Tankar om nya arbetssätt för att komma framåt för funkisrörelsen

Det pågår försämringar i praktiskt taget alla former av offentligt finansierat stöd till personer med funktionsnedsättningar. Det är en utveckling som pågått ganska många år nu. För att vända den här trenden menar jag att vi måste fundera ut nya arbetssätt med mycket bättre samordning i funkisrörelsen. Framsteg görs men det måste utvecklas ytterligare. I det här blogginlägget ska jag skissa på idéer hur en sådan nära samordning skulle kunna se ut, åtminstone på sikt. Fokuset här ligger på personlig assistans - LSS, tillgänglighet och mänskliga rättigheter (MR).

Min tanke är att funkisrörelsen bildar olika "arbetsgrupper" som har det övergripande ansvaret inom olika områden. Hur skulle en sådan fördelning i grova drag kunna se ut?

·   Ifa jobbar som idag med allt som rör personlig assistans.

·   Independent living rörelsen sysslar i första hand med att sprida kunskap om vad Independent living innebär och sambandet mellan IL- ideologi, assistansens centrala roll, självbestämmande och mänskliga rättigheter. Vidare jobbar man med att förverkliga Medborgargolvets intentioner och anordna diverse aktioner.

·  FUB och andra föreningar som också i hög grad också berörs av de kommunala LSS insatserna jobbar med det. FUB måste också spela en viktig roll vad gäller att lyfta funkkisars generellt sett  utsatta ekonomiska situation - många av deras medlemmar hör till de fattigaste invånarna i Sverige.

·  DHR har huvudansvaret för tillgänglighetsfrågorna och samarbetar nära med de förbund som i hög grad berörs av tillgänglighetsfrågor av "ej fysisk natur" - t.ex. synskadade/blinda, döva/hörselskadade", dyslektiker m fl.

·   Federationen Lika Unika  har med sina medlemsförbund huvudansvaret för MR frågor ihop med IL - rörelsen. 

·  Relativt nya Föreningen Med lagen som verktyg (www.mlsv.se) har övergripande ansvar för de juridiska frågorna när det gäller MR mm.

·  Representant för Handikappförbundens ingår i en ledningsgrupp som lanserar egna förslag till politikerna angående LSS lagens framtid och breddning av tillgänglighetslagstiftningen. T.ex utformning av schablonen, hur ska LSS 9 a formuleras? Andra självskrivna medlemmar borde vara bland annat Ifa, IL- representation, DHR, FUB, RBU, Lika Unika federationen med sina medlemmar samt Assistansanordnarna. Själv hade jag gärna deltagit på något sätt.

Mycket viktigt är att det hela tiden finns ett utbyte av information, gemensamma debattartiklar, seminarier mm. Det ska med andra ord inte vara några vattentäta skott mellan

Det behöver också bildas grupper som tar hjälp av ekonomer, MR experter för att sätta press på alla de som tycker att vi kostar för mycket pengar och trycka på att PA, övriga LSS insatser, tillgängligt samhälle mm är rättigheter, inte "fina förmåner". När det gäller den juridiska biten av vår gemensamma kamp mot orättvisorna har Med lagen som verktyg en mycket viktig roll.

Tanken med det jag nyss skissat på är att det ska väcka nya tankar, det finns kanske bättre sätt. Kanske är det överambitiöst. Jag tycker emellertid det är jätteviktigt att funkisrörelsen vågar diskutera nya sätt att arbeta. Jag tror inte någon, generellt tycker att utvecklingen går åt rätt håll precis...

Jag har fått nog av alla artiklar och utspel om att vi kostar för mycket pengar

Personlig assistans kostar för mycket, kriminaliteten florerar, LSS inskränker det kommunala självstyret" (sistnämnda i huvudsak kritik från kommunerna och gäller samtliga LSS insatser) . Ja vi, vet alla hur det brukar låta när ledarskribenter och samhällsdebattörer kritiserar den fantastiska assistansreformen.

Förra veckan anslöt sig som bekant Uppsala Nya Tidning till en sorglig och allt för lång lista med kritiska ledarartiklar som trummar ut budskapet att PA är för dyrt. Skribenten Johan Rudströms rubrik var alarmerande "Den ohållbara förmånen", varpå en rad argument radades upp med budskapet att "kostnaden skenar bortom kontroll".

Egentligen borde man mailat till honom men jag orkade inte uppbåda tillräckligt med energi den här gången. Det gjorde däremot VIMPA- s vice ordförande Claes Bogdanoff som skrev ett långt och mycket bra svar till Johan Rudström. (I skrivande stund är det inte publicerat på VIMPA-s hemsida då vi fortfarande hoppas på ett svar från herr Rudström).

"Orkade inte uppbåda energi". Ja, så kände jag verkligen. Det tar åtminstone för egen del på krafterna mentalt att gång på gång höra att man kostar för mycket pengar, gång på gång få läsa att en statlig rapport med högst osäkert underlag framställs som sanning angående omfattningen på fusk och kriminalitet. Och inte blir det bättre när även statliga myndigheter och riksdagspolitiker hänvisar till Billum utredningen från 2012 att kriminalitet och fusk utgör upp till 15 % av de totala utgifterna. Utredning på utredning tillsätts med det uttalade syftet att hålla nere kostnaden, schablonbeloppet höjs med usla 4 kr förra året, i år och enligt planerna flera år till efter 2016, 1,4 % årligen.

En annan sak som "sänker humöret" är det faktum att så vitt jag kan minnas har inte en enda ledareartikel i annan tidning med bytande upplaga gått till vårt försvar när personer som Johan Rudström, Gunnar Wetterberg, eller Anna Dahlberg gått till attack mot personlig assistans. Jag hade haft mycket högre tankar om deras åsikter om kostnaden om man samtidigt sagt att reformen betyder oerhört mycket för berörda personer, det är en rättighetslag vi pratar om. Även om kostnaden stiger är det jätteviktigt att vi ser till att vi har pengar för att täcka kostnadsökningarna. Men icke - bara kostnad, kostnad och kriminalitet... 

Hur länge ska vi behöva stå ut med att ständigt höra att vi är en på tok för tung post i budgeten som riskerar att rasera statens och kommunernas finanser? För egen del har jag fått nog. Vad säger det om samhället vi lever i? Vid sidan av det ensidiga fokuset på kostnaden är det få politiker som talar om PA och LSS som en rättighet, det är istället en "fin förmån".

I alla samhällen genom alla tider har det funnits olika skikt i samhällspyramiden med grupper som haft högre, respektive lägre status. De sistnämnda har alltid varit utsatta för diskriminering och i värsta fall ansetts sakna existensberättigade. I Sverige har vi byggt upp en omfattande välfärdsstat vårt samhälle är, trots allt socialt ljusår mer utvecklat än forntida och medeltida statsbildningar. Men flera forskningsrapporter har bekräftat att grundregeln gäller även i Sverige - ju lägre status en grupp har i samhället desto mer utsatt är diskriminering och fördomar är den gruppen.

Eftersom ingen samhällsdebattör protesterar när vi gång på gång framställs som alltför kostnadskrävande får man tyvärr dra slutsatsen att inte bara vi med personlig assistans utan funkisar generellt statusmässigt befinner sig mycket långt ner i det svenska samhället. Och tyvärr är tendensen negativ. Överlag ser man en utveckling (oavsett orsak) där det blir allt "fulare" att ta emot bidrag från staten för att få ett bra liv. Den utvecklingen måste brytas om vi ska ses som resurser i samhället istället för kostnadskrävande budgetposter.

Regeringens nya utredning som ska komma åt kriminalitet i bland annat assistansbranschen

I samband med regeringsförklaringen för några veckor sedan meddelade statsminister Stefan Löften att regeringen ska tillsätta en s.k. "fuskdelegation" som ska granska kriminalitet och oegentligheter i olika skattefinansierade välfärdstjänster  - bland annat personlig assistans. Något senare meddelade så justitieminister Morgan Johansson att en ny utredning ska tillsättas som ska granska bland annat assistansbranschen men även t.ex. ROT och RUT avdragen.

Varför tillsätter regeringen denna utredning? I en intervju i Funktionshinderolik säger Morgan Johansson följande:

Dessa systematiska bedrägerier har blivit en grogrund och finansieringskälla för den grova organiserade brottsligheten. Den allvarligaste konsekvensen är att människor med verkliga behov riskerar att inte få den hjälp och det stöd som de behöver. Därför krävs ett striktare regelverk som stoppar fusket med våra offentliga resurser”, 

Intervjun med Morgan Johansson

Jag har inget emot att man bekämpar kriminalitet i välfärdsverksamheter, tvärtom. - det är en avskyvärd form av kriminalitet. Även om omfattningen är starkt överdriven är den här typen av kriminalitet är en ren plåga för vår grupp eftersom den utgör ett högoktanigt bränsle (något vi underskattat mycket grovt) för alla kritiker av PA och LSS i allmänhet. När den här typen av utredningar sjösätts har de emellertid en stark tendens att föreslå åtgärder som riskerar att slå mycket hårdare mot vi som behöver stöd från samhället än de kriminella som man säger sig vilja bekämpa. Vi har redan satt hur FK fått kraftigt ökade befogenheter och hur det blir allt svårare att få hjälp men desto lättare att förlora den. Termen "Fuskdelegation" låter dessutom inget vidare då det ger sken av att assistansbranschen verkligen är genomsyrad av kriminalitet och fusk.

Morgan Johansson "flaggar" för övrigt redan i intervjun att hårdare kontroller inte kan uteslutas. Lars-Erik Löfdén som ansvarar för utredningen svarar följande på en fråga angående risken för att den kontrollen runt brukarna skärps avsevärt:

"Gör vi ingenting kommer förtroendet för hela reformen att rubbas. Det där är alltid en avvägning, så länge det visar sig att det finns sådana här öppningar för den ekonomiska brottsligheten, som vi till exempel sett i Södertäljemålet, så rubbas förtroendet för hela reformen. Om något skulle skada brukarna så är det att man börjar ifrågasätta hela reformens grunder."

Redan det svaret bådar inte gott. Utredaren vänder ju på hela frågeställningen - hårdare kontroller runt brukarna behövs kanske för att värna reformens intentioner.

Jag har sagt det innan men upprepar det ännu en gång:

Jag pratar gärna med politikerna om olika vägar att komma åt och bekämpa denna kriminalitet, att vi bara säger nej, nej funkar inte. Jag går emellertid aldrig med på att det sker på bekostnad av att vår rätt till hjälp inskränks, att vidriga verksamheter som Hässleholmsförsöket blir obligatorisk för alla som söker PA eller att viktiga rättsprinciper offras.

* Angående årets budget var många i funktionshinderrörelsen mycket besvikna, jämfört med alla fina proklamationer i Stefan Löfvéns regeringsförklaring var det synnerligen magert. Och det handlar inte bara om den synnerligen snåla höjningen av assistansersättningen utan även t.ex. jobbpolitiken för funkisar där regeringen har stor brist på konstruktiva idéer. Maria Johansson från Lika Unika skriver följande i Föräldrakraft:

I jobbpolitiken är arbete på Samhall och lönebidrag de åtgärder som lyfts fram. Det har under många år varit enda svaret från politiken när det handlat om arbetslöshet och funktionsnedsättning.
- Vi måste börja prata om människor som resurser istället för om att man som arbetsgivare måste ha betalt för att anställa.

Tyvärr är jag inte det minsta förvånad över regeringens brist på konkreta ambitioner när det kommer till handling. Jag har blivit synnerligen luttrad, den låga höjningen av schablonbeloppet var helt i linje vad jag väntade mig. All min erfarenhet säger att åtminstone när det gäller våra hjärtefrågor är det allt som oftast mycket fina ord men väldigt lite konkreta åtgärder i positiv riktning.

Nytt hårt angrepp mot personlig assistans

Inte nog med att dåliga nyheter från regering, domstolar och myndigheter avlöser varandra. Nu har en ledareskribent ånyo gått till hårt angrepp mot assistansreformen. Jag ska inte dölja vad jag verkligen känner - det pågår ett samordnat angrepp mot PA från politiker, myndigheter och massmedia med det uttalade budskapet att stopp - vi betalar inte mer för personlig assistans. Er rätt att leva som andra kostar för mycket.

Skribenten som heter Johan Rudström skräder inte orden precis och kallar personlig assistans en "ohållbar förmån". Därefter följer en "kavalkad" med kritik där budskapet är att reformens kostnader "skenar bortom kontroll", politikerna är för "fega" för att förslå rejäla åtgärder för att komma tillrätta med kostnadsutvecklingen. Kostnaden för assistansreformen ställs sedan mot bland annat sjukförsäkringen (en annan mycket viktig välfärdsreform). Att det inte nämns ett ord om alla jobb (en viktig kostnadsaspekt) som skapas och vad reformen betyder för oss behöver knappast tilläggas. I förbigående nämner han emellertid ett alternativ, utökat boendestöd:

Timmarna beviljas genom kontakter mellan familjen, assistansföretagen och kommunerna. Alla parter gynnas av att timmarna blir fler, även kommuner som då inte behöver utveckla andra stödformer, till exempel boendestöd. Kostnaden hamnar till slut hos Försäkringskassan och ökar år för år. Det handlar i år om ofattbara 100 miljoner assistanstimmar.

Att LSS är en rättighetslag går givetvis obemärkt förbi, jag slår också vad om att Konventionen om MR för personer med funktionsnedsättningar är något helt okänt för artikelförfattaren. Dessutom verkar han ha noll koll på hur omfattande kontrollerna är från Försäkringskassan innan man blir beviljad assistans överhuvudtaget.

När man läser den här typen av artiklar känner man sig verkligen ensam, motarbetad av allt och alla i samhället. Ingen ledareskribent kommer till undsättning som verkligen försvarar PA och våra rättigheter. Vi är bara en samling kostnadskrävande parasiter som inte tillför samhället ett dyft. Johan Rudström tar säkert avstånd från SD  men när det gäller synen på våra rättigheter - vad skiljer egentligen Johan Rudström från en genomsnittlig SD väljare och deras syn på kostnaden för invandring? Ingenting är mitt svar.

Hela ledareartikeln

Finns det då inget ljus i tunneln, inga ljuspunkter? Jo, det tycker jag definitivt. När jag deltog i STIL - konferensen kände jag hur oerhört mycket engagemang och  kunskap det finns, ett engagemang som blir tydligt på Facebook med. Allt engagemang måste emellertid bli mycket mer samordnat i rörelsen. Och då pratar jag inte bara om personlig assistans och LSS utan även andra mycket viktiga frågor som tillgänglighet, förverkliga Medborgargolvet, förbättra hälsan för oss mm. Tankar om hur samordningen ska förbättras för att komma framåt skulle kunna se ut återkommer jag till.

Det finns också politiker som tar frågan om personlig assistans och LSS på allvar. Nyligen presenterade riksdagspolitikern Maj Karlsson mfl en proposition i riksdagen med syfte att återupprätta LSS intentioner, bland annat genom att ändra LSS § 9a (de grundläggande behoven)

Riksdagsmotionen

*Pandora var i grekisk mytologi den första kvinnan på jorden. Hon skapades av smideskonstens gud Heifaistos. Av gudarnas budbärare Hermes fick hon en stor ask som hon under inga omständigheter fick öppna. Givetvis kunde  Pandora till slut inte stå emot frestelsen att undersöka innehållet. När hon lyfte på locket flög all världens olycka, sjukdomar och annat elände ut.

Vi har nu fått en "motsvarighet" till Pandoras ask i form av det förödande förslaget från ISF att goda levnadsvillkor och hjälpbehov med hjälp av diverse "experter" ska bestämmas utifrån en internationell mall, kallad ICF. Detta förslag får under inga omständighet bli verklighet. Det går rakt emot LSS intentioner och skulle innebära dödsdom för assistansreformen som vi känner den.

Och det skulle inte stanna där. Om det väl börjat använda det på assistansen kommer tillämpningsområdena säkerligen att bli fler och fler. Är det goda levnadsvillkor att ha en permobil, att få kraftigt subventionerade mediciner som inte är absolut livsnödvändiga (många av oss har mycket kontakter med sjukvården och äter en hel del mediciner)? Är det nödvändigt att ha serviceboende åt pensionärer? Skrämmande scenarior öppnar sig om förslaget förverkligas. Nu krävs en total mobilisering från funkisrörelsen att stoppa det.

Försäkringskassans nya tolkning av det femte grundläggande behovet

I somras kom som sagt en ny dom från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) som innebar en ny tolkning av det femte grundläggande behovet - ingående kunskap om brukaren. Enligt HFD omfattas bara personer med psykiska funktionsvariationer av det femte grundläggande behovet. Nu är Försäkringskassans jurister klara med sin tolkning av domen och man anser följande:

" – Vi har kommit fram till att man enbart kan åberopa det femte grundläggande behovet när man har en psykisk funktionsnedsättning. Vi har även gjort ett ställningstagande att det femte grundläggande behovet ska ha en koppling till övriga fyra grundläggande behov".

När assistanskoll i en intervju frågade vad det innebär i praktiken blev svaret följande:

Om du har behov av ingående kunskaper ska de förekomma i samband med måltider, av/påklädning, personlig hygien eller kommunikation. Det ska inte vara i något annat sammanhang. Behovet ska även vara direkt föranlett av den psykiska funktionsnedsättningen.

Den nya tolkningen kommer att börja tillämpas omgående. FK är åtminstone ärliga i den meningen att man inte förnekar att personer kommer att mista assistansen. Men vad är en psykisk funktionsnedsättning? FK har inget svar f.t, det ska "definieras". Vilka löper störst risk att förlora assistansen. Ifa har kommenterat den nya tolkningen och skriver följande angående vilka som är i farozonen att förlora assistansen:

-De som tidigare har ansetts ha behov av hjälp av någon med ingående kunskaper och som inte har en psykisk funktionsnedsättning.

- De som har en psykisk funktionsnedsättning och där det inte finns en koppling mellan hjälpbehovet och de övriga grundläggande behoven

- De som har en psykisk funktionsnedsättning men där behovet av hjälp av någon med ingående kunskaper inte är en följd av den psykiska funktionsnedsättningen.

Hur många berörs av den nya tolkningen? Är omöjligt att säga säger både FK och Ifa eftersom det inte finns någon definition av psykisk funktionsnedsättning/funktionsvariation. Rimligen är många i farozonen som ligger strax över 20 timmar/vecka i grundläggande behov och har ett antal timmar (behöver inte vara så många) beviljat via det femte behovet. En annan grupp är de som har många timmar beviljade via det femte behovet som inte "har en koppling till övriga grundläggande behov".

Oavsett hur FK-s definition kommer se ut har de besked man lämnat inte varit något som ger någon anledning till minskad oro hos potentiellt ett mycket stort antal personer.

* 30 september genomförde ENIL (European Network Independent living) en stor demonstration i Bryssel för förbättrade levnadsvillkor för personer med funktionsvariationer. Man pekade på att vi är kraftigt överrepresenterade i fattigdomsstatistiken, mer än var femte EU invånare med funktionsvariationer är fattig eller befinner sig nära fattigdomsstrecket. En funkis från Irland som heter Paul Fagan konstaterade att (fritt översatt):

Undersökningar har visat att vi är den mest utsatta gruppen i samhället därför att vi är lättast att spara pengar på. Det måste bli ett stop på det.

Nadia Hadad, talesperson för ENIL sa även följande:

I många länder finns inte personlig assistans överhuvudtaget, i andra länder bland annat Belgien måste man "stå i kö" om man ska bli beviljad PA - det är inte acceptabelt.

Det var sjunde gången som ENIL genomförde vad man kallar en frihetsmarsch (freedom drive).

* Samtidigt som ENIL demonstrerade för våra rättigheter i Bryssel ägnade sig FK-s nya generaldirektör Ann Marie- Begler åt att skriva en lång debattartikel i SVD där hon proklamerade att nu tar vi krafttag mot fusket i assistansbranschen. Tyvärr hänvisar hon återigen till utredningen från 2012 som hävdar att påstått fusk uppgår till 2-3 miljarder kr/år. Utöver detta ska det finnas ett stort mörkertal.

För den oinvigde cementerar den här typen av artiklar där osäkert underlag framställs som fakta bilden av assistansbranschen som en verksamhet där kriminalitet och fusk härjar vilt.

Försäkringskassans debattartikel

Inspektionen för socialförsäkringar förslår förödande försämringar av assistansreformen

Flera av mina vänner i funkisrörelsen har sagt att jag är bra analytiker. Det här blogginlägget kommer emellertid inte att analysera särskilt mycket, däremot att ge uttryck för mycket känslor.

Staten har uppenbart satt ner foten nu. PA kostar för mycket (d v s vår rätt att kunna leva som andra, ha makten över våra egna liv) och kostnadsutvecklingen är ohållbar - det måste stoppas. Det går inte och tolka utvecklingen senaste 3-4 månaderna på annat sätt. Här är en kort genomgång av vad som gått åt fel håll sedan senvåren:

·   Domen från HFD i somras angående det femte grundläggande behovet

·  Stefan Löfvens regeringsförklaring där en "fuskdelegation" ska tillsättas.

• Den usla höjningen av schablonbeloppet

·  En statlig utredning ska tillsättas som "ska ta i tu" med bland annat kriminalitet i assistansbranschen.

· Försäkringskassan har gått ut med att bedömningarna runt det femte behovet kommer att skärpas.

·  En debattartikel i SVD där Försäkringskassans generaldirektör utlovade krafttag mot fusk och kriminalitet inom personlig assistans.

·  Och nu senast rapporten från ISF där man vill göra om behovsbedömningarna i grunden till något som är väsensskilt från intentionerna i LSS.

Jag fick reda på detta igår via Veronica Kallander som delade ett blogginlägg från Wenche Willumsen (tack Veronica). Jag läste det två gånger för att verkligen ta in vad Wenche skrev. ISF vill alltså att rätten till hjälp och vad som är goda levnadsvillkor ska bestämmas utifrån ett internationellt bedömningssystem som kallas ICF. Vad vi själva anser är goda levnadsvillkor ska alltså bestämmas av diverse experter utifrån en internationell mall. Det är fullständigt horribelt! Det är så totalt väsenskilt från det LSS och assistansreformen ska stå för - allas rätt till självbestämmande, alla människors lika värde.

När man väl tagit in vad som faktiskt stod kändes det som man fått en rak höger från världsmästaren i tungviktsboxning rätt i magen. Har som assistansberättigad och aktiv i funktionshinderrörelsen inte känt mig så förnedrad och utsatt sedan Försäkringskassan vände ut och in på mitt liv för ungefär 2,5 år sedan. Jag har gått i vanlig skola från första klass, jag har studerat på universitet, jag är som vilken 39 åring som helst förutom att jag behöver mycket hjälp i mitt vardagsliv.

När man läser att en statlig myndighet förslår något sådant känner man sig så förminskad, nedtryckt "så långt ner i skiten" det bara går att komma. ISF ser ju oss inte likvärdiga medborgare precis, bara en alltför betungande budgetpost som inte tillför samhället någonting. Budskapet - Visst kan ni få hjälp men vänta er banne inte att ni ska få bestämma någonting om hur ni vill att hjälpen ska utformas. Vilken typ av hjälp som beviljas (om det nu blir någon alls) sker helt på statens villkor! 

Vi ska vara nöjda med det ni får hjälp med det nödvändigaste.

Nu, mer än någonsin krävs att rörelsen samlas kring en gemensam motoffensiv. Alla måste gå samman nu. Just nu är det assistansen men går det här igenom kommer det att överföras på andra verksamheter med. Handikappförbunden med alla medlemsförbund, Ifa, IL- organisationerna, HBQT, anti rasist rörelsen etc. Vi måste tillsammans ryta till nu:

Vi accepterar inte att bli behandlade som tredje klassens medborgare, vi har samma rätt som alla andra att vara delaktiga i samhällslivet. Det finns en lag som säger det, vi har t.o.m. FN bakom oss.

En sak lovar jag i mitt fortsatta engagemang. Till skillnad från staten tänker jag aldrig klaga på att andra grupper som behöver hjälp från samhället kostar för mycket pengar - sjuka, arbetslösa, flyktingar, etcetera.

Ifa kommenterar rapporten

Jag vet att jag tagit i nu men jag ville verkligen få utlopp för allt jag känner, många känner säkert likadant.

STIL konferensen dag 2

Konferensens andra dag drog igång vid tiotiden på förmiddagen. Hela förmiddagspasset sysslade vi med diskussioner om normer i samhället. Till att börja med - vad är en norm? Vi definierade det så här:

Strukturer i samhället som talar om vilka egenskaper en person bör ha, eller bete sig.

De personer som avviker från normen anses "onormala" och kommer att diskrimineras på olika sätt. Därmed kommer man också att bli en lågstatusgrupp i samhället. Det finns en obehaglig trend i samhället där man ser ner allt mer på personer som behöver hjälp eller stöd från samhället. Personer med funktionsvariationer blir därmed med automatik en grupp som statusmässigt hamnar långt ner i samhällspyramiden och därmed även utsatt för mycket fördomar.

Hur ser då den "perfekta människan" ut i dagens samhälle? Vårt svar blev följande:

Man (helst vit), som är stor, stark och kan klara sig själv och inte har några funktionsvariationer alls.

Efter lunchen pågick en livlig diskussion hur vi ska gå vidare i arbetet för att förverkliga Medborgargolvet, göra samhället tillgängligt för alla mm. Efter gruppdiskussioner blev följande områden prioriterade:

* Ändra Försäkringskassans behovsbedömningar. På sikt ska termen "grundläggande behov" strykas och ersättas av hjälpbehov. Behovsbedömningsinstrumentet i sin nuvarande form ska alltså slopas och bedömningen runt om i landet måste bli enhetlig:

* Sprida kunskap om vad Medborgargolvet handlar om. Bygga allianser inom både funkisrörelsen och andra grupper.

* Öka tillgängligheten i samhället och i hög grad samordna LSS lagstiftningen med tillgänglighetslagstiftningen.

* Utveckla kontantstödet till att gälla många fler insatser än personlig assistans.

Vi pratade också om:

-  Anlita jurister för att granska den juridiska giltigheten i Försäkringskassans och kommunernas nuvarande behovsbedömningar.

- Ta hjälp av nationalekonomer för att räkna på hur assistansreformen påverkar samhällsekonomin. Presentera detta för alla belackare och pressa dem på vad alternativen kostar istället.

- Starta en officiell blogg om vad Medborgargolv handlar om. I dagsläget är det jag själv + någon person till  som är aktuella som skribenter. Behöver bli fler personer som deltar innan vi drar igång.

I slutet var vi alla trötta men väldigt nöjda när var och en åkte hem till sitt.

Sammanfattning av tvådagarskonferensen

Oj, var ska man börja? Det hände så oerhört mycket. Här får det räcka med att det var oerhört roligt och inspirerande att delta. I aktivistgruppen finns så mycket kunskap och engagemang att jag är övertygad om att Medborgargolvprojektet kommer bli något riktigt bra. Vi är verkligen ett riktigt gött gäng. Det var också väldigt kul att träffa nya personer som brinner för samma sak. Innan vi avslutade konferensen sa jag också följande:

Jag tror att jag själv kommer bäst till min rätt med att sprida kunskap om projektet genom nätverkande, föreläsningar delta i debatter mm. Om det blir seminarier om golvet i Almedalen nästa år står jag till förfogande. Jag har också en del idéer hur man ska sprida kunskap om vad projekt Medborgargolv handlar om. Det blir emellertid ämne för nya blogginlägg framöver.