Vad har egentligen ändrats sedan regleringsbrevet till FK 2016?

 Jag har faktiskt så pass hög tilltro till våra politiker att jag inte tror det finns någon regering som tar över Rosenbad och Finansdepartementet med en färdig plan att attackera assistansreformen. Att det ändå de facto blir så besparingar gång beror på att ett antal faktorer samverkar. 

Vi är en lågstatus grupp i samhället, kunskapen och intresset hos statsministrar och finansministrar är i regel mycket svagt, i jakten på regeringsmakten och behålla den måste bredare grupper gynnas, utgiftstaket för statens utgifter sätter i praktiken också ett tak på hur mycket frihetsreformen och rättighetslagen får kosta. Pandemin kostade staten väldigt mycket med mera. Och det är inte alls omöjligt att finansmistrar på båda sidor blockgränsen faktiskt tror att det går att spara stora summor – utan att vi som berörs påverkas.

Inför 2016 fick Försäkringskassan ett nu ökänt direktiv från S-MP regeringen. Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.

Benämning spara pengar finns inte men vad syftet är råder ingen tvekan om. Angående ”skenande kostnader” ser man lätt i statistiken att den stora utgiftsökningen skedde ca 2000–2010. Efter det började det att plana ut.

10 år senare kämpar vi fortfarande för att hålla reformen över vattenytan. Vad har egentligen ändrats sedan 2016? Visst, det finns ingen finansminister som öppet talar om att pengar ska sparas, inga regleringskrav som talar om att bryta kostnadsutvecklingen. Men tittar vi vad som faktiskt skrivs i regleringsbrevet efter det finns inga direktiv som fundamentalt bryter mot det som skrivs 2016. Har med hjälp av AI tittat på ett urval av regleringsbreven efter 2016 med både S-MP regeringen och Tidöregeringen.

2020 – huvudpunkter var

uppföljning

kostnader

 utvecklingen av antalet mottagare

orsaker till avslag

 

2022 – sista året innan regeringsskiftet

  följa indikatorer

analysera kostnader

 analysera avslag

analysera antal brukare och timmar

2024 Tidöregeringen¨ - huvudfokus:

  felaktiga utbetalningar

 kontroll

brottsbekämpning

effektivisering

 

2026

felaktiga utbetalningar

 återkrav

  effektivisering

I diagrammet ovan ser ni hur assistansens andel av statsbudgeten stadigt minskar efter toppåret 2015. Från 2,9 % till 1,9 % 2015 (vissa källor anger 1,8 %)

Nu ska sägas att vissa ansatser har gjorts. Lagförslagen för Stärkt personlig assistans 2021 var faktiskt offensivt inriktat (se nedan varför det ändå inte gått som tänkt). Men huvuddragen är tydliga. Det har aldrig kommit direktiv som på allvar bryter mot direktiven 2016. Andan av besparing, hålla nere kostnader och bekämpa kriminalitet är fortfarande centrala – inte att återupprätta intentionerna. Vi kan sammanfatta det så här:

Formuleringen om att “bryta kostnadsutvecklingen” försvann efter den hårda kritiken 2016. Men någon verklig omläggning av styrningen har aldrig skett. I praktiken har Försäkringskassan fortsatt verka under ett konstant tryck att hålla nere utvecklingen av assistansersättningen.

Så är jag förvånad att det inte händer något med vare sig behovsbedömningar eller indexering? Egentligen inte. Båda sakerna kräver att betydligt mer pengar tillförs assistansreformen, det går helt enkelt inte att uppfylla med nuvarande budgetutrymme.

 

Utredningen stärkt personlig assistans och lagändringarna som följde 2021 var faktiskt ambitioner som gick i rätt riktning. Lena Hallengren var betydligt bättre än sitt rykte. Totalt beräknades ungefär 2000 personer få personlig assistans, ett stort steg framåt jämfört med kaoset 2016 - 2017. 2026 har dock inte lagändringarna alls den effekt vi hoppades på. Varför?

Den särklass viktigaste delförklaringen är antagligen att det inte fanns ambitioner att verkligen gå till botten med orsaken till att så många förlorade PA - den mycket hårdare bedömningen av grundläggande behov. Det faktum att det infördes två nya grundläggande behov hjälpte inte - därför att i grund och botten fanns den restriktiva synen generellt på grundläggande behov kvar.

När det begav sig 2021 var jag själv mycket skeptisk till att de pengar som avsattes skulle vara tillräckliga - till att börja med drygt 700 miljoner kr 2023 som skulle ökas efterhand till över 3 miljarder kr.

Vad ska vi dra för lärdom av detta? Att frihetsreformen är så hårt skadeskjuten att det inte räcker med "halvmesyrer" för att få ordning på assistansen. Hela synen som hur behovsbedömningarna görs måste "ryckas upp med rötterna". I klartext, bort med sekundmätningar och uppstyckningar - samtliga behov måste bedömas som en helhet. Vad jag tycker om begreppet "grundläggande behov" vet ni alla...

Och pengar ja. Ännu en gång Det måste till mycket mer resurser i systemet om alla delar ska fungera samtidigt. Hjälp och stöd efter VERKLIGA behov OCH LIKA VIKTIGT - en schablonersättning som följer löneutvecklingen och andra ökade utgifter i samhället.

 

* Nyligen presenterade regeringen en ny utredning - ”Tydliga och hållbara regler för personlig assistans som ska utreda bland annat nya behovsbedömningar. På plussidan:

Regeringen verkar i alla förstå att reformen idag inte fungerar som det var tänkt. Behovsbedömningarna är integritetskränkande och behöver göras om. Utredningen har ett brett mandat. I bästa fall kan utredningen resultera i mycket bra förslag.

Men jag varnar själv för att  jubla. Finns flera orsaker. Dels ska den vara klar först 2028. Det innebär att möjliga förändringar träder i kraft tidigast 2029 och mycket kan hända fram till dess. Jag är också mycket skeptisk till att FN:s mall ICF - internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa ens ska utredas som möjligt alternativ som möjlig mall för behovsbedömningar. Ser en stor risk i att det kommer bli på tok för stort fokus på medicinska tillstånd. Vi buntas ihop till en homogen grupp som antas ha samma behov. Precis det som LSS är tänkt att komma ifrån.  

Utredaren ska emellertid få en chans  att prestera en utredning med bra förslag.

Assistanskoll - ny utredning