Att jag tycker att vi lägger för mycket fokus på
Försäkringskassans handläggare när vi diskuterar orsakerna till att
utvecklingen går åt fel håll känner ni till vid det här laget. Här ska jag
istället fokusera på en samhällsinstitution som jag menar har ett mycket stort
ansvar för urholkningen av LSS, nämligen Förvaltningsdomstolarna och då i
synnerhet Högsta Förvaltningsdomstolen, tidigare kallad Regeringsrätten.
Indirekt utöver de en enorm makt. Jag har ingen juristutbildning men jag vet
ändå följande:
I rättstvister i både de vanliga civila domstolarna
och Förvaltningsdomstolarna ska alla lagar tolkas vid rättstvister och
när de når högsta nivån, i mål mellan civilpersoner och myndigheter Högsta
Förvaltningsdomstolen får domarna en mycket stor betydelse. Dessa domar
skapar s.k. prejudikat på hur en lag
ska tolkas och därmed tillämpas av ansvariga myndigheter, i vårt fall
alltså Försäkringskassan och kommunerna.
2009 kom en dom i Regeringsrätten (numer alltså
Högsta Förvaltningsdomstolen) rörande en tvist mellan Luleå kommun och en
person med funktionsnedsättningar angående rätten till personlig assistans. Den
har målnummer 5321-07 och har haft enorm betydelse för den allt hårdare
tillämpningen av LSS. Då jag inte är jurist vill jag inte gå in på djupet vad
gäller de juridiska detaljerna. Men det viktigaste är detta:
Domstolen som gick på kommunens linje och avslog
rätten till personlig assistans. I domslutet anser man att hjälp vid måltider
som att t.ex. hjälp att skära upp maten i mindre bitar inte är ett
grundläggande behov. I domslutet skriver man bland annat följande:
Han
behöver också hjälp med att dela mat som är seg eller där det krävs kniv och gaffel.
Regeringsrätten finner att detta hjälpbehov inte är av det personliga och integritetskänsliga
slag att det bör beaktas vid bedömningen av hans rätt tillpersonlig assistans.
Den tid som AA beräknat för måltider ska därför inte till någon del beaktas
såvitt gäller frågan om hans behov av stöd för att tillgodose de grundläggande
behoven.
Vidare skriver man även följande:
När
det gäller tillämpningsområdet för insatsen personlig assistans har det, som
ovan framgått, betonats i lagens förarbeten att det är fråga om hjälp eller
stöd av mycket privat karaktär och att insatsen ska vara förbehållen
situationer krävande eller på annat sätt komplicerad natur, i regel av mycket
personligt slag. Det torde således inte vara alla praktiska hjälpbehov med
t.ex. påklädning eller måltider som har avsetts.
AA
har uppenbarligen viss egen kapacitet och kan själv klara t.ex. att schamponera
håret och att borsta tänderna. Även den omständigheten att han förmår arbeta
som forskare i snitt 30 timmar i veckan talar mot att hans behov av
kvalificerad hjälp i de angivna situationerna skulle vara av mer än marginell
omfattning.
Kära jurister - är inte assistansen till just för
att man ska kunna jobba som forskare trots funktionsnedsättningen?
Summan blir att det skapades ett prejudikat på hur
de grundläggande behoven ska bedömas, d v s ribban höjdes avsevärt. Om jag
ska sammanfatta domen kort menar jag att
den bortser totalt från det man kallar
helhetsbedömning, man har haft ett komplett tunnelseende och bara tittat
på enskilda situationer där personen behöver hjälp . Att hjälp med och dela
maten inte är ett grundläggande behov visar att juristerna som fattade beslutet
har mycket stora brister i förståelsen vad personlig assistans handlar om.
Försäkringskassan i sin tur tolkade domen som att hjälp vid av och påklädning, personlig
hygien mm är ett grundläggande behov endast om det är "integritetsnära".
Följden av detta kunde bara bli ett - ribban för att komma över 20 timmar/vecka
i grundläggande behov för att få statlig assistansersättning/eller behålla den
vid omprövningar höjdes avsevärt. Nu ska sägas att Försäkringskassan fått och
får mycket kritik för att man tolkar domen väldigt fyrkantigt. Funktionshinderforskaren
Barbro Lewin hävdar t.ex. bestämt att man kan inte använda en enda dom och
sedan tillämpa den på alla som söker personlig assistans. Försäkringskassan å
sin sida hävdar att man som statlig myndighet måste följa prejudicerande domar.
Min fasta övertygelse är att utan denna dom hade läget för tusentals
personer i landet med behov av personlig assistans eller andra LSS insatser varit
mycket bättre. Det är nämligen viktigt och komma ihåg att domen haft stor
betydelse för hur kommunerna tillämpar samtliga LSS insatser
.
Varför har dessa jurister med dåvarande
justitierådet Susanne Billum i spetsen (som jag anser har det största enskilda
ansvaret för urholkningen av LSS) fått
så lite kritik från rörelsen? Min egen teori är följande. Försäkringskassan är
en myndighet som alla har kontakt med, inte minst personer med stora funktionsnedsättningar.
Vid ett besked står det ett namn, handläggarens som fattat beslutet. Här finns
något konkret "objekt" att rikta vreden mot - handläggaren och den
myndighet denne företräder. Justitieråd vid Högsta Förvaltningsdomstolen har
dock ingen av oss normalt kontakt med, det är något "diffust" långt,
långt ifrån våra vardagsliv. Sen tror jag också att rörelsen tyvärr
underskattade grovt vilken betydelse domen skulle få.
Barbro Lewin har säkert rätt, det kan inte vara
meningen att en enda dom ska få så stor betydelse och tillämpas så strikt när
vi som har personlig assistans har så många skilda diagnoser. Men oavsett hur
Försäkringskassan och kommunerna tillämpar lagen efter domen är min poäng denna:
Det är inte acceptabelt
att jurister i domstolar med uppenbart mycket dålig insikt
och förståelse av vad syftet med lagen verkligen är ska ha så stor makt över
hur i detta LSS fall tolkas och tillämpas..
Det är inte acceptabelt att en person med livslång funktionsnedsättning helt
plötsligt inte beviljas hjälp p g a "ändrad rättspraxis".
Människorättsexperten Thomas Hammarberg säger att det bryter mot fundamentala
bestämmelser i FN-s handikappkonvention då den, enligt Hammarberg står över
prejudicerande domar.
För den som vill läsa hela domen se länk:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar