Människosyn och samhällets ansvar att ge hjälp till de mest behövande

Att alla människor är lika mycket värda är en grundbult i varje demokratiskt samhälle. Motsatsen där vissa grupper anses vara mindre värda än andra kallas rasism och är något som alla (nåja,  åtminstone en stor majoritet av befolkningen) tar starkt avstånd ifrån. Det finns också ett stort stöd i Sverige för en omfattande välfärdsstat som ska ge hjälp till alla behövande och som vi finansierar gemensamt genom att betala skatt.

Vem som helst kan säga att vi står upp för allas lika värde men ord måste alltid följas av handling om det ska vara värt något. Just synen på de samhällsinvånare som behöver mest stöd från samhället för att leva ett bra liv säger mycket om vilken människosyn hen verkligen har. Personer med funktionsvariationer har alltid setts som andra klassens medborgare. Vi har alltid varit marginaliserade och Hitlers nazister tyckte inte vi hade något existensberättigande överhuvudtaget. Följden blev massmord på hundratusentals människor.

I dagens demokratiska länder finns det ingen som officiellt säger att funkisar ska utrotas men ger man sig ut på sociala medier behöver inte skrapa så mycket på ytan innan man stöter på förfärliga åsikter om personer med funktionsvariationer som inte skulle känts "mesiga" ens för Hitler - "var glada att ni får leva" är åsikter man kan stöta på... Detta i slutet av år 2016 när mänskligheten borde ha kommit längre än att anonyma personer på nätet fortfarande vräker ur sig galla och hat mot funkisar, invandrare, HBQT personer eller andra minoriteter .

Tyvärr, tyvärr ser vi även att det "officiella Sverige" i form av riks och kommunpolitiker, journalister, debattörer mfl många gånger visar upp en mycket tveksam attityd till personer med funktionsvariationer. Och det är här, menar jag som dessa personer verkligen visar vilken syn de har på oss. En sund och humanistisk människosyn är nämligen för mig helt oförenlig med att sätta utsatta grupper emot varandra, framställa oss som en kostnadsbörda som inte bidrar till något positivt i samhället och som "stjäl" resurser" från andra viktiga skattefinansierade verksamheter . '

För vår del är detta emellertid vardagsmat, vi matas ständigt med skräckpropaganda att assistansen och övriga LSS insatser knäcker statens och kommunernas ekonomi, att tuffare tillgänglighetslagstiftning kommer att ruinera restaurangbranschen etcetera. DHR har kommit med rapporter  som visar att funkofobin breder ut sig i samhället mm vad gör vår regering då?

OK Åsa Regnér vill upphöja barnkonventionen till lag och CRPD ska få mycket större tyngd  men den fina ambitionen saknar all trovärdighet när regeringen bedriver ett krig mot vår fantastiska assistansreform. Regeringen med sin förlängda arm Försäkringskassan senaste året dragit igång en aldrig tidigare skådad propagandakampanj mot assistansreformen. Regeringen med finansminister Magdalena Andersson som chefsideolog har bestämt sig för att notanför vår rätt till självbestämmande är för hög, den måste sänkas till varje pris!

 För att "bevisa" att kostnaden är för hög för allmänheten är nästan alla medel tillåtna. Sätt olika grupper mot varandra, sprid osanningar om att kriminaliteten härjar vilt, kostnaden skenar och ja inkompetensförklara hela funkisrörelsen också och anklaga dem för att driva en skräckpropaganda. Detta sätt att angripa en grupp människor som behöver hjälp från samhället för att kunna leva som andra är moraliskt förkastligt och måste kritiseras mycket hårt av alla som menar allvar med att vi har samma rätt som alla andra till goda levnadsvillkor.

Att rasister tycker att vi kostar för mycket pengar kommer vi nog aldrig att komma undan eftersom rasismen sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att utrotas.  Sveriges regering har en skyldighet att föregå med "gott exempel" men använder sig också med god hjälp av Försäkringskassan av en retorik som uttalat pekar ut oss som en kostnadsbörda som dessutom fuskar vilt och "överutnyttjar förmånen" och det är oförsvarbart. Det är också helt oförenligt med en människosyn där vi ses som en självklar del av samhället och det är en självklarhet att staten har en skyldighet att ge stöd till oss efter behov.

 Regeringen Löfvén har därmed tyvärr mycket att bevisa innan den med trovärdighet kan säga att man står upp för att det är samhällets  skyldighet att ge hjälp efter behov till dem som behöver det. (Värt och poängtera här är att Sveriges ekonomi enligt Magdalena Andersson befinner sig i toppskick). Att försöka skylla över ansvaret för besparingshysterin helt eller delvis på alliansregeringens skattesänkningar är ett  ihåligt försvar. Dels för att vi även efter skattesänkningarna fortfarande har ett mycket högt s.k. skattetryck (borde egentligen kallas skattekvot, ca 44 % av BNP), att staten faktiskt går miste om drygt 130 miljarder/ ¨år i ej inbetalda skatter och att Sverige enligt de vedertagna definitionerna är ett av världens rikaste länder. Jag återkommer till detta nästa vecka.