Kritiken mot personlig assistans har en lång historia

Vi vet alla hur mycket kritik assistansreformen fått på senare år men det är inget nytt - idén med personlig assistans har varit kritiserad ända sedan Adolf Ratzka lanserade idén i Sverige i början av 1980-talet. Och nästan lika länge som personlig assistans varit en lagstadgad rättighet har den varit hotad av kraftiga försämringar.

I det här blogginlägget ska jag sammanfatta hur kritiken låtit under alla dessa år och vilka hot som reformen varit och är utsatt för. Huvudsakliga källan är STIL -s bok:

25 år - Independent living  i Sverige

Många personer som lanserar helt nya idéer möts ofta med skepsis, det gällde även Adolf Ratzkas på sin tid revolutionerande idé om personlig assistans. Motståndet kom inte bara från en nästan enig politikerkår, fackföreningar, kommuner etcetera - även i handikapprörelsen fanns inledningsvis i många fall stor skepsis. Delvis berodde det säkert på att hans idéer var helt nya och lite främmande i ett samhälle där offentligt finansierad välfärd var likställt med stora statliga eller kommunala insatser till alla, inte bara en minoritet. DHR och andra organisationer hade också lagt ner mycket kraft på att driva igenom den nya stödformen boendeservice som var ett steg bort från de stora institutionerna men ändå långt ifrån Adolf Ratzkas visioner.

I övrigt var argumenten emot ungefär detsamma som i nutid. Kommunerna såg sitt självstyre hotat, somliga politiker var rädda för kostnaden, facket var rädda för att medlemmarna skulle utnyttjas och ledande politiker bland socialdemokraterna såg idén med personlig assistans som ett hot mot den allmänna välfärden.

Hur kunde man se personlig assistans som "ett hot" mot den allmänna välfärden? Svaret är troligen att förutom att stödinsatsen omfattade en minoritet, inte alla var socialdemokraterna oerhört skeptiska till välfärdsverksamheter som inte drevs i statlig eller kommunal regi (även kooperativ som STIL och JAG), att den svenska Independent living rörelsen insisterade på att staten, inte kommunerna skulle vara huvudman var en annan faktor. En ledande politiker bland socialdemokraterna avvek dock, vice socialministern Bengt Lindkvist - troligen åtminstone delvis p g a Bengt själv är blind och därmed "en av oss". Folkpartiets ledare Bengt Westerberg visade emellertid tidigt stort intresse för STIL-s försöksprojekt med personlig assistans som drog igång 1987.

När den stora handikapputredningen klar 1989 som föreslog rätten till personlig assistans stod hela handikapprörelsen helt bakom idén med PA. En av eldsjälarna i den "etablerade svenska handikapprörelsen"  var Ifa-s blivande ordförande Wilhelm Ekensteen som då jobbade på DHR och som i ett tidigt skede anammat idén med personlig assistans.

Ursprungligen ville många politiker att assistansen skulle vara finansierad av kommunerna, vilket som sagt bland annat STIL motsatte sig starkt. Argumenten man använde var samma som i nutid - i konkurrans med alla andra kommunala åtaganden skulle det bli en kamp om resurser där minoriteten, vi med behov av personlig assistans skulle vara förloraren. Till slut blev det en kompromiss där staten stod för huvuddelen av kostnaden, övriga LSS insatser blev emellertid kommunala angelägenheter.

1994 trädde LSS ikraft men det dröjde emellertid inte länge innan assistansreformen var hotad. Kostnaden blev snabbt högre än väntat och den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning som föreslog drastiska försämringar, bland annat en åldersgräns på 16 år och kommunalisering. Efter stora protester från handikapprörelsen drogs dock många förslag bort, att kommunerna betalar de 20 första timmarna/vecka blev emellertid kvar, systemet med schablonbeloppet infördes också. 

Ungefär samtidigt kom en viktig dom som ledde till att begreppet "grundläggande behov" infördes.Åren som följde kom det nya utredningar där fokus låg på att sänka kostnaden och inskränka självbestämmandet . Det hände emellertid en del positivt med - 2001 togs 65 årsgränsen för att ha personlig assistans bort.

De verkligt stora neddragningarna inleddes 2007 när försäkringskassan introducerade begreppet integritetskänsliga hjälpbehov" och tog fart på allvar efter den ödesdigra domen i Regeringsrätten 2009. Parallellt med urholkningen av assistansen och medias enorma fokus på fusk och kriminalitet istället för rättigheter har också stora försämringar skett i övriga LSS insatser på kommunal nivå.

Under alla dessa år från tidigt 80-tal till nutid löper som jag ser det en röd tråd där en informell "allians" bestående av rikspolitiker, kommuner, tjänstemän, domstolar, fackföreningar, proffstyckare mm har motarbetat reformen, brukarrörelsen har alltid fått kämpa i motvind. Argumenten emot har hela tiden låtit ungefär likadant där på ena sidan kostnader för assistansen ställs mot annan välfärd, kommunalt självstyre mm mot vår rätt att leva ett liv som andra på motsatt planhalva.

Den fighten pågår fortfarande. Visserligen säger alla riksdagspartier (utom SD) att assistansreformen och LSS är mycket viktig men samtidigt har man under åren som gått tillsatt en rad utredningar där syftet varit att spara pengar för att hejda en "galopperande kostnadsutveckling". Samtidigt har Försäkringskassan och IVO lanserat och i vissa fall genomfört olika förslag som inskränker själbestämmandet som är så central i hela idén med personlig assistans.