Är kommunalisering av assistansen besparingsivrarnas långsiktiga mål?

Funkisrörelsen  är enligt min mening mycket bra att lyfta fram frågan om personlig assistans och LSS som en rättighet, inte en "fin förmån" som många politiker säger. Vad vi däremot är mycket sämre på är en intern debatt om vad våra kritikers "nästa drag" kommer att bli. Det finns också i många fall en ganska naiv inställning till  hur välfärdsstaten fungerar där verkligheten är att kostnaden alltid väger tyngre än rättighetslagar, i synnerhet när utgiftsposten inte är prioriterad, vår rätt att leva som andra (vi har ju en rättighetslag, hur kunde det bli så här undrar många?) Detta bidrar starkt till att vi ständigt är flera steg bakom kritikerna. 

Observera att jag själv tidigare varit rejält naiv, ungefär fram till tidig höst 2012 underskattade jag grovt kriminalitetens sprängkraft men jag gör inte om misstaget.  Ska ta några andra exempel:

·  Vi underskattade kraftigt vilken betydelse domen i regeringsrätten 2009 skulle ha.

·   När regeringen i höstas meddelade att schablonbeloppet bara skulle höjas 1,4 % fram till 2018 reagerade många som om det droppat ner en jättebomb från himlen. Det var egentligen helt väntat och borde varit det för oss alla. Staten hade ju redan  2014 flaggat för snåla höjningar flera år framöver och Agneta Rönn ville ju i sin utredning frysa schablonbeloppet i tre år. Vad var att vänta?

Vill majoriteten av politikerna att personlig assistans helst avskaffas helt? Så långt tror jag få vill gå, däremot ännu mer förslag som går i restriktiv riktning kan vi vänta oss som om det vill sig illa innebär en total urholkning av de ursprungliga intentionerna. Vad vill man långsiktigt uppnå? Jag tror att många helst vill kommunalisera assistansen - d v s kommunerna blir ensamma huvudmän och finansiärer. Tittar man historiskt har det många gånger varit en dragkamp om vem som ska finansiera assistansen - staten eller kommunerna? Den nuvarande lösningen där staten finansierar merparten (ungefär 80 % av bruttokostnaden) var en kompromiss med de som ville att assistansen som övriga LSS insatser skulle vara kommunala angelägenheter.

Redan 1995-96, när LSS bara var drygt ett år gammal kom de första utredningsförslagen som gick i restriktiv riktning, ett av förslagen var kommunalisering. Emellanåt kommer det utspel om att kommunerna bör ta över och här i Jönköping har ordförande i socialnämnden sagt till mig att han helst vill ha kommunerna som ensam huvudman.  Är övertygad om att det finns en lång rad kollegor runt om i landet som tycker likadant. Då ökar ju deras makt avsevärt över hur assistansen beviljas.

En eventuell kommunalisering  av assistansen vore emellertid förödande. Och jag pratar inte bara om mina egna dåliga erfarenheter av kommunen som anordnare. Tyvärr visar kommunerna gång på gång att minoritetsgruppernas behov får alltid stå tillbaka för majoritetsbefolkningens behov av bra skola, äldreomsorg, idrottshallar etcetera. Om vi tar ett exempel som ligger nära nutid. I höstas kom ju en jurist från SKL med ett utspel som gick i starkt restriktiv riktning. Bland annat ansåg man att assistans inte ska beviljas för att ta hand om barn och man försvarade alla märkliga begränsningar som många kommuner infört runt om i landet. Den nya tillämpningen från Försäkringskassan angående psykiska funktionsvariationer kommer naturligtvis att anammas av kommunerna med. 

En framtid där kommunerna själva har hand om assistansen är med andra ord med så gott som 100 % garanti på att det blir stora försämringar.

* Ledareartiklar som försvarar personlig assistans är sannerligen en bristvara men för drygt  vecka sedan publicerade tidningen Arbetarebladet en ledareartikel som gör just det. Om regeringens politik skriver man att det under hösten kommit vad man kallar människofientliga signaler när Magdalena Andersson signalerade att regeringen var beredda att spara in pengar på personlig assistans. Man avslutar artikeln så här:

Att frånta människor assistanstimmar de behöver, är att frånta dem möjligheten att leva. Det kommer göra hela familjer fattigare och mer utsatta.

Magdalena Andersson och Försäkringskassans personal själva varandes lyckligt lottade, som aldrig behöver svara på frågan om hur länge det egentligen tar att kissa.

Debattartikeln i Arbetarebladet

Nytt obehagligt sätt att argumentera mot LSS och assistansreformen

"Att prioritera är inte att ställa grupper mot varandra"

Stig Foelhammar - Helsingborgs Dagblad.

Citatet är hämtat från en rubrik på en debattartikel som publicerades nyligen. Stig Foelhammar är verkligen inte den förste och tyvärr inte den siste som kritiserar personlig assistans och LSS. Det nya och mycket obehagliga är att han är "lanserar" en ny taktik - nämligen att skjuta sönder brukarrörelsens argument att personlig assistans inte är så dyrt. Bakgrunden till angreppet är en debattartikel som Pelle Kölhed - vice ordförande i Handikappförbunden skrev angående det djupt osmakliga utspelet från vår finansminister som ställde  flyktingar mot assistansberättigade.

Pelle Kölhed fokuserade mycket på assistansen och LSS som en rättighetslag, att det finns stora mänskliga och demokratiska vinster med personlig assistans, ekonomiska (skapar många jobb) och att Sverige har undertecknat CRPD mm. Allt detta sågar herr Foelhammar totalt, det är uppenbart att konventioner och rättighetslagar enligt honom  är betydelselösa. Det vi kallar ställa grupper mot varandra kallar han "prioritering" - det säger allt.Läs Pelles artikel:

Pelle Kölhed kritiserar Magdalena Andersson

Angående mänskliga och demokratiska vinster med personlig assistans

 ”De samhällsinsatser som utjämnar klyftor i människors levnadsvillkor skapar stora samhällsvinster, både ekonomiska och välfärdsmässiga." Här saknas ekonomiska argument och det är ett helt och hållet en politisk deklaration."

Det är här uppenbart att mjuka värden som allas rätt till självbestämmande, goda levnadsvillkor mm inte betyder någonting för skribenten.

Ekonomiska vinster med personlig assistans

” Kölhed anger inga direkta intäkter och nämner inte att assistansersättningen är ett område där rättsväsendet har funnit att fusk och bedrägeri – i stor såväl som liten skala – har förkommit.

Ja, det finns ekonomiska vinster på flera sätt, bland annat:

* 100 000 sysselsatta. Du borde veta att arbetslösheten är oerhört kostsam för samhället. Om en stor del av dessa personer istället vore arbetslösa hade det varit mycket dyrare för samhället.

*  Eftersom den i särklass största utgiftsposten för en assistansanordnare är lönekostnader betyder det att en stor del av bruttosumman åtminstone 50 % går rakt tillbaka till staten. Många kan jobba istället för att leva på låga pensioner

Att Sverige bryter mot CRPD

"FN:s övervakningskommitté har riktat kritik mot Sverige vad gäller FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man tar sig för pannan och undrar om Kölhed någon gång varit utomlands och sett hur det ser ut i andra länder.

Vilka andra länder? Gäller det vårt superrika grannland Norge (som införde personlig assistans 2014), mycket fattigare länder i Östeuropa eller UTFATTIGA länder i Afrika? Jag är väl medveten om att vi har det mycket bättre än en stor, stor majoritet av våra bröder och systrar i andra länder. Men utvecklingen går åt fel håll,. Om än inte lika rikt som Norge är Sverige ändå ett av världens rikaste länder. Vi har resurserna att satsa på LSS och mycket mer till skillnad från en stor majoritet av världens länder. Därför saknar det relevans att hänvisa till "hur vi har det i andra länder".

Det som gör hela argumentation så obehaglig är att ordet vinst i skribentens ögon bara är liktydigt med ekonomiska vinster. Argument som att LSS är en rättighetslag, FN-konventioner mm är inte ens värda ett ruttet äpple. Får vi ett samhälle där vinst bara möts i konor och ören, där mänskliga vinster inte ens är sekundära är vi ute på ett raskt sluttande plan. Ett samhälle som skapar grogrund för krafter som föraktar alla människor som behöver hjälp för att leva ett bra liv. Om den här typen av argument får genomslag kommer det snart slå över på en rad andra områden med  - vilka sjukdomar, mediciner etcetera har vi "råd" att behandla och tillhandahålla etcetera?

Tyvärr får vi nog räkna med fler liknande artiklar, hur ska det bemötas? Eftersom mjuka argument som rätt till delaktighet i samhället är helt meningslösa mot den här typen av tyckare gäller det att vi har mycket ammunition själva för att "kontra sönder" argumentationen. Handlar t.ex. om att:

* * Anlita personer som verkligen räknar på hur assistansreformen och LSS påverkar samhällsekonomin. Ställa dem mot väggen och fråga - vilka rättigheter anser ni att funkisar har?

* 

·  * Ta hjälp av personer som kan CRPD och andra konventioner utan och innan som handlar om mänskliga rättigheter kan visa att artikel 19 verkligen avser personlig assistans som vi vill ha den.

Hela Debattartikeln i Helsingborgs Dagblad

Vi har råd med personlig assistans och mycket mer bara viljan finns

Det finns utmaningar att i framtiden finansiera välfärden med en allt äldre befolkning mm men det handlar om vilja, det är absolut inget oöverstigligt hinder som det ibland framställs i debatten. Om våra politiker verkligen ser välfärdssamhället som angeläget borde mycket mer fokus ligga på hur skakar vi fram resurser så det räcker till alla än att bara spara på de som behöver mest hjälp från samhället . Vad gäller just personlig assistans kommer den aldrig bli "ett hot mot statens finanser" - det är dumheter i ett av världens rikaste länder. I det här blogginlägget ska vi titta lite på ren ekonomisk statistik för att se hur mycket = lite sanning det ligger i att "assistansen utgör ett hot mot statens finanser", om samhället verkligen har "råd" att ge oss makten över våra liv.

Visst är tanken med personlig assistans fin men "det kostar för mycket". Så tycker jag man något förenklat kan sammanfatta många politikers inställning till personlig assistans och LSS. När kostnaden för LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet debatteras handlar det nästan alltid om att "det kostar för mycket, vi måste få bukt med den galopperande kostnadsutvecklingen". Först av allt. Det går inte och förneka att bruttokostnaden har blivit betydligt högre än väntat. Samtidigt - det finns många offentliga utgifter som blir betydligt dyrare än vad man räknat med från början. Och säg mig vilken verksamhet (oavsett bransch) där kostnaden ligger still eller sjunker? Allt blir dyrare p g a inflation,  löneökningar, befolkningstillväxt mm.

I höstas avsatte regeringen drygt 24 miljarder kr till assistansersättningen i budgeten för 2016. Det motsvarar 2,6 % av de förväntade inkomsterna (924 miljarder kr). Finns knappast något fog för alarmrapporter att "assistansen knäcker statens ekonomi"...

Om vi tittar vidare på lite data för Sveriges ekonomi kan vi konstatera att vi är ett av världens rikaste länder mätt efter den vedertagna måttstocken BNP/capita, d v s värdet av allt som produceras i landet under ett år delat med antalet invånare. Enligt Världsbanken var Sveriges BNP/capita 58 887 US-dollar 2014. Därmed är vi enligt Världsbanken det sjunde rikaste landet i världen. 

Världens länder BNP/capita

Måttet på "hur bra landets ekonomi mår" använder man ofta statsskulden som en viktig indikator.  Inte totalbeloppet utan statsskuldens storlek i förhållande till landets totala BNP (inte per capita). Svenska statens skuld  är enligt Riksgälden december 2015 1403 miljarder kr=  36 % av BNP. Det är mycket lägre nivå än t.ex. Tyskland. USA som ofta räknas som världens rikaste land har en jättelik statsskuld på ca 100 % av BNP, mer än dubbelt så hög som Sverige.

Sveriges statsskuld

Det finns helt enkelt inte några seriösa argument för att personlig assistans och LSS håller på att knäcka statens och kommunernas ekonomi. Och ett land som enligt alla vedertagna definitioner är ett av de rikaste i världen, som alltid varit stolt över sin välfärdsstat och som alltid har hög svansföring när man pratar om mänskliga rättigheter, visst har man råd med att ge en mindre grupp personer rätt att kunna leva som andra, eller hur?

Varför då detta ständiga prat om höga kostnader? Dels handlar det om ett trångsynt och mycket kortsiktigt budgettänk där våra folkvalda bara ser en budgetpost som ökar utan att se till en helhet. Samma sak sker även på kommunal nivå. För det andra är inte assistansen och LSS en prioriterad fråga hos flertalet politiker -  Därmed är också viljan att betala dålig, d v s betala för vår rätt att leva som andra, ha makten över våra egna liv. 

En viktig grundförutsättning för detta synsätt på en viktig demokratireform fungerar utan att det uppstår en stark samhällsdebatt  är att vi tyvärr är en lågstatusgrupp i samhället som är lätt att "köra över". Till detta kommer en samhällsutveckling där det sparas på all offentligt finansierad välfärd. Tänker man på det samtidigt som vår rätt att styra våra liv int

e är prioriterad - ja då får vi det här resultatet.

Försäkringskassan definierar vad som är psykiska funktionsnedsättningar

I somras skärptes ju i somras bedömningen av vilka som omfattas av det femte grundläggande behovet,  ingående kunskap om brukaren. Orsaken var en prejudicerande dom i HFD. Numer måste man ha en psykisk funktionsvariation, alternativt måste det femte behovet på något sätt kopplas till övriga grundläggande behov för att det ska räknas som "grundläggande". Men vilka omfattas av begreppet psykisk funktionsnedsättning? För några veckor sedan kom Försäkringskassan (som redan sagt att bedömningen kommer att skärpas) med ett rättsligt ställningstagande. Enligt Försäkringskassan berörs följande grupper:

·  De som tidigare har ansetts ha behov av hjälp av någon med ingående kunskaper och som inte har en stor och varaktig psykisk funktionsnedsättning.

·  De som har en psykisk funktionsnedsättning och där det inte finns en koppling mellan hjälpbehovet och de övriga grundläggande behoven.

·  De som har en psykisk funktionsnedsättning men där behovet av hjälp av någon med ingående kunskaper inte är en följd av funktionsnedsättningen.

När det gäller definitionen av "psykisk funktionsnedsättning" tar man hjälp av ICF-mallen som man menar är ett bra verktyg för att definiera vilka som omfattas av begreppet. Ytterligare ett hjälpmedel är en svensk variant, utformad av Socialstyrelsen:

"Med psykisk funktionsnedsättning bör alltså avses en nedsättning av någon psykisk funktion. Vilka de psykiska funktionerna är framgår av den svenska versionen av ICF.2"

Till att börja med. Så vitt jag vet har begreppet psykisk funktionsnedsättning förändrats under årens lopp. Att så starkt förlita sig till en stel mall slår därför helt fel. För det andra är det ett steg mot allt mer se till medicinska diagnoser istället för faktiska hjälpbehov. D v s steg i den riktning som ISF föreslagit och som jag totalsågat ett antal gånger vid här laget. Många människor kommer att förlora sin personliga assistans, det är jag helt övertygad om. Försäkringskassan är i alla fall så pass ärliga att man själva säger att personer kommer att förlora assistansen, för berörda personer sker det vid nästa tvåårsomprövning.¨

Många personer ja men hur många? Enligt juristen Christian Källström som intervjuades av Göteborgs-Posten för några månader sedan  uppskattade att hundratals personer kommer att förlora sin assistans, d v s rätten att leva ett liv som andra. Mathias Blomberg IGNE Advokatbyrå som intervjuats av Assistanskoll  är också mycket kritisk till domen i HFD från i somras som ligger till grund för den nya tillämpningen.

"Det femte grundläggande behovet infördes för att säkerställa att barn och ungdomar med medicinsk problematik skulle kunna få assistans även om de inte hade behov av hjälp med de andra grundläggande behoven. Detta har HFD missat vid sin tolkning.

Blomberg ser också domen som ett led i en nedåtgående spiral som pågått sedan 2009:

Nu har vi två domar där man mycket målmedvetet lyckas pressa ut en tolkning som ytterligare beskär svårt funktionshindrade människors rätt att få en livsavgörande insats.

Summan av allt detta är att domen från HFD i somras med (som förväntat betydligt hårdare tillämpning från Försäkringskassan)  kommer få lika allvarliga konsekvenser som jag befarat. Den här domen med i kombination med alla utspel som ägt rum senaste året  går  inte att tolka på annat sätt än att politiker "sätter ner foten" - vår rätt att leva som andra, ha makten över våra liv "kostar för mycket".

¨

Hela intervjun med Mathias Blomberg

Funktionshinderforskare - Vi är för självgoda i Sverige

– Vi har en bild av att vi är så oerhört framstående på det här området men det finns många länder som gått om oss på många områden. Trots detta lever vi fortfarande med en bild av att vi är bäst i världen. Självgodheten är ett stort problem eftersom den minskar drivkrafterna för utveckling och förbättring.

Magnus Tideman - professor i handikappvetenskap

Citat är hämtat från en intervju som Assistanskoll gjorde med Magnus Tideman strax före jul. Magnus menar att det finns ett klart samband mellan synen på våra frågor och hur välfärdspolitiken generellt sköts. Magnus Tideman anser att  Sverige under de senaste 15-20 åren har drivit en politik som börjar urholka välfärdsstaten. Det handlar om så mycket mer än om staten sänker A-kassan eller sjukpenningen - man håller på att skapa ett system där "den starkes rätt" gäller. Han formulerar det på följande sätt:

 De som har en akademisk utbildning, är födda i Sverige, har god kunskap om systemet, kan förhandla och driva sina frågor till domstol kan sägas ha tjänat på utvecklingen. Medan de som inte kan eller har andra som kan företräda dem har förlorat. Det är en stark kontrast till det som byggde det svenska välfärdssamhället med principen om likvärdighet, att det ska inte spela någon roll var du bor eller hur hög utbildning du har.

När det gäller själva rubriken säger Magnus Tideman att även om vi genom LSS avvecklade de stora institutionerna ligger vi ändå långt efter andra länder som Australien där t.ex. personer med "utvecklingsstörningar" har kommit mycket längre i den sociala inkluderingen i samhället än Sverige. Ska funktionshinderpolitiken i Sverige utvecklas måste svenska politiker, enligt Tideman våga se sig själva i spegeln och ställa obekväma frågor. Han tycker också det är ett problem att funkisrörelsen är så slittrad. Det bidrar till våra frågor blir lågprioriterade. Själv håller jag med.

Men varför kommer det idag ständiga utspel om att goda levnadsvillkor måste preciseras, brukarna har för mycket makt etcetera medan fallet inte alls var så för 20 år sedan? Magnus Tidemans svar är ungefär så här:

På 90-talet fanns det en sann konsensus att våra levnadsvillkor måste förbättras. Det var en självklarhet att goda levnadsvillkor mm inte skulle preciseras närmare. Tyvärr lämnade det dörren vidöppen för olika tolkningar och kritik mot påstått omfattande fusk när reformen blev betydligt dyrare än förväntat.

Magnus Tideman menar att assistansreformen är en god ekonomisk affär för staten bara man lämnar det kortsiktiga budgettänkandet och ser till helheten. Däremot måste vi assistansberättigade acceptera viss kontroll för att upprätthålla legitimiteten och allmänhetens stöd. Forskning visar att "Medelsvensson" är beredd att betala mycket för att vi ska ha ett bra liv bara man vet att pengarna går till rätt saker.

När det gäller eventuellt införande av ICF-mallen som är ett rött skynke för oss alla är även Magnus Tideman mycket kritisk :

Den innehåller 1658 faktorer som handlar om individens svagheter på olika sätt. Ett synsätt med sådan oerhörd tonvikt vid individernas tillkortakommanden tycker jag är oerhört problematisk.

Vi får verkligen hoppas att ansvariga politiker lyssnar på detta.

Angående hur mycket kontroll vi ska acceptera har jag berört det tidigare men kommer att återkomma då den är mycket viktig. Rent generellt anser jag att viss kontroll måste vi acceptera utan att ordet KRÄNKT genast nämns.

* Är också mycket nöjd med intervjun i Assistanskoll. Fick fram det jag ville ha sagt. Inte minst hur viktigt det är att ICF mallen inte får en viktig betyelse vid behovsbedmningar.

Intervjun med Assistanskoll

Försäkringskassan fick ett kalkonpris från MFD (Myndigheten för delaktighet)

Myndigheten För Delaktighet (tidigare Handisam)  är den myndighet som har det övergripande ansvaret för att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsvariationer. MFD samverkar med en rad andra myndigheter, bland annat Försäkringskassan. "Årets bubblare" är ett pris som MFD delar ut till en myndighet som man anser gjort mycket för att förbättra våra livsvillkor - 2015 års pristagare är Försäkringskassan!

När jag fick reda på detta lät det som ett dåligt skämt men det är sant. Så här lyder motiveringen:

”Försäkringskassan är den myndighet som under året tagit störst kliv framåt i arbetet för att alla, oavsett funktionsförmåga, ska kunna vara delaktiga i samhället.” 

Till att börja med - i första hand  är det MFD som ska kritiseras men vad har FK gjort som är så fantastiskt att man förtjänar detta pris?  Motiveringen ger inte några klara besked i alla fall... Vi pratar om en myndighet som de senaste åren med god hjälp från våra Förvaltningsdomstolar och politiker dragit bort mattan för ett mycket stort antal människor när assistansen blivit helt eller delvis indragen. I klartext tagit ifrån berörda personers möjlighet att kunna leva som andra.

 För det andra gillar jag inte alls att statliga myndigheter delar ut pris till varandra. De gör ju bara sitt jobb och i många fall inte ens det när vi på olika sätt blir motarbetade. MFD - s pris borde istället gå till eldsjälar som jobbar i det tysta, personer eller föreningar som lägger ner massor av kraft för att synliggöra alla orättvisor som drabbar oss.

* Det har nu gått ett år sedan bristande tillgänglighet skrevs in i Diskrimineringslagen (DO). Hur fungerar lagen? Vi visste redan från början att den var urvattnad med stora undantag. Det mest diffusa och märkliga undantaget tycker jag  är att "det måste finnas en varaktig relation" mellan den som anser sig diskriminerad och motparten. Vad innebär det i praktiken? Vi får konstatera att det finns mycket som måste förbättras. Under 2015 fick DO ta emot 300 anmälningar och hitills har man inte drivit ett enda ärende vidare. För att  testa en lag betyder i praktiken måste den testas i domstol men när DO av olika anledningar inte vill driva något ärende till domstol blir det mycket svårare. Tilläggas ska att motsvarande lagstiftning i USA har inga konstiga undantag alls.

Lars-Göran Wadén som under året lämnat in tre diskrimineringsfall till DO intervjuades nyligen i Gefle Dagblad och sa då bland annat följande:

– Och jag har uppmuntrat folk att anmäla, inte för skojs skull och inte för att man alltid kan få rätt, men för att pröva lagen så personer med funktionsnedsättning som diskrimineras kan få sin mänskliga rättighet lyft. Och det är inte en ekonomisk fråga, eventuella skådeståndspengar skulle jag skänka bort.

Lars-Göran tar också upp en viktig aspekt till vad gäller tillgänglighet i samhället och som borde uppmärksammas betydligt mer, nämligen att befolkningen i Sverige åldras snabbt:

– Tänk bara på den åldrande 40-talistgenerationen. Jag kan se arméer av rullatorer! De kommer inte nöja sig med att sitta inne och inte kunna ta sig fram eller ut och resa.

När DO inte vill driva ärenden om bristande tillgänglighet själva finns naturligtvis möjligheten att driva ärendet själv. Det innebär dock att man i händelse av förlust måste stå för hela rättegångskostnaden. Att anlita advokat är mycket dyrt och många har inte råd med detta och än mindre betala såväl advokater som rättegångskostnader vid förlust.

Ska vi verkligen ha ett samhälle där det är nödvändigt att driva diskrimineringsfall själv? Det är inget samhälle jag vill ha i alla fall. Det blir ett samhälle där de flesta berörda inte kommer ha en chans att på någorlunda rättvisa villkor driva diskrimineringsfall. Och angående alla 40-talister  och framtiden. Tänk om funkisrörelsen kunde få till ett samarbete med dem - då tror jag faktiskt det skulle hända en hel del inom tillgänglighetsområdet.

Hela intervjun med Lars-Göran Wadén

Försäkringskassans senaste rapport om orsaken till högre kostnader för personlig assistans

Först av allt. Gott nytt år. Nu drar jag igång vårens bloggsäsong.

2015 var ett riktigt tufft år. Det fanns visserligen ljuspunkter inom PA som lättare omprövningar, ett antal riksdagsmotioner som vill stärka LSS och allt fler debattartiklar från funkisrörelsen - många gånger stod många föreningar bakom. För egen del är jag väldigt nöjd med att VIMPA lyckades stoppa Jonas Reinholdssons besök i Värnamo. Även intervjuerna med Ai Ai och Assistanskoll, föreläsningen för DHR Göteborg och brevet till finansminister Magdalena Andersson å fb gruppen Funkaktion - Fritt funktionsaktivistiskt forum vägnar. Mycket inspirerande att också vara medlem i STIL - s aktivistgrupp.

Sammantaget var ändå 2015 ett dystert år. Det kom nya prejudicerande domar som går i restriktiv riktning, det kom en rad utspel och nya utredningsförslag från politiker och myndigheter som gick i restriktiv riktning. Dessutom ställdes assistansreformen mot andra budgetposter i en aldrig tidigare skådad omfattning. Själv tycker jag 2015 års absoluta lågvattenmärke var när Magdalena Andersson vid hela tre tillfällen ställde kostnaden för personlig assistans mot flyktingmottagandet. Det är helt oacceptabelt att en finansminister, oavsett parti ställer assistansberättigade mot desperata flyktingar som flyr från ett helvete.

Inför 2016 är det lika bra att stålsätta sig, det kommer bli tufft. Strax före jul kom Försäkringskassan med en rapport som granskade orsaken till kostnadsökningen och den ger klara indikationer på vad som är att vänta kommande år. Försäkringskassan menar att  två viktiga orsaker till att bruttokostnaden stiger är:

1.      Rätten att få behålla assistansen efter 65 års ålder som infördes 2001

2.     Tillämpningen av det femte grundläggande behovet - ingående kunskap om brukaren.

Vad gäller slopandet av 65 årsgränsen 2001 (en stor förbättring från den ursprungliga lagstiftningen) menar man att den bidragit rejält till att  antalet personer med PA ökat (sägs stå för 26 % av ökningen) från 6100 personer 1994 till 16400 2015. Den riktigt stora "boven" till att kostnaden stiger snabbt är emellertid tillämpningen av det femte grundläggande behovet. Försäkringskassan anser att tillämpningen av det med gällande rättspraxis  är huvudorsaken till att  andelen assistansberättigade som är beviljade PA all vaken tid har ökat från 15 % 1994 till 67 % i nutid.

 I somras kom som bekant en dom från HFD som innebär en rejäl skärpning av det femte grundläggande behovet där HFD anser att behovet enbart avser personer med psykiska funktionsvariationer - FK har meddelat att man redan skärpt tolkningen.  I en intervju med Assistanskoll nyligen fick verksamhetsansvarig på FK Therese Karlberg följande frågor:

Tydliggjordes inte det i HFD-domen som sade att det femte grundläggande behovet ”ingående kunskap” bara ska beviljas vid psykisk funktionsnedsättning? Svaret blev:

" Den har förtydligat begreppet tillsyn till viss del. Men vi har inte riktigt sett effekterna än, även om vi vet att det tyvärr redan är några som blivit av med sin assistans".

Så det behövs mer förtydliganden än den domen?
– Ja, det gör det.

Försäkringskassan vill alltså att domen från i somras "förtydligas" - en dom som enligt insatta jurister kan beröva hundratals personer sin personliga assistans. Utöver detta vill FK även göra följande:

– Vi behöver förtydliga andra personliga behov och vad det innebär att leva som andra. Idag saknas det en måttstock, det behövs en rimlighetsbedömning. Individens behov ska vara styrande, men som i alla rimlighetsbedömningar behövs det riktlinjer, och verktyg. Då blir det tydligare vad man har rätt till och vad man inte har rätt till. Vi hoppas vi att den kommande LSS–utredningen tittar på detta.

Det man säger i klartext är att det som behovsbedömningen  kallas övriga behov måste "stramas åt". Det ska ske genom att FK-s makt att utifrån bestämda kriterier själva bestämma vad som är goda levnadsvillkor ökar - d v s man vill se en utveckling som går mot de förfärliga förslagen från ISF som jag skrivit om tidigare. Målet är givetvis att minska antalet personer som har assistans all vaken tid.

 Får Försäkringskassan som de vill enligt rapporten och intervjun i Assistanskoll kommer våra möjligheter att leva ett liv med självbestämmande att minska rejält. Vi kommer också sjunka längre ner i funktionsmaktordningens träsk när någon annan får ökad makt att bestämma vad som är goda levnadsvillkor

Intervjun med Therese Karlberg

* Strax innan jul skrev juristen Maria Mattson en mycket bra debattartikel där budskapet var att personlig assistans dels inneburit enorma förbättringar i livskvalité för berörda personer och att kostnadsökningen visar att kostnadsökningen visar att reformen lyckats med det lagstiftaren ville uppnå - d v s ökad delaktighet för personer med stora funktionsvariationer. Maria påpekade också att det finns inga bevis alls på att kriminaliteten är så omfattande som kritikerna hävdar.

Hela Debattartikeln i Svenska Dagbladet