Funktionshinderforskare - Vi är för självgoda i Sverige

– Vi har en bild av att vi är så oerhört framstående på det här området men det finns många länder som gått om oss på många områden. Trots detta lever vi fortfarande med en bild av att vi är bäst i världen. Självgodheten är ett stort problem eftersom den minskar drivkrafterna för utveckling och förbättring.

Magnus Tideman - professor i handikappvetenskap

Citat är hämtat från en intervju som Assistanskoll gjorde med Magnus Tideman strax före jul. Magnus menar att det finns ett klart samband mellan synen på våra frågor och hur välfärdspolitiken generellt sköts. Magnus Tideman anser att  Sverige under de senaste 15-20 åren har drivit en politik som börjar urholka välfärdsstaten. Det handlar om så mycket mer än om staten sänker A-kassan eller sjukpenningen - man håller på att skapa ett system där "den starkes rätt" gäller. Han formulerar det på följande sätt:

 De som har en akademisk utbildning, är födda i Sverige, har god kunskap om systemet, kan förhandla och driva sina frågor till domstol kan sägas ha tjänat på utvecklingen. Medan de som inte kan eller har andra som kan företräda dem har förlorat. Det är en stark kontrast till det som byggde det svenska välfärdssamhället med principen om likvärdighet, att det ska inte spela någon roll var du bor eller hur hög utbildning du har.

När det gäller själva rubriken säger Magnus Tideman att även om vi genom LSS avvecklade de stora institutionerna ligger vi ändå långt efter andra länder som Australien där t.ex. personer med "utvecklingsstörningar" har kommit mycket längre i den sociala inkluderingen i samhället än Sverige. Ska funktionshinderpolitiken i Sverige utvecklas måste svenska politiker, enligt Tideman våga se sig själva i spegeln och ställa obekväma frågor. Han tycker också det är ett problem att funkisrörelsen är så slittrad. Det bidrar till våra frågor blir lågprioriterade. Själv håller jag med.

Men varför kommer det idag ständiga utspel om att goda levnadsvillkor måste preciseras, brukarna har för mycket makt etcetera medan fallet inte alls var så för 20 år sedan? Magnus Tidemans svar är ungefär så här:

På 90-talet fanns det en sann konsensus att våra levnadsvillkor måste förbättras. Det var en självklarhet att goda levnadsvillkor mm inte skulle preciseras närmare. Tyvärr lämnade det dörren vidöppen för olika tolkningar och kritik mot påstått omfattande fusk när reformen blev betydligt dyrare än förväntat.

Magnus Tideman menar att assistansreformen är en god ekonomisk affär för staten bara man lämnar det kortsiktiga budgettänkandet och ser till helheten. Däremot måste vi assistansberättigade acceptera viss kontroll för att upprätthålla legitimiteten och allmänhetens stöd. Forskning visar att "Medelsvensson" är beredd att betala mycket för att vi ska ha ett bra liv bara man vet att pengarna går till rätt saker.

När det gäller eventuellt införande av ICF-mallen som är ett rött skynke för oss alla är även Magnus Tideman mycket kritisk :

Den innehåller 1658 faktorer som handlar om individens svagheter på olika sätt. Ett synsätt med sådan oerhörd tonvikt vid individernas tillkortakommanden tycker jag är oerhört problematisk.

Vi får verkligen hoppas att ansvariga politiker lyssnar på detta.

Angående hur mycket kontroll vi ska acceptera har jag berört det tidigare men kommer att återkomma då den är mycket viktig. Rent generellt anser jag att viss kontroll måste vi acceptera utan att ordet KRÄNKT genast nämns.

* Är också mycket nöjd med intervjun i Assistanskoll. Fick fram det jag ville ha sagt. Inte minst hur viktigt det är att ICF mallen inte får en viktig betyelse vid behovsbedmningar.

Intervjun med Assistanskoll