Paradigmskifte behövs i synen på assistansreformen – hur åstadkommer vi det?

 Obs! I det här blogginlägget lägger jag svåra hinder som statens utgiftstak, ändrad syn på välfärdsstaten mm åt sidan. Har bloggat utförligt om det tidigare.

Caroline Ardbo är sedan många år tillbaka en mycket god Facebook vän och Caroline har följt den här bloggen i många år nu. Jag har i flera blogginlägg berättat om hur jag blev delaktig i produktionen av Carolines film – Kampen för ett liv om nedmonteringen av assistansreformens intentioner. För några veckor sedan intervjuade Assistanskoll Caroline som berättade om varför hon gjorde filmen och sin syn på varför det har gått snett och sa bland annat följande:

– Trots att de stora institutionerna avvecklades på 70-talet, har gamla tankesätt levt kvar. Idag hör vi mycket vackra ord om allas lika värde, men när det kommer till handling förs en politik som pekar i motsatt riktning. Jag tror att det krävs ett helt nytt mind set, ett paradigmskifte om du vill, för att få rätsida på LSS.

Assistanskoll intervjuar Caroline Ardbo

Hur når vi då detta paradigmskifte i synen på frihetsreformen hos politiker och i media? Det ärligaste svaret jag kan ge är att jag inte kan se att det finns ett enkelt svar. Det är helt enkelt mycket svårt i dagsläget men vi måste försöka – annars kommer frihetsreformen alltid att vara ifrågasatt.

Först tankar om hur läget i politiken var i början av 90-talet och hur det är nu.

Det är sant att assistansreformen kom till mitt i en djup lågkonjunktur vilket är ett under i sig. Det blev ändå möjligt tack vare en kombination av flera saker. En målmedveten funkisrörelse som krävde stora förbättringar och politiker på hög nivå som både hade ett genuint engagemang och verklig makt i både sitt parti och regeringen. Utan Bengt Westerbergs stora inflytande hade finansminister Ann Wibble aldrig gett grönt ljus för frihetsreformen. Inte med så höga ambitioner i alla fall, är 99,9 % säker på det.  

Jag vill lägga till en sak. Niklas Altermark har säkert helt rätt i att det fanns ett ”kort fönster” där en så stor reform var möjlig. Jag hävdar att samhällsklimatet, trots begynnande ekonomisk kris i början av 90-talet präglades av en oerhörd optimism och framtidstro. Det Kalla Kriget var nyss avslutat och världen rustade ner.  Slutet på Kalla kriget var också början till slutet för alla världens diktaturer trodde även ledande statsvetare i västvärlden. En av dem var amerikanen Francis Fokoyama som hävdade att vi närmade oss ”historiens slut”. I en nära framtid skulle alla världens länder bli liberala demokratier.

Vintern 2025 befinner vi oss i ett helt annat läge. I Europa pågår det största kriget på vår kontinent sedan andra världskrigets slut. Man talar nu om ett nytt kallt krig mellan västvärlden och Ryssland och alla inblandade parter i kriget (direkt eller indirekt) ökar sina militärutgifter i mycket snabb takt. Det gäller så klart även Sverige. Och det märks verkligen. Både ekonomiskt och i själva samhällsdebatten som jag nämnde i förra blogginlägget.

Fukoyamas förutsägelser har kommit på skam – vilket han medgett själv. Nu råder bred enighet bland statsvetarna att demokratin som styrelsesätt är på tillbakagång i en lång rad länder runt om i världen. Runt om i världen har högernationalistiska partier nått mycket stora framgångar. Donald Trump som USA-s 45-e och 47-president är det främste beviset. Orsakerna till den utvecklingen är givetvis många. I grund och botten handlar det ändå om ett mycket utbrett folkligt missnöje med en rad olika saker där stor invandringskritik är en central faktor -liksom ökad misstro eller rent förakt mot såväl politiker och massmedia samt i bästa fall misstro (men ofta rent förakt) mot klimatforskningen och dess slutsatser. De etablerade partierna från höger till vänster har varit helt oförmögna att hantera det missnöjet.

Allt detta sammantaget gör att humanistiska frågor som t.ex mänskliga rättigheter befinner sig i en djup lågkonjunktur. I förlängningen betyder det också att det f.t. är inget bra ”karriärval” som politiker att satsa på frågor som är intimt förknippade med mänskliga rättigheter som t.ex Funktionsrätt.

Hur stor effekt kommer Donald Trumps och Elon Musks jakt på att spara pengar i amerikanska staten ha på funkispolitiken i Sverige? På kort sikt i alla fall är jag inte mer bekymrad än tidigare. I riksdagen finns inget om helst politiskt stöd för sänkta statsutgifter i den omfattningen som Trump och Musk säger sig eftersträva. På lite längre sikt då- flera år eller mer? USA-s president och världens rikaste människa är världens informella ledare för en internationell rörelse som i grund och botten misstror demokratin. Och en samhällsutveckling där den typen av krafter blir mycket starka har aldrig varit bra för minoriteter i historien.

Storkrig i Europa, ökade försvarsanslag demokratier på tillbakagång, högernationalister på stark frammarsch, gängvåldet i Sverige, klimathot etcetera. Det är mycket svårt och se en vändning till optimistiska vindar i världen och Sverige där humanistiska frågor hamnar i centrum, Inte i närtid i alla fall = åtskilliga år in i framtiden. Det är verklighet som vi har att navigera i.

Så här ska vi göra då?

 Det är verkligen svårt med dagens samhällsklimat men egna tankar.

Jag kommer inte runt att vi måste komma åt och få bort kriminalitet och grovt fusk i såväl assistansen som annan skattefinansierad välfärd. Ärligt talat. Hade jag varit en helt utomstående person utan insyn i assistans eller och funkisvärldens vardag hade jag förmodligen undrat hur det är möjligt överhuvudtaget att 10 miljoner kr eller mer kan hamna helt fel hos en enda person. I maktens boningar spelar det ingen roll att det stora, stora flertalet sköter sig. Med mycket stor sannolikhet finns inte en enda finansminister – röd eller blå som i dagsläget är beredd att skjuta till stora extra belopp till frihetsreformen eller ändrar synen på oss som ”kostnad” om vi inte får bukt med det här problemet. Att fuskuppskattningarna som gjordes av t.ex Billumutredningen 2012 om jag minns rätt har mycket löst underlag som Niklas Altermark visat spelar ingen roll alls här.

Så har vi givetvis oss själva och våra anhöriga och alla assistenter som gör ett så viktigt jobb. Självfallet ska vi inte sluta att framhäva assistansreformens mjuka värden. De nära banden mellan assistansreformens intentioner, ett gott liv, allas lika värden och diverse demokratiska rättigheter – som är inskrivna i såväl regeringsformen och olika rättighetskonventioner, en av dessa är Funkrättskonventionen. Konventioner som Sveriges regeringar undertecknat. E ett land som normalt har höga ambitioner vad gäller mänskliga rättigheter.

Ska assistansreformen ses som en självklar del av välfärdsstaten mer än bara vackra ord tror jag det är viktigt att en grupp assistansberättigade träder fram mer offentligt än vad som jag tycker är fallet är idag. En del gör det så klart men jag tror det krävs fler om bara berörda personer har ork till det. Det är de personer som fötts utan omfattande funktionsnedsättningar men senare i livet drabbats av en svår sjukdom (t.ex. muskelsjukdomar) eller mycket allvarlig skada som ändrat livet totalt. Jag är Facebook vän med flera personer som har dessa orsaker att de behöver personlig assistans. Hur bra fysisk form valfri person än har kan alla behöva personlig assistans om olyckan är framme. Därför måste assistansreformen också vara en självklar del av välfärdsstaten.

Ett stort problem att ge andra perspektiv än kriminalitet och ”skenande kostnader” här är bristen på självrepresentation i de politiska församlingarna. Problemet förvärras när så få politiker som är ”normater” har makten att verkligen göra skillnad. Problemet med den dåliga självrepresentationen bloggade jag om för ganska många år sedan nu men det finns verkligen anledning att återkomma till.

 

 På arbetstagarsidan rekommenderar jag att ni emellanåt besöker Kommunals Facebook sida eller Kommunals medlems tidning Kommunalarbetaren (www.ka.se) för att få en uppfattning av stämningarna där. Jag garanterar att det inte är ovanligt med missnöje hos personliga assistenter eller annan LSS personal. Det kan handla om löner, anställningsvillkor och inte så sällan assistenter som behandlas illa av assistansanordnaren och arbetsledare. Och så givetvis (kopplat till arbetsvillkor) dygnspassen.

Vad gäller just dygnspassen är min bedömning att Kommunals ledning inte har stöd av en medlemsmajoritet, snarare är en stor majoritet av medlemmarna emot ett förbud av dygnspass.

Alltså gäller att få facket att ändra uppfattning. Alla assistenter som faktiskt också är nöjda med sitt jobb måste komma till tals och berätta om alla positiva erfarenheter men det räcker inte. Vi måste få Kommunal med oss och då är det superviktigt att statusen på yrket höjs. Alltså måste lönerna upp rejält och då krävs mycket högre schablon och att det finns en bra balans mellan vår rättighet till självbestämmande och de rättigheter som alla arbetstagare har enligt arbetstidslagen och kollektivavtal.