Historisk tillbakablick på svensk funktionsrättspolitik och lite funderingar om framtiden

Även för mycket länge sedan, under tidig svensk medeltid fanns det faktiskt ett embryo till att det allmänna hade ett ansvar att hjälpa de mest utsatta – kyrkorna erbjöd nödhjälp till de riktigt fattiga. När det gäller livsvillkoren för personer med funktionsvariationer skriver historikern att Dick Harrison att källäget är uruselt – det går (åtminstone enligt vetenskapliga kriterier) inte att uttala sig hur vardagen såg ut om man var blind, döv etcetera och tillhörde bondebefolkningen (allmogen). Undantaget är påföljderna av olika våldsbrott där förövaren av olika anledningar inte kunde ansvara för sina handlingar som är ganska väl dokumenterat men det säger ingenting om vardagslivet för personer med funktionsvariationer.

 I kung Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet står det emellertid att det var släktingars ansvar att ge hjälp till gamla människor. På den tiden var livet tufft nog för alla att klara vardagen därför är det knappast någon vild gissning att de allra flesta personer med  funktionsvariationer hamnade hos kyrkans institutioner. I en del fall gjorde säkert anhöriga sitt yttersta för att ge nära och kära en någorlunda dräglig tillvaro. När det gäller adeln finns faktiskt flera exempel på att anhöriga tog hand om nära släktingar med funktionsvariationer. Det mest kända är är en av Gustav Vasas söner Magnus (död 1595) som drabbades av någon form av sinnessjukdom, det är väl belagt att familjen gav Magnus omfattande hjälp.

Att ansvaret för att hjälpa personer med funktionsvariationer låg på anhöriga eller fattigvården skulle bestå  under lång tid. Ända fram till början av 1930-talet var just fattigvård den enda hjälp samhället hade att erbjuda, i övrigt var det bara och förlita sig till anhöriga eller välgörenhet. Att Under 1950-1970-talen byggdes olika ekonomiska stödsystem ut i snabb takt men det skulle dröja länge innan det blev en uttalad målsättning att vi skulle integreras i samhället. Trots att välfärdsstaten byggdes ut i snabbt efter andra världskriget släpade för vår del utvecklingen efter och det rejält. Så pass sent som 50-talet var alternativen livstids institutionsboende eller totalt beroende av anhöriga. ”Sinnesslöa” och ”psykiskt efterblivna” benämndes först 1967 utvecklingsstörda. Att dessa människor skulle ”blandas” med övrig befolkning var inte att tänka på.

En obehaglig konsekvens av denna människosyn var skapandet av Statens institut för rasbiologi 1921. Detta var in institution ”fulltankad” med öppet rasistiskt tankegods med främsta syfte att motverka ” den svenska folkstammens degenerering”. Mer precis vad gäller syftet med verksamheten stod  det bland annat:

att idka vetenskaplig forskning på rasbiologins område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige.

Under 1930-talet var en person vid namn Bertil Lundman anställd vid institutet och uttryckte följande åsikter om människors lika värde:

"Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning  Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt.Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka.

När sådana åsikter präglade verksamheten är det givet att en rad olika minoriteter hamnade i skottgluggen – givetvis även personer med funktionsvariationer (både psykiska och fysiska). Att politiken med tvångssteriliseringar följde blir en tragisk konsekvens av en förfärlig människosyn i en statlig myndighet ytterst sanktionerad av regeringen. Skälen som angavs för tvångssteriliseringarna var rashygien, besparingar, Folkhälsoskäl och kontroll av ”asociala element”.  Rasbiologiska institutets verksamhet upphörde i slutet av 50-talet men tvångssteriliseringarna fortsatte i mindre skala en bit in på 70-talet.

Från 1960-talet och framåt ändrades ändå inriktningen, nu skulle vi inkluderas. De stora institutionerna avskaffades, stödet för att kunna studera, få anställning med lönebidrag, ekonomiskt stöd till föräldrar mm följde men fortfarande så sent som 1980-talet fanns inte vare sig LSS eller personlig assistans som rättighet, vårdperspektivet genomsyrade samhällets stödinsatser. STILlyckades driva igenom ett försöksprojekt  i Stockholm med omnejd 1987 vilket blev en stor framgång. Försöksprojektet blev så småningom permanent och spreds till andra städer.

1993 kom då det stora, stora genombrottet, LSS klubbades igenom och trädde i kraft 1994. Som första landet i världen fick Sverige en lag som sa att vi hade rätt till självbestämmande och goda levnadsvillkor som andra. För att förverkliga detta fick vi i LSS 10 insatser en av dem är personlig assistans.

Låt oss göra en liten tidsresa tillbaka till 1994. Om vi hade sammanfattat utvecklingen de föregående 25 åren, d v s 1969-1993 så hade vi kunnat konstatera att väldigt mycket hade gått i rätt riktning med LSS och LASS (numer ersatt av Socialförsäkringsbalken kapitel 51) som höjdpunkt. Om vi satt oss ner och gjort en ”prognos” för utvecklingen kommande 25 åren tror jag alla hade varit fulla av optimism. Jag tror inte att en enda person ens i sina värsta mardrömmar skulle tro att utvecklingen skulle ta den vändning det gjort. Hade någon från nutid rest tillbaka till 1994 och sagt att i vår tid, 2017 är läget följande:

·    9 av10 personer fick  avslag på nyansökning av personlig assistans i januari, i snitt förlorar över en person/dag statlig assistansersättning.

· Kommuner granskar folk i duschen vid behovsbedömningar av personlig assistans

· Jurister har anlitats av många kommuner med ”affärsidén” att lära handläggarna maximera antalet avslag på LSS insatser.

·   Fysisk och psykisk ohälsa är 10 gånger större hos funkisar än befolkningen som helhet.

·   Många som bor i gruppboende betalar så höga hyror att de är nästan konstant panka.

·  Regeringen och proffstyckare ställer våra behov och rättigheter mot allt från  flyktingar till försvar och även LSS insatser mot varandra.

Vad hade reaktionen blivit på denna dystra lägesrapport? Jag tror inte den/de personerna blivit trodda. Det kan inte vara Sverige ni pratar om. Jo, detta är Sverige. Visst, allt är inte nattsvart. I ett internationellt perspektiv har vi det mycket bra. Utvecklingen när det gäller nya hjälpmedel går snabbt framåt, läkarvetenskapen kan bota många hemska sjukdomar som var obotliga när jag föddes (1976) os v. Tillgänglighet är ett viktigt  område där utvecklingen går åt rätt håll. Totalt sett går ändå utvecklingen bakåt igen och det slår mot praktiskt taget alla samhällets stöd till personer med funktionsvariationer. Så borde det inte vara i ett av världens rikaste länder.

 Om vi blickar framåt ett kvartssekel till, hur kommer läget vara om 20-25 år, kommer vår rätt till Full delaktighet i samhället att vara fullt accepterad? Man vill ju vara optimist och jag anser i grund och botten att jag är en optimist. Men år 2017 är det tyvärr, tyvärr svårt att känna optimism inför framtiden. Vad krävs för en förändring? Givetvis en attitydförändring och då pratar jag om en attitydförändring mot alla som av olika anledningar behöver stöd från samhället. Utvecklingen har gått mot att det blivit allt ”fulare att leva på bidrag” och annat stöd från samhället. I det samhällsklimatet är det givet att vår grupp får stora problem eftersom vi alltid varit en lågstatusgrupp i samhället och oavsett funktionsvariation i varierande utsträckning är beroende av stöd från samhället.