Runt om i världen har personer med
funktionsnedsättningar under historien utsatts för ett grymt förtryck. Värsta
exemplet är Hitlers Nazister. Att nazisterna dödade 6 miljoner judar känner
alla till. Att man massmördade romer, homosexuella och andra grupper som ej var
önskvärda i "det tusenåriga riket" känner troligen de flesta till.
Däremot är det få som känner till att man även mördade hundratusentals personer
med funktionsnedsättningar. Ett bortglömt folkmord som få verkar bry sig om
överhuvudtaget.
Är detta folkmord verkligen bortglömt? Enligt mitt
sätt och se på saken är det så, ja. Enligt den strikt folkrättsliga
definitionen av termen folkmord utsattes nämligen aldrig funkisar för
ett folkmord. Enligt Nationalencyklopedin definieras folkmord på följande
sätt:
”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta
en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan”
Som ni ser omfattas inte personer med funktionsnedsättningar
av definitionen i folkrätten. Så än idag är det alltså möjligt att
massmörda funkisar och överlevande
skulle ändå inte få gehör i den internationella brottsdomstolen i Haag för att
man utsatts för ett folkmord eftersom vi inte omfattas av den juridiska definitionen!
I Sverige har, trots allt prat allas lika värda personer med
olika funktionsnedsättningar utsatts för
stora övergrepp även långt efter att demokratin infördes. Dit hör bland annat
tvångssteriliseringar och inlåsning på stora institutioner. Hur ser funkofobin
ut i dagens Sverige då?
Det tydligaste exemplet är att besöka sociala medier där det
inte är svårt att hitta exempel på mycket nedvärderande/skrämmande syn på
personer med funktionsnedsättningar eller kommentarer till alla de kritiska
artiklar till framförallt personlig assistans som publiceras.
Attityder som bör klassas som funkofobi eller åtminstone klara tendenser till
funkofobi är lätt att hitta även i mer officiella sammanhang. Vi ser det bland annat när:
· Föreläsaren
Jonas Reinholdsson raljerar över hjälpbehoven och åhörarna skrattar glatt. När
kollegan Margareta B. Persborn bestämt hävdar att personer med behöver hjälp
dygnet runt inte borde beviljas personlig assistans och att personer med
utvecklingsstörning är "för dumma i huvudet" för att ha nytta
personlig assistans .
· Det
ibland dyker upp "debattörer" som uttalar sig mycket positivt till ny
teknik som gör det mycket lättare att välja bort foster när man vet att barnet kommer
att födas med stora funktionsnedsättningar.
· Diverse
proffstyckare och journalister ständigt klagar på att LSS är för dyrt och
ställer kostnaden för LSS mot sjukvård, skola och nu senast även försvaret. Att
LSS är en rättighetslag, att rätten till personlig assistans, att bilda familj,
tillgängligt samhälle etcetera är inskriven i en FN-konvention kommer alltid
helt i skymundan både när ledare skribenter "tycker till" och
journalister granskar assistansbranschen.
· Man
jämställer personlig assistans med vilken vård som helst istället för ett
hjälpmedel att leva ett självständigt liv. Att kunna göra det andra tar för
givet, allt från att bo i eget hem till att spontant kunna ta en promenad.
· Det inte är en självklarhet och även uttalat
motstånd mot att vi, som i bland annat USA ska ha en skarp lagstiftning mot
bristande tillgänglighet.
· Man
inte förstår/vill förstå och även ifrågasätter att vi som alla andra kan och
har rätt och bilda familj, skaffa barn
etcetera.
· Stora
nyheter som t.e.x. FN rapporten i våras och som berör en miljon personer med
olika funktionsnedsättningar i Sverige inte berörs överhuvudtaget i de stora
dagstidningarna och TV och radiokanalerna.
Allt detta sker i ett land där det officiellt råder enighet om att alla människor är lika mycket värda, att demokratin
ska försvaras i alla lägen och där det även finns en lag som säger att vi har
rätt till goda och jämlika levnadsvillkor.
Men har vi det då ändå inte riktigt bra i Sverige,
jämfört med resten av världen? Mitt svar är:
Jag har besökt många länder där personer med
funktionsnedsättningar skulle tycka att vi lever i ett paradis. Men
utvecklingen går åt fel håll, det blir allt fler som inte får den hjälp man har
rätt till och det finns många fördomar. Det är mycket långt kvar innan vi når samma levnadsstandard som
"medelsvensson". Och det är uppenbart minst lika långt tills det är en självklarhet för alla att personlig
assistans och andra stödformer för att nå jämlika levnadsvillkor måste få kosta
en del.
* Drevet fortsatte i söndags. Den här gången var det Dagens Arena som framförde välbekanta
åsikter om personlig assistans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar