onsdag 6 augusti 2014

Norge inför rättighetslagstiftning av personlig assistans

Norska Stortinget har beslutat att  från och med 1januari 2015 uppgradera rätten till personlig assistans till lagstiftad rättighet. Det har tidigare varit möjligt att bli beviljad assistans, i Norge kallat Brukerstyrt Personlig Assistanse, BPA men då har det varit helt upp till kommunerna att bevilja rätten. Nu blir det istället en lagstadgad rättighet om hjälpbehovet anses vara tillräckligt stort. De viktigaste punkterna:

·   BPA måste beviljas om hjälpbehovet överstiger 32 timmar/vecka. Observera att man talar om hjälpbehov - inte grundläggande behov som i Sverige.

·  Om hjälpbehovet ligger på 25-32 timmar/vecka måste kommunen bevisa att BPA  blir dyrare än andra alternativ om man ger avslag.

·  Anses hjälpbehovet understiga 25 timmar/vecka får kommunerna själva avgöra vilken stödform man beviljar.

·  Man får rätt till dubbel assistans

· Assistansersättningen betalas ut som i  Sverige med ett schablonbelopp, i dagsläget 386 kr/timme.

· Kommunerna är fortfarande huvudfinansiärer, staten står emellertid för 80 % av kostnaden som överstiger 
900 000 kr/år.


Ett tidigare förslag som lades fram av den förra socialdemokratiska regeringen innehöll många begränsningar på hur och till vad assistansen får användas. Handikapprörelsen i Norge kritiserade givetvis det förlaget hårt och dessa begränsningar är nu borttagna. I den nya lagstiftningen är det brukaren och ingen annan som bestämmer hur man vill ha sin assistans utförd och vad man vill göra med hjälp av assistansen.

Handikapprörelsen i Norge är givetvis mycket glada att rätten till personlig assistans blir en lagstadgad rättighet men man är kritisk till flera saker. Först och främst att det finns en åldersgräns på 67 år. Det finns visserligen inget i lagen som säger att man med automatik förlorar sin assistans när man fyller 67 år men när den nya lagstiftningen träder i kraft kommer man vara utlämnad till kommunernas välvilja om man får behålla sin personliga assistans eller inte.  Ren åldersdiskriminering anser man som dessutom går emot FN-s handikappkonvention. Man kommer framöver att jobba hårt för att ändra på lagen.

En anan sak man ogillar är regelverket för de som hamnar i intervallet 25-32 timmar/vecka vilket bara kommer leda till onödig byråkrati och osäkerhet för brukaren. När det gäller de luddiga bestämmelserna för de som hamnar under 25 timmar/vecka kommer man att jobba för en förändring. Man anser också att kommunerna fortfarande har för stor makt då det är de och inte motsvarigheten till Försäkringskassan som bedömer hjälpbehoven.

* När det gäller egna reflektioner är det givetvis en stor framgång för handikapprörelsen i Norge att rätten till personlig assistans blir en lagstadgad rättighet och den kommer, liksom i Sverige att innebära oerhörda förbättringar i livskvalitet för norrmän med stora funktionsnedsättningar men det finns utan tvekan saker som behöver ändras framöver.

 Norge är visserligen ett av världens absolut rikaste länder, kanske det allra rikaste men jag ser ändå en fara i att kommunerna och inte staten fortfarande är huvudfinansiärer samt fattar beslut om hur många timmar som beviljas. Det finns en risk i att  många kommuner beviljar så lite timmar som möjligt. Totalt sett borde ändå antalet personer som är beviljade BPA stiga rejält jämfört med dagens ca 3000 personer.

När det gäller 67 årsgränsen så påminner den om hur LSS såg ut de första åren, då rätten till personlig assistans upphörde vid 65 års ålder, den regeln togs bort i Sverige 2001. Det är oacceptabelt att en 67 åring i Norge ska vara utlämnad till sin hemkommuns godtycke om man ska få behålla sin assistans eller ej, det måste ändras.

Till skillnad från Sverige har Norge inte stiftat en helt ny lag. Den nya rättighetslagstiftningen förs istället in under Helse- og omsorgstjenesteloven. I Norge anser handikapprörelsen det varit bättre om man , som i Sverige stiftat en helt ny lag. Jag instämmer då jag tycker det ökar "tyngden".


Åren som kommer tycker jag det är av yttersta vikt att handikapprörelsen i både Sverige och Norge följer varandra hur assistansen fungerar i våra respektive länder och utbyter erfarenheter.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar