Ett återkommande inslag i regeringens kampanj för att
sänka kostnaden/utgifterna för assistansen är att man hävdar att för få väljer
de kommunala LSS insatserna därför att de är undermåliga. Syftet med den här
bloggen är verkligen inte att sätta LSS insatser emot varandra. Det stämmer att
det finns brister (i många fall allt större) i insatserna
gruppbostad/servicebostad, ledsagning mm, så långt är regeringens ambition att
höja kvalitén inget att bli arg på. Däremot är det allvarligt när regeringen i
direktiven till Desirée Pethrus skriver att satsningar på andra LSS insatser ska göras genom besparingar på
assistansen!
Ligger det då någonting alls i regeringens ”teori” att
många väljer bort LSS boende och ledsagning till förmån för personlig
assistans? Bengt Westerberg granskade ”teorin” i sin rapport och fann att den
vilar på i bästa fall mycket lös grund. Själv säger jag så här:
Alla människor gör hela sitt liv ett oändligt antal
val direkt eller indirekt kopplade till ekonomi och livskvalitet. Det handlar
om allt från husinköp till om hen ska köpa Aftonbladet eller Expressens senaste
lösnummer. Alla dessa val styrs ytterst av betalningsvilja/köpkraft och vilket
alternativ vi tycker ger mest ”valuta” för pengarna utifrån varje persons
betalningsvilja/köpkraft och intressen. Krasst sett styrs de val vi gör utifrån
egennnyttan eller i föräldrars fall vad de anser är bäst för sina barn – vi
gör det val som vi tror ger oss mest livskvalitet.
Assistansmarknaden är inte en marknad i det avseendet
att utbud och efterfrågan avgör priset, staten har redan satt ett pris på
insatsen – 291 kr/timme + 12 % påslag om det finns särskilda behov. Den
modellen är helt riktig, PA får aldrig
bli privatiserad i den ursprungliga betydelsen att utförarna/anordnarna
bestämmer prislappen som vi sedan betalar ur egen ficka eller privat försäkring. En så viktig insats som PA och övriga LSS
insatser, liksom många, många andra välfärdstjänster måste vara helt
skattefinansierade, punkt, annars har vi ingen allmän välfärd som är självklar
för mig att värna.
LSS en flexibel
lag (vilket är mycket viktigt) som ger
möjlighet att söka olika insatser (vilket inte är liktydigt med att ansökan
beviljas). Precis som andra människor gör vi och anhöriga också val utifrån vad
vi tror ger bäst livskvalitet, precis som andra människor fattar vi rationella
val/beslut och vi och anhöriga är
faktiskt fult kapabla att göra det. Om det nu är så att ”många” söker insatsen
personlig assistans är det för att vi anser att det är den LSS insatsen,
personlig assistans som ger oss mest livskvalitet. Precis som andra vill vi ha
så hög levnadsstandard som möjligt.
Det är också anledningen till att många (uppenbart
till regeringens stora fasa) av oss inte väljer hemkommunen som anordnare Många
= numer majoriteten av assistansanvänderna tycker att hemkomunen är en dålig
anordnare och väljer därför ett kooperativ eler privat företag då vi tror att
det ger oss bäst livskvalitet. Ett kommunalt monopol på utförandet av personlig
assistans är jag benhård motståndare till. Det betyder inte att kommunerna inte
ska utföra assistans alls. De har det yttersta ansvaret och de som faktiskt
tycker att hemkommunen är det bästa alternativet ska ha det valet.
I rapporten skriver också Bengt Westerberg att den
främsta orsaken till att funktionsrättsrörelsen började jobba för personlig
assistans var att berörda personer tyckte att de befintliga kommunala
insatserna inte gav någon vidare livskvalitet och satte på tok för mycket makt
i händerna på hemkommunen hur hjälpen skulle utformas. Tyvärr verkar regeringen
ha svårt att ta till sig varför vi värderar assistansen så högt. I Rosenbad får
man känslan att det som trion Stefan
Löfvén-Magdalena Andersson-Åsa Regnér anser vara självklart för dem gäller inte
för oss. T.ex. det helt mänskliga beteendet att välja söka det alternativ vi
tror passar oss bäst!
Sen vill regeringen få det att låta som att det bara
är att ringa till FK och säga:
Tjena, hur är läget? Jag behöver personlig assistans,
ge mig timmarna jag ber om, 120 timmar/vecka.
Visst det fixar vi, bekräftelse kommer på post inom några dagar! Allt
klart. Vi vet att verkligheten är oändligt långt från mitt tillspetsade
exempel. Någon form av behovsbedömning är självklar men Ii själva verket är det jättesvårt att bli beviljad personlig assistans
idag men desto lättare att förlora den.
Så när regeringen försöker framställa det som att det är enkelt att bli
beviljad PA istället för gruppboende så är den i bästa fall oerhört okunnig om
hur verkligheten ser ut.
Ligger det då någonting i att det är ”många” som söker
eller har personlig assistans? Totalt (siffrorna varierar ibland men Bengt
Westerberg anger siffran 80 000 så det går jag efter här), har någon LSS
insats, det går också att beviljas flera olika LSS insatser. Antalet personer
som är beviljade PA är ca 19000 (statlig och kommunal, drygt 15000 statlig).
Det är under 25 % av alla som är beviljade hjälp enligt LSS. Antalet personer
som bor i LSS boenden är ca 28000, alltså fler än vad som är beviljade
personlig assistans. Att det skulle finnas en kraftig ”överrepresentation” i
insatsen PA är därför inte sannolikt. Snarare är argumentet av ”överrepresentationen”
ett av många ”verktyg” i regeringens kampanj mot att assistansen ”kostar för
mycket”.
Bengt Westerberg har också kikat på om det finns något
samband mellan höga kostnader/utgifter för assistans i en kommun och höga eller
låga kostnader/utgifter för samtliga LSS insatser. Om regeringens ”teori” är
riktig så skulle kommuner med många assistansanvändare har låga kostnader för
andra LSS insatser. Något sådant samband finns inte enligt Bengt Westerberg. Kommuner med relatvt sett hög nota för PA och
också en relativt sett höga utgifter för andra LSS insatser och omvänt har
kommuner med relativt sett få assistansanvändare låga utgifter för andra LSS insatser.
Vad säger mig detta? Inte att för många har assistans
i alla fall jämfört med hela LSS, däremot
att det finns ett stort behov av både personlig assistans och andra LSS
insatser. Fine regeringen, satsa gärna resurser på eftersatta kommunala LSS
insatser men förvänta er inte att det blir en stor ”frivillig överströmning”
från assistans till gruppboende och ledsagning. Vi som sökte PA gjorde det för att vi var övertygade om att PA skulle
ge oss bäst levnadsstandard, inte för att vi tycker det är kul att vara
beroende av personliga assistenter för att livet ska fungera.
De som inte tycker att PA är det optimala för hen och
föredrar att bo i grupp/LSS boenden ska
få göra det så klart och de tendenser som finns mot att de på en del håll de
går mot mer institutionsliknande föhållanden måste självfallet stoppas. Men jag finner mig aldrig i att vi under tvång tvingas
in i grupp/serviceboende för att regeringen anser att ”för många personer” är
beviljade insatsen personlig assistans.
* ReclaimLSS bloggen har också följt upp mitt
blogginlägg om anhörigas situation:
* Reportaget om Anna Holmlund berörde mig djupt som
sagt, inte minst för att man känner igen så mycket avsom det föräldrarna
berättar om deras kamp för att dottern ska få ett så bra liv som möjligt och
ifrågasättandet av hennes behov. Det är synnerligen ovärdigt när Anna har en
mycket allvarlig hjärnskada. Tänk om vi haft ett system där personer med stora behov får all assistans som behövs utan
att alla hjälpbehoven mäts i minuter och sekunder. Tyvärr känns det mycket
avlägset som läget är nu.
Heja Anna!
* I Tranås kommun i mitt kära Småland har Jönköpings-Posten
senaste veckan rapporterat om svåra missförhållandena där många personer
förlorar sin personliga assistans. Det är ett så omfattande ämne att det kräver
två blogginlägg för att bara belysa det viktigaste. De publiceras på onsdag och
fredag, sen tar jag semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar