Om ett halvår är det dags för omprövning

Mitt nuvarande beslut från Försäkringskassan är daterat maj 2013. Om man ska hålla 2-års intervallerna betyder det att det framåt sommaren blir dags och ompröva om jag har rätt till full delaktighet i samhället eller inte.Ett av mina tidiga blogginlägg handlade om omprövningen 2013, hur oerhört förnedrande det var när Försäkringskassan kartlade mitt liv ner till sista minuten. Jag är ändå lyckligt lottad som fick alla timmar jag behöver men snart är det dags igen. Det gäller att komma igenom det nålsöga som 20-timmarsgränsen med 20 timmar/vecka i grundläggande behov utgör.

Med tanke på att det gick bra förra gången bör det inte bli några problem men helt säker är jag inte. Försäkringskassan har visserligen meddelat att man har långt gångna planer på att förenkla tvåårsomprövningarna där det som i mitt fall är uppenbart att hälsotillståndet inte kommer förbättras men om de nu införs kommer de knappast  att vara i kraft redan maj/juni 2015.

Ett avslag eller även en rejäl minskning i antalet beviljade timmar skulle vara förödande, då är det bara att flytta hem till mamma och pappa igen... Även mitt  engagemang i handikapprörelsen skulle påverkas mycket negativt. Jag vet att regeln om tvårsomprövningarna är reglerade i Socialförsäkringsbalken. Jag fortsätter och hävda att det är inte omprövningarna i sig som en del av lagen som är problemet, det är tillämpningen.

 Samtidigt i mitt fall, varför ska man ompröva en 38 åring så pass ofta som vartannat år som är rullstolsburen på livstid p g a en CP-skada ? Där Försäkringskassan har ett otal intyg på att funktionsnedsättningen är livslång och  det är 100 % säkert att funktionsnedsättningen och därmed hjälpbehovet inte kommer att ändras till det bättre? Men OK då. Skulle omprövningarna gå tillbaka till vad de var tidigare, d v s en formalitet skulle det ändå inte vara något problem för mig.

Kommer återkomma hur det gick när omprövningen är klar. 

*I senaste numret av Neuroförbundets medlemstidning Reflex fick fick LSS 20 års jubileum stort utrymme. Bland annat fanns en stor intervju med Ifa-s ordförande Wilhelm Ekensteen.

Wilhelm Ekensteen hör till de riktigt stora profilerna i den svenska handikapprörelsen, ända sedan 1960-talet har han kämpat för våra rättigheter. Betydelsen av personlig assistans formulerar han på följande sätt:

Jag blev myndig först när jag var 52 år och fick personlig assistans. För första gången kunde jag säga idag ska jag göra det här och i morgon det där

"Det fanns en tröghet" även i rörelsen menar Wilhelm , det tog tid innan tanken att personer med stora funktionsnedsättningar skulle  kunna sköta sina egna liv slog igenom på allvar.

Hur ser Wilhelm på situationen idag och framtiden för den personliga assistansen?

I stora drag tycker han lagstiftningen är bra men det finns orosmoln, bland annat nämner han den beryktade domen i Regeringsrätten 2009 som kraftigt höjde ribban för de grundläggande behoven vid behovsbedömningarna. All kritik  till trots från diverse tyckare är  Wilhelm Ekensteen övertygad om att den personliga assistansen kommit för att stanna.  Det finns ingen väg tillbaka nu.

Vi med funktionsnedsättningar kommer alltid att kämpa för jämlikhet och delaktighet - det ligger i den mänskliga naturen. Det innebär också att det är en garant för att assistansreformen kommer finnas kvar om 20 år och tiden därefter.