Vi borde inte blivit förvånade över alla försämringar i assistansen och övriga LSS-insatser

Att personlig assistans och hela LSS urholkas vet vi alla. Däremot kan man i åtminstone vissa fall notera ganska stor "yrvakenhet" i funktionshinderrörelsen - hur kunde det bli så här? Tittar vi bakåt borde vi inte alls vara överraskade med tanke på samhällsutvecklingen senaste 20 åren. Under denna tidsperiod har det pågått stora besparingar inom inte bara funktionshinderomsorgen utan praktiskt taget all skattefinansierad välfärd.  

En annan mycket trist utveckling under senare år är att extremhögern gått starkt framåt och det har historiskt sett alltid varit dåliga nyheter för minoriteter i samhället. Det orsakar inte neddragningar direkt för vår del men leder oundvikligen till att mycket otrevliga attityder i samhället sprids mot vår grupp, invandrare och andra minoriteter.

Vad jag vill ha sagt är att vi kan inte se försämringarna inom LSS som en isolerad företeelse i samhället, det måste sättas in i ett sammanhang om vi ska förstå den negativa utvecklingen senaste 7-8 åren. "Yrvakenheten" på vissa håll tror jag beror på följande saker:

·  Vi har tagit för givet att LSS var säkrad och med det vår rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor och när det stiftats en lag - ett mycket stort misstag från vår sida.

·  Vi underskattade mycket grovt vilket explosivt bränsle kriminalitet i assistansbranschen skulle vara, det gällde i högsta grad mig själv fram till hösten 2012. Med andra ord så underskattade vi vilket motstånd det fanns bara man skrapade på ytan.

Det sparas som sagt på all skattefinansierad välfärd och det finns otaliga exempel på detta på både nationell och lokal nivå. När jag skriver detta har på hemmaplan Jönköpings-Posten inlett en artikelserie om besparingar i äldreomsorgen i länet, samtidigt rapporterar man att Jönköpings läns landsting (som vanligt) har problem med bemanningen på sjukhusen i länet under sommaren.

 Alla besparingar och neddragningar märks inte bara i de faktiska besparingarna, utan  lika mycket i samhällsdebatten. Från 1940-talet fram till 1980-talet byggdes välfärdssamhället ut i snabb takt, för vår del nåddes toppen något senare när LSS infördes 1994. Man har vid det här laget lyssnat eller sett på TV ett stort antal program med temat "krisen i sjukvården, skolan, äldreomsorgen" etcetera. När det tidigare handlade om hur ska vi satsa vidare -  är stämningen nu mycket dystrare. 

Inställningen i alla dessa "krisprogram" är snarare hur ska vi rädda vad som räddas kan? Man radar också upp upp ett antal problem som tornar upp sig inför framtiden och som anses vara extremt svåra att övervinna - åldrande befolkning, förre skattebetalare, mördande konkurans från Kina etcetera, knappast några positiva tongångar... I ett sådant samhälls och debattklimat är vi naiva om vi tror att funktionshinderomsorgen, inklusive LSS skulle vara skyddad från besparingar, oavsett vad som står i lagen.

Hur ska vi göra för att vända på utvecklingen? Jag vägrar lägga mig ner och bara acceptera utvecklingen som den är inom funkisområdet. Alla vet vid det här laget att jag brinner för samarbete inom funktionshinderrörelsen men det behövs mer. Vad vi utöver samarbete verkligen behöver är att lansera nya visioner inför framtiden. I början av 1980-talet lanserade Adolf Ratzka en sådan vision - rätten till personlig assistans. Drygt 10 år senare var visionen verklighet i hela landet.

År 2015 behöver vi nya visioner som hela funkisrörelsen måste samlas kring. Och då är STIL- s projekt Medborgargolvet ett lysande exempel på en sådan vision - ett mycket ambitiöst och visionärt projekt med syfte att garantera rätt till hjälp för vi som är helt beroende av samhällets stöd för att leva ett meningsfullt liv. Att upphöja FN-s "handikappkonvention" till svensk lag borde också vara en självklarhet för rörelsen att sluta upp kring.

Neuroförbundets arbete med att införa flexlön för personer som inte orkar jobba heltid är ett annat bra exempel på visioner för framtiden. När det gäller kampen för ett tillgängligt samhälle tycker jag det finns en stor enighet och beslutsamhet från rörelsen att den nuvarande lagen måste förbättras och där måste vi fortsätta att trycka på. Jag tror också vi har mycket att vinna på att aktivare driva frågan hur vi får vi bort oseriös verksamhet från assistansbranschen?

* Även om mycket går åt fel håll finns det också ljuspunkter. Uppsala kommun har nyligen fattat ett beslut som innebär att ledsagare från och med 1 juli kommer vara timanställda med tillhörande ob-ersättning, semesterersättning mm. En stor förbättring, tidigare fick ledsagarna betalt via ett arvode per "uppdrag".

Mer info om beslutet i Uppsala