fredag 22 januari 2016

Hur ska vi minska arbetslösheten bland funkisar?

Undersökning på undersökning visar att funkisar generellt och vi med stora funktionsvariationer i synnerhet har långt sämre levnadsstandard än genomsnittet för landet. Det finns många orsaker till att det är så. En av de viktigaste är att vi är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Den höga arbetslösheten leder direkt och indirekt till en nedåtgående spiral - inget jobb ger lägre inkomst. Med låg inkomst följer alltid olika sociala problem, sämre bostadsstandard, lägre livskvalitet, sämre hälsa etcetera.

Naturligtvis är det så att många inte kan eller orkar jobba p g a hälsan inte tillåter det och ingen person ska behöva känna att man är en belastning för samhället för det. Är emellertid säker på att många fler skulle  kunna jobba åtminstone deltid om bara stödet som från samhället vore bättre. Tyvärr får man konstatera att   varken viljan eller idé rikedomen från våra makthavare är särskilt stor för att göra något åt detta mycket allvarliga problem. Jag vill inte på något sätt nedvärdera vare sig Samhall eller Dagliv Verksamhet. De fyller absolut en viktig funktion men hos många politiker verkar det tyvärr vara en standardlösning att vi alla ska in i dessa verksamheter. Det är verkligen brist på fantasi.

Till på råga på allt utnyttjar dessutom många kommuner de som deltar i daglig verksamhet på ett mycket fult sätt genom att man inte betalar ut någon ekonomisk ersättning. Ett dagsaktuellt exempel från Dalarna som visade att 8 av 15 kommuner betalar inte ut någon ekonomisk ersättning alls. Man utnyttjar ett kryphål i lagen som inte tvingar kommunerna at betala ut ekonomisk ersättning - bara "rekommendation".  Om Dalarna presenterar ett genomsnitt för landet betyder det att 154(!) av 290 kommuner inte betalar ut någon ersättning om man har sysselsättning i Daglig verksamhet.



Av de åtgärder som funkisrärelsen tycker jag flexjobb är en intressant idé som bland annat Neuroförbundet driver hårt. Idén som har prövats i Danmark med gott resultat går ut på att låt oss säga en person jobbar 40 %. Hen får emellertid betalt för en heltidstjänst. Resterande 60 % betalar staten. Hitills har dock inte mycket hänt från statens sida. Tillgänglighet är givetvis en annan viktig faktor för att arbetslivet ska fungera men med dagens lagstiftning omfattas ungefär 9 av 10 företag inte av den nya diskrimineringslagen.

En annan insats som borde vara självskriven för att minska den höga arbetslösheten i vår grupp är att värna den personliga assistansen. Tack vare personlig assistans kan idag tusentals människor jobba istället för att leva på en usel pension. Det är en enorm vinst både mänskligt men även samhällsekonomiskt. Att värna assistansen borde och måste vara en högprioriterad delåtgärd om man menar allvar med att radikalt minska arbetslösheten i vår grupp. Som bekant tycker väldigt många att en genial idé som skulle bidra till att minska  arbetslösheten kostar för mycket... Att istället bygga ut assistansen så att fler kan få det för att kunna jobba skulle på längre sikt säkert vare en mycket god samhällsekonomisk investering. 

Då krävs emellertid att politiker och myndigheter lämnar det kortsiktiga budgettänkandet där assistansen, tillgänglighetsanpassning mm bara ses som en enskild och allt för tung budgetpost. Är och kommer alltid att vara övertygad att bortsett från en liten minoritet av mänskligheten vill man inte ha mer hjälp än nödvändigt. Man letar inte med ljus och lykta för att hitta olika luckor i bidragssystemen för att "utnyttja välfärdssamhället".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar