Endast tre riksdagspartier vill höja timschablonen tillräckligt för att finansiera löneökningar för assistenterna

 En viktig måttstock för att bedöma hur viktig assistansreformen och LSS är för våra politiker, både i riksdagen och lokalt (8 av 10 LSS insatser ansvar kommunerna för själva) är synen på finansieringen, d v s hur mycket pengar är ansvariga personer beredda att skjuta till i budgeten? I assistansreformen styrs detta av hur mycket pengar som betalas ut i den statliga s.k. timschablonen, 2021 315 kr/timme. Sambandet är enkla, ju viktigare en utgiftspost anses vara, desto mer får den kosta. För vår del får vi år efter år höra att ”vi kostar för mycket”, alltså är vi en lågprioriterad grupp vad gäller synen på hur välfärdsstaten ska utvecklas, inte avvecklas. Vad gäller välfärdsstatens verklighet är i de flesta fall tyvärr verkligheten det inte positiv precis…

För att täcka våra assistenters löneökningar behöver timschablonen enligt kollektivavtal höjas med minst 2,2 % år. Efter många år med underfinansiering höjdes schablonen i år med 3,5 %. Lena Hallengren har tyvärr meddelat att höjningen 2022 återigen blir undermåliga 1,5% och där ska den ligga framöver om regeringen får som den vill. Lena Hallengrens försvar till den usla höjningen i Assistanskoll upprepar jag en gång till för verkligen lyfta fram hur dålig den är:

Man kan inte bara följa löneökningarna, det kan låta rimligt men så fungerar det inte med myndigheter och annat.

Återigen, det är inte en myndighet som organiserar assistansen.

Regeringen med Socialdemokraterna i spetsen förtjänar givetvis hård kritik för att ständigt underfinansiera en viktig frihetsreform men de är inte ensamma. Flertalet av övriga partier är lika snåla. Så här mycket/lite vill samtliga partier höja timschablonen 2022:

·        Socialdemokraterna och Miljöpartiet 1,5 %

·        Vänsterpartiet 1,5 %

·        Moderaterna och Centern 1,5 %

·        Liberalerna 3,5 % totalt 472 miljoner kr mer än regeringen

·        Kristdemokraterna 2,2 %, totalt 170 miljoner kr mer än                  regeringen

·        Sverigedemokraterna 3,5 % + 500 miljoner kr på rättssäker            tillämpning av LSS

Källa: Assistanskoll.se

Av totalt 8 partier i Riksdagen vill alltså hela 5 partier inte ens skjuta till pengar för att finansiera löneökningarna. Så viktiga (läs oviktiga) är vi. Själv blir jag mycket besviken på att ett parti som Vänsterpartiet som jag betraktar som allierad är lika snål som regeringspartierna. När det gäller högerpartierna (jo, jag räknar C som ett högerparti) vet vi att M och C (ett undantag för C under valrörelsen 2018) inte ser oss som viktiga så det är ingen överraskning. L vill väl med assistansen, KD också. Det parti som skjuter till mest pengar är av alla partier SD. Samtidigt vet vi att det är ett parti som i grundläggande MR frågor om allas lika värde står oerhört långt från Funktionsrättsrörelsen. Det är också ett parti där den helt dominerande frågan är kraftigt sänkt, eller helst helt stoppad invandring – inte offensiv funktionsrättspolitik.

Vad kan vi dra för slutsatser av det här vad gäller framtiden på kort sikt? Utgår vi från ovanstående besked från respektive parti finns ingen majoritet i Riksdagen att höja ambitionsnivån vad gäller schablonersättningen 2022…

* Själv tycker jag den ständiga underfinansieringen får för lite kritik från Funktionsrättsrörelsen. Den är en långsam men ständigt pågående underminering av hela assistansreformens existens. I långa loppet kommer det bara att gynna oseriösa aktörer och rent kriminella aktörer och i slutändan kommer ingen vilja jobba som personlig assistans. Detta skulle innebära en enkelbiljett för oss in på gruppboende oavsett hur tillämpningen från staten ser ut. Det är en grov motsägelse att ett arbetareparti här för en politik som är direkt fientlig mot medlemmarna i LO-s största medlemsförbund Kommunal som jobbar som personliga assistenter.

Varför får underfinansieringen inte mer kritik från vår sida? En bidragande orsak är säkert att vi har och har haft fullt upp med att hålla hela reformens existens över vattenytan. En bekant till mig har lyft fram en annan aspekt han tror är en viktig delförklaring och som är värd att begrunda:

Många = den stora majoriteten av de personer som har personlig assistans har så dålig ekonomi att hen inte har råd med större egna utgifter än i bästa fall något enstaka restaurang eller biobesök. Alltså förbrukas mycket lite av potten för assistansomkostnader som möjliggör att anordnarna att fortfarande kan finansiera löneökningarna. För många blir i så fall den magra höjningen av schablonen inget större problem.

Under Stefan Löfvens tid som statsminister har (2021 enda undantaget) timschablonen aldrig höjts över 2 %, 2017 var den så låg som 1,0 %. Låt oss anta att schablonen varje år höjts med 3,5 %, hur hög hade den varit idag? Det är lätt att räkna ut.

2014 280 kr (Källa Assistanskoll.se)

Schablonbelopp 2021 356 kr

 

Det är en skillnad på 41 kr = 13 %. Det hade varit mycket lättare att finansiera löneökningarna och staten hade sänt ut en tydlig signal att vår frihetsreform faktiskt är viktig – på riktigt, inte bara fina ord.

 

Möte med Bengt Eliasson om LSS och annan funktionsrättspolitik

 STIL-s kontor i Jönköping gör en del av det opinionsarbete som föreningen STIL bedriver för att bevara den personliga assistansen och stärka våra rättigheter utifrån ett Independent Living perspektiv. Där ingår bland annat att vi träffar politiker, både på lokal nivå och riksnivå. I tisdags hade vi besök av Bengt Eliasson från Liberalerna (partiets talesperson för Funktionsrättsfrågor i Riksdagen) som hade sällskap av flera lokalpolitiker från L. Syftet med träffen som varade i två timmar att ge vår bild av hur läget ser ut och vad vi anser behöver göras. Pata med Liberalerna om LSS är ganska enkelt då vi i huvudsak är överens. Ska nu sammanfatta en del av ämnena vi tog upp

 

Förstatligande av assistansreformen

Vi påpekade att vi anser att det är absolut nödvändigt att den personliga assistansen förstatligas och att vi är fullständigt emot ett kommunalt huvudmannaskap. Vi uttryckte också oro för att det i direktiven till den nyligen sjösatte utredningen om det framtida huvudmannaskapet finns en öppning för en kommunalisering. Bengt Eliasson säger att vi inte ska oroa oss, det finns ingen riksdagsmajoritet för ett kommunalt huvudmannaskap. Det enda partiet som svävar på frågan är Socialdemokraterna, i övrigt är riksdagen enig i frågan.

Vi pratade en hel del om att ett förstatligande inte får hastas fram. Ett förstatligande utan att behovsbedömningarna görs om i grunden kommer att bli en katastrof för tusentals personer om tvåårsomprövningarna återupptas. Vi påpekade också att vi anser att de grundläggande behoven ska tas bort helt och hållet. Antingen så finns det behov eller så gör det inte det.

 

Schablonbeloppet

Assistansreformen har (förutom alla indragningar av beslut) underfinansierats i många år.  Visserligen höjdes timschablonen med 3,5 % i år men det var en engångsföreteelse säger regeringen. Framöver får vi återigen nöja oss med mycket magra höjningar på 1,5 % år. Den utvecklingen är helt ohållbar vilket Bengt Eliasson höll med. Vi påpekade att assistansreformen inte bara urholkas juridiskt, den undermineras också igenom otillräckliga höjningar av timschablonen vilket till slut kommer och leda till att inga, eller ytterst få personer vill jobba som personliga assistenter. Bengt Eliassons besked här var att Liberalernas egen linje är att 3,5 % höjningen/på år ska ligga kvar i åtminstone 3-4 år till för att sedan införa någon form av differentierad schablon – det ska i alla fall undersökas enligt L.

Vi frågade vilka möjligheter L har att stoppa den allt för låga höjningen på 1,5 %? Svaret blev att det de kan göra är att försöka bryta loss det förslaget från regeringens förslag till statsbudget. Det förutsätter dock att de kan samla en riksdagsmajoritet vilket är långt ifrån självklart.

 

Andra LSS insatser och anhöriga

En av medlemmarna i STIL-aktivister i Småland är beviljad LSS insatsen Serviceboende. Med en riksdagspolitiker på plats var det ett bra tillfälle för oss att presentera personliga erfarenheter av att bo i ett LSS boende. Vårt budskap i korta drag – friheten att själv styra sitt liv begränsas på ett helt annat sätt jämfört med personlig assistans. D v s smycket mer makt hamnar hos utföraren av insatsen.

Vi pratade också om alla försämringar som skett inom LSS boenden och ledsagning. I många fall har LSS boende förvandlats till institutioner i allt utom namnet. Ledsagningen, primärt avsett för personer som är blinda eller har grava synskador är så illa skadeskjuten att den i praktiken knappt finns längre. Bengt Eliasson höll med om allt det.

Anm: Kom ihåg, det som brukar kallas LSS boende är egentligen fyra olika boendeformer:

 Gruppbostad

 Servicebostad 

 Särskilt anpassad bostad  

Boende för barn och ungdomar som inte kan bo i föräldrahemmet

 

Vi lyfte också det viktiga anhörigperspektivet och vår självklara rätt att få välja våra assistenter. Det finns dock avarter inom anhörigassistansen som måste bekämpas. Bengt Eliasson nämnde t.ex. flera kända exempel på s.k. inlåsningseffekter där anhöriga helt tar överhanden som personliga assistenter och omöjliggör ett självbestämt liv.

Andra försämringar

När vi väl har riksdagspolitiker på plats är det viktigt och peka att det krävs så mycket runt oss som måste fungera utöver en fungerande LSS lag. Ekonomiskt stöd, bra tillgång till hjälpmedel, bostadsanpassning, färdtjänst, bilanpassning etcetera. I samtliga fall sker försämringar. Jodå, Bengt håller med om att allt detta inte är acceptabelt. Jag fick en fråga hur jag skulle vilja att tilldelningen av hjälpmedel fungerar? Mitt svar blev att ett minimumkrav är mycket tydligare styrning från staten. Det ska inte få gå till så att personer med samma behov inte får samma hjälpmedel beroende på vilken Region hen bor i.

 

Sammantaget är vi alla mycket nöjda med mötet. Det var också bra att även lokalpolitiker var på plats för att diskutera hur assistansen fungerar i Jönköpings kommun. Jakob Olofsgård såväl medlem i Jönköpings kommunfullmäktige och riksdagsledamot är väl medveten om den oerhörda makt som tjänstepersonerna i praktiken gett sig själva då de sagt nej till att kommunen ska höja sin ambitionsnivå över vad ”domstolspraxis” och FK-s tillämpning medger och alla problem som följer. I STIL anser vi att Funktionsrättskonventionen inte kan ignoreras på det sätt som sker i min hemkommun. Ambitionen är att få ner fler riksdagspolitiker till Jönköping och att under våren anordna ett större evenemang när riksdagsvalet närmar sig.

* Magdalena Andersson kommer att bli ny partiledare för Socialdemokraterna och om inget helt oväntat sker ny statsminister. Många är oroliga för vad som kommer att hända med den personliga assistansen? Oron är definitivt befogad. Mitt förtroende för egen del är mycket, mycket lågt. Det var förfärliga uttalande finansministern gjorde när hon 2015 flera gånger ställde desperata flyktingar mot våra behov samt sjukskrivna och som jag aldrig kommer förlåta utan en s.k. ”pudel”. Någon ursäkt kommer med 99,9 % säkerhet aldrig att komma. Lite i skymundan kom något senare ett annat uttalande i TV där Magdalena Andersson fick en fråga vad som ska hända med alla som förlorar statlig assistansersättning? Svaret för kyligt och helt empatilöst:

Det är kommunernas ansvar…

Viktigt och komma ihåg är ändå att Magdalena Andersson aldrig kan (även efter eventuellt många år som statsminister) på egen hand avskaffa assistansreformen eller (nästan lika illa) kommunalisera den, det krävs en riksdagsmajoritet. Och då är Bengt Eliassons besked av om avsaknaden av en riksdagsmajoritet lovande. Att rätten till ett självständigt/självbestämt liv kommer vara mycket låg prioriterat är emellertid mycket tydligt. Själv är jag tämligen övertygad om att den blivande statsministern mycket gärna vill kommunalisera vår frihetsreform och det bygger jag framförallt på följande saker:

Ovan nämnda uttalande i TV

Den ständiga underfinansieringen av assistansreformen

Från vår sida måste vi verkligen trycka på och begära svar vilka ambitioner den nya statsministern har med assistansreformens framtid.

 

Regeringen tillsätter en utredning om det framtida huvudmannaskapet för personlig assistans

När Liberalerna lämnade januari överenskommelsen i samband med sommarens regeringskris spreds en högst befogad oro att det inte skulle bli någon utredning om det framtida huvudmannaskapet för assistansersättningen. Stefan Lövens tid som statsminister har ju sannerligen inte inneburit mycket positivt för vår del. Som jag skrivit innan, det är inte bara assistansen som urholkats katastrofalt, försämringarna har drabbat nästan alla delar inom Funktionsrättspolitiken, nu senast att synskadade riskerar att inte bli beviljade färdtjänst.

Tusentals synskadade kan förlora färdtjänst

Förra veckan meddelade ändå socialminister Lena Hallengren att regeringen ändå kommer att tillsätta en utredning. Den ska vara klar i mars 2023. Ansvarig för utredningen blir Lars Lööw som är överdirektör på Arbetsförmedlingen. Ett bra val tycker jag. Han har hållit i utredningen som granskade arbetssituationen för våra personliga assistanser och framförallt – Lars Lööw har tidigare varit rejält engagerad i Funktionsrättsrörelsen som ordförande i HSO som numer heter Funktionsrätt Sverige och även Handikappombudsman.

Viktiga punkter i direktiven till utredningen

· Utredningen ska undersöka vilka förändringar som krävs i LSS, socialtjänstlagen och socialförsäkringsbalken för att all personlig assistans ska kunna ingå i ett statligt huvudmannaskap.

·  Förslag ska ges för hur överföring och anpassningar av kommunala beslut om personlig assistans kan genomföras.

·  Utgångspunkten ska vara att personer med kommunala assistansbeslut ska behålla sin rätt till personlig assistans. Målet är att de inte ska påverkas negativt vid övergången från kommunal till statlig personlig assistans.

·  Utredningen ska även överväga förslag till alternativa lösningar till ett statligt huvudmannaskap.

·  Funktionshinderorganisationer, organisationer för assistansanvändare och berörda myndigheter ska kunna framföra sina synpunkter under utredningens gång.

 

Ska vi sammanfatta det här finns det utan tvekan en riktning mot att förverkliga ett statligt huvudmannaskap. Positivt är också att funktionsrättsrörelsen ska involveras under utredningens gång men som vanligt finns flera men:

Det är inte huggit i sten att det slutliga förslaget blir att staten blir ensam huvudman. Se ovan överväga förslag till alternativa lösningar till ett statligt huvudmannaskap. Denna formulering är vag och lämnar en öppning för en faktisk kommunalisering.

-   Det är helt rätt att ingen ska drabbas negativt vid en överflyttning från kommunen till staten (berör drygt 5000 personer). Men här är det oerhört viktigt att vara vaksam. I utredningen finns ingenting om att åtgärda den helt centrala frågan om behovsbedömningar.

-        Lena Hallengren säger visserligen att det inte är aktuellt med att återuppta tvåårsomprövningarna f.t. men lämnar inget besked om att det gäller för gott, åtminstone i dess nuvarande form.

Denna fråga är extremt viktig. För som behovsbedömningarna går till nu kan faktiskt ett förstatligande bli en katastrof. Skulle tvåårs omprövningarna återupptas efter ett förstatligande med nuvarande tillämpning från FK kommer jag och tusentals personer till förlora våra möjligheter till full delaktighet i samhällslivet. Varför? Jo, även om Stärkt personlig assistans genomförs i sin helhet så kommer bedömningen av de grundläggande behoven som att äta, personlig hygien och av/påklädning inte att påverkas. De grundläggande behoven måste även fortsättningsvis vara ”integritetsnära” Vi som i så fall åker ut kommer inte ens ha möjlighet att söka PA hos hemkommunen och samma sak gäller självfallet de personer som får nej vid nyansökan. Behovsbedömningar i nuvarande form urholkar därmed även förslagen i Stärkt personlig assistans.

 Innan förstatligandet sker måste därför behovsbedömningarna göras om i grunden där FK faktiskt ser till hela behovet av hjälp och stöd. Bort en gång för alla med sekundräkningen och uppstyckningen. Alla ni som följer den här bloggen vet att jag anser att det finns inget som helst stöd för begreppet grundläggande behov i Funktionsrättskonventionen. Det fanns inte med när LSS trädde i kraft heller och skulle även rent praktiskt sakna existensberättigande när assistansen efter nödvändiga lagändringar och tillämpningar förstatligas. De grundläggande behoven med 20 timmarsgränsen i grundläggande behov/vecka skulle ju när de infördes vara ett verktyg för att definiera var ansvaret gick mellan staten och kommunerna.

 

* När det gäller kommunaliseringsspöket. Vi måste alltid vara vaksamma och inte ta något för givet. Vad gäller utredningens slutsatser om huvudmannaskapet tror jag ändå inte vi behöver oroa oss så mycket. Har mycket svårt och se att Lars Lööw med tidigare erfarenheter i Funktionsrättsrörelsen lägger fram ett sådant förslag. Men även om han agerar som jag tror är inte ens detta en garanti. Återkommer i nästa blogginlägg om mina tankar kring att Magdalena Andersson snart blir ny ordförande för Socialdemokraterna och statsminister.

Positiva förslag om ekonomiska förbättringar men blir de verklighet?

 Det har även hänt en hel del positivt på den ekonomiska fronten. Som jag skrivit många gånger nu. Även om vi är beviljade hjälp och stöd enligt LSS -  det går aldrig att uppnå goda levnadsvillkor om funkisar med helt eller kraftigt nedsatt arbetsförmåga är konstant panka, evigt fattiga. Förbättringarna som regeringen nu vill genomföra är:

·   Slopandet av den s.k. funkisskatten för personer med sjuk eller aktivitetsersättning. Innebär en inkomstförstärkning på ungefär 10 000 kr/år med 100 % ersättning. Berörda personer har inte fått ta del av jobbskatteavdragen vilket medfört att vi, som berörs ihop med ålderspensionärer betalar mest skatt i landet i förhållande till inkomsten. I praktiken en omvänd Robin Hood skatt för personer som saknar full arbetsförmåga.

·       Höjt basbelopp i sjuk och aktivitetsersättning med 1000 kr/månad.

·       Höjt tak i bostadstillägget upp till 7500 kr/månad (5600 kr i dag)

Utöver det vill regeringen även införa gynnsammare regler för att bli beviljad sjuk eller aktivitetsersättning och öka möjligheterna att jobba ideellt utan att få sjuk eller aktivitetsersättningen helt eller delvis indragen.

Alltsammans är mycket positiva förslag där regeringen visar en offensiv ambition. Det är bara att hoppas att de blir verklighet. Min egen bedömning är att det tyvärr är mindre sannolikt att det blir verklighet -åtminstone i sin helhet än att Stärkt Personlig assistans genomförs av åtminstone två skäl:

1) Slopandet av ”funkisskatten” har inte samma stöd i Riksdagen som nämnda utredning av assistansen. Det är tekniskt fullt möjligt för oppositionen att ”bryta ut” förslag från budgeten som de partierna ogillar.

2) Nämnda orättvisor har aldrig fått samma mediala uppmärksamhet som försämringarna i den personliga assistansen. Alltså lättare att låta status Quo bestå.

Varför finns överhuvudtaget den s.k. funkisskatten, varför betalar berörda personer mest skatt i landet relativt till inkomsten? Ursprunget hittar vi ungefär 20 år tillbaka i tiden. Under 00-talets första halva var en het inrikespolitisk fråga höga kostnader för sjukskrivningar och att antalet personer som beviljades sjuk eller aktivitetsersättning steg snabbt. Efter att alliansen bildats skapades snabbt något som kallades arbets vs bidragslinjen och fick stort genomslag i samhällsdebatten. Jobb vs bidrag blev också en het valfråga vid valet 2006 och anses ha bidragit till att Socialdemokraterna förlorade valet.

Ett återkommande budskap från regeringen Reinfeldt var att det som kallades välfärdens kärna -  vård, omsorg och skola skulle värnas däremot skulle bidragssystemen ”stramas åt”, en kodbeteckning för försämringar. Incitamenten att jobba skulle dessutom, enligt allianspartierna öka ytterligare genom sänkta inkomstskatter, de s.k. jobbskatteavdragen. Dessa skattesänkningar skulle enbart tillfalla de som förvärvsarbetar. De som var ålderspensionärer eller hade kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga såg inte röken av några skattesänkningar. Så uppstod ett system med succesivt allt större skillnader i skattenivån för förvärvsarbetande och ”inte arbetsföra,”. Från och med 2008 skärptes också reglerna för att få och behålla sjuk eller aktivitetsersättning vilket ledde till fler avslag.

Hur reagerade då S på detta? Initialt var protesterna höga – i synnerhet mot den s.k. stupstocken för sjukskrivna (max 300 dagars sjukskrivning.). Däremot minns jag inte att Mona Sahlin som efterträdde Göran Persson 2007) protesterade nämnvärt mot de ökade skatteskillnaderna, d v s Funkisskatten. Väl tillbaka i Rosenbad 2014 tog S-MP regeringen ganska snabbt bort stupstocken däremot hände ingenting med funkisskatten. Samtidigt med det ökända regleringsbrevet 2015 för att spara pengar på assistansersättningen fick FK även i uppdrag att spara pengar på sjukskrivna. Att avskaffa skatteskillnaderna fanns inte på kartan 2015. Följden var att det nu blev svårare än någonsin att bli beviljad sjukpenning eller sjuk/aktivitetsersättning. Jobb vs bidragslinjen skärptes alltså ytterligare och bidrog till att många trycktes allt längre ner i fattigdomsträsket. Utvecklingen gick så långt att både Arbetsförmedlingen och kommunernas socialkontor larmade om att konsekvenserna av arbets vs bidragslinjen spårat ur totalt.

Jag motsäger mig inte existensen av begreppet arbetslinje. Finns rimlig möjlighet till rehabilitering, att kunna jobba hel eller deltid ska de undersökas och samhället hjälpa till. Alla kan inte leva på bidrag men ytterst, ytterst få personer tycker det är bra för självkänslan att vara helt beroende av samhällets bidragssystem. Men om vi pratar om arbetslinje måste den ta stor hänsyn till berörda personers faktiska förmåga att kunna arbeta, hur arbetsmarknaden ser ut och att berörda människor som har kraftigt eller helt nedsatt arbetsförmåga ändå har rätt till ersättningen ger åtminstone hyffsad inkomst. Så som arbetslinjen utformades i Sverige togs ingen hänsyn till något av detta. Det blev en veritabel klappjakt på personer som inte rår över sin situation.

Funkisskatten och arbets vs bidragslinjen i svensk tappning är två sidor av samma mynt. Det bygger på en förställning om att sjuka personer eller de som saknar arbetsförmåga är lata och i grund och botten har det ”för bra”, alltså måste de jagas för att se till att de verkligen ”anstränger sig för att jobba”. En stor skillnad i ekonomisk standard blir därmed en självklarhet.

Funkisskatten hade aldrig sett dagens ljus utan den alltmer utbredda uppfattningen att det är ”fult att leva på bidrag”. Parallellt med detta växte det efter 90-talets ekonomiska kris också fram en sorts ”överideologi” i den ekonomiska politiken som såväl S som de gamla allianspartierna praktiserat och praktiserar. Det helt överordnade målet är att förverkliga vad som kallas ”ansvarsfull eller stram finanspolitik” eller ”god budgetdisciplin”. Oavsett vilken kodbeteckning som används handlar det om samma sak – statens utgifter ska hållas nere.

Jag förstår mycket väl att staten inte kan gå med underskott år efter år, efter år, det är inte hållbart, vi kan inte ta ut hur mycket skatt som helst heller. Jag kan samtidigt aldrig köpa att det under 2000-talet uppstått i stort sett enighet mellan S-MP regeringen och forna allianspartierna att de som relativt sett ska dra tyngsta lasset för att se till att statens finanser hålls i gott skick är de personer som är i störst behov av att välfärdsstaten och har minst möjligheter att kunna försörja sig själva. Detta både genom att betala mer i skatt och vid många fall nekas ekonomisk hjälp.

Efter mycket kritik och effekterna av pandemin har regeringen till slut börjat agera med ovannämnda förslag. De är bra om än väl sent. Det är lätt att hitta kommentarer i facebook grupper att allt bara handlar om valfläsk från S sida. Förstår absolut cynismen hos många efter allt som hänt sedan Stefan Löfven blev statsminister. Vi måste samtidigt komma ihåg, att om oppositionen verkligen vill avskaffa Funkisskatten med mera så finns det en majoritet för det i Riksdagen. Att det ser ut som det gör är inte bara regeringen Löfven ansvar.

* Har inte hunnit att ordentligt gå igenom förra veckans besked från regeringen att det ska tillsättas en utredning av det framtida huvudmannaskapet för assistansreformen. Det blir huvudämnet i nästa blogginlägg. Vi kan snabbt konstatera att utredningen ska vara klar i mars 2023. Även om förstatligande tycks vara huvudspåret är det emellertid inte alls givet att det blir vad utredningen föreslår. I direktiven står:

Andra alternativ ska utredas och vad det innebär är inte helt tydligt.

V

Både bra och dåliga besked från regeringen

 När man följer utvecklingen inom svensk funktionsrättspolitik i allmänhet och personlig assistans och övriga LSS insatser i synnerhet finns det sällan positiva nyheter. Det mesta handlar om besparingar/försämringar och ännu fler människor som inte får sina verkliga behov tillfredsställda – materiella, personliga och ekonomiska.

Utredningen Stärkt personlig assistans är ett undantag. De färdiga förslagen från utredaren Fredrik Malmberg var oväntat positiva och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg – det mest positiva som skett inom den personliga assistansen på många år. Mer positiva nyheter kom i slutet av föregående vecka. I en intervju med Assistanskoll bekräftade Lena Hallengren att regeringen tänker genomföra samtliga förslag. Regeringen vill att tänkta lagändringar beslutas av Riksdagen före riksdagsvalet 2022 och träder i kraft 1 januari 2023.¨

Kan vi verkligen vara säkra på att förslagen verkligen genomförs? Jag har ju själv varnat för att regeringens mycket svaga ställning har potential att leda till nya regeringskriser och allt som följer med det vad gäller möjligheterna att genomföra politiska beslut.  Statens budget för 2022 som ska klubbas i november har definitivt potential att leda till en ny regeringskris och t.om ett extraval. Jag tror inte det kommer gå så långt för möjligen bortsett från SD kan jag inte så något parti vinner på en ny regeringskris så nära inpå ordinarie val. Så förutsatt att Sverige inte hamnar i en politisk kris eller att vi drabbas av ett terrordåd eller annan extrem händelse är jag ganska säker på att lagändringarna kommer att genomföras av åtminstone tre skäl.

1) Det finns ett solitt stöd för utredningen i riksdagen, åtminstone utifrån det partierna säger sig vilja göra i intervjuer med Assistanskoll¨

2) Det är riksdagsval vilket innebär att såväl vänster som högerblocket inte vill framstå som fiender till utsatta grupper.

3) Av samma skäl kan inte S backa från det Lena Hallengren faktiskt säger sig vilja genomföra.

I sociala medier har jag sett att många oroar sig för siffran 2000 angående hur många som kommer att få hjälp. Så som jag tolkar det är det inte ett tak utan en beräkning som Fredrik Malmberg har gjort hur många som beräknas få personlig assistans. Så länge det inte är ett tak är det ingen beräkning jag ifrågasätter. En uppskattning måste göras göras hur mycket pengar som måste tillföras vilket beräknas vara drygt 3 miljarder kr/år.

Ett annat orosmoment hos en del är att det faktum att rätten till egenvård i praktiken kommer att ha ett vårdperspektiv istället för rätten till ett självständigt liv. Jag tycker vi måste vara ärliga och erkänna att delar av den personliga assistansen hos många personer har inslag av vård (det gäller mig själv också, hjälp vid ett EP anfall är ingen service, det är allvarligare än så), hos somliga t.om stora inslag. Det viktiga är att utgångspunkten för egenvården att den, för de assistansanvändare som berörs ses och tillämpas som ett viktigt delmoment för att möjliggöra det som är syftet med lagen – ett självständigt/självbestämt liv och goda levnadsvillkor.

 

Viktigt att komma ihåg. Utredningen Stärkt personlig assistans med de aktuella förslagen berör inte grundläggande saker som huvudmannaskapet och grundläggande behov generellt.

Med sorg i hjärtat måste vi tyvärr konstatera att regeringen samtidigt som den vill genomföra positiva förslag fortsätter att underminera assistansreformen på andra sätt. Efter många års underfinansiering såg vi 2021 för första gången på länge en riktigt rejäl höjning av schablonbeloppet upp till 315 kr/timme. Nu meddelar emellertid Lena Hallengren att det var en engångsföreteelse och att det fortsättningsvis blir en återgång till mycket blygsamma 1,5 %/år vilket inte alls är tillräckligt för att finansiera våra assistenters löneökningar. Jag är allt annat än imponerad över Lena Hallengrens mycket ihåliga förklaring:

 Man kan inte bara följa löneökningarna, det kan låta rimligt men så fungerar det inte med myndigheter och annat.

Lena Hallengren. Personlig assistans är ingen verksamhet som bedrivs av en myndighet.

Med all rätt är många upprörda. Ifa-s ordförande Sophie Karlsson kommenterar så här i Heja Olika:

  För oss assistansberättigade skickar det signaler om att det inte är värt att satsa på våra möjligheter att kunna vara delaktiga och jämlika i samhället, kunna få våra mänskliga rättigheter förverkligade

Eller som en god vän formulerade det:

Alla kan räkna enkel matematik. Utgift 2.2 % kontra inkomst 1.5 %.

MINUS = sämre löner och sämre kvalitet för den assistansberättigade.

 

Jag avstår och spekulera hur regeringen agerat angående schablonen om januariöverenskommelsen fortfarande gällde. Läget är som det är. Det känns ändå som att Magdalena Andersson med medhjälpare på finansdepartementet resonerat ungefär så här:

OK, vi genomför Stärkt personlig assistans men det får räcka. Det är inte rimligt att assistansanvändarna ska få både förslagen i utredningen förverkligade och kraftigt höjd schablon en gång till…

Lena Hallengren - vi genomför Stärkt personlig assistans

 Till sist:

Funktionsrättsrörelsen mottog i går ett oerhört tråkigt besked. Wilhelm Ekensteen som var medgrundare till Ifa och föreningens ordförande ända fram till 2020 har avlidit. Wilhelm tillhörde de drivande personerna till att assistansreformen blev verklighet och kämpade livet ut för vår rätt till ett självständigt/självbestämt liv med goda levnadsvillkor.

 Vila i frid Wilhelm.

Wilhelm Ekensteen har avlidit

Nästa blogginlägg ska handla om ekonomi. Både de positiva förslagen från regeringen och varför den s.k. funkisskatten existerar.

Vad händer med ”Stärkt personlig assistans” efter regeringskrisen?

 Under försommaren blev utredningen Stärkt personlig assistans klar. Många av förslagen går i rätt riktning men hur mycket kommer att genomföras efter sommarens regeringskris? Blir det en utredning om statligt huvudmannaskap?

Jag brukar ha låga förväntningar när det gäller statliga utredningar som handlar om personlig assistans. Trots ovanligt offensiva direktiv till utredaren Fredrik Malmberg gällde detta även utredningen Stärkt personlig assistans som ingick i punkt 64 i januari överenskommelsen mellan regeringspartierna, Liberalerna och Centern. När utredningen blev offentlig var förslagen ändå mycket positiva, klart över förväntan. I utredningen finns förslag om avsmalnat föräldraansvar, tillsyn för att undvika skador och att egenvård (i samarbete med sjukvården) ska ge rätt till personlig assistans. Totalt beräknas förslagen ge personlig assistans till ca 2000 personer som förlorat den. Sammantaget är förslagen i utredningen det bästa som hänt i assistansvärlden på många år. Lägg därtill att det finns stöd i Riksdagen för att genomföra åtminstone merparten av förslagen så fanns det definitivt anledning till optimism när maj gick över i juni.

Bara dryga 3 veckor senare befann sig Sverige i en regeringskris och Stefan Löfven avsattes som statsminister. Visserligen vilade januariöverenskommelsen på ett mycket svagt parlamentariskt underlag men det var inte många som räknade att med att regeringen skulle avsättas vid midsommartid 2021. Stefan Löfven återkom ganska snabbt som statsminister men i och med att Liberalerna lämnade januari överenskommelsen försvagades regeringen ytterligare. Nästa kris är med stor sannolikhet bara några månader bort då regeringen ska försöka få igenom nästa budget, oklart hur i dagsläget. Dessutom har Stefan Löfven meddelat att han avgår i november. Statsministerns avgång i kombination med budgetproblemen innebär att finns potential för en ny regeringskris. Jag tror inte det kommer gå så långt men utesluter det inte. Även utan regeringskris vi får nog räkna med en mycket stökig budgetprocess med hot om att fälla regeringen.

De återkommande kriserna efter valet 2018 (som beror på det krångliga parlamentariska läget) är allvarliga på flera sätt. Tänk vilka problem det var att överhuvudtaget få till en regering i Sverige hösten 2018. Hur kommer regeringsbildningen fungera efter nästa val? Ingen vet det nu. Det mesta tyder på att det parlamentariska läget fortfarande kommer vara mycket oklart med samma problem som vi såg efter valet 2018. Landet behöver en normalt fungerande regering för att något ska uträttas vad gäller lagändringar. På pappret kan en riksdagsmajoritet visserligen tvinga fram lagändringar som regeringen tvingas genomföra. Det förutsätter dock att oppositionen enas och att det finns en fungerande regering som kan genomföra det Riksdagen beslutar. I klartext: Sakfrågorna hamnar i bakgrunden när så mycket energi måste läggas på hur och vem som ska styra Sverige. Och detta gynnar definitivt inte den personliga assistansen.

Jag vill ändå vara optimist och tror att i alla fall majoriteten av förslagen i Stärkt rätt till personlig assistans kommer att genomföras.  Har också svårt och se att något parti, möjligen med undantag av SD tjänar på en ny regeringskris med eventuellt extraval innan ordinarie riksdagsval nästa år eller att vi inte får en handlingskraftig regering med eventuellt extraval efter valet 2022. Sverige har många problem som måste lösas och väljarna förväntar sig förhoppningsvis samarbete efter valet för att lösa dem, inte nya regeringskriser med ännu fler talmansrundor. Har jag rätt där förbättras vår position avsevärt. Stödet för de flesta förslagen i Stärkt rätt till personlig assistans är också solitt i Riksdagen. Funktionsrättsrörelsen har en viktig uppgift att trycka på att även utredningen om statligt huvudmannaskap blir verklighet.

I en intervju med Assistanskoll nyligen menar Martin Klepke att Socialdepartementets ställning måste stärkas gentemot finansdepartementet. Martin Klepke menar också att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering för att återupprätta lagens intentioner. Maktbalansen mellan socialdepartementet vs finansdepartementet håller jag definitivt med om. Angående vilken regering som är bäst lämpad att rädda assistansreformen är Martins svar ett exempel på hur vänster, respektive högerväljare ser på vem som är bäst för assistansreformen, det är också mycket tydligt även i sociala medier. Till vänster anser alla att en högerregering vore en katastrof medan personer till höger tycker samma sak om en vänsterregering.

Jag vill bredda den debatten. Min absoluta övertygelse är att ska vi få en långsiktigt hållbar assistansreform oavsett vem som styr landet måste den ha helhjärtat stöd från såväl Socialdemokraterna som Moderaterna. Det saknas för tillfället. Jonas Franksson anser ändå efter seminarier i Almedalsveckan att det finns tecken på att en ökad samsyn som går i positiv riktning hos S och M. I de viktigaste frågorna som huvudmannaskapet och behovsbedömningar saknas emellertid klara besked. En assistansreform som den var tänkt att fungera kräver också en väl fungerande välfärdsstat för hela befolkningen. Det innebär att det måste bli ett slut på alla andra besparingar/försämringar vi sett i övrig funktionsrättspolitik, sjuk och äldreomsorgen, skolan, socialförsäkringarna med mera.

Angående möjligheterna att få personlig assistans att bli en valfråga. Ämnet är så omfattande att jag kanske utvecklar det mer i en krönika närmare riksdagsvalet.

* I punkt 64 ingick också att tillsätta en utredning angående statligt huvudmannaskap för personlig assistans. Hur det blir med den utredningen är i dagsläget högst oklart efter att Liberalerna lämnat januari överenskommelsen. Många assistansanvändare börjar därför oroa sig för att kommunalisering återigen kan bli aktuellt. Jag tror själv att risken är mycket liten i närtid, innan riksdagsvalet. Motståndet är så kompakt bland oss assistansanvändare, anhöriga och anordnare att jag tvivlar mycket starkt på att vem som än efterträder Stefan Löfven, kommer ingen våga lägga fram ett så drastiskt förslag nära valet. På lite längre sikt kommer det alltid att finnas en risk fram tills det en gång för alla i lagen framgår att enbart staten är huvudman för personlig assistans.

Det finns mängder med skäl till att assistansreformen inte får kommunaliseras. Här är några av dem.

·  LSS och LASS kom till för att det var uppenbart att kommunerna inte gav tillräckligt med hjälp. Fortfarande är det stora skillnader mellan hur 290 kommuner tillämpar LSS för de 5379 personer som maj 2021 hade sin personliga assistans beviljad av hemkommunen (Källa Assistanskoll.se)

·   Det är oförenligt med Funktionsrättskonventionen som är mycket tydlig med att rättigheter som ska förverkligas enligt artikel 19 inte ska decentraliseras till lokal eller regional nivå.

·  Kommunerna var redan på remisstadiet motståndare till att LSS blev en rättighetslag och har upprepade gånger visat att de har svårt acceptera detta. Senast våren 2020 när pandemin drog in över Sverige ville deras intresseorganisation SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) att regeringen införde lagändringar som inneburit stora försämringar för assistansanvändare som har sin hemkommun som huvudman. Regeringen sa nej, två gånger.

Jag kan inte se något tecken alls på att kommunerna kommer att ändra inställning och tillämpning framöver. En assistansreform med kommunerna som huvudman är uteslutet om vi menar allvar med att återupprätta reformens verkliga intentioner.

Därför får inte den personliga assistansen kommunaliseras!

 I samband med regeringskrisen i somras meddelade Liberalerna att partiet lämnar januariöverenskommelsen. Därmed har det också uppstått oklarheter vad som kommer att hända med punkt 64 i avtalet som handlade om förbättringar för oss som behöver personlig assistans. I punkt 64 stod det bland annat att en utredning skulle tillsättas angående ett förstatligande av assistansreformen. Bortsett från regeringskriser och jätteproblem för regeringen att överhuvudtaget få igenom nästa budget är det högst osäkert om det blir något av utredningen. Följaktligen stiger oron för att kommunaliseringsspöket lurar i bakgrunden. Det finns mängder med anledningar till att assistansreformen inte ska kommunaliseras. Kommer här lista de, i mitt tycke viktigaste.

Vi kan börja med det Sverige faktiskt åtagit sig att göra när Funktionsrättskonventionen ratificerades av Riksdagen. Rätten till personlig assistans och ett självständigt/självbestämt liv garanteras som bekant i artikel 19. Den särskilda kommentaren (kommentar 5) till artikel 19 beskriver närmare vad som krävs för att förverkliga artikel 19. Här kan vi bland annat (sidan 4) läsa följande angående ett av många hinder för att förverkliga ett självständigt/självbestämt liv.

Inappropriate decentralization, resulting in disparities between local authorities and unequal chances of living independently within the community in a State party.

Fritt översätt:

Olämplig decentralisering leder till skillnader mellan lokala myndigheter och ojämlika chanser till ett självständigt/självbestämt liv i samhällsgemenskapen

Det innebär att FN anser att decentralisera genomförandet till regional eller lokal nivå för att förverkliga artikel 19 (vilket kommunalisering de facto innebär) leder till stora lokala eller regionala skillnader vilket är oförenligt med artikel 19. Alltså är kommunalisering inte förenligt med Funktionsrättskonventionen artikel 19. Med bakgrund av detta finns det starka skäl till att kommunerna ska ha någonting att göra med LSS övriga insatser heller. Samma sak gäller t.ex. att Regionerna (i viss mån även kommunerna) och inte staten ansvarar för t.ex. hjälpmedel.

 

Historiken

Kommunerna var redan på remisstadiet mycket kritiska till LSS som rättighetslag. Officiellt för att det inskränkte det kommunala självstyret. I praktiken handlade det minst lika mycket om att rättighetslagen ändrade maktbalansen till kommunernas nackdel. Att ge ansvaret för att genomföra något så viktigt som personlig assistans till en del av den offentliga sektorn som historiskt inte alls gillat hela idén med en rättighetslag är milt uttryckt mycket olämpligt.

LSS blev en rättighetslag bland annat därför att det i slutet av 1980-talet var uppenbart att kommunerna inte klarade av att ge oss goda levnadsvillkor. Hjälpen/stödet var långt ifrån tillräckligt med en stor dos över förmynderi. ”Vi vet vad som är bäst för dig” inställningen genomsyrade verksamheterna. Till det kom också stora skillnader mellan kommunerna. Att det 2021 fortfarande finns stora skillnader mellan hur kommunerna tillämpar såväl rätten till personlig assistans som andra LSS insatser finns det flera undersökningar från bland annat Socialstyrelsen.

 

Kommunerna accepterar inte att LSS är en rättighetslag

 Kommunernas svårigheter att än idag acceptera att LSS är en rättighetslag blev mycket tydligt när pandemin drog in över Sverige senvintern/tidig vår 2020. Vi minns alla att det dröjde bara några veckor innan kommunernas mäktiga intresseorgan SKR kom med en begäran om lagändringar (s.k. hemställan) till regeringen om lagändringar som inneburit stora förskjutningar i maktbalansen till kommunernas fördel. Tack och lov sa regeringen nej – två gånger.

Anm.: Kommunerna hävdade att lagändringarna bara skulle gälla under pandemin. Historiken visar att tillfälliga lagändringar i regel blir permanenta.

Sammantaget ser kommunerna LSS mer som en ramlag (”ungefär så här ska lagen tillämpas”) och inte den rättighetslag den är tänkt att vara. Det finns det ingenting som tyder på att kommunernas inställning och tillämpning skulle ändras till det bättre om de ansvarar för all personlig assistans. En kommunalisering är därför utesluten.

 

Demokrati

Motståndet mot kommunalt huvudmannaskap är synnerligen kompakt hos vi som berörs med anhöriga. En kommunalisering innebär att ansvariga politiker fullständigt ignorerar våra synpunkter. Och det rimmar oerhört illa med min syn på demokrati.