhet och som upprepas som ett mantra, nämligen "kostnadskontroll". Så här skrev Åsa Regnér i sin replik på VIMPA -s debattartikel i Nyheter 24:

Jag vill därför vara mycket tydlig med detta: Människors rättigheter ska inte tummas på. Var och en ska få det stöd hon eller han behöver. Ett av skälen till att vi vill se över LSS och assistansen är för att lagstiftningen ska bli mer träffsäker, ska leva upp till sina ambitioner.

God kostnadskontroll och en hållbar kostnadsutveckling är ett måste i våra välfärdssystem. Jag värnar den svenska modellen, med generell välfärd som ger människor möjlighet till frihet och självständighet.

Sedan fortsätter det med en utläggning av hur mycket kostnaden för PA har ökat (givetvis brutto) för att sedan återkomma till "kostnadskontroll".

Det är den bakgrunden, och det faktum att kostnadsökningen fortsätter stiga kraftigt, som ger skäl för att regeringen nu genomför åtgärder för bättre kostnadskontroll.

Snälla Åsa Regnér, jag är inte dum. Jag vet mycket väl att statens resurser inte är obegränsade  jag begriper att det inte är hållbart att staten går back år efter år efter år (vilket moder Svea faktiskt inte gör). Visst 30 miljarder kr (staten står faktiskt inte för hela kostnaden) är mycket pengar men om vi samtidigt anser oss har råd att betala  ännu mer i ränteavdrag varje år så ska du inte lura mig i alla fall att kostnaden håller på att skena bortom all kontroll för staten, att kostnaden för PA är ohållbar - det är det du och andra politiker indirekt säger när ni gång på gång pratar om "kostnadskontroll" . Det handlar om prioriteringar och  värderingar. Vad är viktigast i en välfärdsstat? Att vi ska ha möjlighet att leva som andra, göra det andra tar för givet eller subventionera  boendet åt personer som äger sin bostad?  Mitt svar är att om vi anser oss har råd med det sistnämnda så har vi råd med PA - allt annat är ett moraliskt haveri.

Kostnadskontroll? Det är givetvis bara en finare beteckning för olika/möjliga sätt att sänka kostnaden. Mina behov och ca 19000 medmänniskor till som är beviljade personlig assistans minskar inte för att regeringen hittar på nya ord för att dölja nedskärningar. Besparingar kommer därför att drabba vår livskvalitet, många riskerar att förlora sin rätt till hjälp. Ett minimum krav från regeringen borde i så fall vara att man talar om hur denna "kostnadskontroll" ska gå till. Istället är det knäpptyst från Rosenbad, man hanvisar bara till den kommande utredningen vars direktiv aldrig tycks komma. Varför? Jag vill inte vara konspiratorisk men det går inte att komma ifrån misstankerna att det pågår en febril verksamhet i Rosenbad hur direktiven om "kostnadskontroll" ska formuleras? Man försöker hitta en "balansgång" där direktiven inte ska reta upp brukarrörelsen för mycket.

Det finns många andra poster i välfärdssektorn som är lika viktiga som personlig assistans, i samtliga fall ökar av naturliga skäl kostnaden. Jag har emellertid aldrig hört att man inom debatten om framtidens sjukvård mm pratar om "kostnadskontroll". Istället handlar det om hur välfärden ska finansieras i framtiden, hur vi ska se till att det finns resurser? Varför handlar just LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet om att kostnaden ska ner? Är inte vår rätt att leva som andra värt mer?

Med en allt äldre befolkning har välfärden utmaningar inför framtiden, svar ja. Därför har jag inga problem att prata pengar, det kan jag som jag skrivit innan göra när som helst. Men den diskussionen ska handla om hur vi ska få fram resurser så det räcker till alla. Jag är också beredd för att ta en diskussion om att se över skattelagstiftningen och andra regler för att få bort de oskäliga vinster som finns i vissa assistansbolag. Men aldrig åtgärder som urholkar våra rättigheter med rubrik kostnadskontroll.

Hela repliken från Åsa Regnér

Möte med Socialdemokraterna i Jönköping

14 mars deltog jag själv plus VIMPA -s vice ordförande Claes Bogdanoff i ett möte med Socialdemokraterna i Jönköpings kommun. Vi hade fått en inbjudan någon månad tidigare där Socialdemokraterna i Jönköping ville att vi skulle berätta mer om VIMPA -s verksamhet.

I korta drag berättade jag och Claes om VIMPA, hur föreningen startade, bakgrunden med Ifa Region Småland,  vad vi sysslar med och planerar att göra. Naturligtvis blev det mycket prat om utvecklingen generellt för assistansreformen senaste åren och framtiden. Vi pratade också en del om saker som sällan diskuteras i brukarrörelsen, t.ex. hur man ska säkerställa att assistenter inte utnyttjas av oseriösa anordnare mm. Att det ibland kan bli kollisioner mellan rätten till självbestämmande de lagar som styr arbetstagarnas rättigheter, d v s våra assistenter. Föräldrar som kanske "tvingar" sina barn att bo kvar hemma om de har svårt att föra sin egen talan.

Helhetsintrycket av mötet är att sossarna i Jönköping tar frågan om personlig assistans på mycket större allvar än regeringen/socialdemokraterna riks. Det bygger jag bland annat på att kommunalrådet Mona Forsberg (som jag träffat flera gånger tidigare) berättade att man skrev en protest till finansdepartementet efter Magdalena Anderssons utspel om flyktingar vs personlig assistans och att Mona vid tidigare möten berättat att hon ser mycket allvarligt på de försämringar som sker. Mona och övriga representanter uttryckte också stor förståelse när jag berättade  min oerhörda frustration och ilska att man bara pratar om kostnader när det gäller PA, att vissa skattefinansierade verksamheter anses självfinansierade medan PA bara anses medföra kostnader...

Bild: Jag själv längst till höger, Claes Bogdanoff till vänster och Mona Forsberg i mitten

Jag har fått frågan varför sossarna i Jönköping ville träffa oss? Hade det möjligtvis något samband med det faktum att jag i samband med intervjun i Assistanskoll strax före jul riktade hård kritik mot Socialdemokraternas  långt ifrån helhjärtade stöd till reformen under åren? Själv tror jag att man i första hand ville veta mer om både vår förening och vad PA verkligen betyder för oss.

Intervjun med Assistanskoll

* Kan det vara så att ”de skenande kostnaderna” för personlig assistans hänger ihop med det faktum att det fungerar så bra?

Maria Mattson jurist och beviljad personlig assistans

Marias fråga är mycket bra formulerad. Kostnaden ökar men som Maria skriver i SVD är inte det ett tecken på att reformen varit mycket framgångsrik, den har lyckats åstadkomma det som var syftet - ge oss möjlighet att leva som andra? Tyvärr nämns det aldrig som en viktig delförklaring i den ständiga kostnadsdebatten  - det är fusk, kriminalitet och "överutnyttjande" som hela tiden hamnar i fokus.

Maria Mattsson är också mycket bekymrad över de signaler som kommer från politikerna inför den kommande LSS utredningen. Det handlar dels om att direktiven i utredningen med stor sannolikhet kommer handla om striktare tolkning av lagen där kostnaden hamnar i centrum = urholkning av intentionerna. Troligen kommer även utvecklingen att fortsätta mot ett alltmer vårdinriktat synsätt på assistansreformen där frihetsaspekten hamnar i skymundan. Något som är illa dolt genom en påstådd välvilja om vi som berörs. Resultatet blir alltmer kontroll runt oss, hårdare krav på vem som får jobba som PA, journalföring mm.

Vi får aldrig glömma att människors rättigheter av olika anledningar genom historien betraktats mindre viktiga. Barnens rättigheter, kvinnors kamp för jämlikhet och reformer, HBTQ-rörelsens strid mot diskriminering. Förändringar kostar tid, pengar och resurser, men vinsten ger tillbaka tusenfalt.

Maria Mattsson

Marias debattartikel