Syftet med LSS är att uppnå goda levnadsvillkor
vilket tydligt framgår av lagen. Det är en av hörnstenarna i lagen - vi ska
själva bestämma vad som är goda levnadsvillkor för oss, inte någon byråkrat
enligt en stelt utformad mall. I takt
med att snaran dragits åt allt hårdare kring vår rättighetslag har emellertid
allt fler röster höjts för att goda levnadsvillkor är "för diffust
definierade i lagen". Åsikter som lyfts fram från proffstyckare, ISF
(Inspektionen för Socialförsäkringar) och inte minst Kommunernas
intresseorganisation SKL.
Nu har
Försäkringskassan satt ner foten och definierat vad som är goda
levnadsvillkor enligt dem.
Med
goda levnadsvillkor menas att den enskilde ska ha möjlighet att leva som andra
utifrån sina individuella förutsättningar. Försäkringskassan ska göra en
helhetsbedömning av behovet av personlig assistans. Vid bedömningen ska det
beaktas att även personer med funktionsnedsättning måste prioritera mellan sina
behov.
Vidare skriver Försäkringskassan att
myndigheten ska väga in hur:
· Människor utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder normalt lever.
· Vad personen har för livssituation, till
exempel om han eller hon är gift, registrerad partner eller sambo och har barn.
· Om det finns något annat än personlig
assistans som kan bidra till att personen får möjlighet att leva som andra,
till exempel andra beviljade insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS).
Min ståndpunkt är glasklar. En myndighet kan inte
utom möjligtvis i en mycket generell beskrivning definiera vd som är goda
levnadsvillkor och detta är definitivt ingen generell beskrivning. Orsaken är att vi är olika/individuella personer med egna
uppfattningar vad som är goda levnadsvillkor för oss. För somliga är det att
åka på solsemester, andra ta en promenad i skogen eller gå ut och ta en öl med
några vänner . Går en myndighet in som själv sätter ramarna för vad som är goda
levnadsvillkor innebär det en mycket allvarlig urholkning av LSS och
assistansreformens intentioner.
Tittar vi på FK:s definition finns det all anledning
till oro. Ta t.ex. den här meningen:
Vid
bedömningen ska det beaktas att även personer med funktionsnedsättning måste
prioritera mellan sina behov.
Jag kan inte tolka det här på något annat sätt att
vi ska "prioritera hårdare" med vad vill göra/inte göra med de
assistanstimmar vi är beviljade. Det leder oundvikligen till att möjligheten
att göra spontana aktiviteter (t.ex. bara gå ut och äta en dagens lunch)
minskar rejält.
Eller dem här meningen:
hur
människor utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder normalt lever.
Vad är detta? Lagen kom ju faktiskt till för att vi
ska kunna leva så normala liv som möjligt, behövs inget ställningstagande från
en myndighet överhuvudtaget.
Implementeras det här i behovsbedömningarna finns
det utan tvekan mycket stora risker att det kommer innebära stora begräsningar
för att utforma våra liv som vi själva vill ha det. Risken blir ännu större när
denna makt över våra liv läggs hos enskilda handläggare. Att dessa får stort
inflytande över att bestämma vad som är goda levnadsvillkor för varje enskild
person är för övrigt ingenting Försäkringskassan döljer.
Bedömningen vad det innebär får varje enskild
handläggare göra.
Att
det här ställningstagandet kommer är ingen överraskning, faktiskt helt väntat
för mig. Det måste ses som bakgrund att termen "goda
levnadsvillkor" (som ju anses vara oklart definierat) blivit allt mer ifrågasatt och
att regeringen med mycket stor beslutsamhet arbetar för att minska statens
kostnader/utgifter för vår rätt till självbestämmande. Givetvis förnekar FK att
det har något samband med det ökända regleringsbrevet. För mig är det
emellertid helt uppenbart att det finns en linje från förslag och tyckande från
utredningar via regeringens destruktiva politik fram till det här
ställningstagandet som riskerar att förvandla PA till något som mycket mer
liknar en lite uppgraderad hemtjänst än personlig assistans.
Läs också Assistanskolls intervju med
Försäkringskassan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar