Regering och Försäkringskassan - det är faktiskt en djup kris för både assistansreformen och hela LSS

 Jag är en rättighetslös person.

I ett enda mejl tog de rättigheterna ifrån mig.
Jag har ingen rätt att jobba på mitt drömjobb som generalsekreterare på Förbundet Unga Rörelsehindrade. Jag har ingen rätt att flytta hemifrån, bo själv eller leva det liv jag vill.
Jag har ingen rätt till frihet. 

Nora Eklöv

Regeringen drar åt snaran allt mer runt personlig assistans och ställer olika LSS insatser mot varandra. Allt fler förlorar möjligheten/rätten att leva som andra. En av alla de som drabbats är Nora Eklöv, aktiv i unga rörelsehindrade. Nora hade blivit erbjuden ett jobb som kanslichef hos Unga Rörelsehindrade i Stockholm. Detta innebar att Nora måste flytta till huvudstaden.

Nora har haft assistansen beviljad från hemkommunen. I somras deltog Nora i programserien Funk i Sveriges Radio och det blev en diskussion om vad som händer om Stockholms kommun inte beviljar personlig assistans, måste du flytta hem då?  Nu har det alltså hänt, Stockholms kommun beviljar inte någon personlig assistans och rycker därmed undan mattan för Nora Eklöv att ta jobbet i Stockholm. Detta är en skam för Sverige och surrealistiskt om man inte vetat hur verkligheten ser ut. Det blir allt svårare att bli beviljad personlig assistans, allt lättare och förlora den och att regeringen i nära samarbete med sin förlängda arm Försäkringskassan driver en intensiv och  obehaglig kampanj som trummar ut budskapet att personlig assistans "är för dyrt, kostnaden skenar och kriminaliteten härjar vilt".

I helgen uppmärksammade Aftonbladet ett ännu värre exempel på konsekvenserna av den allt hårdare tillämpningen. En MS sjuk kvinna hittades död på en handikapptoalett på en galleria i Malmö. Kvinnan hade tidigare ansökt om att få mer assistanstimmar men fått avslag + en kraftig sänkning av antalet beviljade timmar. Därför var kvinnan ensam. Hade hon haft assistans med sig hade inte detta inträffat.

Kvinna hittad död på handikapptoalett

I detta läge skriver Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler en debattartikel (som svar på stark mot en tidigare hårt kritiserad debattartikel) med budskapet att det minsann inte alls är någon kris för assistansreformen. Det är faktiskt en ren provokation mot alla de människor runt om i landet som får sina liv slagna i spillror och även vi som fortfarande har personlig assistans och ständigt får höra att "vi kostar för mycket pengar". Och det är faktiskt även riktigt irriterande när Stefan Löfvén i riksdagen står och säger att "regeringen värnar den personliga assistansen" samtidigt som den regering han basar över för den mest fientliga politiken hitills mot assistansreformen. Det var sannerligen inte "guld och gröna skogar" under alliansregeringen heller men så fientlig som den här regeringen var den definitivt inte.

LSS var tänkt att säkra vår rätt till självbestämmande, att kunna leva som andra, att inte behöva oroa oss för att det kommunala självstyret skulle vara överordnat våra rättigheter. Allt det håller nu på att raseras. Detta dessutom av en regering som leds av ett parti som säger sig stå i opposition mot alla orättvisor i samhället. Det är ett gigantiskt moraliskt haveri vi bevittnar för SAP.

 Runt om i landet finns tusentals personer, troligen tiotusentals personer när man räknar med alla LSS insatser som är rädda för att förlora den hjälp man har rätt till.  Emellanåt stöter man i sociala medier på kommentarer som undrar om regeringen ens vill att vi ska få leva alls? Om så bara en enda person känner så är det oerhört allvarligt. Varje ansvarstagande regering måste ta sådana signaler på största allvar. I annat fall får vi ett samhälle där förtroendet mellan oss som behöver hjälp och stöd och makten sjunker till absoluta nollpunkten,  ett sådant samhälle är ett samhälle som mår riktigt, riktigt dåligt, ingen borde vilja ha det. Med den politik som nu förs är vi med expressfart på väg dit.

Sammanfattningsvis - vad än regering, Försäkringskassan eller kommunerna säger. Assistansreformen och övriga LSS insatser befinner sig i en mycket, mycket allvarlig kris. Och krisen handlar inte bara om att rättighetslagen LSS urholkas i snabb takt utan också om en allt djupare förtroendekris mellan vi som är berörda och regering  - Försäkringskassan och kommunerna. 

Det är stor skillnad på en ramlag som Socialtjänstlagen (SoL) och rättighetslagen LSS

"Ramlagstiftningen som sådan kan alltså plocka upp värderingsförändringar i samhället över tid, och på så sätt ge olika utfall, utan att skrivningarna i själva lagen som sådan ändras".

Mattias Näsman historiker och författare till STIL-s rapport Konsekvenser om indragen assistansersättning.

Flera viktiga lagar som reglerar välfärdsstatens mål och ambitioner är ramlagar. D v s riksdagen har bestämt en ungefärlig ambitionsnivå  sen är det upp till ansvarig utförare att själva bestämma hur den hjälpen ska beviljas och organiseras viket oftast är kommunernas ansvar. Nationalencyklopedin definierar en ramlag så här:

Ramlag, lag som endast innehåller allmänt hållna regler, ramar.

En ramlag anger t.ex. principer och riktlinjer men överlämnar den närmare utformningen åt andra, vanligen regeringen och myndigheter men även t.ex. organisationer i samhället såsom parterna på arbets- eller bostadsmarknaden.

Socialtjänstlagen (SoL) är en ramlag, likaså Hälso och sjukvårdslagen (HsL). LSS däremot är som vi alla vet en rättighetslag med 10 klart definierade insatser. Staten via Försäkringskassan finansierar i huvudsak personlig assistans med kommunerna ansvarar för 8 av 9 övriga insatser. Landstinget ansvarar för insatsen Råd och stöd.

Att LSS och därmed assistansreformen är en rättighetslag betyder att till skillnad från SoL lämnar LSS mycket mindre utrymme för kommunerna att själva  bestämma vilken hjälp som ska beviljas. Det är därmed inte bara själva ambitionsnivån som är mycket högre i LSS jämfört med SoL (goda levnadsvillkor mot "skäliga" levnadsvillkor) Riksdagen har mycket tydligare bestämt VILKEN hjälp vi faktiskt har rätt till oavsett bosättningsort. Detta var och är kommunernas viktigaste kritik mot LSS - lagen inskränker det kommunala självstyret. Egentligen handlar det om att deras makt över vilken hjälp vi faktiskt har rätt till minskar kraftigt.

Mattias Näsman visar emellertid att LSS inte funkar som den rättighetslag den är tänkt att vara - gäller tillämpningen från både Försäkringskassan och kommunerna. I praktiken har tillämpningen av LSS mer antagit karaktären av att det är en ramlag, inte rättighetslag. Mattias Näsman ger flera exempel på det:

·   Sveriges 290 kommuner beviljar hjälp på olika sätt med en lång rad riktlinjer beroende på kommun. Tvärtemot grundtanken med LSS där hjälpen ska vara likvärdig oavsett om du bor i Ystad eller Karesuando. Även Försäkringskassans riktlinjer för att beviljas assistans har blivit alltmer omfattande med behovsprövningar som blivit alltmer integritetskränkande.

·  Synen på hjälpbehoven hos såväl kommuner som Försäkringskassan blir alltmer medikaliserad. D v s mer och mer vikt läggs på diagnoser inte faktiska hjälpbehov. Även detta är tvärtemot intentionerna med LSS.

·  Det är mot bakgrund av detta man ska se förslag som  att införa den internationella ICF mallen vid behovsbedömningar av personlig assistans, definiera vad som är goda levnadsvillkor mm.

·  Den ökade medikaliseringen hänger också nära samman med en allmän besparingsiver - endast personerna med de största behoven ska få hjälp.

Med de argument som Mattias Näsman för fram så borde det för alla berörda bli mer lättbegripligt varför assistansreformen urholkats och med den hela LSS lagen utan lagändringar. Sen är nästa fråga - hur vrider vi tillbaka klockan så LSS blir den rättighetslag den är tänkt att vara? Att ändra LSS9a är en självklarhet, likaså att göra CRPD konventionen till lag och ta bort den åldersdiskrimerande  65 års gränsen för att kunna bli beviljad personlig assistans. 

Frågan är emellertid- räcker det? Ärligt talat jag är långt ifrån säker  - det måste  även till en allmän ändrad attityd där vi ses som samhällsmedborgare igen, inte kostnadskrävande patienter. Parallellt med detta måste även synen på hela välfärdsstaten ändras till ett mer positivt förhållningssätt än idag, vilket samhälle vill vi ha? Menar vi allvar med att vi ska ha en allmän välfärd till alla, inklusive vår rätt till självbestämmande håller det inte att spara, spara och spara ännu mer.  Som jag skrivit innan här på lokal nivå i Jönköping går det inte en vecka utan att Jönköpings-Posten rapporterar om besparingar i vård, skola, äldreomsorg, socialtjänst etcetera. Så länge inte den förändringen sker kommer LSS med mycket stor sannolikhet att även fortsättningsvis tillämpas mer som en ramlag än rättighetslag.

* Har också blivit intervjuad av TV4 Intervjun med mig i TV4

* Rekommenderar också att ni läser Harald Strands senaste LSS lektion i Heja Olika hur LSS ska tolkas och tillämpas enligt de ursprungliga intentionerna.

Så ska LSS tolkas

Vad kommer hända om kommunerna blir ensam huvudman för assistansen?

Ja, jag är uppriktigt bekymrad för att assistansreformen kommer kommunaliseras inom 5-6 år, i värsta fall ännu snabbare. Jag vet att ingen rikspolitiker förespråkar det öppet men för mig lyser varningsklockarna allt rödare. Varför jag är orolig måste vi gå långt tillbaka i tiden, närmare bestämt innan LSS ens fanns som en rättighetslag.

·   Redan när STIL började jobba för personlig assistans var motståndet från kommunerna kompakt. Varför har jag berört flera gånger tidigare.

·  Innan lagen trädde i kraft var en tvistefråga vem som skulle finansiera assistansen - stat eller kommuner? Resultatet blev dagens delade huvudmannaskap.

·  Redan när den första besparingsutredningen drog igång var ett av förslagen kommunalisering.

·  Kommunerna är fortfarande högljudda kritiker när det gäller såväl assistansen som hela LSS. Bland annat har deras mäktiga intresseorganisation SKL klagat på att begreppet goda levnadsvillkor är "för vagt definierat".

·  Den politik som regeringen för kommer och leda till att alltmer ansvar för assistansen läggs på kommunerna vilket i förlängningen kommer att "underlätta" en möjlig framtida kommunalisering - d v s att kommunerna får ta över  beviljande av insatsen och hela finansieringen (idag står de för ungefär 20 % av den totala bruttokostnaden för personlig assistans).

Men vad skulle hända i praktiken om kommunerna blir ensamma huvudmän för assistansen? En rapport från Socialstyrelsen från 2015  ger bra fingervisningar om vad vi har att vänta. När det gäller personer som förlorat statlig assistansersättning och får den via hemkommunen istället sjunker i snitt antalet beviljade timmar rejält. 20 % har visserligen fått en ökning i antalet beviljade timmar men hela 43 % har fått finna sig i att antalet beviljade timmar minskat med över 25 %. F ytterligare 16 %  har antalet beviljade timmar sjunkit med 10-25 %. En enkätundersökning beställd av STIL ger en ännnu dystrare bild.

Om nu kommunerna övertar all assistans blir en högst trolig utveckling att trycket neråt på antalet beviljade timmar kommer öka rejält och att ännu fler än idag kommer att förlora sin assistans helt och hållet. Eftersom kommunerna idag själva ansvarar för 8 av 9 övriga LSS insatser (alla vet att det sker stora försämringar redan nu) kommer ett  ensamt kommunalt huvudmannaskap för assistansen med så gott som 100 % säkerhet leda till ytterligare nerdragningar även i dessa insatser. Effekterna skulle förmodligen sprida sig till all annan kommunal välfärd med - övriga stödinsatser till personer med funktionsvariationer, skola, äldreomsorg etcetera...

 Nyligen läste jag STIL-s rapport Konsekvenser av neddragen assistansersättning, författad av historikern Mattias Näsman. Under resten av hösten kommer jag vid flera tillfällen att återkomma till hans rapport, i det här blogginlägget sammanfattar jag mycket kort hans slutsatser här:

Kostnaden av indragen assistansersättning betalas i första hand av anhöriga som får ta ett allt större ansvar för att hjälpa nära och kära. 

Det går givetvis rakt emot intentionerna med assistansreformen som kom till för att vi skulle kunna leva våra egna liv utan att vara beroende av anhöriga. Mattias Näsman visar också att ökat anhörigansvar av allt att döma leder (föga förvånande) till försämrad ekonomi och hälsa för anhöriga. Sen finns det en intressant aspekt som handlar om jämställdhet - ett ökat ansvar för anhöriga belastar kvinnorna betydligt mer än männen. Något som jag tycker vi borde trycka hårt på mot vår regering som säger sig vara Sveriges första "feministiska regering"...

En ensamt kommunalt huvudmannaskap skulle med så gott som 100 % säkerhet förstärka den trenden. En anan effekt skulle vara att tillämpningen av lagen skulle skilja sig åt än mer mellan kommunerna än vad fallet är idag. Och då är vi nästan tillbaka på ruta ett igen. Tanken med LSS var ju att våra rättigheter skulle stärkas på "bekostnad" av det kommunala självstyret - maktbalansen skulle förändras till vår fördel.

Flera av mina vänner i Jönköping har sagt följande av effekterna av en kommunalisering:

För oss som fortfarande har personlig assistans blir det hemtjänst med lite guldkant... 

Dags för övergång till efterskottsbetalning

Så är det slutligen dags för den av många fruktade övergången till efterskottsbetalning. Under oktober månad betalas inga pengar ut till assistansanordnarna. Att jag ogillar detta känner alla till vid det här laget. Okej, jag kan först argumentet att det är det normala att en leverantör får betalt i efterskott (gäller även löntagare) men varför ändra på ett system som både brukare och anordnare är nöjda med och som varit i bruk så många år?

Jag är helt övertygad om att konsekvenserna kommer bli stora för många anordnare, inom ett år gissar jag det kommer rapporter om assistansanordnare som inte kan hålla sig över vattenytan längre. Det som verkligen gör  att konsekvenserna av allt att döma blir så svåra är inte enbart efterskottsbetalningen som nytt ersättningssystem från FK. Det riktigt allvarliga är att efterskottsbetalningen införs samtidigt som regeringen drar åt snaran runt assistansreformen på flera andra sätt. Främst tänker jag då på de urusla höjningarna av schablonbeloppet i år och kommande år samt borttagen reduktion på arbetsgivareavgifter för unga. Hade efterskottsbetalningen införts men schablonen samtidigt höjts rejält med 9-10 kr och sänkta arbetsgivareavgiften på ungdomar varit kvar hade det inte varit lika allvarligt.

Nyligen intervjuade Assistanskoll Hanna Kauppi från KFO angående efterskottsbetalningarna och där var budskapet glasklart - efterskottsbetalningarna kommer få mycket allvarliga konsekvenser för alla assistansanordnare som har kollektivavtal via KFO. I intervjun säger Hanna bland annat följande:

Vi ser exempel på allt från omorganisation i framförallt större verksamheter, till mindre som säljer sina verksamheter och små kooperativ som helt enkelt lägger ned. De är inte många till antalet ännu, men vi tror att vi får se fler framöver.

Den som har koll på räkenskaperna, arbetar medvetet med ekonomistyrning och har en bra egen kassa har givetvis bättre förutsättningar. Det är främst mindre idédrivna kooperativ och företag som saknar ekonomisk målstyrning som ligger i riskzonen.

En strävan efter lägre kostnader kan leda till en stor omsättning på personliga assistenter och försämrade förutsättningar att rekrytera. De assistansberättigade kan drabbas av kvalitetsförsämringar med avseende på rekryteringsbas, arbetsledning och kompetensutveckling. Vi får färre anordnare i branschen och sämre incitament för positiv kvalitetskonkurrens.

Hela intervjun med Hanna Kauppi

Rätta mig gärna om jag har fel men jag vet inget exempel på en skattefinansierad verksamhet där staten under en månad inte betalar ut en krona i ersättning  samtidigt som utföraren av den beställda tjänsten beviljas så lite i ökade anslag att det inte ens täcker löneökningarna...

*  Nyligen intervjuades Åsa Regnér i Kommunalarbetaren. Inget nytt framkom. Några saker är emellertid anmärkningsvärda när det gäller attityden mot anordnarna och även assistenterna. Återigen visar Åsa Regnér (visserligen ingen nyhet) hur totalt fastlåst den här regeringen är vid att alla assistansbolag är ekonomiska guldkalvar. Åsa Regnér pratar om assistansanordnare med vinstmarginaler på 20-30 %. 

Det är verkligen inte okej när anordnare har så höga vinstmarginaler. Men vad regeringen borde göra är att gå till bottnen varför vissa anordnare har sådana vinstmarginaler och sedan föreslå ett batteri med åtgärder för att komma åt det. Det finns  uppenbart NOLL intresse för att göra. Istället genomför man åtgärder som slår mycket hårdare mot seriösa anordnare än de med orimliga vinstmarginaler. De riktigt stora aktörerna som omsätter miljardbelopp kommer också klara sig mycket bättre än mindre anordnare.

Jag tycker också Åsa Regnér visar upp en nonchalant attityd även mot Kommunal och dess medlemmar. I intervjun fick hon frågan hur hon ser på att det blir allt svårare för Kommunals medlemmar att få höjningar enligt det s.k. märket.

" De villkor parterna förhandlar fram ska inte regeringen lägga sig i. Jag kan däremot konstatera att assistansmarknaden växer ständigt och att flera bolag gör stora vinster.

Den här regeringen, oavsett vad den säger värnar vare sig brukare eller assistenter...

Hela intervjun med Åsa Regnér

Tankar och reflektioner del 2

LSS är en rättighetslag vilket bland annat betyder att rätten till hjälp ska vara densamma oavsett var du bor i landet. De faktiska hjälpbehoven ska vidare vara överordnade statens och kommunernas budgetar. Urholkningen av assistansreformen under min tid som bloggare och LSS är en smärtsam påminnelse om hur lätt vår rättighetslag väger när den ställs mot pengar i kombination med en sunkig människosyn.

 Jag har läst hela LSS lagen flera gånger. Utan att vara jurist så menar jag att det på papperet är en fantastisk lag - det råder inte minska tvekan om vad syftet med lagen är. Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt att vår fantastiska lag urholkats så mycket, UTAN att lagtexten ändrats? Helt uppenbart är det ju möjligt i Sverige, ett land som utåt sett är så stolt över sin välfärdsstat...

Urholkningen har varit möjlig p g a en olycklig kombination av prejudicerande domar, starka myndigheter, den heliga kon kommunalt självstyre och en allmän besparingsiver. Parallellt med detta har det också visat sig att det "bara man skrapar på ytan" finns ett rejält motstånd mot  hela idén med självbestämmande för oss. Avsaknad av författningsdomstol, att CRPD inte är inskriven i lagtexten har också bidragit starkt till den oerhört trista utvecklingen. Den  allmänna besparingsivern som drabbat all välfärd innebär med automatik att en lågstatusgrupp som vi blir "högintressanta" när staten och kommunerna ska ta fram osthyveln.

För fyra, fem år sedan var jag liksom stora delar av funkisrörelsen mycket naiv. Vi har ju en rättighetslag, inte skulle domen i regeringsrätten 2009 få någon större betydelse? Ack, ack så fel man hade och jag insåg inte heller vilket högoktanigt bränsle rapporterna om kriminalitet skulle vara för kritikerna. Däremot har jag alltid menat att brukarrörelsen har fokuserat för mycket på enskilda handläggare, det tyckte jag redan innan jag startade den här bloggen hösten 2013.

Eftersom jag tappat alla illusioner blir jag inte det minsta överraskad längre när det kommer nya besparingsdirektiv. Har brukarrörelsen verkligen varit naiva, godtrogna vad gäller statsmaktens och kommunernas behandling av rättighetslagen LSS? Mitt svar är definitivt ja vilket som sagt inkluderar undertecknad. Det finns  flera exempel på det, här får det räcka med ett:

För snart två år sedan meddelade regeringen att det skulle bli "låga "höjningar av schablonen" framöver. Ingen större reaktion då. Ytterligare ett år senare meddelar regeringen att schablonen bara ska höjas med 1,4 %/år (4 kr) fram tills 2018. Och då blev det ett RAMASKRI! Jag kan fortfarande inte  förstå varför så många reagerade som en jättebomb ramlat ner från himlen. Upprörande - absolut, men överraskande? Inte det minsta med tanke på vad regeringen hade flaggat för redan för ett år tidigare.

Mycket motvilligt måste jag  medge att man blir "imponerad" över "uppfinningsrikedomen" som stat och kommuner visat när det gäller att försöka gå runt intentionerna i LSS, den hårdare tillgänglighetslagstiftningen mm. Jonas Reinholdssons KommunLex och hans konkurrenters verksamhet tog jag upp i förra blogginlägget, tar tre exempel till här:

1.     En doktorsavhandling från Göteborgs Universitet 2014 visade att många kommuner genom att ge tidsbegränsade beslut enkelt "går runt" den viktiga juridiska principen om gynnande besluts negativa rättskraft - d v s en beviljad stödinsats får inte försämras om det inte sker markanta förändringar i hjälp/stödbehovet.

2. Tingsryds kommun skaffade sig en försäkring för att skydda sig mot höga kostnader i händelse av rättstvister kopplade till den skärpta tillgänglighetslagstiftningen.

'

3. Och så givetvis den nuvarande regeringen som dribblar vilt med gällande demokratiska principer i sin uppenbart desperata kamp för att sänka kostnaden för PA.

Vad hade vi kunnat göra annorlunda för att åtminstone delvis stoppa utvecklingen? Att jag brinner för samarbete vet alla vid det här laget. Ett mycket stort misstag tycker jag är att vi så oerhört grovt underskattade kriminalitetens sprängkraft . Vi borde med facit i hand för länge sedan sagt att nu bör myndigheterna genomföra ett antal åtgärder för att få bort kriminaliteten - det, det och det (som inte inskränker självbestämmandet)... Jag tror faktiskt det hade avstyrt en del av alla de angrepp vi blivit utsatta för.  Oavsett omfattningen på kriminaliteten borde vi insett att vi som grupp är mycket sårbara för angrepp så fort det kom rapporter om kriminalitet i assistansbranschen. 

Om vi tittar på vad som hänt i andra LSS insatser är det två saker som sticker ut och som gjorde mig riktigt upprörd.¨

1. Reportaget i radions "plånboken" om den oerhört pressade situationen för många FUB medlemmar. En del har inte ens råd att köpa en jacka. Att det ser ut så i Sverige 2016 är helt oacceptabelt.

2.  En dom i Högsta Förvaltningsdomen 2015 som säger att det är OK att tvångsförflytta människor mellan olika LSS boende oavsett vad läkarintygen säger. Det bryter mot alla möjliga artiklar i CRPD konventionen och LSS paragrafer om självbestämmande, inflytande mm.

Framtiden då (närmaste åren)?  Lika bra och vara uppriktig - läget är verkligen bekymmersamt. Inte för att det var guld och gröna skogar precis under alliansregeringen men S-MP regeringen har tagit kampanjen mot personlig assistans till en absurd nivå. Regeringen nöjer sig inte ens med att själva utan bevis trumpeta ut att "kostnaden skenar", miljardbelopp går till kriminella varje år. Även myndigheterna gör sitt, framförallt Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler som vid upprepade tillfällen skrivit debattartiklar om att kriminaliteten härjar vilt.

Optimismen i mig säger mig att personlig assistans inom en snar framtid, trots allt kommer att ses som en självklar del av välfärdsstaten och att arga ledarartiklar på sin höjd är en marginell företeelse. Pessimisten (eller realisten) säger att vi har en riktigt kämpig period framför oss, vi kommer att behöva kämpa med både näbbar och klor för att assistansreformen och rättighetslagen LSS. Med rädda menar jag att de ursprungliga intentionerna finns kvar åtminstone någorlunda intakta.

Lite reflektioner och tankar efter tre års bloggande Del 1

Det har nu gått  tre år sedan jag började blogga. Från början handlade bloggen bara om personlig assistans men efterhand började jag också ta upp andra viktiga frågor som indirekt berör assistansen som tillgänglighet, delaktighet, ekonomi mm och övriga LSS insatser. Bloggen har successivt fått allt fler läsare vilket är mycket glädjande då jag lägger många timmar på att skriva blogginläggen och hålla mig "up to date" vad som händer  i LSS världen.

När jag började blogga hösten 2013 hade det gått två år sedan jag gick från intresserad till engagerad i den svenska funkisrörelsen. Hälsotillståndet för assistansreformen och hela

LSS hade  sedan ett antal år tillbaka varit på tillbakagång. Några månader efter att jag började blogga hade TV4-s Kalla Fakta sitt reportage om hur mängder med kommuner runt om i landet anlitade jurister med den motbjudande "affärsidén" och lära kommunala handläggare hitta kryphål i LSS lagstiftningen för att bevilja så lite hjälp som möjligt på olika LSS insatser. Jonas Reinholdssons KommunLex var det största företaget på "marknaden" men det fanns även andra aktörer , bland annat än kvinna som heter Margareta Bankel Persborn med fullständigt vedervärdig människosyn som bland annat ansåg att "personer som är för dumma i huvudet" ska inte ha personlig assistans . Fram tills dess hade jag i all min naivitet aldrig trott att kommunerna moraliskt kunde sjunka så lågt att man anlitade jurister med obehaglig människosyn för att maximera antalet avslag.

Ett av mina starkaste minnen under  de gångna åren är reaktionerna på facebook efter socialdemokraternas seger i valet 2014. Stefan Löfvén höll sin första regeringsförklaring som utan tvekan innehöll  mycket positivt för vår del. Reaktionerna hos facebook vänner och olika facebook grupper var överväldigande - äntligen en regering som satte värde på mänskliga rättigheter för ALLA i landet. Själv var jag mycket mer avvaktande. Visst det lät bra men jag ville se konkreta resultat, inte bara prat innan jag jublade. Minns att flera personer nästan blev förbannade på mig för att jag hade för negativ inställning...'

Hur blev det då? Ja, tyvärr, tyvärr visade det sig snabbt att det inte fanns mycket fog för euforin efter första regeringsförklaringen och inte bara det - utvecklingen gick snabbt utför med en hastighet som  (det ska erkännas) jag aldrig hade trott skulle vara möjligt. Orkar inte räkna upp alla lågvattenmärken från regeringen Löfvén men de allra djupaste bottennappen för mig är:

·       Magdalena Anderssons utspel om flyktingar vs personlig assistans.

·  Regleringsbrevet från i vintras där Försäkringskassan ska arbeta för att bryta , utvecklingen med antalet beviljade assistanstimmar

·  Ändringen av Socialförsäkringsbalken kapitel 51. 

Den sistnämnda punkten är inte bara förödande för assistansreformens framtid. Regeringen visar även upp en obefintlig respekt för den normala demokratiska beslutsprocessen när en lag ska ändras. Det r så uppenbart att man velat göra allt man kan för att undvika en seriös debatt.

Något som mentalt tar på krafterna är alla angrepp ledarartiklar och utspel från regeringen med dess myndigheter som ständigt trumpetar ut budskapet att vår rätt att leva som andra kostar för mycket, vi kräver för mycket, vi "fuskar". Man vill framställa oss alla som potentiellt kriminella. Den nuvarande regeringen har jämfört med alliansregeringen tagit denna kampanj till en helt ny nivå.

Finns det då ingenting positivt som skett under dessa tre år? Jo, det finns faktiskt exempel på positiva saker. Vi har fått en lagändring där bristande tillgänglighet är en form av diskriminering. Där finns mängder med undantag men det är ändå ett steg åt rätt håll och regeringen vill förbättra befintlig lagstiftning. Försäkringskassan har faktiskt förenklat tvåårsomprövningarna. Regeringen har visserligen aviserat att CRPD konventionen ska tas på stort allvar, tyvärr saknar det för tillfället trovärdighet eftersom man i rask takt urholkar LSS, ett grundfundament för att CRPD-s artiklar ska förverkligas för oss med stora funktionsvariationer...

Och mitt i alla angrepp som regeringen riktar mot oss händer det faktiskt positiva saker. Det har börjat dyka upp ledarartiklar som är starkt kritiska till den förda politiken. Från vår sida kommer det en ström av debattartiklar och än viktigare man ser också en stark ökning (låt vara från en mycket låg nivå) från personer utanför brukarrörelsen och övriga LSS sfären som kritiserar den orättfärdiga politiken. Ska vi lyckas vända på steken igen är ett ökat stöd från etablerade samhällstyckare utanför funkisrörelsen en nödvändighet. Med den hårdförhet som regeringen går fram fixar vi aldrig detta på egen hand.

Även om det blivit bättre de senaste 2-3 åren finns fortfarande mycket att göra vad gäller samordning i våra led. Brukarrörelsen har varit och är i många fall fortfarande naiv. Fortfarande reagerar många i sociala medier med överraskning när det kommer ett nytt besparingsförslag från högre ort. Även om jag själv varit naiv innan har jag inga illusioner kvar. Rättighetslag eller inte - regeringen har bestämt att kostnaden för personlig assistans ska ner till varje pris och det är det är den inställningen från regeringen vi måste förhålla oss till när vi försvarar både assistansreformen och övriga LSS insatser - regeringen sätter ju i direktiven till LSS utredningen olika LSS insatser mot varandra.  Själv "agerar" jag nu enligt principen  - hoppas på det bästa men planera för det värsta.

 Själv fortsätter jag självfallet att blogga och kommer fortsätta att jobba både som talesperson för VIMPA och STIL -s aktivistnätverk. Det närmaste inplanerade större projektet är en ny föreläsning om Independent Living Ideologi i Jönköping 18 oktober.

Funktionsmaktsordningens många ansikten

När jag föreläste om Independent Living Almedalen tidigare i år och tog upp begreppet funktionsmaktordning ( d  v s strukturer i samhället som leder till att personer med funktionsvariationer diskrimineras) tog jag upp fyra exempel på hur funktionsmaktordningen  verkar.

1.  Dålig tillgänglighet leder till att alla kan inte delta i samhällslivet

2.  Stat och kommuner ger sig själva makten att påtvinga oss förnedrande behovsbedömningar för att få hjälp (det "villkorade samtycket")

3. Vi är "tacksamma" besparingsobjekt.

4. Det är socialt accepterat att beskriva oss som en kostnadsbörda.

I det här blogginlägget lägger jag till en femte punkt - likgiltighet från samhället inför det faktum att personer med funktionsvariationer/funktionsnedsättningar är diskriminerade - ekonomiskt, socialt, politiskt kulturellt. Ska här ta några exempel som ligger ganska nära i tiden.

·  FUB visade för några år sedan i sin rapport fångad i fattigdom att deras medlemmar i många fall tillhör Sveriges allra fattigaste invånare. Och vad som är än värre för berörda personer, möjligheten att någonsin lämna den absoluta bottennivån i inkomstligan är obefintliga. Fattigdomen blir därmed strukturell. Men har vi någonsin läst en enda ledarartikel som tar upp det orimliga i  att rika Sverige har accepterat en  situation där en del personer inte ens har råd att köpa kläder?

·  2014 visade MFD (Myndigheten för delaktighet) i en rapport - att psykisk och fysisk ohälsa är 10 gånger mer utbrett hos oss än riksgenomsnittet. Ett mycket allvarligt problem som inte ens hade notisvärde i media..

·  MFD har vid flera tillfällen visat statistik på att vi är mycket kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Säkert en starkt bidragande orsak till det dåliga hälsoläget eftersom arbetslöshet, dålig ekonomi/fattigdom brukar gå hand i hand med dålig hälsa. Var finns samhällsdebatten för att göra något åt problemet?

·  Jobbskatteavdragen som infördes under alliansregeringen riktades bara till personer som jobbar vilket betyder att många personer med funktionsvariationer inte såg röken av några skattesänkningar. Det offentliga Sverige - den nuvarande regeringen, alliansregeringen, riksmedia, samhällstyckare etcetera har inte visat något som helst intresse av att kompensera alla arbetslösa personer med funktionsvariationer för uteblivna skattesänkningar. Resultatet - många av oss trillar ännu längre ner i inkomstligan.

·  Funkofobin breder ut sig. Medias intresse för att belysa att denna form av rasism är ett allt större problem? Mycket, mycket svalt är mitt omdöme.

Vad jag vill beskriva med nämnda exempel är att en livlig samhällsdebatt är en förutsättning för att olika samhällsproblem ska kunna lösas. Så länge dessa problem inte diskuteras kommer de aldrig att lösas heller. Den nästan totala tystnaden kring de problem och exempel som jag nämnt ovan är därför förödande om den strukturella diskrimineringen ska minska markant. Likgiltigheten för våra frågor bidrar därmed till att cementera funktionsmaktsordningen där vi tillsammans med andra minoriteter förblir marginaliserade.

* VIMPA har också skickat ett brev till Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler där vi uttrycker vårt stora missnöje med de unkna åsikter som förs fram i Debattartikeln i Dagens Nyheter 5 september. Vi väntar på svar.

Hela brevet till Försäkringskassan

* Harald Strand är oerhört kunnig vad gäller hela LSS lagstiftningen och är en flitig skribent på FUB-s ReclaimLSS blogg som också är min främsta informationskälla om vad som händer iden delen av LSS världen som inte bara berör personlig assistans (Reclaim LSS skriver emellertid också om personlig assistans), Harald skriver också löpande lektioner om LSS intentioner på sajten HejaOlika (www.hejaolika.se) . Nedan är länkar till  Haralds senaste artiklar  som granskar myterna kring LSS och allmänna principer i LSS.

Allmänna principer i LSS

Myter om LSS

 

·