Försäkringskassan fick ett kalkonpris från MFD (Myndigheten för delaktighet)

Myndigheten För Delaktighet (tidigare Handisam)  är den myndighet som har det övergripande ansvaret för att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsvariationer. MFD samverkar med en rad andra myndigheter, bland annat Försäkringskassan. "Årets bubblare" är ett pris som MFD delar ut till en myndighet som man anser gjort mycket för att förbättra våra livsvillkor - 2015 års pristagare är Försäkringskassan!

När jag fick reda på detta lät det som ett dåligt skämt men det är sant. Så här lyder motiveringen:

”Försäkringskassan är den myndighet som under året tagit störst kliv framåt i arbetet för att alla, oavsett funktionsförmåga, ska kunna vara delaktiga i samhället.” 

Till att börja med - i första hand  är det MFD som ska kritiseras men vad har FK gjort som är så fantastiskt att man förtjänar detta pris?  Motiveringen ger inte några klara besked i alla fall... Vi pratar om en myndighet som de senaste åren med god hjälp från våra Förvaltningsdomstolar och politiker dragit bort mattan för ett mycket stort antal människor när assistansen blivit helt eller delvis indragen. I klartext tagit ifrån berörda personers möjlighet att kunna leva som andra.

 För det andra gillar jag inte alls att statliga myndigheter delar ut pris till varandra. De gör ju bara sitt jobb och i många fall inte ens det när vi på olika sätt blir motarbetade. MFD - s pris borde istället gå till eldsjälar som jobbar i det tysta, personer eller föreningar som lägger ner massor av kraft för att synliggöra alla orättvisor som drabbar oss.

* Det har nu gått ett år sedan bristande tillgänglighet skrevs in i Diskrimineringslagen (DO). Hur fungerar lagen? Vi visste redan från början att den var urvattnad med stora undantag. Det mest diffusa och märkliga undantaget tycker jag  är att "det måste finnas en varaktig relation" mellan den som anser sig diskriminerad och motparten. Vad innebär det i praktiken? Vi får konstatera att det finns mycket som måste förbättras. Under 2015 fick DO ta emot 300 anmälningar och hitills har man inte drivit ett enda ärende vidare. För att  testa en lag betyder i praktiken måste den testas i domstol men när DO av olika anledningar inte vill driva något ärende till domstol blir det mycket svårare. Tilläggas ska att motsvarande lagstiftning i USA har inga konstiga undantag alls.

Lars-Göran Wadén som under året lämnat in tre diskrimineringsfall till DO intervjuades nyligen i Gefle Dagblad och sa då bland annat följande:

– Och jag har uppmuntrat folk att anmäla, inte för skojs skull och inte för att man alltid kan få rätt, men för att pröva lagen så personer med funktionsnedsättning som diskrimineras kan få sin mänskliga rättighet lyft. Och det är inte en ekonomisk fråga, eventuella skådeståndspengar skulle jag skänka bort.

Lars-Göran tar också upp en viktig aspekt till vad gäller tillgänglighet i samhället och som borde uppmärksammas betydligt mer, nämligen att befolkningen i Sverige åldras snabbt:

– Tänk bara på den åldrande 40-talistgenerationen. Jag kan se arméer av rullatorer! De kommer inte nöja sig med att sitta inne och inte kunna ta sig fram eller ut och resa.

När DO inte vill driva ärenden om bristande tillgänglighet själva finns naturligtvis möjligheten att driva ärendet själv. Det innebär dock att man i händelse av förlust måste stå för hela rättegångskostnaden. Att anlita advokat är mycket dyrt och många har inte råd med detta och än mindre betala såväl advokater som rättegångskostnader vid förlust.

Ska vi verkligen ha ett samhälle där det är nödvändigt att driva diskrimineringsfall själv? Det är inget samhälle jag vill ha i alla fall. Det blir ett samhälle där de flesta berörda inte kommer ha en chans att på någorlunda rättvisa villkor driva diskrimineringsfall. Och angående alla 40-talister  och framtiden. Tänk om funkisrörelsen kunde få till ett samarbete med dem - då tror jag faktiskt det skulle hända en hel del inom tillgänglighetsområdet.

Hela intervjun med Lars-Göran Wadén