Är kommunalisering av assistansen besparingsivrarnas långsiktiga mål?

Funkisrörelsen  är enligt min mening mycket bra att lyfta fram frågan om personlig assistans och LSS som en rättighet, inte en "fin förmån" som många politiker säger. Vad vi däremot är mycket sämre på är en intern debatt om vad våra kritikers "nästa drag" kommer att bli. Det finns också i många fall en ganska naiv inställning till  hur välfärdsstaten fungerar där verkligheten är att kostnaden alltid väger tyngre än rättighetslagar, i synnerhet när utgiftsposten inte är prioriterad, vår rätt att leva som andra (vi har ju en rättighetslag, hur kunde det bli så här undrar många?) Detta bidrar starkt till att vi ständigt är flera steg bakom kritikerna. 

Observera att jag själv tidigare varit rejält naiv, ungefär fram till tidig höst 2012 underskattade jag grovt kriminalitetens sprängkraft men jag gör inte om misstaget.  Ska ta några andra exempel:

·  Vi underskattade kraftigt vilken betydelse domen i regeringsrätten 2009 skulle ha.

·   När regeringen i höstas meddelade att schablonbeloppet bara skulle höjas 1,4 % fram till 2018 reagerade många som om det droppat ner en jättebomb från himlen. Det var egentligen helt väntat och borde varit det för oss alla. Staten hade ju redan  2014 flaggat för snåla höjningar flera år framöver och Agneta Rönn ville ju i sin utredning frysa schablonbeloppet i tre år. Vad var att vänta?

Vill majoriteten av politikerna att personlig assistans helst avskaffas helt? Så långt tror jag få vill gå, däremot ännu mer förslag som går i restriktiv riktning kan vi vänta oss som om det vill sig illa innebär en total urholkning av de ursprungliga intentionerna. Vad vill man långsiktigt uppnå? Jag tror att många helst vill kommunalisera assistansen - d v s kommunerna blir ensamma huvudmän och finansiärer. Tittar man historiskt har det många gånger varit en dragkamp om vem som ska finansiera assistansen - staten eller kommunerna? Den nuvarande lösningen där staten finansierar merparten (ungefär 80 % av bruttokostnaden) var en kompromiss med de som ville att assistansen som övriga LSS insatser skulle vara kommunala angelägenheter.

Redan 1995-96, när LSS bara var drygt ett år gammal kom de första utredningsförslagen som gick i restriktiv riktning, ett av förslagen var kommunalisering. Emellanåt kommer det utspel om att kommunerna bör ta över och här i Jönköping har ordförande i socialnämnden sagt till mig att han helst vill ha kommunerna som ensam huvudman.  Är övertygad om att det finns en lång rad kollegor runt om i landet som tycker likadant. Då ökar ju deras makt avsevärt över hur assistansen beviljas.

En eventuell kommunalisering  av assistansen vore emellertid förödande. Och jag pratar inte bara om mina egna dåliga erfarenheter av kommunen som anordnare. Tyvärr visar kommunerna gång på gång att minoritetsgruppernas behov får alltid stå tillbaka för majoritetsbefolkningens behov av bra skola, äldreomsorg, idrottshallar etcetera. Om vi tar ett exempel som ligger nära nutid. I höstas kom ju en jurist från SKL med ett utspel som gick i starkt restriktiv riktning. Bland annat ansåg man att assistans inte ska beviljas för att ta hand om barn och man försvarade alla märkliga begränsningar som många kommuner infört runt om i landet. Den nya tillämpningen från Försäkringskassan angående psykiska funktionsvariationer kommer naturligtvis att anammas av kommunerna med. 

En framtid där kommunerna själva har hand om assistansen är med andra ord med så gott som 100 % garanti på att det blir stora försämringar.

* Ledareartiklar som försvarar personlig assistans är sannerligen en bristvara men för drygt  vecka sedan publicerade tidningen Arbetarebladet en ledareartikel som gör just det. Om regeringens politik skriver man att det under hösten kommit vad man kallar människofientliga signaler när Magdalena Andersson signalerade att regeringen var beredda att spara in pengar på personlig assistans. Man avslutar artikeln så här:

Att frånta människor assistanstimmar de behöver, är att frånta dem möjligheten att leva. Det kommer göra hela familjer fattigare och mer utsatta.

Magdalena Andersson och Försäkringskassans personal själva varandes lyckligt lottade, som aldrig behöver svara på frågan om hur länge det egentligen tar att kissa.

Debattartikeln i Arbetarebladet