Får många LSS berättigade personer alldeles för mycket läkemedel?

 Personer med LSS-insatser löper stor risk för läkemedelskrockar och allvarliga biverkningar. Det framgår av en rapport från Socialstyrelsen.

– Vården måste följa upp detta mycket noggrannare

Björn Eriksson – generaldirektör Socialstyrelsen

Heja Olika sammanfattar rapporten

Regeringen har meddelat att den till sommaren planerar att genomföra en kraftig höjning på högkostnadsskyddet för läkemedelhögkostnadsskyddet – från sommaren 2025 höjs i så fall taket till 3800 kr för en 12 månaders period. Det råder ingen tvekan om att höjningen – om den blir verklighet kommer slå mycket hårt mot personer med låga inkomster.

Motivet till höjningen är att statens utgifter stiger snabbt. 2023 landade utgifterna för staten på 46 miljarder kr – det är mycket pengar samtidigt som vi talar om en oerhört viktig del av välfärdsstaten. Men kan det vara så att många läkemedel skrivs ut i onödan? Att en del av de ca 70 000 personer som är beviljade 10 olika LSS insatser är så hårt medicinerade att det är hälsovådligt?

Nyligen presenterade Socialstyrelsen en rapport om läkemedelsanvändningen i LSS gruppen och hur uppföljningen ser ut. Rapporten konstaterar att LSS gruppen föga överraskande använder mycket mer mediciner än befolkningen som helhet. Själv är jag dock överraskad om hur omfattande medicineringen i sin helhet faktiskt är. Min egen situation på läkemedelsfronten är följande vad gäller daglig användning (receptbelagt):

Jag äter morgon och kväll två mediciner mot epilepsianfall samt tar varje morgon munsköljmedel föreskrivet av tandläkare.

Enligt Socialstyrelsens rapport ligger jag själv i kraftig underkant vad gäller ”konsumtion” av läkemedel. Hela 43 % av de LSS berättigade använder minst 10 olika läkemedel, många gånger betydligt fler. Viktiga slutsatser i rapporten:

• De vanligaste läkemedlen i den studerade gruppen var antidepressiva, antiepileptika, neuroleptika (antipsykotiska), sömnmedel samt medel vid förstoppning.
• 
  
• I nära hälften av de mätningar som gjordes i olika åldersgrupper i respektive personkrets, var användningen 10 gånger högre eller mer jämfört med motsvarande åldersgrupp hos personer som inte får insatser enligt LSS.

• Det sågs inte några tydliga skillnader mellan män och kvinnor, förutom en högre användning av antidepressiva medel hos kvinnor och en något högre användning av neuroleptika hos män.

• Undersökningen visade en högre förekomst av läkemedlen hos personer på LSS-boende. Tydligast var denna skillnad för användningen av neuroleptika.

Det råder ingen tvekan om att det finns många personer som verkligen är i behov av många mediciner. Jag blir samtidigt djupt bekymrad av att i det verkliga livet får enligt Socialstyrelsen många personer äta mediciner som egentligen är avsedda till något helt annat. Kraftig överdosering av mycket starka läkemedel är också vanligt förekommande Känns som rena experimentverkstaden! Inte oväntat är personer som bor i gruppboende kraftigt överrepresenterade med hård medicinering. FUB-s kommentar till rapporten:

Vi utgår från att detta leder till en reglering av uppföljning och omprövning av läkemedelsanvändningen för gruppen. Det är allvarligt och oförståeligt att en sådan reglering inte redan har införts.

Instämmer verkligen men hur har det blivit så här? En berättigad fråga måste vara i många fall – är det verkligen nödvändigt med så mycket mediciner? Och även om svaret många gånger är ja, varför mycket kraftig överdosering och rena experiment med oprövade preparat som är avsett till annat? Det är inte lördagsgodis precis vi pratar om. Det är ingen tillfällighet att det finns en statlig myndighet som granskar och ger tillstånd innan preparaten får användas. De är helt enkelt farliga om de används fel.

Ska inte ge mig in på konspiratoriska teorier men jag tror läget är det här: Sjukvården och omsorgsverksamheten gör det många gånger lätt för sig. Skriv ut väldigt mycket mediciner så är problemet löst. Medveten illvilja, det tror jag inte. Däremot saknas resurser för att gå till botten och faktiskt göra något åt de grundläggande orsakerna till hälsoproblemen, att förbygga. Jag ska ge ett eget exempel från egna erfarenheter hur det kan fungera. Det handlar inte om mediciner men det är ett symptom på det jag beskriver ovan.

Jag har bloggat tidigare om de stora problemen med smärta i framförallt höger knä jag hade framförallt 2018-2019. Sjukvården gjorde en snabbutryckning och fixade klumpiga fot ortoser åt mig – som skulle bäras livet ut. Visst, ortoserna behövdes verkligen just då. Däremot fanns inget som helst intresse av att gå till botten och åtgärda de bakomliggande orsakerna till att jag hade ont – benmusklerna var för svaga. Och uppföljning – inget alls. Men kön hade i alla fall kortats med en person…

Nu har jag ju löst smärtproblemet ändå ”på egen hand”. Med hård konditionsträning med en s.k. motomed (ett superbra träningshjälpmedel för mig) har jag tränat upp benmusklerna så pass mycket att knäsmärtorna är helt borta, stödförmågan har förbättrats markant och ortoserna står på en hylla som ”back- up” om jag får ont igen. F.t. klarar jag mig bra med sandaler med specialinlägg.

Tillbaka till medicinerna. Socialstyrelsen ska nu ta fram riktlinjer för användning. Det är givetvis bra – bara det leder till förbättringar. Några frågor måste ställas:

·   Varför har det dröjt så länge innan Socialstyrelsen verkligen undersökte det här – vad verkar vara mycket allvarliga problem?

·  Finns det ett samband mellan nedskärningar i olika LSS verksamheter och kraftigt ökad medicinering?

·  Kan det möjligen vara så att både anhöriga och intresseorganisationer tidigare har haft så dålig insyn i verksamheten i olika LSS boende att det saknats medvetenhet om den faktiska omfattningen på problemet?

Funktionsrättskonventionen har många olika kriterier för institutioner. En av dem är dålig eller helt obefintlig insyn från omvärlden i hur verksamheten fungerar…

Nästa blogginlägg kommer att vara mer positivt. Även om det mesta pekar åt fel håll kommer det ibland ändå positiva nyheter inom såväl personlig assistans som annan Funktionsrättspolitik.