Skilda sett att räkna på hur mycket olika helt eller delvis skattefinansierade verksamheter egentligen kostar.

Fortfarande år 2014 ser man en klar skillnad på argumenten när kostnaden för olika skattefinansierade verksamheter (helt eller delvis)  debatteras. ROT (Reparation. Ombyggnad och Tillbyggnad)och RUT (Rengöring, Underhåll och Tvätt) avdragen samt ränteavdragen för bostadslån kontra personlig assistans är tydliga (och tyvärr deprimerande) exempel på detta.

Jag tar inte ställning till om dessa olika avdrag ska vara kvar eller inte  - det är inte min eller  funkisrörelsens uppgift. Däremot är det mycket intressant, högst relevant och granska hur argumenten skiljer sig åt när kostnaden debatteras jämfört med LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Även att jämföra kostnaden (brutto) är intressant.

Om vi börjar med att jämföra bruttokostnaden för ROT, RUT och ränteavdragen  och  jämför det med personlig assistans (övriga LSS insatser finansieras ju av kommunerna)  betalade staten 2013 ut 32 miljarder kr till alla villaägare och bostadsrättsägare  som gjorde s.k. ränteavdrag. Enligt tidningen affärsvärlden kostade ROT OCH RUT tillsammans 20 miljarder kr år 2011. Totalsumman överstiger därmed 50 miljarder kr/år.

Kostnad ROT och RUT 

Som jämförelse betalde Försäkringskassan ut 22 miljarder i assistansersättning år 2013.

Argumenten mot ROT och RUT handlar om att det anses vara skattefinansierad hjälp åt rika, att pengarna gör bättre nytta  i sjukvården, skolan etcetera. Staten ska inte subventionera "pigjobb" (RUT) eller med skattemedel stödja vissa sektorer (ROT). På andra sidan hävdar man att avdragen gör en svart sektor vit - de bidrar till både jobb och ökade skatteintäkter. Såväl ROT och RUT är därmed självfinansierade.  Det stämmer säkert att det skapas en hel del jobb, nya företag och det är positivt så klart.

Jämför då med hur det brukar låta när kostnaden för personlig assistans debatteras.  Då talar man enbart om en "kostnadsexplosion som måste hejdas". Kriminaliteten florerar och man talar alltid om bruttokostnaden, aldrig ett ord om reformen skapat många arbetstillfällen och nya företag -  totalt ca 80 000 arbetstillfällen inom personlig assistans och ca 100 000 inom alla LSS verksamheter.

Lägg därtill att det är välkänt att det fuskas med ROT och RUT men var finns debatten kring det kontra fuskdebatten inom personlig assistans? Här är en intressant länk:

 

  Omfattande fusk med ROT-avdrag

Nära kopplat till den ensidiga bilden av hur dyr reformen är grund synen på  lagen vilket inkluderar merparten av politikerna. LSS är en rättighetslag men man talar sällan om personlig assistans som en rättighet, det är en "fin förmån" som vi ska värna om. Maria Larsson, ansvarig för våra frågor i den förra regeringen  upprepade det här gång på gång och jag har själv hört samma sak upprepas i seminarier jag deltagit i med riksdagspolitiker.

Så frågan blir - vad är det för mörka krafter som verkar i samhället? Vad har vi egentligen för samhälle där det tycks vara oproblematiskt och även lönsamt för staten  att betala ut skattepengar till personer som, trots allt har det ganska bra ställt även utan dessa avdrag? Samtidigt som man oroar sig över kostnaden för en reform som är direkt avgörande för om vi ska lunna leva ett självständigt liv? Om vi har råd att betala ut totalt över 50 miljarder kr/år i dessa avdrag måste Sverige som av FN anses vara en av världens bäst fungerande stater ha råd att ge oss med stora funktionsnedsättningar ett värdigt liv...

*Nyval 22 mars. Det är  tid att alla inblande nu  lägger skuldfrågan till krisen åt sidan och koncenterar sig på framtiden och det bästa för vårt land. För en politiskt intresserad person som jag själv blir det blir det hur som helst en spännande vinter.

 

Idag är det den internationella handikappdagen

Enligt funktionshinderspolitiken ska alla människor, oavsett funktionsförmåga, ha samma möjligheter att vara delaktiga i samhället och ta del av mänskliga rättigheter.

 Myndigheten För Delaktighets hemsida

Idag är det alltså den internationella handikappdagen. Det är FN självt som instiftat den 1992. De flesta i Sverige har förmodligen inte en blekaste aning om att den finns. Det här blogginlägget ska emellertid inte i första hand sätta fokus på bristande uppmärksamhet i media, utan på hur regeringens expertmyndighet Myndigheten För Delaktighet, MFD (tidigare Handisam) ser på läget  år 2014.

Totalt sett anser man att "det går åt rätt håll" men alldeles för sakta. Här är några exempel:

·       Det som ligger närmast "mitt hjärta" - personlig assistans och LSS konstaterar man att de som får hjälp enligt LSS i huvudsak är nöjda med nivån på hjälpen. Däremot finns det en utbredd oro för kommande omprövningar och rädsla att förlora hjälpen.

·       När det gäller fysisk otillgänglighet finns fortfarande mycket att göra. T.ex. gör 11 % av kommunerna ingen tillsyn av plan och bygglagen - trots att de enligt lag är skyldiga att göra det. Många personer vittnar om dålig tillgänglighet i affärer, idrottsanläggningar, teatrar etcetera. Tillgänglighetsanpassningen av kollektivtrafiken går fortfarande mycket trögt.

·       I skolorna räcker inte stödet till alls. Hälften av de skolor som Skolinspektionen granskat brister i att ge eleverna det särskilda stöd de har rätt till. Samtidigt minskar andelen specialpedagoger. 

·       Hälsan hos personer med funktionsnedsättningar är genomsnittligt mycket sämre än för hela befolkningen. Utvecklingen har stått stilla eller t.o.m. gått tillbaka sedan 2008.

·       Arbetslösheten/sysselsättningsgraden är mycket läge än riksgenomsnittet

·       I rättsväsendet finns mycket stora luckor i kunskapen om t.ex. FN konventionen om våra mänskliga rättigheter

Inga nyheter egentligen men det finns en del statistik som är skrämmande. Enligt Statens folkhälsoinstitut är dålig hälsa 10 (!) gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättningar. I rättsväsendet är situationen riktigt alarmerande. Endast 25 %(!) av domarna känner alls till FN-konventionen. Rättsäkerheten är därmed mycket allvarligt hotad. Det  kanske inte är så konstigt att det kommit ett antal, mycket märkliga domslut som lett till en urholkning av LSS.

Sammantaget visar MFD-s rapport att vi har mycket lång väg och vandra innan vår levnadsstandard nått samma nivå som riksgenomsnittet. Ändå kommer ständigt klagomål på att LSS är "för dyrt", "tillgänglighetsanpassning är för dyrt", listan kan göras lång. Vad är det för människosyn som ligger bakom den typen av uppfattningar?

Om ett halvår är det dags för omprövning

Mitt nuvarande beslut från Försäkringskassan är daterat maj 2013. Om man ska hålla 2-års intervallerna betyder det att det framåt sommaren blir dags och ompröva om jag har rätt till full delaktighet i samhället eller inte.Ett av mina tidiga blogginlägg handlade om omprövningen 2013, hur oerhört förnedrande det var när Försäkringskassan kartlade mitt liv ner till sista minuten. Jag är ändå lyckligt lottad som fick alla timmar jag behöver men snart är det dags igen. Det gäller att komma igenom det nålsöga som 20-timmarsgränsen med 20 timmar/vecka i grundläggande behov utgör.

Med tanke på att det gick bra förra gången bör det inte bli några problem men helt säker är jag inte. Försäkringskassan har visserligen meddelat att man har långt gångna planer på att förenkla tvåårsomprövningarna där det som i mitt fall är uppenbart att hälsotillståndet inte kommer förbättras men om de nu införs kommer de knappast  att vara i kraft redan maj/juni 2015.

Ett avslag eller även en rejäl minskning i antalet beviljade timmar skulle vara förödande, då är det bara att flytta hem till mamma och pappa igen... Även mitt  engagemang i handikapprörelsen skulle påverkas mycket negativt. Jag vet att regeln om tvårsomprövningarna är reglerade i Socialförsäkringsbalken. Jag fortsätter och hävda att det är inte omprövningarna i sig som en del av lagen som är problemet, det är tillämpningen.

 Samtidigt i mitt fall, varför ska man ompröva en 38 åring så pass ofta som vartannat år som är rullstolsburen på livstid p g a en CP-skada ? Där Försäkringskassan har ett otal intyg på att funktionsnedsättningen är livslång och  det är 100 % säkert att funktionsnedsättningen och därmed hjälpbehovet inte kommer att ändras till det bättre? Men OK då. Skulle omprövningarna gå tillbaka till vad de var tidigare, d v s en formalitet skulle det ändå inte vara något problem för mig.

Kommer återkomma hur det gick när omprövningen är klar. 

*I senaste numret av Neuroförbundets medlemstidning Reflex fick fick LSS 20 års jubileum stort utrymme. Bland annat fanns en stor intervju med Ifa-s ordförande Wilhelm Ekensteen.

Wilhelm Ekensteen hör till de riktigt stora profilerna i den svenska handikapprörelsen, ända sedan 1960-talet har han kämpat för våra rättigheter. Betydelsen av personlig assistans formulerar han på följande sätt:

Jag blev myndig först när jag var 52 år och fick personlig assistans. För första gången kunde jag säga idag ska jag göra det här och i morgon det där

"Det fanns en tröghet" även i rörelsen menar Wilhelm , det tog tid innan tanken att personer med stora funktionsnedsättningar skulle  kunna sköta sina egna liv slog igenom på allvar.

Hur ser Wilhelm på situationen idag och framtiden för den personliga assistansen?

I stora drag tycker han lagstiftningen är bra men det finns orosmoln, bland annat nämner han den beryktade domen i Regeringsrätten 2009 som kraftigt höjde ribban för de grundläggande behoven vid behovsbedömningarna. All kritik  till trots från diverse tyckare är  Wilhelm Ekensteen övertygad om att den personliga assistansen kommit för att stanna.  Det finns ingen väg tillbaka nu.

Vi med funktionsnedsättningar kommer alltid att kämpa för jämlikhet och delaktighet - det ligger i den mänskliga naturen. Det innebär också att det är en garant för att assistansreformen kommer finnas kvar om 20 år och tiden därefter.

Att bara ändra LSS § 9a räcker inte för att långsiktigt återupprätta LSS ursprungliga intentioner

Det finns i LSS fem s.k. grundläggande behov - personlig hygien, av/på klädning, måltider, kommunikation och ingående kunskap om brukaren. När det debatteras hur vi ska komma tillrätta med den allt striktare tolkningen av LSS och dess konsekvenser är det ofta LSS  §9a som kommer upp. Den måste ändras om behovsbedömningarna ska bli "generösare" - det anser alla från Försäkringskassan till Ifa. Försäkringskassan fortsätter stenhårt hävda att vi är som statlig myndighet skyldiga att följa rättspraxis trots att förutsättningarna för oss med personlig assistans är så olika. Ändring/förtydligande av denna paragraf är därför som jag ser det nödvändig men det räcker knappast för att säkra intentionerna med LSS på sikt. Orsaken anser jag är denna:

Urholkningen av LSS som drabbat samtliga 10 insatser har inte tillkommit på grund av lagändringar, lagtexten är densamma och därför är intentionerna, på papperet densamma som de var när lagen skrevs. Försämringarna är istället resultatet av ändrad tolkning av lagen, av både Försäkringskassan och kommunerna. På vägen har man fått god hjälp av ett antal mycket märkliga domslut som skapat ny rättspraxis - d v s hur lagen ska tillämpas. 

Om vi i kampen för LSS stannar vid att bara ändra LSS §9a, vad kommer att hända i framtiden?

Rimligen kommer man försöka hitta nya sätt att gå runt lagens ursprungliga intentioner vilket innebär nya rättsfall. Och då ska ingen inbilla mig i alla fall att det inte finns en uppenbar risk  att det kommer nya märkliga  domar som återigen ändrar spelreglerna.  Därmed är man tillbaka vid utgångsläget och vad ska vi göra då -kräva nya lagändringar igen?

Frågan är då vad som krävs för att på allvar säkra lagens intentioner och rättigheterna till alla invånare i Sverige som lever med funktionsnedsättningar? Att göra Handikappkonventionen till svensk lag är en del som jag skrivit om innan. Det krävs även någon form av ny lagstiftning där s.k. rättspraxis och prejudikat inte alls får samma betydelse som idag. Kanske behövs därmed även en ändring eller tillägg i Regeringsformen som garanterar att man inte kan förlora  eller nekas stöd från staten enbart p g a  ändrad tolkning av lagen, d v s ett förtydligande av den enskilda människans rättigheter gentemot staten. 

Här driver STIL ett mycket ambitiöst projekt , nämligen projektet Medborgargolv. Målet med Medborgargolvet är en utveckling av välfärdsstaten där alla som är i behov av hjälp verkligen får den hjälp man behöver, man definierar Medborgargolvet så här:

Vi vill se ett golv som skyddar alla som är i behov av välfärdsstatens tjänster för att kunna leva självbestämt liv i frihet.

Vi vill utveckla välfärdsstaten genom att förtydliga kontraktet mellan stat och individ så att varje medborgare har frihet, jämlikhet och trygghet, inte bara i teorin utan också i praktiken.

När medborgargolvet väl är säkrat ska alltså ingen behöva riskera att man förlorar sin personliga assistans eller annat stöd från samhället p g a ny rättspraxis, godtyckliga beslut från kommunerna etcetera. Samhällets skyddsnät för de som behöver stöd från samhället för att leva ett självständigt liv ska vara vattentätt.

Ni kanske undrar om jag själv har någon roll i projektet? Så här ligger det till - jag är stödmedlem i STIL som jag tycker gör ett fantastiskt jobb. För snart en månad sedan fick jag en förfrågan om jag är intresserad av att som stödmedlem hjälpa till i arbetet för att förverkliga Medborgargolvet. Jag behövde inte lång betänketid för att tacka ja...

Vi har inte hunnit prata närmare om vad jag ska få för roll. Det blir mycket intressant att hjälpa till - att försvara personlig assistans och LSS mot alla de krafter som vill urholka eller t.o.m. avskaffa lagen samt gå tillbaka till ursprungsvisionerna  är det jag verkligen brinner för. Har dock inga illusioner om att förverkligandet av Medborgargolvet är en lätt uppgift.

Kommer komma fler inlägg med anknytning till Medborgargolvet framöver

I Paneldedebbatten under Almedalsveckan