Att skylla på alliansregeringen är ett ihåligt försvar från regeringen

När S-MP regeringen försöker försvara sin destruktiva LSS politik brukar ofta följande saker nämnas.

1) Alliansregeringen sänkte skatterna med 140 miljarder kr

2) Regeringen är en minoritetsregering

När det gäller första punkten är jag ingen "skattesänkarfantast", jag tror definitivt inte  skattesänkningar är lösningen på alla ekonomiska problem. Argumentet är ändå ihåligt därför att bland annat:

*Trots skattesänkningarna har vi fortfarande i internationell jämförelse mycket högt "skattryck",  som egentligen borde kallas skattekvot. Och Sverige är faktiskt ett av världens rikaste länder enligt alla vedertagna definitioner. Det är dunheter att vi inte har råd med personlig assistans.

* Staten går miste om drygt 130 miljarder kr/år i uteblivna skatteintäkter.

* Den ratificerade CRPD konventionen säger klart och tydligt att uppnådda rättigheter inte får försämras. Regeringens politik bryter därmed mot en fundamental princip i hela konventionen. Veterligen är konventioner till för att följas...

* Runt om i den statliga verksamheten pågår ett stort slöseri med skattepengar. Några exempel.

- Tunneln under Hallandsåsen blev ungefär nio(!) gånger dyrare än beräknat.

- Trots ständiga besparingar i välfärden anser många politiker tydligen att vi ändå har råd att betala 250-300 miljarder kr (minst) för höghastighetståg (framtida underhåll mm ej medräknat) och är dessutom mycket ivriga med att regeringen ska fatta beslut om att dra igång jätteprojektet. 

- För drygt ett halvår sedan, kanske ett år sedan minns inte exakt rapporterade media att Arbetsförmedlingen lagt ut 100 miljoner kr när man skulle göra om sin hemsida - som inte funkade. 100 miljoner kr bortkastat. Media rapporterade också senare om en liknande historia i Försäkringskassan som kostade 80 miljoner kr.  Hur mycket pengar som rinner ut i sanden i samtliga myndigheter vågar jag knappt tänka på. För att ge perspektiv vad vi hade kunnat få för 100 miljoner kr istället för en misslyckad hemsida för Arbetsförmedlingen.  Summan motsvarar ungefär dygnet runt assistans för 50 personer i ett år.

Pengarna är med andra ord knappast slut. Däremot används de många gånger inte effektivt.

Det leder in på den andra punkten. Om nu regeringen verkligen vill öka intäkterna för att värna den välfärd man säger sig kämpa för finns det massor med skatter och avdrag man kan höja, respektive sänka. Även utan direkta stora skattehöjningar skulle regeringen garanterat få in väldigt många mer miljarder om man la lika mycket energi på att få in en stor del av de 130 miljarderna i uteblivna skatteintäkter som att jaga 3 miljarder kr i assistansersättningen som regeringen hävdar går till fel saker...

Av olika skäl, främst valtaktiska är regeringen helt ointresserade av att göra något av detta. Så då blir frågan. Varför sitter de i Rosenbad om de inte vill eller kan genomföra seriösa satsningar på välfärden - S ska ju vara det stora välfärdspartiet? Har makten blivit viktigare än partiets grundideologi på Sveavägen 68?

Sen var det "ursäkten" att S-MP regeringen är en minoritetsregering. Det stämmer men den historiska sanningen är emellertid att sedan 1932 har Socialdemokraterna styrt Sverige i totalt 67 år. Merparten av dessa år har SAP regerat utan koalitionspartner och det har varit mer regel än undantag att regeringen inte haft en egen majoritet i riksdagen. Detta har Socialdemokraterna löst genom indirekt eller aktivt stöd från Vänsterpartiet, tidigare VPK och om det varit nödvändigt samarbete över blockgränsen  med Centern och Liberalerna, då Folkpartiet.

Det som skiljer denna minoritetsregering mot tidigare S regeringar är att det parlamentariska underlaget är svagare än vanligt. Enda anledningen till att Stefan Löfvén  är statsminister  är egentligen att Fredrik Reinfeldt hederligt nog höll sitt löfte att inte bilda regering med stöd av SD om S-MP-V blev större tillsammans än de fyra allianspartierna.

Det kinkiga parlamentariska läget till trots, det finns utrymme för blocköverskridande överrenskommelser i olika sakfrågor. När det gäller framtiden för både assistansen och hela LSS skulle, om viljan fanns regeringen kunna  skapa en riksdagsmajoritet för en offensiv och progressiv politik för LSS. Jag menar att förutsättningar finns. Den viljan saknas emellertid helt. Regeringen har bestämt sig för att kostnaden för personlig assistans ska ner, punkt!

* Angående direktiven till LSS utredningen. Varför är det mycket lite fokus på övriga LSS insatser vilket en del personer påpekat? Vid det här laget är jag arg, bedrövad och förtroendet för regeringen vad gäller funkispolitik närmar sig absoluta nollpunkten. Jag tror den klart viktigaste orsaken är denna:

Övriga  LSS insatser finansierar inte staten. Därmed är de också ointressanta för Magdalena Andersson. Hon är en kallhamrad, cynisk och självgod politiker som inte begriper någonting om vad PA och LSS handlar om och hon bryr sig inte heller. Assistansen för finansministern är bara en irriterande budgetpost som tar för stor del av statsbudgeten - det gör inte ledsagning, LSS boende, korttidsvistelse utanför hemmet etcetera eftersom det är kommunernas ansvar.

*  Den här regeringen förtjänar ingenting annat än förödande kritik för sin funkispolitik men jag tycker ändå ännu en gång det är viktigt att man inte demoniserar hela Socialdemokratin. Det finns så många exempel från lokal nivå på socialdemokratiska politiker som förstår vad personlig assistans och LSS handlar om. Det är så pass stor skillnad att man i praktiken kan tala om två olika partier och den sidan av socialdemokratin måste vi se som mycket viktiga allierade. Här är ett exempel till på vad jag menar.

Socialdemokrater i Småland protesterar

*  Det råder djup lågkonjunktur för alla människor som behöver hjälp från samhället, något som gäller i nästan hela västvärlden. Med Donald Trump i vita huset lär den trenden tyvärr förstärkas ytterligare. Högerpopulismens förmåga att fånga personer som av olika anledningar är missnöjda är skrämmande stor.