Alla människors lika värde får aldrig reduceras till en fin slogan utan innehåll

Att alla människor har samma värde är inskrivet i FN-s allmänna deklaration  om de mänskliga rättigheterna från 1948. I artikel 1 står följande:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Att människovärdet är universellt är också centralt i en demokratisk stat och officiellt råder det i stort sett enighet i Sverige om att så är fallet. T.o.m. SD säger sig officiellt stå bakom det även om deras förda politik naturligtvis säger någonting helt annat. 

När det oerhört viktiga begreppet allas lika värde ska tillämpas i praktisk politik och samhällsdebatten är det emellertid inte lika självklart längre, även utanför SD kretsar eller ännu extremare grupper. Om vi utgår från artikel 1 ovan vad innebär det att Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter? Begreppet måste ju fyllas med ett innehåll om det ska vara värt något. Här räknar jag upp ett antal punkter som jag tycker är centrala.

·      Antirasism. Rasismen förnekar öppet alla människors lika värde. Kärnan i rasismen är att man delar in människosläktet i ett antal olika grupper (baserat på hudfärg, etnicitet,  funktionsförmåga, religion, kön, sexuell läggning, ålder etcetera) som anses "ha bättre respektive sämre egenskaper". Dessa rangordnas sedan i ett hiarkiskt system där de som befinner sig högt upp i toppen anses ha rätt att förtrycka och i värsta fall även döda de som befinner sig längre ner. Det är helt oförenligt och säga att man är för alla människors lika värda för att vi ett annat tillfälle t.ex. säga att " alla muslimer är ett jäkla pack" eller att handikappade personer "gnäller på tok för mycket", de ska vara nöjda bara de har tak över huvudet och mat på bordet...

·  Icke diskriminering. Ett mycket brett begrepp. Här syftar jag på att det är en självklarhet att ingen person ska behandlas sämre än andra bara för att hen råkar tillhöra någon av alla ovannämnda grupper. Inkluderar bland mycket annat att ett tillgängligt samhälle för alla med full delaktighet är en självklarhet.

·  Respekt för alla minoritetsgrupper i samhället och deras rättigheter.

·  Att alla de rättigheter som räknas upp i demokratiska staters grundlagar undantagslöst gäller alla. Och att det är en självklarhet att det är samhällets skyldighet att förverkliga dem även för personer som av olika skäl annars har svårt att åtnjuta dessa rättigheter.

·  Empati för personer som av olika anledningar har det svårt i livet - allt från den ensamstående mamman som har svårt och få ekonomin och vardagen att gå ihop till flyktingarna som flyr från helvetet i Irak och Syrien.

·  Ingen människa som av olika skäl behöver hjälp från samhället för att leva ett bra liv ska utpekas som en kostnadsbörda. Alla människor, även om man har en omfattande funktionsvariation kan tvärtom bidra bara man får hjälp från samhället.

Bortsett från högerextrema krafter anses allt det jag räknat upp officiellt vara en självklarhet i Sverige. I praktiken får vi med funktionsvariationer ständigt höra att vi kostar för mycket, det är för dyrt att göra samhället tillgängligt, vi ska acceptera intrång på integriteten som annars anses oacceptabla. Ett på sin höjd minimalt intresse för att funkisar är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken, dålig hälsa, ökad misstro mot de som behöver hjälp  etcetera och i bland rent hat. Emellanåt dyker det också upp "debattörer" som uttalar sig mycket positivt för ny teknik som gör det möjligt att välja bort foster som man vet kommer födas med en stor funktionsvariation, t.ex. Downs Syndrom.

Allt detta menar jag visar att när det väl kommer till kritan är det långt ifrån någon självklarhet i det svenska samhället att personer med funktionsvariationer har samma människovärde som övriga befolkningen. Den dystra sanningen är nog att så länge det finns rasism kommer det också att finnas funkofobi och med den grova och nedsättande attityder mot en stor minoritet i samhället samt ett ständigt ifrågasättande av våra rättigheter.

* Landstinget i Stockholms län vill avgiftsbelägga innehavet av permobil eller annat el-hjälpmedel. Drygt 1000 kr/år är det tänkt att kosta. Jag ser förslaget som del av en pågående urholkning av alla former av stöd från samhället till funkisar. Mer om detta i nästa blogginlägg.