Ändra Socialförsäkringbalken kapitel 51

Assistansreformen är en "fin förmån" har vi hört många politiker säga från både regeringspartierna och allianspartierna. Rätten att leva som andra är emellertid inte en "fin förmån", något vi ska vara tacksamma över att få. Det är en rättighet enligt LSS och även FN anser det vilket bekräftas i CRPD konventionen artikel 19. Slutligen är personlig assistans inskriven i Socialförsäkringsbalken kapitel 51, personlig assistans är därmed en del av det svenska socialförsäkringssystemet, inte Socialtjänstlagen som talar om "skäliga", inte goda levnadsvillkor.

Rätten till assistansersättning

2 § En försäkrad som omfattas av 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kan för sin dagliga livsföring få assistansersättning för kostnader för sådan personlig assistans som avses i 9 a § samma lag.

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om att LSS §9a måste ändras som handlar om de grundläggande behoven men det är inte tillräckligt för att återupprätta intentionerna och ta bort den diskriminerande 65 årsgränsen för att bli beviljad assistans.

Socialförsäkringsbalken är ett annat område vi måste titta på. En facebookvänn påtalade att vi måste ha etiska riktlinjer, mer utbildning mm till Försäkringskassan och domstolarna. Det behövs också men jag hävdar bestämt att vi kommer ingenstans med bara etiska riktlinjer utan lagändringar. Försäkringskassan är ju brutalt uppriktiga här - myndigheten kommer inte att ändra på tillämpningen om inte lagen ändras och då kan vi ha hur mycket etiska riktlinjer som helst.

Ta t.e.x. de numer fruktade  tvåårsomprövningarna. De är inskrivna i Socialförsäkringsbalken, inte LSS. Varför måste omprövningarna ske vartannat år? OK, jag kan förstå det om det handlar om personer där det finns goda chanser att hjälpbehovet efterhand kommer minska. För det stora flertalet som har assistans är förhållandet det motsatta. Vi kommer att behöva personlig assistans livet ut och för många blir istället hjälpbehovet större ju äldre vi blir. För närvarande står följande i LSS:

12 § Rätten till assistansersättning ska omprövas sedan två år förflutit från senaste prövningen och vid väsentligt ändrade förhållanden.

Observera avslutningen väsentligt ändrade förhållanden. Vad vi borde eftersträva är en lagtext där det klart och tydligt framgår att omprövningar får göras endast om förhållandena ändras väsentligt. Makten över när omprövningar sker ska flyttas från staten till mottagaren av insatsen. Risken för "fusk"? Minimal anser jag åtminstone 99,9 % inte vill ha mer hjälp än nödvändigt. De få fall som uppdagats med personer som fejkat är faktiskt väldigt få och borde ha upptäckts när personerna sökte assistans. 

*  Ett annat problem som måste lösas är att många personer helt plötsligt inte anses tillhöra någon av de tre personkretsarna vid omprövningar. Vips så försvinner assistansen eller annan LSS insats. Många personer med synskador har förlorat rätten till ledsagning på det här sättet, bland annat journalisten Katarina Hahr. Det drabbar framförallt personkrets tre . LSS definierar personkrets 3 på följande sätt:

personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

En riktigt bra lösning har jag inte. Det bästa jag kan komma på är att om det finns intyg på att personens funktionsvariation är livslång (vilket fallet i de allra flesta fall) och det finns läkarintyg gäller beslut om stöd enligt LSS livet ut och det ska gälla även ledsagning, gruppboende, kontaktperson mm. Även här finns emellertid fallgropar. FK, kommunerna och /eller märkliga domslut skulle säkert kunna gå runt även en sådan lagtext med att t.ex.  begränsa vilka livslånga diagnoser som "kräver stöd och hjälp livet ut" så förlorar människor hjälpen likförbaskat.

Återigen ser man behovet av att CRPD blir inskrivet i lagen och att bristen på en författningsdomstol är ett bekymmer för att säkra individens rätt till hjälp mot staten och kommunerna. För LSS är ju i högsta grad en individuell lag.

* I en intervju i Assistanskoll berättar Försäkringskassan vad som är goda levnadsvillkor enligt dem. Kommer kommentera detta i bloggen nästa vecka.

Statlig utredning om vinster i välfärden

Vinster i skattefinansierad välfärd är alltid ett hett debattämne i Sverige och något som kanske mer än någon annan fråga splittrar Socialdemokratin. Men även bland väljarkåren till allianspartierna finns delade meningar om hur mycket eller lite vinst som är acceptabel.

Eftersom 2/3 av alla brukare numer anlitar privata anordnare är detta en fråga som i högsta grad berör brukarrörelsen. Förra veckan presenterades en statlig utredning som skulle komma med förslag på hur möjligheterna att plocka ut vinst från privata företag i välfärdssektorn ska begränsas. Den viktigaste punkten är att det ska införas ett vinsttak som ska uppgå till 7 % av s.k operativt kapital  (ungefär det kapital som krävs för att driva verksamheten)+ statslåneränta på ca 3 %.

Själv anser jag och VIMPA att privata aktörer har en självklar plats i utbudet bland anordnarna. Och finns det privata bolag måste det också vara OK att dessa bolag går med vinst. Annars blir det bara kommunerna och kooperativ kvar. Vad jag däremot vänder mig starkt emot är när privata skattefinansierade välfärdsföretag (det handlar inte bara om vissa assistansbolag) genom avancerade skatteupplägg trollar bort stora vinster som obeskattade hamnar på ett bankkonto i något skatteparadis. Det är avarter som måste bekämpas. Vinsttak av den här föreslagna sorten tror jag fungerar dåligt då det förmodligen finns många sätt att gå runt dem, särskilt för större företag.

Genom revisorn till min assistansanordnare (jag har ju min assistans genom ett familjeägt företag) vet jag att det finns oseriösa aktörer med jättelika vinstmarginaler på 30-40 %

 och  det är omöjligt att erbjuda bra löner mm till assistenterna med de vinstmarginalerna. Jag menar att det med ett antal relativt enkla åtgärder går att få bort orimliga vinstmarginaler  men  regeringen visar lite (läs inget) intresse för att införa, t.ex krav på kollektivavtal till alla anordnare. Om alla anordnare betalar bra löner till assistenterna med avtalsförsäkringar, utbildningar, andra assistansomkostnader mm  finns helt enkelt inget utrymme för några stora vinstmarginaler, d v s skillnad i procent mellan intäkter och utgifter.  Därmed blir även vinstfrågan av underordnad betydelse för mig. Några anordnare är väldigt stora och har kanske blivit för dominanta och behöver bara några procent i vinstmarginal för att vinsten ska bli mycket stor i kronor och  ören. Det behöver inte vara liktydigt med att verksamheten är oseriös.

Vinst, helt OK, t.o.m. nödvändigt om vi ska ha privata aktörer  men absolut inte skatteflykt och medveten maximering av vinstmarginalen på bekostnad av löner till assistenterna, utrymme för assistansomkostnader inklusive utbildningar mm . Men snälla regering om ni ska ge er på vinsterna är det inte små företag med 4-5 %  i vinstmarginal som borde vara huvudmålet. Ni verkar mest intresserade av att bekämpa många små anordnare än ett fåtal kriminella  anordnare.'

* Vad är expertmetoden för något som ofta nämns när omfattningen på fusk och kriminalitet debatteras? Expertmetoden användes vid Billumutredningen   2012 och hävdade att 9- 15 % av all utbetald assistansersättning utgjordes av "fusk", ytterligare 15-18 % var "överutnyttjande". Expertmetoden handlar lite förenklat om att antal "experter" på området diskuterar sinsemellan och sedan kommer med olika mer eller mindre kvalificerade gissningar. Sedan diskuterar "experterna" vidare för att komma fram till en gemensam ståndpunkt.

Det är alltså denna metod som användes vid Billumutredningen och som gång på gång använts som "bevis" från kritiker att kriminaliteten härjar vilt. Det finns alltså inget statistiskt säkerställd data överhuvudtaget som visar att svinnet ens är i närheten av de belopp Billum nämner. Vad kritikerna egentligen hänvisar till är bara mer eller mindre kvalificerade gissningar. Det säger sig självt att ingen seriös statistiker i världen hade godtagit detta som bevis på att kriminaliteten är mycket utbredd i assistansbranschen.

3 December blir det demonstration i Jönköping

LSS ska utvecklas, inte avvecklas

Pelle Kölhed

3 December är det den internationella funktionshinderdagen och i Sverige kraftsamlar vi nu för att demonstrera mot regeringens orättfärdiga politik som håller på att rasera assistansreformen och LSS totalt. Ja, det här handlar inte bara om personlig assistans utan hela LSS mer om detta lite senare. Demonstrationer kommer anordnas runt om i landet med följande krav.

• Nödstopp för indragna assistansbeslut! Inga fler indragna assistansbeslut innan konsekvenserna av Försäkringskassans förändrade behovsbedömningar har analyserats.

• Stärk LSS men inte på bekostnad av personlig assistans! Vi vägrar låta olika insatser och grupper ställas mot varandra. LSS behöver utvecklas och förbättras men vi accepterar inte att det ska ske genom nedskärningar i personlig assistans. Ta bort besparingsdirektiven ur utredningen.

• Sluta förtala assistansreformen! Talet om fusk är förödande för alla som berörs av personlig assistans och övriga LSS i sin vardag. Politiker och myndighetsföreträdare måste hålla sig till bekräftade fakta och inte prata om fusk med hänvisning till uppskattade mörkertal.

För undertecknad som betonar vikten av samarbete mellan funktionshinderrörelsens olika föreningar är det mycket glädjande att det nu håller på att bildas en verklig motståndsrörelse mot en politik som är direkt fientlig mot en grupp människor vars enda legitima krav är att kunna göra det som vilken medelsvensson som helst tar för givet.

Här nere i Jönköping har vi nu börjat planera för en demonstration  13.00-15.00, samma tider som övriga landet. Arrangemanget är ett samarbete mellan flera föreningar, inklusive HSO Jönköpings län. Då vi fortfarande befinner oss i ett tidigt planeringsstadium är inte så mycket klart i skrivande stund. Klart är i alla fall att det blir ett traditionellt demonstrationståg i centrala Jönköping följt av tal med representanter både från funkisrörelsen och politiska partier.

I direktiven till LSS utredningen står det att de andra LSS insatserna ska stärkas och det ska finansieras med besparingar i assistansersättningen. Därmed sätts olika LSS insatser mot varandra och vi som är beroende av de olika LSS insatserna emot varandra.  Maggans utspel om flyktingar v s assistans behöver jag inte analysera igen då jag redan gjort det flera gånger.

Detta är en otrevlig och osmaklig söndra och splittra politik som regeringen tillämpar och synnerligen ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Romarna behärskade den konsten till fullo redan för 2000 år sedan. Att Sveriges regering 2000 år senare gör samma sak (låt vara utan krig och massakrer) som säger sig vara en varm förespråkare för mänskliga rättigheter och dessutom kallar sig en "feministisk regering" är utan att använda överord mycket obehagligt. Detta sker dessutom mot människor som är direkt beroende av hjälp från samhället vilket gör regeringens agerande än mer graverande.

I IL rörelsen som jag själv är medlem i finns en term som kallas Cross Disability. Innebörden är att alla människor med funktionsvariationer/funktionsnedsättningar ska se på varandra som en familj. Vi är alla utsatta för diskriminering och orsaken till diskrimineringen, att vår funktionalitet bryter mot etablerade normer att man ska "vara stark och klara sig själv" är densamma oavsett om man har  CP, skada, en muskelsjukdom, synskada, "utvecklingsstörning"  etcetera, etcetera.

Cross Disability för mig i kampen om LSS handlar om att under inga förutsättningar sätta de olika LSS insatserna emot varandra. Vi som är beviljade PA utgör bara ca 25 % av alla som är beviljade hjälp enligt LSS, samtliga insatser försämras. Försämringar som dessutom skulle accerelera om assistansen kommunaliseras. Alla berörda, oavsett vilken insats hen är beviljad måste känna sig "hörda och sedda".

Tillsammans är vi starka må vara en sliten klyscha men den stämmer nästan alltid. Detta gäller inte minst kampen om LSS, bara tillsammans kan vi rädda LSS, HELA LSS. Emot oss har vi inte bara sunkiga samhällsattityder i största allmänhet utan även en regering som är fast besluten att till nästan vilket pris som helst drastiskt försämra assistansreformen och spela ut grupper emot varandra. Samma regering vill därför inget hellre än att vi träter inbördes om vilken insats som är viktigast. Jag vägrar att gå in i den fällan och jag hoppas sannerligen att ingen annan av oss gör det heller.

Att skylla på alliansregeringen är ett ihåligt försvar från regeringen

När S-MP regeringen försöker försvara sin destruktiva LSS politik brukar ofta följande saker nämnas.

1) Alliansregeringen sänkte skatterna med 140 miljarder kr

2) Regeringen är en minoritetsregering

När det gäller första punkten är jag ingen "skattesänkarfantast", jag tror definitivt inte  skattesänkningar är lösningen på alla ekonomiska problem. Argumentet är ändå ihåligt därför att bland annat:

*Trots skattesänkningarna har vi fortfarande i internationell jämförelse mycket högt "skattryck",  som egentligen borde kallas skattekvot. Och Sverige är faktiskt ett av världens rikaste länder enligt alla vedertagna definitioner. Det är dunheter att vi inte har råd med personlig assistans.

* Staten går miste om drygt 130 miljarder kr/år i uteblivna skatteintäkter.

* Den ratificerade CRPD konventionen säger klart och tydligt att uppnådda rättigheter inte får försämras. Regeringens politik bryter därmed mot en fundamental princip i hela konventionen. Veterligen är konventioner till för att följas...

* Runt om i den statliga verksamheten pågår ett stort slöseri med skattepengar. Några exempel.

- Tunneln under Hallandsåsen blev ungefär nio(!) gånger dyrare än beräknat.

- Trots ständiga besparingar i välfärden anser många politiker tydligen att vi ändå har råd att betala 250-300 miljarder kr (minst) för höghastighetståg (framtida underhåll mm ej medräknat) och är dessutom mycket ivriga med att regeringen ska fatta beslut om att dra igång jätteprojektet. 

- För drygt ett halvår sedan, kanske ett år sedan minns inte exakt rapporterade media att Arbetsförmedlingen lagt ut 100 miljoner kr när man skulle göra om sin hemsida - som inte funkade. 100 miljoner kr bortkastat. Media rapporterade också senare om en liknande historia i Försäkringskassan som kostade 80 miljoner kr.  Hur mycket pengar som rinner ut i sanden i samtliga myndigheter vågar jag knappt tänka på. För att ge perspektiv vad vi hade kunnat få för 100 miljoner kr istället för en misslyckad hemsida för Arbetsförmedlingen.  Summan motsvarar ungefär dygnet runt assistans för 50 personer i ett år.

Pengarna är med andra ord knappast slut. Däremot används de många gånger inte effektivt.

Det leder in på den andra punkten. Om nu regeringen verkligen vill öka intäkterna för att värna den välfärd man säger sig kämpa för finns det massor med skatter och avdrag man kan höja, respektive sänka. Även utan direkta stora skattehöjningar skulle regeringen garanterat få in väldigt många mer miljarder om man la lika mycket energi på att få in en stor del av de 130 miljarderna i uteblivna skatteintäkter som att jaga 3 miljarder kr i assistansersättningen som regeringen hävdar går till fel saker...

Av olika skäl, främst valtaktiska är regeringen helt ointresserade av att göra något av detta. Så då blir frågan. Varför sitter de i Rosenbad om de inte vill eller kan genomföra seriösa satsningar på välfärden - S ska ju vara det stora välfärdspartiet? Har makten blivit viktigare än partiets grundideologi på Sveavägen 68?

Sen var det "ursäkten" att S-MP regeringen är en minoritetsregering. Det stämmer men den historiska sanningen är emellertid att sedan 1932 har Socialdemokraterna styrt Sverige i totalt 67 år. Merparten av dessa år har SAP regerat utan koalitionspartner och det har varit mer regel än undantag att regeringen inte haft en egen majoritet i riksdagen. Detta har Socialdemokraterna löst genom indirekt eller aktivt stöd från Vänsterpartiet, tidigare VPK och om det varit nödvändigt samarbete över blockgränsen  med Centern och Liberalerna, då Folkpartiet.

Det som skiljer denna minoritetsregering mot tidigare S regeringar är att det parlamentariska underlaget är svagare än vanligt. Enda anledningen till att Stefan Löfvén  är statsminister  är egentligen att Fredrik Reinfeldt hederligt nog höll sitt löfte att inte bilda regering med stöd av SD om S-MP-V blev större tillsammans än de fyra allianspartierna.

Det kinkiga parlamentariska läget till trots, det finns utrymme för blocköverskridande överrenskommelser i olika sakfrågor. När det gäller framtiden för både assistansen och hela LSS skulle, om viljan fanns regeringen kunna  skapa en riksdagsmajoritet för en offensiv och progressiv politik för LSS. Jag menar att förutsättningar finns. Den viljan saknas emellertid helt. Regeringen har bestämt sig för att kostnaden för personlig assistans ska ner, punkt!

* Angående direktiven till LSS utredningen. Varför är det mycket lite fokus på övriga LSS insatser vilket en del personer påpekat? Vid det här laget är jag arg, bedrövad och förtroendet för regeringen vad gäller funkispolitik närmar sig absoluta nollpunkten. Jag tror den klart viktigaste orsaken är denna:

Övriga  LSS insatser finansierar inte staten. Därmed är de också ointressanta för Magdalena Andersson. Hon är en kallhamrad, cynisk och självgod politiker som inte begriper någonting om vad PA och LSS handlar om och hon bryr sig inte heller. Assistansen för finansministern är bara en irriterande budgetpost som tar för stor del av statsbudgeten - det gör inte ledsagning, LSS boende, korttidsvistelse utanför hemmet etcetera eftersom det är kommunernas ansvar.

*  Den här regeringen förtjänar ingenting annat än förödande kritik för sin funkispolitik men jag tycker ändå ännu en gång det är viktigt att man inte demoniserar hela Socialdemokratin. Det finns så många exempel från lokal nivå på socialdemokratiska politiker som förstår vad personlig assistans och LSS handlar om. Det är så pass stor skillnad att man i praktiken kan tala om två olika partier och den sidan av socialdemokratin måste vi se som mycket viktiga allierade. Här är ett exempel till på vad jag menar.

Socialdemokrater i Småland protesterar

*  Det råder djup lågkonjunktur för alla människor som behöver hjälp från samhället, något som gäller i nästan hela västvärlden. Med Donald Trump i vita huset lär den trenden tyvärr förstärkas ytterligare. Högerpopulismens förmåga att fånga personer som av olika anledningar är missnöjda är skrämmande stor.

Ansvarsfördelningen i "de fyras gäng"

"De fyras gäng" var ursprungligen en beteckning på en kvartett mycket radikala kommunister med Mao Zedongs änka Jiang Qing som centralfigur. Efter Mao Zedongs död 1976 hamnade gruppen i onåd och dömdes till livstids fängelse. Numer används beteckningen på de fyras gäng emellanåt för att beteckna en grupp på fyra personer innehar mycket makt och som ofta men inte alltid  missbrukas på olika sätt.

Kvartetten Stefan Löfvén-Magdalena Andersson- Åsa Regnér-Ann-Marie Begler ägnar sig  till skillnad från den kinesiska originalversionen inte åt massmord på miljontals människor men den här regeringen kan aldrig komma ifrån att den för den mest fientliga politiken mot funkisar sedan LSS blev en rättighetslag. Hitills har denna politik indirekt lett till en människas död och att hundratals personers liv (tusentals när man räknar med anhöriga) slagits i spillror. Här ska jag gå igenom hur ansvarsfördelningen fördelas mellan "vår version av de fyras gäng".

Som jag skrivit innan är jag övertygad om att finansminister Magdalena Andersson är den drivande kraften. Finansministern har i alla regeringar mycket makt, i praktiken tvåa i rang i regeringen efter statsministern. Det började med de obehagliga flyktingar mot assistans utspelen (som finansministern aldrig bett om ursäkt för). Vidare direktiven till Försäkringskassan, LSS utredningen mm. De ursprungliga instruktionerna till dessa kan bara ha kommit från finansdepartementet. Magdalena Andersson har därmed ett mycket stort ansvar och är för mig upphovspersonen till en helt förödande politik.

Åsa Regnér är ansvarig minister och har således ett stort ansvar med men jag lägger betydligt större skuld på Maggan än på Åsa Regnér. Visst, Åsa ljuger vilt men är ändå till stor del bakbunden av en cynisk och känslokall finansminister som bara ser assistansen som en irriterande budgetpost som stjäl resurser från andra områden. En verkställare av något som bestämts högre upp. Samtidigt får vi tyvärr konstatera att Åsa Regnér inte ser några problem med den cyniska politiken. Tvärtom försvarar hon den med en dåres envishet. Vad gör man inte för att få sitta i regeringen?

Ann-Marie Begler är i egenskap av generaldirektör för Försäkringskassan den högst ansvarige myndighetspersonen. Försäkringskassan må ha mycket makt men är ändå underställd regeringen. Ann-Marie Begler kommer därmed sist på min lista. Hennes roll är att verkställa det som Magdalena Andersson efterfrågar/begär, som Åsa Regnér omvandlar till faktisk politik. D v s kostnaden ska ner! Själv hade jag mått riktigt dåligt om jag hade fått i uppgift att försämra för en grupp behöver mycket hjälp från samhället. Några sådana samvetskval har knappast Försäkringskassans generaldirektör. Tvärtom har Ann-Marie Begler tagit sig an uppgiften med mycket stor energi.

Sist men inte minst  har vi ledaren, "bossen i gänget" och i det här fallet är det givetvis statsministern själv Stefan Löfvén. Regeringsformen är tydlig, statsministern utser själv sina ministrar och är ytterst ansvarig för regeringens politik. Det betyder också att Stefan Löfvén och ingen annan har det yttersta ansvaret för den politik som förs. Stefan Löfvén skulle, om han verkligen ville kunna sätta stopp för alla tokigheter som dirigeras från finansdepartementet men visar inga tecken på att vilja göra det. Tvärtom har han i riksdagen upprepat det lögnaktiga mantrat att "regeringen värnar den personliga assistansen" och satt upp en "fuskdelegation". Därmed har Stefan Löfvén köpt bilden av att assistansbranschen är genomsyrad av fusk och kriminalitet och gett bränsle till en ökad funkofobi i landet.

Hitills har Stefan Löfvén undkommit kritik i ännu större utsträckning än Magdalena Andersson. Jag hoppas verkligen det blir ändring på det nu när funkisrörelsen kraftsamlar för att möta det största hot vår rätt till självbestämmande sett efter att LSS trädde i kraft 1994.

Min "rankinglista" över ansvarsfördelningen i denna kvartett blir således

1.     Stefan Löfvén

2.     Magdalena Andersson

3.     Åsa Regnér

4.     Ann-Marie Begler

I Länken nedan kan ni läsa mer information om de manifestationer som planeras runt om i landet 3 december.

Ifa informerar om manifestationer

Människosyn och samhällets ansvar att ge hjälp till de mest behövande

Att alla människor är lika mycket värda är en grundbult i varje demokratiskt samhälle. Motsatsen där vissa grupper anses vara mindre värda än andra kallas rasism och är något som alla (nåja,  åtminstone en stor majoritet av befolkningen) tar starkt avstånd ifrån. Det finns också ett stort stöd i Sverige för en omfattande välfärdsstat som ska ge hjälp till alla behövande och som vi finansierar gemensamt genom att betala skatt.

Vem som helst kan säga att vi står upp för allas lika värde men ord måste alltid följas av handling om det ska vara värt något. Just synen på de samhällsinvånare som behöver mest stöd från samhället för att leva ett bra liv säger mycket om vilken människosyn hen verkligen har. Personer med funktionsvariationer har alltid setts som andra klassens medborgare. Vi har alltid varit marginaliserade och Hitlers nazister tyckte inte vi hade något existensberättigande överhuvudtaget. Följden blev massmord på hundratusentals människor.

I dagens demokratiska länder finns det ingen som officiellt säger att funkisar ska utrotas men ger man sig ut på sociala medier behöver inte skrapa så mycket på ytan innan man stöter på förfärliga åsikter om personer med funktionsvariationer som inte skulle känts "mesiga" ens för Hitler - "var glada att ni får leva" är åsikter man kan stöta på... Detta i slutet av år 2016 när mänskligheten borde ha kommit längre än att anonyma personer på nätet fortfarande vräker ur sig galla och hat mot funkisar, invandrare, HBQT personer eller andra minoriteter .

Tyvärr, tyvärr ser vi även att det "officiella Sverige" i form av riks och kommunpolitiker, journalister, debattörer mfl många gånger visar upp en mycket tveksam attityd till personer med funktionsvariationer. Och det är här, menar jag som dessa personer verkligen visar vilken syn de har på oss. En sund och humanistisk människosyn är nämligen för mig helt oförenlig med att sätta utsatta grupper emot varandra, framställa oss som en kostnadsbörda som inte bidrar till något positivt i samhället och som "stjäl" resurser" från andra viktiga skattefinansierade verksamheter . '

För vår del är detta emellertid vardagsmat, vi matas ständigt med skräckpropaganda att assistansen och övriga LSS insatser knäcker statens och kommunernas ekonomi, att tuffare tillgänglighetslagstiftning kommer att ruinera restaurangbranschen etcetera. DHR har kommit med rapporter  som visar att funkofobin breder ut sig i samhället mm vad gör vår regering då?

OK Åsa Regnér vill upphöja barnkonventionen till lag och CRPD ska få mycket större tyngd  men den fina ambitionen saknar all trovärdighet när regeringen bedriver ett krig mot vår fantastiska assistansreform. Regeringen med sin förlängda arm Försäkringskassan senaste året dragit igång en aldrig tidigare skådad propagandakampanj mot assistansreformen. Regeringen med finansminister Magdalena Andersson som chefsideolog har bestämt sig för att notanför vår rätt till självbestämmande är för hög, den måste sänkas till varje pris!

 För att "bevisa" att kostnaden är för hög för allmänheten är nästan alla medel tillåtna. Sätt olika grupper mot varandra, sprid osanningar om att kriminaliteten härjar vilt, kostnaden skenar och ja inkompetensförklara hela funkisrörelsen också och anklaga dem för att driva en skräckpropaganda. Detta sätt att angripa en grupp människor som behöver hjälp från samhället för att kunna leva som andra är moraliskt förkastligt och måste kritiseras mycket hårt av alla som menar allvar med att vi har samma rätt som alla andra till goda levnadsvillkor.

Att rasister tycker att vi kostar för mycket pengar kommer vi nog aldrig att komma undan eftersom rasismen sorgligt nog förmodligen aldrig kommer att utrotas.  Sveriges regering har en skyldighet att föregå med "gott exempel" men använder sig också med god hjälp av Försäkringskassan av en retorik som uttalat pekar ut oss som en kostnadsbörda som dessutom fuskar vilt och "överutnyttjar förmånen" och det är oförsvarbart. Det är också helt oförenligt med en människosyn där vi ses som en självklar del av samhället och det är en självklarhet att staten har en skyldighet att ge stöd till oss efter behov.

 Regeringen Löfvén har därmed tyvärr mycket att bevisa innan den med trovärdighet kan säga att man står upp för att det är samhällets  skyldighet att ge hjälp efter behov till dem som behöver det. (Värt och poängtera här är att Sveriges ekonomi enligt Magdalena Andersson befinner sig i toppskick). Att försöka skylla över ansvaret för besparingshysterin helt eller delvis på alliansregeringens skattesänkningar är ett  ihåligt försvar. Dels för att vi även efter skattesänkningarna fortfarande har ett mycket högt s.k. skattetryck (borde egentligen kallas skattekvot, ca 44 % av BNP), att staten faktiskt går miste om drygt 130 miljarder/ ¨år i ej inbetalda skatter och att Sverige enligt de vedertagna definitionerna är ett av världens rikaste länder. Jag återkommer till detta nästa vecka.

Sammanfattning och lite reflektioner efter fredagens debatt i riksdagen

Det var med stort intresse jag satte mig för att se webbsändningen från riksdagshuset. Det var Kristdemokraterna som tagit initiativ till debatten. Den utlösande faktorn till debatten var givetvis den allt djupare krisen för assistansreformen med mängder med  missförhållanden som media rapporterat och en lång rad debattartiklar från funkisrörelsen.

Givetvis har TV4s och Aftonbladets granskningar spelat en stor roll med, medias makt är mycket stor. Det är nog ingen överdrift och påstå att assistansen fått mer uppmärksamhet media i för vår del positiv riktning senaste månaden än vad den fått senaste 5-6 åren totalt. Mycket viktigt har också varit att det dykt upp allt fler ledarartiklar som försvarar assistansen och hela LSS.

Regeringen, företrädd av Åsa Regnér hade en chans att rätta till en del av sin katastrofala politik genom att meddela att direktiven i regleringsbrevet till FK ska ändras. Tyvärr men även som väntat tog inte regeringen den chansen. Det framgick tydligt att Åsa Regnér har inga planer på att skriva om regleringsbrevet och vidhåller med en dåres envishet att mycket stora belopp i assistansersättningen används till ej avsedda saker - jurister, reklam mm. Totat sett en mycket, mycket svag insats. Mitt förtroende för både Åsa Regnér och hela regeringen är förbrukat.

Något som verkligen gör mig riktigt arg är att Åsa Regnér är så fräck att hon gång på gång hävdar att regeringen "värnar denna mycket viktiga reform" vilket givetvis var fallet även i riksdagen. Det är så falskt, så fruktansvärt fult och cyniskt  när den regering hon företräder i själva verket för den mest destruktiva politiken mot oss en regering i modern tid gjort.  Det var definitivt dåligt under Alliansregeringen också men när Åsa Regnér nämner alliansregeringens politik och försöker omvandla regeringens politik till något positivt sjunker hon bara ännu djupare för mig. Hade jag varit Selmas pappa eller någon annan av alla  de som blir av med assistansen hade jag blivit URFÖRBANNAD att gång på gång matas med detta för att låna Clint Eastwoods hordkokta polis "Dirty Harry" Callahans vokabulär - BULLSHIT.

En ännu svagare insats stod regeringskollegan Miljöpartiet för som bland annat började prata om hjälpmedel och rehabilitering. Det var pinsamt uppenbart att man böjt sig helt för Socialdemokraternas destruktiva linje.

Liberalerna och Vänsterpartiet var de partier som starkast tog avstånd från den nuvarande politiken och krävde att direktiven till FK ändras omedelbart. Kristdemokraterna menade också att det finns många faktorer som kan förklara kostnadsökningen som inte beror på "fusk och överutnyttjande".

Moderaterna krävde att regleringsbrevet skrivs om och talade även om att man måste se helheten i hjälpbehoven och att individen måste sättas före systemen. Tråkigt nog stödde inte moderaterna omröstningen i socialutskottet som ville ändra regleringsbrevet men jag tror faktiskt att Moderaterna kan ändra sig framöver..

Det är också hjärtskärande och konstatera att de Sverigedemokraterna med en människosyn som ligger mycket långt från min egen verkar bryr sig mer om assistansen än regeringen. Så illa är det faktiskt...

Mycket positivt för framtiden är också att det börjar bli en opposition från socialdemokrater på lokal nivå. Till slut tror jag det kommer att leda till att regeringen får backa med regleringsbrevet (och skivelser till kommande regleringsbrev) men det kommer att ta ett tag till därför att:

Regleringsbrevet kommer  regeringen troligen aldrig att ändra om inte riksdagen TVINGAR regeringen att göra det. Anledningen är att direktivet handlar om att spara pengar och Magdalena Andersson kommer aldrig att gå med på att det ändras om inte regeringen tvingas att göra det. Åsa Regnér må ljuga vilt men är också till stor del bakbunden av en synnerligen kallhamrad finansminister.  Endast  riksdagen (bortser här från en likgiltig statsminister) har därmed makten att tvinga Maggan på reträtt. Skulle inte bli förvånad om regeringen likväl försöker gå runt eller åtminstone förhala ett sådant riksdagsbeslut men i så fall bryter regeringen Löfven mot den kanske viktigaste principen i grundlagen. Regeringsformen är nämligen tydlig - riksdagen är överordnad regeringen.

För vår del gäller det och fortsätta att ligga på och aldrig ge upp hur motbjudande och destruktiv regeringens politik än är. För egen del blir jag mer "stridslysten" för varje månad som går...

Officiell kommentar från VIMPA

* Alla vet vid det här laget att jag tycker att finansminister Magdalena Andersson får alldeles för lite kritik.  Nu har Harald Strand, aktiv i FUB och LSS expert skrivit en egen mycket läsvärd analys på sajten HejaOlika:

Träffar kritiken rätt person?