Som jag skrivit tidigare
finns det stora skillnader mellan vad som det på ena sidan står i lagtexten och
å andra hur LSS tillämpas (gäller samtliga insatser) och hur politikerna
fårhåller sig till lagen. Det råder visserligen enighet om att LSS är en viktig
lag som vi ska värna om och att den betyder oerhört mycket för personer med
stora funktionsnedsättningar. Det finns dessutom officiellt inget tak för hur
mycket LSS insatsen personlig assistans får kosta.
Trots detta har det genom
åren tillsatts en rad utredningar där syftet har varit att just dämpa kostnaden
som anses "skena iväg". Redan några år efter att personlig assistans
införts började den dåvarande S-regeringen att klaga på att assistansreformen
var för dyr. Bland alla utredningar nämner jag här Susanne Billums utredning
från 2012 om "fusk och felaktigheter med assistansersättningen" och
Agneta Rönns utredning från 2014 om hur schablonbeloppet ska utformas i
framtiden. Som ni säkert minns föreslog Rönn bland annat att schablonbeloppet
borde frysas upp till 3 år då assistansersättningen, enligt Rönn är för hög.
Senast hade vi ISF
utredningen i höstas där man föreslog att en utredning borde tillsättas som ska
titta på rätten till delaktighet kontra kostnaden.
Motsättningen mellan vad som
står i lagen, hur politikerna pratar om LSS och hur den tillämpas i praktiken belyste FUB nyligen där man i Reclaim LSS
bloggen skrev bland annat följande angående vad som står i lagtexten, hur politikerna uttalar sig och hur det ser ut i praktiken:
Vi hör dem ständigt som ”alla människors lika värde”.
Vi läser i LSS intentioner ”att leva som andra i gemenskap med andra”.
Vi läser dem i LSS principer om jämlikhet, självbestämmande, kontinuitet och delaktighet.
Menar man allvar med att vi
funkisar har samma rätt till goda levnadsvillkor och rätt till delaktighet i
samhällslivet som övriga befolkningen i Sverige håller det inte att å ena sidan säga att vi värnar om personlig
assistans och samtidigt tillsätta diverse utredningar där direktiven till
utredarna hela tiden är och hitta sätt att minska kostnaden för insatsen personlig assistans i
rättighetslagen LSS. Menar man allvar med vad man säger är det hög tid att man
byter perspektiv från kostnaden till rättigheterna för de människor som
berörs. Jag vill bland annat se följande:
· Att våra politiker
tar kritiken från FN för att intentionerna i LSS inte följs tas på största
allvar och att det är högsta prioritet att åtgärda. Det måste följas av konkreta
åtgärder, inte bara prat.
· En del av detta är konstruktiva
förslag hur vi ska lösa problemet att de som ska förverkliga lagens intentioner
- Försäkringskassan, kommunerna och förvaltningsdomstolarna verkligen följer
intentionerna istället för att leta efter kryphål.
· Hur ska vi
säkerställa att alla som behöver hjälp verkligen får det? Att ingen förlorar
rätten till hjälp enbart p g a. "ändrad rättspraxis" eller några andra
synnerligen tveksamma motiveringar till avslag .
· Detta gäller givetvis
inte bara personlig assistans och övriga LSS insatser utan alla de stöd och
hjälpinsatser som vi har rätt till
enligt lag och FN konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättningar.
* I januari trädde så den nya
tillgänglighetslagen i kraft. Även om den är rejält urvattnad så finns det nu i
alla fall en lag som man kan jobba på att förbättra. Hur har intresset varit
hos media? Inte iskallt men inte något större
intresse heller är mitt omdöme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar