Politikernas dubbla budskap

Att alla riksdagspartier (Sverigedemokraterna undantagna) helhjärtat säger sig stödja LSS vet vi alla vid det här laget.  Enigheten är utåt total över att LSS är en mycket viktig frihets och demokratireform som ska värnas. Man ser det i olika intervjuer och enkäter som funkisrörelsens intresseorganisationer gör. Och jag har personligen hört samma budskap när jag deltagit i debattpaneler i riksdagen och Almedalen. I Almedalen var man också eniga om att minuträknandet/sekundräknandet vid behovsbedömningar måste bort.

Positivt är att man också nu talar om att LSS får kosta pengar, det är behoven som ska avgöra - vi har inte satt ett tak för hur mycket det får kosta. Trots detta fortsätter utvecklingen där det blir allt lättare att förlora sin assistans eller andra LSS insatser och inget konkret har hitills gjorts för att ändra på behovsbedömningarna som skärptes avsevärt efter domen i regeringsrätten 2009. Och då är det verkligen berättigat att ställa frågan: Hur genuint är verkligen intresset (Folkpartiet och Vänsterpartiet undantagna som jag tycker visar upp ett äkta engagemang) att bevara den personliga assistansen och andra LSS insatser?

I våras skrev jag om FN-s kontroll över hur Sverige lever upp till Handikappkonventionen. Och det var en hel del kritik, bland annat:

·  LSS tillämpas inte som det är tänkt

·  Arbetet att göra samhället tillgängligt för alla går för långsamt, den nya tillgänglighetslagen har också på tok för många undantag4

·  Det finns ingen ansvarig minister som hanterar frågor som rör diskriminering mot personer med funktionsnedsättningar.

Om regeringen verkligen menade allvar med att man värnar LSS och de andra hjärtefrågorna för handikapprörelsen hade man tagit denna kritik på stort allvar. Så har inte alls varit fallet - tvärtom avfärdade Maria Larsson kritiken och konstaterade hur kan en regering bryta mot handikappkonventionen som förra året satsade 27 miljarder kr bara på personlig assistans? Det är ett slag i ansiktet mot alla de som förlorar sin assistans,  alla FUB medlemmar som tvingas betala oskäliga hyror i gruppbostäder, alla de personer som kämpat för att få igenom en tillgänglighetslag som i sin "färdiga version" är full med stora undantag etcetera.

Tyvärr är det fortfarande så att när det kommer till kritan så är det oavsett vad man säger i debattpaneler ekonomin, inte behoven som får avgöra hur mycket LSS och andra insatser får kosta.

Om vi koncentrerar oss enbart på personlig assistans lyser denna syn igenom tydligast i de statliga utredningar som genomförts de senaste åren där fokus helt legat på dämpa kostnadsutvecklingen. Nu senast i Agneta Rönns utredning som i vintras föreslog en frysning eller t.o.m. en sänkning av schablonbeloppet. Hon hävdade ju bland annat att schablonbeloppet år 2013 var 22 kr för högt. De går helt emot det man säger i debattpaneler - att det är behoven som ska styra. Få politiker har åtminstone i skrivande stund rakt ut sagt att en frysning eller t.o.m. sänkning inte är aktuell .

I samband med den debattpanel som anordnades vid seminariet i Göteborg 8 september framförde jag att vi som har  funktionsnedsättningar är den enda grupp (här bortser jag från SD-s inflammerade relation till invandring) som ständigt får stå ut med att höra att "vi kostar för mycket", LSS kostar för mycket, tillgänglighet kostar för mycket etcetera. En socialdemokratisk kommunpolitiker avfärdade detta med att det sparas visst på äldreomsorgen, skolan etcetera. Tyvärr fick jag ingen möjlighet att svara på det (fick dock medhåll från bland annat Anders Westgerd, nybildade Normaldemokraternas partiledare) men jag hade tänkt att svara ungefär så här:

Det är sant att det sparas inom alla sektorer i välfärden men det finns faktiskt några mycket viktiga punkter som skiljer besparingar i t.ex. äldreomsorgen och funktionshinderomsorgen:

· Så vitt jag vet har man aldrig tillsatt någon utredning meddirektiv att  undersöka hur man ska dämpakostnadsutvecklingen i äldreomsorgen skolan, sjukvården etcetera.

·  Den debatt som förs både bland politiker och samhällsdebattörer handlar inte om kostnadsdämpningar utan hur man ska skaka fram pengar att finansiera dessa oerhört viktiga verksamheter i nutid och i framtiden.

·  Man ställer aldrig kostnaden för sjukvård, skola, äldrevård mot kostnaden för andra skattefinansierade verksamheter. 

I Göteborg 8 september

* Den borgerliga regeringen förlorade valet och kommer att efterträdas av en röd-grön regering med Stefan Löfven som statsminister. Vad kan vi förvänta oss där, kommer det att bli markanta förbättringar åren som kommer? Det är inte särskilt sannolikt . Den trista sanningen är att socialdemokraterna på riksnivå ända sedan LSS så trädde i kraft inte visat någon större entusiasm för reformen. Redan när LSS lagen bara var några år gammal kom klagomål från den socialdemokratiska  regeringen att personlig assistans kostar för mycket. Nu är det upp till bevis - kommer man att agera för att återupprätta LSS intentioner? Jag har förhoppningar men som vanligt är förväntningarna mycket låga. Man har blivit luttrad vid det här laget.