Försäkringskassan ska bidra till att bryta
utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.
Exakt så står det i
början på regeringens numer ökända
regleringsbrev till Försäkringskassan. Det är en direkt uppmaning/order till
ansvarig myndighet att det genomsnittliga antalet timmar inte får öka mer.
Regeringen påstår att det inte alls handlar om försämringar, bara att antalet
beviljade timmar i genomsnitt ska plana
ut. Det är dumheter och här ska jag förklara varför det är omöjligt att bryta
"utvecklingen med antalet beviljade timmar" utan att stora generella försämringar följer.
Åsa Regnér hävdar gång
på gång att "alla som behöver assistans ska få det". När hon får
frågor på att konkretisera vilka hon avser har rätt till assistans respektive
inte rätt tiger hon som muren. Det har vi i VIMPA personliga erfarenheter av.
Vi har nämligen skrivit debattartiklar där vi bett att få svar på detta och som
hos alla andra som försökt har inte fått
något svar.
Men okej, vi antar att
Åsa Regnér är ärlig när hon säger att de som behöver personlig assistans ska absolut
få det. Då får man utgå från att Åsa Regnér anser att personer som bland annat
Selma och Cimon som nekats assistans ska få det. Eftersom deras och många, dem
många fler har mycket omfattande
hjälpbehov betyder det att F.K måstebevilja ett stort antal timmar - annars
täcker inte hjälpen de faktiska behoven, förmodligen en bra bit över det nuvarande
genomsnittet på 127 timmar/vecka och person. Då måste vi återvända till vad det
faktiskt står i regleringsbrevet:
Försäkringskassan ska bidra till att bryta
utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.
När Selma och andra med
mycket omfattande hjälpbehov nekades assistans innebar detta en kortsiktig
besparing för svenska staten eftersom berörda personer fick nödvändig hjälp. Om
Selma och andra med motsvarande behov får all nödvändig hjälp måste andra få mindre hjälp, annars bryts
inte "utvecklingen av antalet beviljade timmar i genomsnitt.
När regeringen påstår
att regleringsbrevet inte leder till försämringar är det således struntprat. Om
de med de allra största behoven ska få nödvändig hjälp måste andra få det sämre,
hur mycket regeringen än försöker vrida och vända på det är det inget som
trion Stefan Löfvén - Magdalena Andersson-Åsa Regnér kan prata bort.
FK ska förverkliga direktivet från regeringen
blir den oundvikliga slutsatsen att många kommer få det sämre = nedskärning i
antalet beviljade timar - antingen reduktion eller att assistansen dras in
helt. Från vår sida måste vi konsekvent pressa regeringen på svar hur de har de
har tänkt att lösa den omöjliga ekvationen med att ge hjälp till de med
störst behov och bryta utvecklingen med antalet beviljade timmar utan att ett
mycket stort antal personer får det sämre...
* Försäkringskassan har
nu rivit upp beslutet som berövade assistansen för kvinnan som så oerhört
tragiskt avled ensam på en handikapptoalett i Malmö. Min första spontana
reaktion - så dags nu när personen ifråga varit död i en över en månad.
Försäkringskassan förklarar
nu beslutet med en "felräkning" av handläggaren som varit "svår
att hitta". Hur svårt kan det vara att hitta en felräkning? Min andra
tanke är att förklaringen med felräkningen är bara en desperat åtgärd för att försöka få
bort uppmärksamheten från ansvarsfrågan. Det är verkligen väldigt svårt för mig och förstå hur en
enskild felräkning som "är svår att hitta" kan leda till så olika
resultat. Tänk också på att handläggningstiden var ett helt år mot normala 3-4
månader.
Och så slutligen var finns ansvarsutkrävandet? Här har vi en
person som med åtminstone 99,9 % säkerhet fortfarande hade lev om hon haft
assistans vid det ödesdigra toalettbesöket. Personer måste ställas till svars
och då menar jag självfallet inte bara fotsoldaten som får göra
"skitgörat", i det här fallet
den enskilda handläggaren. Ansvar måste utkrävas på mycket högre nivå. Är det
så illa att ett par personer till måste avlida innan någon få stå till svars?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar