Två föräldrars desperata rop på hjälp

Först: En facebookvän bad mig göra en nodgrannare översättning av CRPD, artikel 19 b. Den kommer här. Min engelska är inte perfekt så varje ord är inte med.

Persons with disabilities have access to a range of in-home, residential and other community support services, including personal assistance necessary to support living and inclusion in the community, and to prevent isolation or segregation from the community;

Svenska: Personer med funktionsnedsättningar har rätt till olika sorters stöd från samhället, inklusive personlig assistans som är nödvändigt för att stödja liv och inkludering i samhället samt att förhindra isolering och segregering från samhället.

Nu till huvudämnet

"Skäms ni inte när ni nekar barn deras rättigheter till ett drägligt liv? . . . Skäms ni inte när ni ska bestrida alla rättigheter i var liten detalj? Skäms ni inte att en 5-årig pojke lägger sig hungrig vissa kvällar för att tiden för att ge mat finns inte?

Camilla Nilsson - förälder

Camilla Nilsson och Pablo Cardenas Lara är föräldrar till femårige Timothy som  p g a bland annat grav CP-skada har mycket stora hjälpbehov. Det artikeln i Metro beskriver är ett barn och föräldrar som utan vidare borde vara beviljade till personlig assistans. Så är emellertid inte fallet. Timothy och hans föräldrar är ytterligare ett tragiskt exempel med hemska konsekvenser när Försäkringskassan skärper kraven för att få statlig assistansersättning. Den enda hjälp familjen får från samhället är ynka två timmar/dag från kommunen. I överklagan fick man nej från Förvaltningsrätten.Motiveringen från Förvaltningsrätten till att hjälpen är så begränsad är rent förnedrande för föräldrarna, bland annat:

"föräldrar ändå måste vara med när till exempel en 5-åring badar."

För att uttrycka det diplomatiskt visar Förvaltningsrätten att man inte har den blekaste uppfattning av det innebär att vara förälder till ett barn med stora funktionsvaiationer.

Man måste ha ett hjärta av sten om man inte känner sympati för föräldrarna situation och Camillas åsikter om handläggarna. som ni kan läsa i länken nedan. Det är fullt av vrede mot ett samhälle som Camille menar bryter met en rad FN-konventioner.

Camillas brev på facebook

Hela artikeln i Metro

Jag vill ändå lyfta debatten till ett antal frågeställängar som ställer samhällets syn på LSS och andra funkisar på sin spets. Vad har vi för samhälle när:

·    Personer som Timothy och hans föräldrar inte får den hjälp de så uppenbart behöver?

·  När det gång på gång kommer utspel (även från regeringen) att den lag som ska ge Timothy ett värdigt liv anses vara för dyr?

·  När en rättighetslag ständigt urholkas utan att det uppstår en intensiv samhällsdebatt?

·  När det inte finns någon allmän samhällsdebatt ( d v s utanför funkisrörelsen) värd namnet hur inkluderingen i samhället ska förbättras?

·  När ISF anser att goda levnadsvillkor, inte vad vi själva anser är goda levnadsvillkor  i stor utsträckning ska bestämmas  av en stelt utformad internationell mall (ICF)?

·  När rättighetslagen LSS och FN-konventioner  är chanslös mot "ändrad rättspraxis".

Det finns fler exempel men det får räcka i det här blogginlägget.

Återigen blir den trista slutsatsen att allt detta hade varit omöjligt om funkisar varit en "högstatusgrupp" i samhället.

* Lars-Göran Wadén har ihop med DHR gått till tingsrätten för att rättsligt pröva om han utsatts för diskriminering. Många känner säkert till att DO avslog Lars-Görans anmälan på tycker jag mycket diffusa grunder. Lars-Göran hade lämnat in en anmälan mot ett bussbolag.

Jag tycker att det är helt rätt att gå till domstol. Den nya tillgänglighetslagstiftningen måste testas för att se vad den är värd. Återstår och se vad tingsrätten kommer fram till. 

Lars-Göran Wadén och DHR överklagar till tingsrätten