För ungefär ett år sedan presenterade Bengt Westerberg
på uppdrag av KFO en rapport benämnd Personlig
assistans – hotad frihetsreform? Där smulade han effektivt sönder
propagandan som gör gällande att kostnaden skenar ”bortom kontroll” och han
visade också att det inte på något sätt är raketforskning för att ta finna
orsakerna till att kostnaden/utgifterna ökar. Nu har ”assistansreformens pappa”
gått vidare och skrivit en ny rapport där en sann allierad i det offentliga Sverige riktar hård
kritik mot direktiven till LSS utredningen. Rapporten presenterades vid ett
seminarium i Stockholm 13 juni.
Bengt Westerberg är inte på något sätt kritisk till
att man analyserar varför kostnaderna ökat, däremot är han mycket kritisk till
att regeringen redan på förhand tycks ha bestämt sig vad orsakerna är – främst,
fusk, ”överutnyttjande” och giriga assistansbolag som via sina jurister
”pressar” FK-s handläggare att bevilja mer timmar än nödvändigt. Rapporten
menar att det finns inga belägg för att FK-s handläggare ”viker ner sig” när de
ställs mot assistansbolagens jurister, snarare tvärtom.
Är kostnadsutvecklingen/utgiftsökningen ohållbar?
Absolut inte menar Bengt Westerberg. Det är lätt att förklara kostnadsökningen.
Han jämför kostnaden för personlig assistans 1995 (ca 14 miljarder kr brutto)
till knappa 30 miljarder kr 2015. Lägger man ihop det Bengt Westerberg kallar den
allmänna standardökningen i samhället, assistenternas löneökningar, ökningen i
antalet beviljade timmar och att antalet personer som är beviljade insatsen
personlig assistans skulle summan landa på 29 miljarder kr 2015, obetydligt
lägre än den faktiska bruttokostnaden på knappt 30 miljarder kr. Då är ändå
inte hänsyn tagits till att folkmängden ökat med nästen en miljon personer och
att man får behålla assistansen efter 65 årsdagen (en mycket liten grupp 2005).
CRPD nämns också. Enligt den är ett uttalat mål att levnadsstandarden
för vår grupp ska följa med samhällsutvecklingen, d v s ekonomisk tillväxt ska
vi också få ta del av, det Bengt Westerberg kallar den allmänna
standardutvecklingen. I ett solidariskt samhälle är detta en självklarhet
enligt Bengt och kommenterar regeringen inställning till kostnadsfrågan så här:
Att
kostnaderna skulle ligga på en orimligt hög nivå eller att utvecklingen skulle
vara ohållbar
kan man bara hävda om man anser att det är fel att insatserna för personer med omfattande
funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen.
Ett återkommande argument från regeringen är att andra
insatser ska utvecklas men samtidigt visar regeringen inget intresse av att
vilja tala klarspråk om dessa alternativ – olika gruppboenden, utbyggd
hemtjänst och ökat anhörigansvar. Anhörigaspekten får mycket utrymme I
seminariet berättade Bengt att han i flera debattartiklar lyft det perspektivet
och vad det innebär i praktiken – att anhöriga måste sluta jobba, ohälsan
kommer att öka och priset för kvinnorna kommer vara i särklass högst i form av förlorad
arbetsinkomst ( i förlängningen sämre pension), ökad arbetsbelastning i hemmet,
sjukskrivningar mm eftersom kvinnor alltid är överrepresenterade när det gäller
anhörigomsorg. Åsa Regnér har inte bemött detta vilket Bengt Westerberg menar
att det är ett tydligt tecken på att just ökat anhörigansvar är en del av
regeringens ”lösning”.
Besluten måste vara rättssäkra hävdar regeringen. Det
håller vi alla med om. Men rättssäkerhet handlar inte bara om likvärdiga
bedömningar och möjlighet att överklaga. Det är inte rättssäkert om alla
visserligen bedöms lika men så gott som 100 % får avslag eller indragningar
trots att stora hjälpbehov är uppenbara. För den ”rättssäkra tillämpningen
bryter i så fall mot lagens intentioner. Här nämnde Bengt Westerberg tre olika former av rättssäkerhet.
1. Formell
rättssäkerhet - Likvärdiga bedömningar enligt lag, objektivitet, rätt att
överklaga mm.
2. Social
rättssäkerhet – motverka maktmissbruk och överförmynderi, Inflytande för
individen.
3. Materiell rättssäkerhet – infriar resultatet
intentionerna i lagen? D v s i LSS fall att kunna leva som andra,
självbestämmande och goda levnadsvillkor?
I direktiven nämns flera gånger om ”problemen” med att
termen goda levnadsvillkor, leva som andra och självbestämmande (LSS § 5-7) är
för vagt definierat. För Bengt Westerberg är det självklart att de inte ska
vara definierade i detalj. Att kunna leva som andra och ha goda
levnadsvillkor betyder inte att alla har det exakt likadant, utan att alla har
möjlighet att forma sitt liv som hen själv vill.
* Efter presentationen
var det en paneldebatt där deltagarna förutom Bengt Persdotter, juristen
Therese Beckman och ekonomen Hans Knutsson. I mycket korta drag var deltagarna
rörande överens om att regeringens direktiv går i starkt restriktiv riktning
och i ett solidariskt samhälle måste assistansen få kosta en del, vilket inte
är några jättebelopp precis när man fördelar notan på alla skattebetalare.
Det var intressant och höra Funktionsrätt
Sveriges nye ordförande Lars Ohly när vinst i assistansbranschen diskuterades.
Som ordförande för Vänsterpartiet var han ganska hårdför motståndare till
vinster i välfärden (vilket jag själv inte är). Nu sa Lars Ohly att vinstdebatten är ett
sidospår, det är vår rätt till ett bra liv som är det primära inte vinster hos
anordnarna. Även en del partivänner fick en del kritik som, enligt Ohly lägger
för mycket fokus på vinstfrågan istället för rätten att kunna leva som andra. vilket jag instämmer i helt. Lars Ohly hade också ett mycket bra svar på frågan varför han engagerar sig så
mycket i kampen för assistansen och LSS:
Jag tror på ett rättvist samhälle
Det är just det
personlig assistans handlar om – rättvisa, rätten att kunna forma sitt liv som
hen önskar själv. Den som säger nej till assistansen säger nej till vår rätt
att kunna styra våra liv själva – raka motsatsen till rättvisa.
Hela rapporten är på ca 100
sidor, här har jag bara skrapat på ytan. Efterhand ska jag läsa den i sin
helhet. Det finns många anledningar till återkomma till rapporten. Stort, stort
tack också till Bengt Westerberg som fortfarande lägger ner så mycket energi på
att försvara den fantastiska reform han
var drivande i att förverkliga. Tänk om en sådan person hade styrt socialdepartementet.
Då är jag övertygad om att vi inte hade sett de ökända direktiven till FK, hen
hade också haft kraft nog att stå emot besparingshökarna på
finansdepartementet. Därmed hade också direktiven till Desirée Pethrus sett
annorlunda ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar