Några viktiga punkter som LSS utredningen måste fokusera på

Snart drar den stora LSS utredningen igång, vilka frågor är viktigast att prioritera? Här är några exempel:

Viktigt med stor delaktighet från brukarrörelsen

Detta är så självklart att det inte borde behöva nämnas egentligen. Det har ändå kommit signaler som tyder på att vårt inflytande blir marginellt vilket bland annat Handikappförbunden tagit upp. Nu ska sägas att ett viktigt möte ägde rum hos socialdepartementet i december där representanter för stora delar av funkisrörelsen deltog. Sannolikheten att  man kör över oss redan i ett tidigt stadium  genom att starkt begränsa vårt inflytande anser jag trots allt är ganska liten.

När vi pratar om delaktighet får vi inte glömma bort att alla grupper som berörs av LSS känner sig delaktiga. Har pratat med ganska många personer som betonar vikten av att värna hela LSS, inte bara personlig assistans.

Ändring av LSS § 9a

Någonstans måste man börja om LSS intentioner ska återupprättas, själv menar jag att det är denna paragraf som måste vara utgångspunkten då den handlar om de fem grundläggande behoven. Den stora frågan är emellertid hur lagtexten ska utformas så att den inte kan tolkas på femtioelva olika sätt vid (troligen) kommande rättstvister.  Den naturliga utgångspunkten är CRPD - konventionen, den nya lagtexten måste ha sin utgångspunkten i konventionens artiklar. Men även detta är långt ifrån problemfritt när man granskar den svenska översättningen. Artikel 19 som berör personlig assistans står det följande  i originaltexten:

Persons with disabilities have access to a range of in-home, residential and other community support services, including personal assistance necessary to support living and inclusion in the community, and to prevent isolation or segregation from the community;

Enligt konventionen har vi alltså rätt till personal assistance för att kunna bo i eget hem, hindra isolering och möjliggöra inkludering i samhällslivet. MR experter som Thomas Hammarberg menar att konventionen därmed avser personlig assistans som vi vill ha den. I den svenska översättningen står det emellertid följande:

personer med funktionsnedsättning har tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bl.a. sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället.

Det är inte längre lika tydligt att man avser riktig personlig assistans. Adolf Ratzka har sagt att den svenska funkisrörelsen "satt och sov" när konventionen översattes till svenska. Här gäller det att man från vår  anlitar personer som kan konventionen utan och innan  för att trycka på att FN avser just personlig assistans inte någon diffus hybrid av assistans och vanlig hemtjänst.

Huvudmannaskapet

Vem ska betala för den personliga assistansen? Staten, kommunerna eller som idag delat huvudmannaskap? Vad jag tycker om kommunalisering vet ni vid det här laget. Ni vet också att jag helst vill förstatliga assistansen helt, d v s staten står för hela kostnaden. I ett läge där reformens intentioner är mer hotade än någonsin måste man ändå kunna vara lite pragmatisk i synen på finansieringen. Ett förslag som STIL lanserat nyligen går ut på att Försäkringskassan ansvarar ensamma för alla beviljande av PA men kommunerna betalar en större andel av kostnaden. Idag står kommunerna  för ca 20 %. Så vitt jag vet har inte STIL i dagsläget föreslagit hur föredelningen i framtiden ska se ut.

Den stora risken jag ser är att kommunerna kommer att "kontra" med besparingar på annat som bostadsanpassning men även andra LSS insatser . En sådan lösning på finansieringen ovan är ändå värd att diskutera, här gäller det ju att säkra assistansen och LSS långsiktigt.

Utveckla LSS, inte bara bevara

Personlig assistans är bara en av 10 insatser i LSS. Insatsen personlig assistans tillämpar kontantstödsprincipen, d v s mottagaren får en "fiktiv påse pengar" och väljer sedan vem som ska utföra assistansen. Kontantstödsprincipen borde utvidgas till att gälla samtliga LSS insatser. Alltså tycker man själv att man klarar sig bra med bara ledsagarservice så väljer man det, andra med större hjälpbehov väljer personlig assistans för att ta ett exempel.

I behovsbedömningarna måste större hänsyn tas till vad vi själva anser oss behöva hjälp med. Försöksprojektet i Laholm visar att kostnaden för samhället inte ökade när brukarna själva fick bestämma hur många timmar ledsagarservice hen behöver. Gäller detta Laholm, bör det gäla resten av landet med.

 Riksdagen måste ta LSS utredningen på allvar.

Bild: Riksdagens kammare LSS20 10 april 2014