Det som sker i Vansbro kommun visar hur situationen för personer med behov av personlig assistans spårat ur helt
– Utvecklingen
i kommunerna är ett resultat av att Försäkringskassan haft ett tyst mandat av
riksdag och regering att själva, med stöd av förvaltningsdomstolar, skapa den
rättspraxis som råder idag.
Bo Gunnar Karlsson intervjuad av Assistanskoll
Hela intervjun i Assistanskoll
Vansbro är en mindre kommun i Dalarna och en av en
lång, lång rad kommuner som drabbats av stora besparingar i olika LSS
verksamheter, inklusive personlig assistans. Bo Gunnar Karlsson är ombud för
Gustav Sixtensson som förlorat all personlig assistans. Gustav blev istället
erbjudet ett gruppboende 16 mil från hemorten. Gustavs familj sa nej vilket
lett till att föräldrarna nu jobbar i skift för att sonen ska kunna bo kvar i
sitt hem.
Gustav gick från dygnet runt assistans till noll
timmar efter beslut från en inhyrd konsult som dessutom dragit in tillståndet
för flera personer till. Situationen i Vansbro kommun påminner en hel del om en
förfärlig härva som uppdagades i Gnosjö kommun i Småland för ungefär ett år
sedan som jag bloggade om. Även där hade en inhyrd konsult dragit in ett antal
assistansbeslut på extremt lösa grunder och dessutom begått flera lagbrott på
vägen som förfalskade namnteckningar.
I intervjun redogör Bo Gunnar sin syn på situationen
för såväl kommunal assistans som assistansreformen i helhet. Bo Gunnar anser
att tillämpningen i kommunerna har spårat ur vilket är en konsekvens av de allt
hårdare bedömningarna av Försäkringskassan med tusentals personer som förlorat
statlig assistansersättning. De facto har det lett till en överflyttning av
kostnaden för PA från staten till kommunerna.
Bo Gunnar är också mycket kritisk till ointresset
från riksdagspartierna att verkligen lösa assistanskrisen och pekar ut samtliga
riksdagspartier som medskyldiga. Största ansvaret lägger han ändå på
Socialdemokraterna och Moderaterna. Han undrar också om att de eldsjälar för
assistansen som funnits i riksdagen lämnar möjligen beror på ointresse från
ledningen i det egna partiet?
I stora drag håller jag med det som sägs så klart. Jag
hoppas dock innerligen att Bo Gunnars misstanke inte stämmer att orsaken till
att t.ex. Pia Stensland och Bengt Eliasson lämnat Riksdagen beror på bristande
stöd från moderpartiet.
När man läste artikeln kom jag att tänka på en mycket
viktig grupp som sällan nämns när det inte kopplas till kampanjen för rimliga
villkor – våra personliga assistenter och viljan att faktiskt jobba som personlig assistent. Utan personliga
assistenter fungerar inte lagen – oavsett tillämpningen. Var finns
anställningstryggheten när personen hen jobbar hos helt plötsligt får assistansbeslutet
indraget och utan synbar anledning? Länge har tillgången till personliga
assistenter setts som en icke fråga (inkluderar mig själv också) – vi har
antagit att de kommer alltid finnas tillgängliga på arbetsmarknaden. Det har
varit en naiv inställning.
Om vi lågt
räknar med att varje assistansberättigad i genomsnitt har fyra assistenter
(i verkligheten är snittet högre) innebär indragen assistans för 3000 personer
(ungefärliga antalet som förlorat statlig assistansersättning sedan 2015) att
ca 12 000 personer blir arbetslösa. Hur många av dessa är sugna efter det
att jobba vidare som personliga assistenter? Inte särskilt många tror jag är
svaret när det var så lätt att förlora jobbet.
För personer som funderar på att jobba som personliga
assistenter och vill sätta sig in lite hur assistansbranschen fungerar möts mest
av negativa saker i massmedia, hos politiker och delvis anordnarna och vi
assistansberättigade som kan samlas ihop i följande huvudkategorier.
Många assistansberättigade får beslutet för personlig
assistans indraget.
Vi assistansberättigade känner oss jagade av
Försäkringskassan.
Det finns mycket kriminalitet och fusk.
Staten tycker att reformen kostar för mycket
Reformen är underfinansierad vilket leder till dålig
löneutveckling.
Knappast något som känns som något drömjobb om man
vill ha en trygg anställning med bra löneutveckling...
Solskensberättelser
från oss hur mycket assistansen betyder i våra liv eller positiva berättelser
från personliga assistenter väger sammantaget knappast upp allt negativt när
det gäller viljan att söka jobbet.
Att det blivit allt svårare att hitta bra personliga
assistenter är välkänt. Jag har bloggat mycket om betydligt högre löner och vidhåller att det är jätteviktigt men
jag tror inte det räcker. Vi måste se till
anställningstryggheten också. Den assistanspolitik som nu förts i dryga 15
år med indragna tillstånd för tusentals
personer är förödande för att locka personer till yrket personlig assistent.
Hur kommer det se ut i framöver med tillgången till
bra assistenter? Som utvecklingen har varit i många år är troligen bästa utfallet – att nuvarande läge består
och blir permanent.
* I torsdags förra veckan hade arrangerade regeringen en stor presskonferens till följd av det mycket grova gängvåldet i landet med en till synes ändlös serie med skjutningar och sprängningar. Deltagare förutom statsminister Ulf Kristersson var också justitieminister Gunnar Strömmer, rikspolischefen och generaldirektören för Tullverket.
Vi
är alla nog eniga om att gängvåldet är ett oerhört allvarligt samhällsproblem.
I grund och botten är jag optimist och de som känner mig säger att jag är en
glad och lättsam person när jag slappnar av. Fast när jag lyssnade på vad
statens företrädare hade att säga får jag medge att:
Det
kändes ”långt in i ryggmärgen” hur lågt våra frågor är prioriterade nu.
Gängvåldet lägger sig som en tung filt över diskussioner att lösa andra
samhällsproblem. Samhällsdebatten kretsar i stort sett kring tre saker.
Gängvåldet och dess konsekvenser, Nato och Ukrainakriget samt Donald Trump.
Allt detta är mycket långt från mjuka, humanistiska frågor som rätten till ett
självständigt/självbestämt liv.
Det är bara
drygt 1,5 år kvar till nästa riksdagsval och sker ingen stor förbättring vad
gäller minskat gängvåld fram tills våren 2026 kommer vi få en valrörelse som i
ännu högre grad än den senaste valrörelsen kommer kretsa kring gängvåld och vad
som ska göras eller inte göras för att lösa problemet. Och ännu mindre utrymme
för sociala frågor.
Det finns vissa tecken som pekade i rätt riktning för
assistansreformen 2024 men att verkligen få upp våra frågor i strålljuset känns
som en extremt svår uppgift men vi måste
försöka. Den bistra sanningen är att miljön i politikvärlden för att lyfta
våra frågor är usel, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar