Utredningen Stärkt personlig assistans var positiv men tyvärr även en ny restriktiv assistansdom under sommaren

 Ungefär när jag mådde som sämst under försommaren presenterades utredningen Stärkt personlig assistans som var bättre än förväntat. Lite senare kom tyvärr en ny restriktiv dom, denna gång från Kammarrätten i Göteborg, Vi börjar med det positiva.

 Stärkt rätt till personlig assistans

När direktiven till utredningen blev offentliga fanns det en uppenbar vilja till förbättringar, bland annat skulle föräldraansvaret smalnas av (är tyvärr mycket ”populärt” att ge avslag på rätten till personlig assistans p.g.a. föräldraansvar). Jag är som sagt luttrad och har alltid låga förväntningar på slutprodukten vad gäller utredningar om personlig assistans men i det här fallet blev jag positivt överraskad. I en färdiga utredredningen finns förslag som definitivt innebär rejäla steg i rätt riktning. Viktiga förslag.

·  Behov av sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen ska kunna beviljas som personlig assistans. En förutsättning ska då vara att det finns överenskommelse mellan sjukvårdshuvudmannen och den enskildes anordnare av personlig assistans om utförandet av de sjukvårdande insatserna.

• Behov av kvalificerat motiverande eller vägledande stöd som är en förutsättning för att den enskilde ska klara sina grundläggande behov ska ses som en del i det grundläggande behov som ska tillgodoses.

·   Två nya grundläggande behov införs som benämns;

Kontinuerligt stöd som den enskilde till följd av sitt funktionshinder behöver för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom.

 

• Kontinuerligt stöd som föranleds av varaktig eller långvarig medicinsk problematik där uteblivet stöd utgör allvarlig risk för liv eller hälsa.

 

·       Avdrag för föräldraansvar ska schabloniseras och fastställas i tid för ett fåtal åldersspann med olika nivåer. Schablonen ska vara tvådelad: en del avser grundläggande behov, en del avser andra personliga behov.

·  Barn ska kunna beviljas kommunalt finansierad personlig assistans även om de bara har lite behov av hjälp med grundläggande behov.

Notera här att egenvård ska ge rätt till personlig assistans i samarbete med sjukvården. Det är ett mycket viktigt steg i rätt riktning då många förlorat personlig assistans p.g.a. domen om egenvård i HFD 2012 (tillämpad först 2016). Likaså att barn ska ha rätt till personlig assistans även vid mindre behov. Även att assistans kunna beviljas för motiverande insatser är också mycket positivt.

 

Totalt beräknas det här innebära att ca 2000 personer får tillbaka sin personliga assistans vilket beräknas, brutto kosta ca 2,7 miljarder kr för staten. Sammantaget det bästa som hänt i assistansvärlden på många år. Finns det då inga orosmoln?

 

Till att börja med är det bara en utredning, inget färdigt lagförslag. När utredningen blev offentlig kände jag mig ändå ganska trygg med att förslagen kommer att bli verklighet. Eller kände mig är det nog bättre att skriva sensommaren 2021. Tyvärr har vi efter att utredningen blev offentlig haft en regeringskris vilket ledde till Liberalerna lämnade januariavtalet där stärkt personlig assistans var punkt 64. Dessutom har Stefan Löfven helt nyligen meddelat att han avgår som partiledare. Stefan Löfvens avgång i kombination med att regeringen måste få igenom nästa års budget med oerhört skakigt underlag i Riksdagen gör att det finns potential för en ny regeringskris även om jag tror att det inte går så långt. Inget parti vinner på det så nära inpå ordinarie riksdagsval. Men att budgetprocessen blir mycket stökig med hot om att fälla regeringen får vi nog utgå ifrån.

 Inrikespolitiskt år 2021 är kort sammanfattat ett mycket stökigt år med ständiga kriser. Det är mycket allvarligt för utan en fungerande regering kan inte någonting uträttas, hur mycket vi än ropar om konventioner och mänskliga rättigheter. En allvarlig bieffekt är att sakfrågorna kommer i skymundan vilket gör det ännu svårare att lyfta t.ex. rätten till personlig assistans

 En annan viktig åtgärd i punkt 64 var en utredning om att helt förstatliga den personliga assistansen. Där delar jag Jonas Frankssons oro – det är högst osäkert att den utredningen sjösätts. Och kommunalisering av assistansreformen är fortfarande ett reellt hot som vi inte ska ignorera. Redan 1995-96 fanns ju ett utredningsförslag om kommunalisering som tack och lov skrotades.

 

Instämmer också helt med Jonas Franksson att inn förstatligande genomförs måste behovsbedömningarna göras om.

Stärkt rätt till personlig assistans

* Utöver utredningen kom det under sommaren även en negativ nyhet vad gäller rätten till ett självbestämt liv. Nämligen en ny restriktiv dom, denna gång från Hovrätten i Göteborg som anser att hjälp med trädgårdsskötsel inte är ett assistansberättigade behov. Assistskoll skriver följande:

 Enligt kammarrättsdomen sägs det i LSS förarbeten att den personliga assistenten ska kunna utföra arbetsuppgifter som utförs av hemtjänsten om de görs tillsammans med den enskilde, tex städning, tvätt eller hjälp med inköp. (prop. 1992/93:159 s. 175 f.). Trädgårdsskötsel räknas dock inte dit enligt Kammarrätten i Göteborg som inte heller anser att trädgårdsskötsel kan beviljas som annat personligt behov. Det är inte första gången som en domstol missar målet i LSS.

 Det är bara att instämma. Har inte hunnit läsa domen i helhet själv än men att Förvaltningsdomstolarna har dålig/usel kunskap om det verkliga syftet med LSS har visats åtskilliga gånger innan där HFD domen om grundläggande behov 2009 var ”startskottet” till alla försämringar senaste decenniet. Domstolarna är hopplöst fast i ett hemtjänsttänk där PA bara handlar om det grundläggande behoven för att överleva. Att assistansreformen verkliga syfte är vi ska kunna leva våra liv som vi själva vill har det har Förvaltningsdomstolarna, tyvärr missat helt.

Ingen personlig assistans för trädgårdsskötsel

 

Vi måste uppmärksamma mycket mer vilka konsekvenser klimatförändringarna kommer att få för oss funkisar och andra riskgrupper

 Alla som känner mig, fysiskt eller i den digitala världen vet att jag är mycket väderintresserad. Följaktligen är jag mycket intresserad av klimatfrågan. I det här blogginlägget ska jag vidga vyerna och fundera kring konsekvenserna för personer med funktionsvariationer/normbrytande funktionalitet när klimatet blir allt varmare.

Nyligen släppte FN-s klimatpanel IPCC en ny rapport om tillståndet för klimatet och därmed förutsättningarna för livet på jorden. Ska inte fördjupa mig i själva rapporten utan nöjer mig med att konstatera att allt tyder på läget är oerhört allvarligt – vi befinner oss nära gränsen till en skenande global klimatkatastrof. Den kommer påverka allt liv på jorden och handlar bokstavligen om liv eller död för hundratals eller t.om miljardtals människor. Hur mycket kommer vi kunna bromsa uppvärmningen? Inte en aning men det omtalade 1,5 grader målet (ökning i jordens medeltemperatur sedan slutet av 1800-talet) känns totalkört och har troligen varit det ganska länge.

Många kanske tycker att någon enstaka grad hit eller dit i global medeltemperatur inte spelar någon större roll. Låt mig då klargöra följande (vilket jag tycker såväl politiker som journalister är usla på)

·       För 15000 - 20 000 år sedan var den globala medeltemperaturen 5 grader lägre än idag. Då rådde istid och det som idag är Sverige täcktes helt av ett 3 km tjockt istäcke.

·   För ca 250 miljoner år sedan drabbades jorden av en skenande klimatkatastrof. Medeltemperaturen på jorden var 6-7 grader högre än idag. Resultatet? 90 % av allt liv på jorden dog ut. Varje grad spelar därför mycket stor roll.

Tillbaka till nutid och vår situation. Visst diskuteras det en hel del om konsekvenserna för Sverige och anpassning. Det är givetvis jätteviktigt men någon debatt om vad det allt varmare klimatet kommer innebära för funkisar och även andra riskgrupper – tja, den diskussionen finns knappast. Och eftersom den knappast kommer att komma igång av sig själv är det hög tid att vi själva försöker lyfta den. Ja, den finns ju knappt i den interna debatten heller.

Varför denna avsaknad av debatt hur riskgrupper ska skyddas så gott det går? Delvis handlar det som vanligt om att vi ofta är en bortglömd och marginaliserad grupp men det handlar även om andra saker. Mitt intryck är att klimatfrågan är så stor och svårlöst att flertalet politiker inte på allvar ”orkar ta i den”. In i det sista hoppas de som har den politiska makten att några magiska uppfinningar ska lösa allting utan några större ansträngningar för vare sig politiker eller medborgare.

 Det allt varmare klimatet påverkar samhället och människorna som lever i det på otaliga sätt. Här ska jag fokusera på tre mycket tydliga konsekvenser som i stor utsträckning kommer att drabba funkisar och andra riskgrupper med hälsoproblem.

Hetta/värmeböljor

Många personer med bräcklig hälsa mår dåligt av höga temperaturer, det inkluderar såväl många äldre men även yngre personer med dålig hälsa. I de grupperna finns många personer med omfattande funktionsvariationer både med och utan personlig assistans. Jag känner flera personer som delar min livssituation som stannar inomhus när kvicksilvret passerar 30 gradersstrecket i skuggan, värmen blir för stark. Själv klarar jag hög värme hyffsat men, när vi når 30 strecket eller mer påverkas jag definitivt negativt. Jag blir trött och slö. Hittills har temperaturer på 35 grader eller mer varit mycket ovanliga i Sverige. I en ganska nära framtid kommer emellertid värmeböljor på 35 grader eller mer vara ganska vanliga. Själv tror jag att Sverige har ett nationellt värmerekord på ca 40 grader inom max 10- 15 år. (38,0 grader idag)

Många i olika riskgrupper riskerar därmed att må riktigt dåligt under sommaren med stor risk för kraftigt ökad belastning på sjukvården under sommarmånaderna och uppenbar risk för ökad överdödlighet p.g.a. värmen. Var finns planerna för att ge skydd åt riskgrupper under svåra värmeböljor? Har inte hört ett ljud om t.ex. framtida möjlighet att få bidrag för installation av luft konditionering och ersättning för ökade el-kostnader om hen tillhör riskgrupper.

 

Skyfall

I mitten av juli dränktes västra Tyskland och Belgien i monsunliknande skyfall som krävde ca 200 dödsoffer. Dylika skyfall kommer antagligen bli allt vanligare och kan självfallet inträffa även hos oss. Om/när det inträffar. Varningar från SMHI och order om evakuering i all ära men var någonstans ska vi ta oss och hur ska evakueringen ske? Var finns planerna på hur personer som har svårt att flytta sig på egen hand ska föras till ”trygg mark”. I dagsläget finns inga överhuvudtaget så vitt jag vet, troligen med undantag av äldreboenden.

 

Skogsbränder

Delvis samma problem som med översvämningar. Var och hur ska personer som har svårt att förflytta sig på egen hand evakueras? Jättelika skogsbränder för även indirekt med sig andra allvarliga hälsorisker med hälsofarlig brandrök som sprider sig långt bort från själva branden/bränderna. Utan att vara närmare insatt i ämnet men denna typ av rök måste vara livsfarlig för personer med andningsproblematik.

 

Det finns som sagt många, många fler områden. I klimatfrågan finns också en tydlig klassdimension inbyggd – de fattigare drabbas hårdare av klimatförändringarna än de välbeställda. Det gäller inte bara i fattiga länder utan även hos oss. Den s.k. gröna omställningen kommer också medföra olika typer av merkostnader för alla och som i vanlig ordning kommer drabba de med tunn plånbok hårdast. I denna grupp finns många funkisar, som i många fall lever på existensminimum. Denna oerhört viktiga aspekt saknas helt i klimatdebatten.

 

Avslutar med ett exempel på hur svårlöst klimatkrisen är. Alla ska åka mer kollektivt, mer bussar, mer tåg. Fordonsparken med bussar och tåg på global nivå måste därför växa mycket snabbt. Men vi blir inte av med koldioxidutsläppen för det vilket många politiker verkar inbilla sig, åtminstone i debatten. I produktionen av bussar, tåg, bygga nya järnvägar och tunnelbanor krävs enorma mängder stål och stålproduktionen (f.t. ungefär 1,7 miljarder ton/per år i hela världen) skapar enorma utsläpp av koldioxid. Så ser verkligheten ut sensommaren 2021…

 

Vi måste skydda rätten till personlig assistans och samtidigt bekämpa kriminalitet

 Vi måste säkra rätten till personlig assistans och samtidigt bekämpa kriminalitet. Debatt om omfattningen på fusk och kriminalitet måste utgå från fakta och inte vilda spekulationer. Expressens Anna Dahlberg har återigen riktad hård kritik mot assistansreformen och en åklagare har i en debattartikel på oerhört lösa grunder hävdat att hälften av all assistansersättning hamnar hos kriminella.

När den akuta fasen i pandemin nu är över gick det inte lång tid innan mycket stort fokus i samhällsdebatten återigen riktades mot den mycket allvarliga gängkriminaliteten och bedrägerier mot välfärdsstaten kopplade till organiserad kriminalitet. Att fusk och kriminalitet återigen skulle hamna i rampljuset i assistansdebatten var för mig helt väntat.

Hur stort är fusket och kriminaliteten i assistansbranschen? 

Jag vill själv ha en seriös debatt om kriminalitetens och fuskets omfattning och den måste utgå ifrån vad som faktiskt går att belägga. Om vi inte ägnar oss åt vilda spekulationer och tittar på befintlig statistik, hur ser det ut då? Jag har tittat på lite statistik hur mycket pengar Försäkringskassan krävt tillbaka respektive stoppade utbetalningar. För år 2018 och 2019 ser det ut så här:

2018

Återkrav/skadestånd	Felaktiga utbetalningar	Summa
103,5 miljoner kr	170,0 miljoner kr	273,5 miljoner kr

 

2019 (tom 21 oktober)

Återkrav/skadestånd	Felaktiga utbetalningar	Summa
95,2 miljoner kr	50,9 miljoner kr	146,1 miljoner kr

 

Försäkringskassan ökade antalet polisanmälningar från 38 2015 till 184 2018

Källa: Assistanskoll.se

2018 går det alltså att belägga fusk och kriminalitet på drygt en procent av all utbetald assistansersättning. Däremot sker det, även om hela 2019 saknas, en kraftig nedgång i kolumnen felaktiga utbetalningar. Den stora ökningen i antalet polisanmälningar tolkar jag som att Försäkringskassan intensifierade jakten på fuskare och kriminella.

Allt över dessa summor är gissningar. Jag förnekar inte problemen med svarta löner, fejkade anställningar med mera som inte syns i Försäkringskassans statistik men låt oss föra en debatt angående omfattningen som inte ägnar sig åt vilda gissningar utan bättre bakgrundsinformation. Jag tycker också vi ska skilja på rena bedrägerier mot LSS och skattefusk, svarta löner, skenanställningar etcetera. Båda har visserligen samma mål, d.v.s. tjäna pengar på olaglig väg men har olika karaktär. De senare har ”bara” indirekt koppling till själva LSS, det är en brottslighet som också finns i många andra samhällssektorer som alltid ska bekämpas.

Har organiserad brottslighet tagit sig in i assistansbranschen är det, vem som än utför den oerhört allvarligt, och detta berör inte bara assistansen utan även andra delar i välfärdssektorn. Det skadar också assistansreformen oerhört och annan skattefinansierad välfärd. Denna typ av kriminalitet måste bekämpas med kraft. Ytterst drabbar också denna brottslighet oss själva.

Jakten på kriminalitet och fusk får emellertid aldrig bli en ursäkt för att attackera själva assistansreformens grunder. Det måste gå att samtidigt säkra rättigheterna för vi som behöver assistansen och samtidigt framgångsrikt bekämpa de kriminella, oavsett vilka det är.

Hur kommer vi åt den kriminalitet som bevisligen finns? Det är uppenbart att kontrollsystemet har brustit, frågan är var någonstans det fallerar?  Ska vi komma tillrätta med problemen måste vi gå till botten med var bristerna finns. Det handlar också om så otrevliga saker som att grundligt undersöka om den organiserade brottsligheten även nästlat sig in i statens myndigheter på jakt efter pengar. Jag har vid det här laget läst en hel del om den organiserade kriminaliteten i Sverige och det råder ingen tvekan att ”kreativiteten” för att gagna sina egna syften är oerhört stor.

Anna Dahlberg har i snart ett decennium skrivit en lång rad ledare artiklar som riktar hård kritik mot assistansreformen. Den här gången ligger fokus på en statlig rapport som berör kriminalitet och där ledare artikeln flitigt hänvisar till det som kallas ”brukarimport” (nytt ord för mig innan Dahlberg i en annan artikel nämnde det för några månader sedan), även arbetskraftsexploatering, svarta löner med mera. DNs Henne Kjöller har också skrivit en artikel med samma tema.

Media har all rätt i världen att granska och även kritisera de avarter som bevisligen finns. Problemet med Anna Dahlberg är att hon och många andra som riktar kritik mot vår frihetsreform helt ignorerar det personlig assistans verkligen handlar om – fulla demokratiska rättigheter för att vi ska kunna leva självständiga/självbestämda liv enligt lagens intentioner och Funktionsrättskonventionens artikel 19.

 Att Anna Dahlberg inte har något som helst intresse att värna assistansreformens verkliga intentioner märks gång på gång. I den nu aktuella artikeln kritiserar hon hårt att det dröjt så läng tid innan Gunilla Malmborgs LSS utredning från jan 2019 nu gått ut på remiss samt att flera för oss förödande förslag är borttagna. Det är svårt att dra någon annan slutsats att Anna Dahlberg verkligen ogillar den personliga assistansen och helst vill avskaffa den - åtminstone så som den är tänkt att fungera.  Anna Dahlberg använder också på ett mycket otrevligt sätt problem med organiserad kriminalitet som ett medel för att attackera vår frihetsreform.

Någon vecka efter Anna Dahlbergs senaste inlägg skrev en åklagare som heter Björn Rosenlöf en debattartikel, också i Expressen. Björn Rosenlöf som har stor drivit flera fall som handlar om brott i assistansbranschen hävdade att åtminstone 50 % av all utbetald assistansersättning hamnar hos kriminella. Ingen har tidigare antytt siffror som ens är i närheten. Jag tycker det är högst anmärkningsvärt att Björn Rosenlöf på uppenbart oerhört lösa grunder riktar så allvarliga anklagelser om kriminalitet och fusk. En seriös debattartikel ska inte göra uppskattningar som bygger på rena spekulationer.

Varifrån har Björn Rosenlöf fått siffran 50 %? Antagligen har han utifrån egna erfarenheter gjort uselt underbyggda antaganden att det under vattenytan finns ett jättelikt mörkertal med kriminalitet och fusk som staten inte kommer åt.

Jag avslutar den här krönikan med ett citat från Arbetets Martin Klepke som, till skillnad från Anna Dahlberg och Hanne Kjöller skrivit en nyanserad ledare artikel som belyser båda sidorna av myntet:

Få politiska beslut har inneburit en så stor förbättring för personer med funktionsnedsättningar som LSS. Lagen infördes 1994 på initiativ av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg. Utgångspunkten var den självklart humanistiska, att personer med fysiska eller psykiska handikapp ska ges möjlighet att leva fullvärdiga liv.

Sammanfattning och tankar av och om mina erfarenheter att gå igenom en pandemi

 Av hälsoskäl har jag tagit en lång och mycket välbehövlig ledighet, nu mår jag bra igen och återupptar nu mitt bloggande. Som vanligt finns det väldigt mycket att skriva om. I mitt första inlägg under ”höstsäsongen 2021” ska jag sammanfatta mina erfarenheter av pandemin och hur den har påverkat mig.

20 maj tog jag min andra spruta. Det var en enorm lättnad, biverkningarna av vaccineringen har varit relativt milda. Den värsta delen av pandemin är nu över och jag har inte drabbats av Covid 19. Däremot tog min fysiska och psykiska hälsa mer stryk än jag trodde fram tills våren. Mer om detta strax. När pandemin drog in över Sverige senvintern 2020 trodde jag aldrig att jag skulle leva i isolering i över ett år. När jag tänker efter, är det inte klokt/svårt att ta in. Jag och många med mig levde i isolering i över ett års tid! Det kan låta som ett dåligt skämt men det är det inte. Under denna tid träffade jag i princip bara mina assistenter och närmast anhöriga – inga kompisar, inga vardagsnöjen som t.ex. biobesök med mera.

Nu ska sägas att jag har inget alternativ till isolering för riskgrupper under en pandemi men det som skaver rejält i mig är att det (med all rätt) debatterades flitigt vad långvarig isolering skulle leda till för våra pensionärer, hur barnen skulle påverkas om skolorna stängdes? Vad händer med demokratin om demonstrationsfriheten inskränks? Vad händer i samhället om alla restauranger, biografer, idrottsanläggningar etcetera stängdes för att stoppa smittspridningen? Funkisars situation, vad isoleringen gör med oss nämndes inte alls och det känns inte bra. Det känns som vi inte fanns, att våra uppoffringar inte var värda någonting.

Ja, det gäller även vår assistenter. De har också gjort uppoffringar. Självklart har vårdpersonalen på sjukhusen slitet oerhört (delvis beroende på kraftiga besparingar som pågått i flera decennier) och är värda mycket högre lön. Men vem i det offentliga Sverige har uppmärksammat uppemot 100 000 personliga assistenter?

 I grunden finns det en sympatisk tanke med den svenska strategin. Mer eget ansvar och mindre förbud än i flertalet andra länder. I praktiken fungerar den dåligt i en demokrati då många inte kommer att bry sig. Dessutom finns det en klassdimension som debatterats på tok för lite. Folkhälsomyndighetens mantra var ”jobba hemifrån så mycket som det bara går”. Jag förstår det men det finns faktiskt många som faktiskt inte kan jobba hemifrån som måste gå till jobbet och därmed utsättas för mer risker. I de allra flesta fallen handlar det om låglönegrupper. Och vad gäller vi som har personlig assistans är det ännu svårare att ”hålla avstånden”, ja det går faktiskt inte.

* Och så min egen situation, över ett år i isolering, hur har det påverkat min hälsostatus? Det säger sig självt att ingen mår bra av att inte delta i samhällslivet, inte träffa andra människor. Ja, uppenbart tog jag mycket mer stryk av den än vad jag trodde fram till våren. Under senvåren började jag må riktigt dåligt. Vill inte gå in på detaljer men under ca tre veckor var min s.k. arbetsförmåga noll %. Därför blev det en lång ledighet fram tills v 32, d v s nutid. Det blev också ett snabbt besök på sjukhuset och min neurolog läkare var ganska säker på att min långa isolering var en bidragande orsak till mitt usla hälsotillstånd

Och så har vi Zoom, ett utmärkt substitut när fysiska möten inte var möjliga men jag mådde inte bra av dem. Jag är helt övertygad om att Zoom spelade en viktig roll för den försämrade

 För att förtydliga. Inledningsvis var det inga problem men redan under hösten kände jag att de började bli jobbiga. Därför satte jag en gräns på max 2 möten per vecka. Under våren blev det snabbt sämre. Jag mådde allt sämre efter dem och satte en gräns på max ett möte/vecka. När vi kom fram till maj orkade jag knappt med det heller och räknade med ned hur många träffar som var kvar till sommaren. Slutligen ställde jag in flera möten helt och hållet p.g.a. hälsostatusen.

Efter flera månaders vila mår jag bra nu. Jag är sugen på en nystart men vill minimera antalet Zoom möten under hösten. Tack och lov är hela STIL gänget i Jönköping och kollegorna i Funktionsrätt vaccinerade så nu är det äntligen fysiska möten som gäller igen. Troligen har överansträngning bidragit också så jag kommer ta det lugnare framöver men planerar att hålla igång bloggen som vanligt samt övriga åtaganden

 

Varför mådde jag efterhand så dåligt av Zoom mötena? Jag och min läkare tror att det hänger samman med min epilepsi. De krävde mer koncentration än ”vanligt surfande” vilket innebar att hjärnan fick anstränga sig mer. Det är nog bara och konstatera att Zoom eller andra program för videomöten via internet inte fungerar för alla. Det gäller definitivt mig – åtminstone intensivt under en längre tid. Efterlyser en debatt om lösningar för de som inte mår bra av för mycket videomöten.

Min förhoppning är att vi aldrig mer drabbas av en pandemi under min livstid men det är inte realistiskt, tyvärr. Pandemin är inte över men jag är inte rädd för att bli allvarligt sjuk längre. Vad gäller framtiden utgår jag ifrån att jag får ta en tredje spruta, senast våren 2022.

Försäkringskassans förslag om bland annat elektronisk övervakning bryter mot grundlagen, demokrati och mänskliga rättigheter del 2

1949 skrev den engelske författaren George Orwell en klassisk roman med titeln 1984 (Originaltitel Nineteen Eighty-Four). Boken är en science fiction roman som skildrar en dystopisk framtid där demokratin kollapsat och staten ägnar sig åt massövervakning. Nu blev inte framtiden så dyster som George Orwell fruktade. År 2021 fanns fortfarande de västerländska demokratierna kvar. De allra flesta statsvetarna anser ändå att demokratin går bakåt i land efter land.  Hade George Orwell besökt dagens värld hade han troligen konstaterat att det inte är så illa i som jag befarat i västvärlden men vi är utan tvekan på väg mot det samhälle jag varnade för.

När internet slog igenom vet jag många hurrade – nu var dagarna för alla diktaturer räknade – ingen diktator skulle kunna kontrollera internet. Ungefär 25 år senare får vi väl konstatera att alla optimister var mycket naiva, väldigt få hade tänkt sig att diverse odemokratiska krafter och organiserad brottslighet skulle utnyttja internets möjligheter för egna syften. Istället för att skydda demokratin oroar sig allt fler nu för att internet istället kommer att avveckla demokratin.

Förutom att alla möjliga extremister utnyttjar nätet för sina syften ger den nya tekniken oanade möjligheter till kontroll och övervakning som hade gjort den ökända östtyska säkerhetspolisen STASI gröna av avund. Den stat som gått längst till att utnyttja internets och annan spetsteknologis (t.ex. AI) odemokratiska övervakningspotential är Kina som är i full färd med att bygga upp en övervakningsapparat vars omfattning världen aldrig skådat tidigare.

Ska inte vi i den demokratiska västvärlden vara skyddade från den här typen av övervakningsapparat? På papperet är svaret ja – i praktiken är inte svaret lika självklart. Håller vi oss bara till Sverige har det nu förts en debatt i minst 10 år hur befolkningens integritet ska skyddas samtidigt som det kommer nya förslag om större befogenheter för staten när såväl politiska och religiösa extremister som grova brottslingar utnyttjar internet för egna syften. Allt mer av samhällsdebatten handlar följaktligen också hur vi ska skydda oss mot terrorister och bekämpa organiserad kriminalitet och parallellt med den blir de högernationalistiska krafterna allt starkare. Det råder så att säga djup lågkonjunktur för frågor som handlar om hur demokratin ska förbättras och minoriteters rättigheter skyddas.

Tittar vi framåt inför nästa riksdagsval är oddsen mycket låga på att de stora frågorna i valrörelsen blir brottskämpning och migration/integrations politik där flertalet partier i varierande grad kommer spela ”SD light”. Själv hoppas jag välfärdsfrågorna kommer i fokus efter pandemin som visat på vilka revor det finns. En väl fungerande välfärdsstat tror jag är bästa skyddet mot höger nationalismen med sitt övertydliga ”vi mot dem” budskap. Förutsättningar borde finnas men säker är jag inte.

Det är mot denna bakgrund jag tror vi få får se FK-s horribla idéer om övervakning av såväl assistansanvändare och assistenter där många faktorer samverkar:

·  Välfärdens framtida finansiering – hur ska pengarna räcka till?

·  Organiserad kriminalitet är en het fråga – vilka åtgärder måste vidtas för att bekämpa denna brottslighet?

·  Assistansbranschen är, som många andra välfärdsverksamheter utsatt för organiserad brottslighet – omfattningen vet ingen exakt.

·  Assistansreformen har alltid varit utsatt för kritik.

·  Funkisar är och har alltid varit en lågstatusgrupp och personlig assistent är inget högstatus yrke vilket bland annat syns i höjningarna av schablonersättningen.

Det finns flera exempel men det får räcka. Min poäng är att allt jag nämnt ovan gör att den kriminalitet som bevisligen finns gör oss till lätta/”tacksamma” måltavlor. Ju lägre status desto mer drakoniska åtgärder anses acceptabla för att bekämpa ett problem mot berörd grupp, i vårt fall assistansanvändare och våra personliga assistenter. Vi kan med mycket stor sannolikhet anta att regeringen har samlat ett antal berörda myndigheter där frågan har varit hur välfärdsbrottslighet ska bekämpas. Polisen redogjort hur läget, enligt dem ser ut varpå FK satt igång med att tänka ut möjliga åtgärder från deras håll för att bekämpa brottsligheten.

Sådana här förslag skulle vara omöjliga att föreslå för t.ex. barnfamiljer. Backar vi klockan 15-20 år tror jag sannolikheten är mycket låg att någon föreslagit något liknande ens för oss, även med samma teknik tillgänglig som idag. Vi befinner oss tyvärr 2021 på ett sluttande plan där allt mer odemokratiska metoder blir acceptabla arbetsmetoder och odemokratiska krafter flyttar fram sina positioner. Måste vara unikt för Sverige i efterkrigstiden att en statlig myndighet som jobbar under en röd regering offentligt har idéer (IB på 70-talet var en hemlig organisation) som brutalt bryter mot arbetstagares rättigheter…

 FK agerar inte i ett eget universum även om det ibland känns som myndigheten ser sig själva som en stat i staten. Den styrs av regleringsbrev, signalpolitik, politiska prioriteringar och samhällsandan som i nutid definitivt inte gynnar minoriteter. Senaste 15-20 åren har det blivit allt ”fulare” att vara beroende av hjälp från samhället. I synnerhet assistansanvändare och sjukskrivna anses ”kosta för mycket” och ha det ”för bra” och det återspeglas i hur Försäkringskassan arbetar.  Samverkar de krafterna med att organiserad kriminalitet utnyttjar välfärdssystemen ska vi kanske inte vara så överraskade att det kommer så här tokiga förslag.

Vad gäller reaktioner från vår sida

 Jag tycker det är för mycket fokus på integriteten, det är mycket allvarligare än så. Fokus borde ligga på det frågan verkligen handlar om -staten via FK vill bryta mot grundlagen samt en rad andra lagar för att kontrollera våra liv. Det handlar om brott mot rättigheter som garanteras i den viktigaste grundlagen – Regeringsformen! Alla oacceptabla intrång på integriteten är en konsekvens av de grova lagbrott som övervakningen skulle medföra.

 Vi får inte glömma bort assistenterna som jag tycker ofta är fallet. De är minst lika hårt drabbade som vi av det här förslaget. Läser vi noga vad F.K. säger i intervjun i Assistanskoll riktas förslaget/idén i första hand mot assistenterna. I faktisk tillämpning skulle vi givetvis följa med, vilket F.K naturligtvis förstår).

 

Jag är inte rädd för att det här går igenom. Som jag skrev i förra blogginlägget – det är för många lagbrott mot fundamentala demokratiska rättigheter. Det är ändå riktigt illa att det bara finns tankar om åtgärder som bryter mot demokratiska rättigheter garanterade i grundlagen. Det visar, tyvärr att demokratin även i Sverige börjar befinna sig på ett sluttande plan.

Försäkringskassans förslag om övervakning bryter mot grundlagen och mänskliga rättigheter del 1

 Jag ska nu i två blogginlägg granska horribla förslag från Försäkringskassan där minst ett av dem bryter mot grundlagen. Först ska vi titta på förslagen om att anordnarna måste ha mer på ”mer koll” vad assistansanvändarna sysslar med i hemmet och anmäla s.k. ändrade förhållanden. Sen ska vi granska värstingen – att FK har tankar på att elektroniskt övervaka både assistansanordnare och assistenterna och vad det säger om statusen för demokratin i Sverige.

Enligt Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska efter att omprövningsstoppet infördes assistansbehov endast omprövas vid ”särskilt ändrade förhållanden” och då endast den del som har ändrats. Vi har redan sett hur Försäkringskassan gör sitt ”bästa” för att vattna ur den bestämmelsen. Assistanskoll har rapporterat om exempel på hur F.K. omprövar hela behov vid omprövningar, tvärtemot vad lagen säger. Mot lagen – definitivt. Oväntat? Som jag skrivit innan – jag är inte det minsta förvånad, ingen borde vara det. Nu vill FK gå ännu längre. I en intervju med Assistanskoll säger Linus Nordenskär från FK följande:

Anordnaren bör ha en relativt god koll på hur det ser ut hos den försäkrade”

 

FK vill alltså åligga assistansanordnaren att ha bra koll på hur det ser ut i våra hem. Det är illa nog, för det har aldrig varit tanken att assistansanordnaren ska ha sådana uppgifter. Det är inget självständigt liv om någon annan ska ha ”storebror mandat” att ha koll på våra hem. Som vanligt döljs FK-s argument nödtorftigt med skäl som att ”kvalitén måste säkras och brottsligheten bekämpas”. I själva verket är det en del av diverse önskemål som FK lanserat senaste åren som alla handlar om att FK, d v s svenska staten ska få större muskler och befogenheter att granska våra liv. Det är fullständigt horribelt. Staten har redan via integritetskränkande behovsbedömningar kartlagt hur våra vardagsliv ser ut och assistenterna och anordnarna har redan lagstadgad skyldighet att anmäla misstänka missförhållanden till IVO. Brottsligheten ska bekämpas – självklart! Men innan staten ens tänker i dessa banor borde det vara en självklarhet att regeringen ger order till diverse berörda myndigheter gör en grundlig utredning var bristerna finns i kontrollerna som möjliggör kriminalitet kopplad till assistansen och annan välfärd.

Men Försäkringskassan har ännu mer absurda och drakoniska idéer om hur staten ska ha rätt att kontrollera oss. I en intervju med Assistanskoll kunde vi bland annat läsa att FK vill ha någon form av elektronisk övervakning med hjälp GPS av både assistansanvändare och personliga assistenter. Motivet är som vanligt att ”säkerställa kvalitén och bekämpa kriminalitet”. Hade det varit första april hade jag tagit detta som ett aprilskämt men det är det inte. De reaktioner som jag läst och hört hittills har varit förhållandevis milda med tanke på hur groteskt förslaget är. Mycket har handlat om att ”det kränker vår integritet, jag vägrar att bli övervakad”. Instämmer till 100 % men frågan är oerhört mycket större än att vi ”känner oss kränkta”.

Det F.K. efterfrågar bryter nämligen mot en fundamental grundläggande rättighet i vår viktigaste grundlag – Regeringsformen. Staten har ingen rätt att övervaka landets invånare. Enda undantaget är allvarliga misstankar om grov brottslighet och även då krävs domstolsbeslut! Förslaget måste därför bemötas utifrån vad det är – oförenligt med grundlagen och den viktiga grundpelaren i varje demokratiskt samhälle att staten inte har rätt att snoka och kontrollera invånarnas privatliv! Det bryter också mot en viktig princip i rättssamhället – ingen ska övervakas och således betraktas som oskyldig utan starka misstankar om kriminella handlingar. Här behandlas alla assistansanvändare med våra personliga assistenter som potentiellt misstänkt kriminella utan några som helst bevis!

Detta bryter också mot Europakonventionens artikel 8 som handlar om rätten till privatliv. Till skillnad från Funktionsrättskonventionen är Europakonventionen svensk lag och inskriven i Regeringsformen. Här står bland annat följande:

Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Jag har inte så bra koll EU-s dataskyddslag GDPR (General Data Protection Regulation) men det bryter med så gott som 100 % säkerhet mot ett stort antal paragrafer där också. I Funktionsrättskonventionen garanteras rätten till privatliv i artikel 17:

Alla personer med funktionsnedsättning har rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.

Det finns även skydd mot den här typen av övergrepp även i LSS. I § 6 står följande:

Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges

Vi får inte glömma bort assistenternas situation. Det bryter givetvis mot ett antal paragrafer i arbetsmiljölagen också – staten har inte rätt att elektroniskt övervaka arbetstagarna på arbetsplatsen. Och vem vill överhuvudtaget jobba som personlig assistent om hen vet att staten hela tiden övervakar mig? Ska jag leva mig in i en personlig assistens situation hade jag aldrig jobbat i en sådan arbetsmiljö! Därmed är de också ett akut hot mot hela assistansreformens existens – det är rena ”autostradan” på vägen tillbaka till gruppboende. Och det finns flera exempel, hur har FK tänkt sig att övervakningen ska fungera i samband med t.ex. resor? Eller är ”förhoppningen” att det ska låsa fast oss i våra hem?

Jag är inte rädd för att det här kommer att gå igenom – det är för absurt och lagvidrigt. Ännu så länge finns inget färdigt förslag och än mindre utredningsdirektiv. I första hand tror jag FK vill göra ett synnerligen otrevligt ”test” för att se hur stora befogenheter regering och riksdag är beredda att ge dem. Det är ändå oerhört allvarligt att det ens finns idéer om att elektroniskt övervaka oss och våra assistenter och det leder in på del 2 som kommer att handla om övervakning och människosynen bakom de här idéerna samt tillståndet för den svenska demokratin.

Assistanskoll intervjuar FK

Heja Olika intervjuar Åsa Strahlemo

Allt mer försämringar i kommunal assistansersättning

 När ett mycket stort antal personer förlorade statlig assistansersättning 2016-2017 fick många assistans beviljad av hemkommunen men nu börjar kommuner att dra in på personlig assistans även om berörd person tidigare förlorat statlig assistansersättning.

Hösten 2017 befann sig assistansreformen på randen till ett fullständigt sammanbrott enligt lagens verkliga intentioner. Den direkta orsaken var den s.k. ”transportdomen” (målnummer 1206-16) där HFD ansåg att ingen assistans med vissa undantag skulle beviljas under transporter. Försäkringskassan tolkade domen som att ingen personlig assistans ska beviljas om assistenterna inte utför ett aktivt arbete. Ett mycket stort antal personer förlorade nu sin statliga assistansersättning, många tusen personer räddades av att det infördes ett stopp på tvåårsomprövningarna. De som förlorade sin personliga assistans innan omprövningsstoppet infördes fick söka hjälp av hemkommunen istället.

 

Kommunernas välvilja varierade, i många fall tog ändå kommunerna ett stort ansvar, åtminstone temporärt. Under pandemin har vi tyvärr noterat att personer i många kommuner förlorar kommunal assistansersättning – i många fall hade personerna redan förlorat statlig assistansersättning och det finns exempel på personer som bara erbjuds gruppboende istället.

Det är ytterligare exempel på brott mot bland annat:

·  Den juridiska termen gynnande besluts negativa rättskraft, d v s att beviljade hjälp och stödinsatser inte får försämras om det inte skett stora förändringar i behovet av hjälp och stöd från samhället.

·  Funktionsrättskonventionens viktiga princip att uppnådda rättigheter inte får försämras.

·  Rätten i Funktionsrättskonventionens artikel 19 att vi har rätt att själva välja boendeform och inte tvingas in i t.ex. ett gruppboende mot vår vilja, samt att bara erbjuda gruppboende som alternativ till personlig assistans.

Vi hänvisar ofta till Funktionsrättskonventionen, ratificerad av Sverige 2008 men den är inte svensk lag och har, i bästa fall mycket liten betydelse när Försäkringskassan och kommunerna tillämpar LSS. Om Funktionsrättskonventionen ignoreras vid tillämpningen, vad säger LSS? När det gäller de grundläggande behoven gäller ju följande.

·  Understiger de grundläggande behoven 20 timmar/vecka beviljas ingen statlig assistansersättning. Ursprungstanken när de grundläggande skrevs in i LSS 1996 var att det skulle finnas en tydlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner. Stora behov är statens ansvar, lite mindre är kommunernas ansvar.

·  Vad gäller de grundläggande behoven under 20 timmar/vecka, d v s kommunernas ansvarsområde finns ingen lagstadgad nedre gräns. Det finns inte ens en prejudicerande dom i Högsta Förvaltningsdomstolen. Kommunerna kan därför bevilja personlig assistans även om de grundläggande behoven enligt praxis och Försäkringskassans tillämpning är långt under 20 timmar/vecka. Juristen Ola Linder som jag varit i kontakt med är tydlig med att kommunerna dessutom inte är bundna av den praxis som Försäkringskassan hänvisar till.

Detta gäller om kommunerna vill tillämpa lagen som det var tänkt och följer Funktionsrättskonventionens artiklar, i allt för många fall är verkligheten den motsatta.  Många kommuner har lagt en gräns på 7-8 timmar/vecka i grundläggande behov för att bevilja assistans men det är en gräns utan något som helst stöd i lagtexten. Många som är engagerade i assistansfrågan tror jag begår misstaget att utgå från att LSS med automatik tvingar kommunerna att bevilja personlig assistans efter att hen förlorat statlig assistansersättning. En laglig rättighet som kommunerna ignorerar. Så är inte fallet, här finns nämligen en lucka i lagen.

Det finns ingen paragraf i LSS som tvingar kommunerna att bevilja assistansersättning vid avslag, eller indragen assistans hos FK. Vi har möjlighet att söka visst - men kommunerna har inget KRAV enligt lag på att bevilja just LSS insatsen personlig assistans. Det är upp till kommunernas välvilja.

Varför finns då en sådan lucka i rättighetslagen LSS? Lagen skrevs utifrån antagandet att den skulle tillämpas brett och generöst. En facebook vän som var kommunal LSS handläggare när reformen trädde i kraft har berättat följande för mig:

Direktiven var klara, hjälp och stöd skulle beviljas efter faktiska behov.

Jag tror inte att vare sig Bengt Westerberg eller någon medhjälpare ens funderade över behovet av en tvingande paragraf och även om de gjorde det. Tänker jag efter är det inte alls säkert att lagrådet godkänt en sådan stark paragraf p.g.a. det mycket starka stödet för det kommunala självstyret i Regeringsformen.

Nu ska sägas att det jag skriver med automatik inte omfattar alla kommuner men det visar ändå hur oerhört skör livsförutsättningarna är för personer som är beviljade kommunal assistansersättning. Ytterst är hen helt beroende av hemkommunens välvilja vilket givetvis aldrig var tanken med rättighetslagen LSS. Detta är ett av många skäl varför staten ska vara ensam huvudman. Viktigt att komma ihåg är också att omprövningsstoppet inte omfattar drygt 5000 personer med kommunal assistansersättning som därmed befinner sig i en ännu mer utsatt position än knappt 14000 personer beviljade personlig assistans av Försäkringskassan. Detta är en mycket stor inbyggd orättvisa som jag tycker får för lite uppmärksamhet.

 

I en artikel i Assistanskoll berättar journalisten Martin Klepke om kommunernas syn på rättighetslagen LSS kontra det kommunala självstyret. Martins slutsatser är nedslående:

Kommunerna gör allt för att värna det kommunala självstyret. För rättighetslagen LSS innebär det att lagen med sina totalt 10 insatser ses som en välfärdsreform i mängden, inte som den rättighetslag den är tänkt att vara.

Så länge kommunerna har den inställningen har jag väldigt svårt att se att det kommer att bli en kursändring. Kommunerna har alltid haft mycket svårt och acceptera att LSS och personlig assistans är en på papperet stark rättighetslagstiftning. Betraktas inte LSS som en rättighetslag är därför sannolikheten mycket stor att många kommuner väljer att snabbt dra in på personlig assistans ”när tillfället ges” i form av en nationell kris. När pandemin drog in över Sverige dröjde det inte många veckor innan kommunernas intresseorganisation SKR kom med en hemställan (begäran) till regeringen att temporärt ändra LSS lagen som hade inneburit en kraftig förskjutning av maktbalansen till kommunernas fördel. Jag var inte förvånad. Regeringen avslog hemställan två gånger.

Den enda vägen framåt jag kan se är att kommunerna inte beviljar någon assistans alls, d v s att assistansreformen förstatligas. Fram till förstatligandet måste ett omprövningsstopp införas som även omfattar kommunerna. Dagens situation är helt orimlig.