Vi måste fokusera mer på vad som står i CRPD-s enskilda artiklar

FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, internationell förkortning CRPD ratificerades av Sverige 2009. Innebörden är att de svenska lagarna och tillämpningen måste följa artiklarna i konventionen. En mycket viktig princip är också att uppnådda rättigheter får inte försämras. För LSS del som rättighetslag betyder det att lagtexten och tillämpningen inte får urholkas och försämra redan uppnådda rättigheter. I verkligheten vet vi att Sverige bryter mot denna viktiga princip. Detta trots att LSS lagstiftningen som den är skriven enligt min egen bedömning uppfyller många av konventionens artiklar.

När vi åberopar konventionen låter argumenten ofta ungefär så här:

Sverige har ratificerat konventionen och är skyldiga att följa den, punkt!

Det är sant om verkligheten varit ”vacker” vilket tyvärr inte alltid är fallet. Vi ska givetvis hänvisa till CRPD men för att få ut mer av den tror jag vi måste titta närmare vad som står i de enskilda artiklarna och sedan jämföra vad som står i LSS men även Diskrimineringslagen mm Sedan ska detta användas för att sätta press på politikerna. Faktum är att om vi ska uppfylla många av konventionens artiklar är LSS en grundbult. Ska här belysa med några exempel vad jag menar.

Den välkända artikel 19 ger rätt till personlig assistans men där står också att vi har rätt att själva välja bostadsort och inte tvingas in i särskilda boendeformer. Ställ följande fråga till regeringen?

Hur ska de som förlorar assistansen eller ledsagning fritt kunna välja bostadsort och boendeform, hur har ni tänkt er att uppfylla artikel 19 när ni ger direktiv till LSS utredningen att besparingar ska göras på assistansen?

Artikel 18 garanterar bland annat rätten till fri rörlighet och frihet att välja bostadsort, medborgarskapet ska vara på lika villkor. Runt om i landet sitter ett mycket stort antal personer i husarrest efter att ha förlorat sin personliga assistans eller ledsagning. Hur rimmar detta med artikel 18 så frågan blir:

Hur har ni tänkt att säkerställa att artikel 18 omfattar alla genom at göra neddragningar i assistansen, genom att ställa olika LSS insatser emot varandra? Är det ett likvärdigt medborgarskap att inte ens ha möjlighet att lämna hemmet?

Artikel 21 handlar om yttrande och åsiktsfrihet samt tillgång till information. Ska vi leva upp till artiklarna förutsätter det bland annat att alla som vill, oavsett funktionalitet kan delta i demonstrationer, engagera sig i partipolitik, föreningslivet mm. Återigen är personlig assistans och ledsagning fundamentala. Utan dessa stödinsatser kommer vi nämligen inte utanför hemmet. Så ännu en gång:

Hur tänker ni förverkliga artikel 21 om rätten till yttrande och  genom besparingar på assistansen?

Artikel 24 handlar om utbildning på lika villkor. Detta innebär att alla som vill har rätt att studera på universitet, högskolor, folkhögskolor mm. I många fall innebär det flytt till annan ort. Får vi ingen personlig assistans kommer vi fortfarande inte utanför hemmet och därmed blir det omöjligt att studera. Vi får stanna hemma istället.

Hur ska studier bli möjligt om det inte finns personlig assistans eller ledsagning?

Det finns många exempel till på artiklar i konventionen där LSS är en grundbult. Vi måste sätta ordentlig press på politikerna i allmänhet och regeringen i synnerhet. Att bara hänvisa till att Sverige ratificerat CRPD räcker inte,

Anm: LSS insatsen ledsagning har också drabbats av mycket stora försämringar.



*

·         I en mycket intressant krönika i Funktionshinderpolitik skriver Lars Lindberg om makt och inflytande och framförallt hur skaffar man sig makt? Han hänvisar till en filosof som skiljer på tre sorters makt:

1.      Makten över beslutsfattande

2.      Makten över vilka frågor som ska prioriteras i den politiska dagordningen

3.      Makten att definiera verkligheten – vilka problem finns det i samhället som måste åtgärdas?

Lars Lindberg menar att funktionsrättsrörelsen gör ett bra jobb när det gäller steg 1 och 2. Däremot finns det stora brister i arbetet när det gäller ”steg 3” vilket enligt Lars Lidberg kanske är där den verkligt viktiga makten finns. Lars Lidberg menar at det finns en stor brist på nya idéer i funktionsrättsrörelsen och föreslår att vi startar tankesmedjor som ska behandla olika aspekter  och problem med funktionsrättspolitiken. Då skulle förutsättningarna att utöva den tredje sortens makt öka väsentligt.

Lars Lindberg har en poäng. Det finns gud vet hur många olika tankesmedjor i Sverige men ingen hos funktionsrättrörelsen. Varför är det så? Beror det på att vi är splittrade på så många olika förbund med sina egna agendor? Eller har vi för stora förväntningar/förhoppningar på att det som brukar kallas det goda samhället fixar allt? Ni vet att själv tycker jag att funktionsrättsrörelsen är på tok för spretig  men det finns ett problem till – eldsjälarna är för få och det gäller inte bara kampen om den personliga assistansen. För få personer får ta på sig för mycket, i långa loppet är det ohållbart.

Jag tänkte inte på det först själv men en gång sa en av mina assistenter:

Thomas, varje möte du är med på, oavsett om det är i Jönköping eller Stockholm är det samma personer som deltar. Är inte fler engagerade? När jag tänkte efter så hade assistenten rätt.

Jag är för min del övertygad om att funktionshinderrörelsen måste sätta igång ett långsiktigt arbete för att bidra med egna analyser av samhällsutvecklingen och egna idéer/förslag, till exempel genom att starta en tankesmedja. Många delar av funktionshinderpolitiken står mer eller mindre stilla och bristen på nya idéer är skriande

Lars Lindberg

Hela krönikan i funktionshinderpolitik