Omvänd Robin Hood politik

”När du är som svagast ska samhällets stöd vara som starkast

Statsminister Stefan Löfven första maj 2014

Den godhjärtade rövaren Robin Hood och hans band med Lille John, Broder Tuck, Will Scarlet  och alla andra stal från de rika och gav till de fattiga. Den fiktive Robins Hoods äventyr (finns i alla fall inga säkra bevis på att han funnits) brukar utspela sig på 1100-talet i England, långt, långt före ordet välfärdsstat ens existerade.

Flyttar vi oss till Sverige byggdes faktiskt den svenska välfärdsstaten upp enligt principer som säkert tilltalat Robin och hans vänner i Sherwoodskogen. Genom skatter ska samhällets resurser fördelas från de som har det gott ställt till mindre väl bemedlade samhällsmedborgare. Dessutom ska man betala mer ju högre inkomsten är, s.k. progressiv beskattning.

Den svenska välfärdsstaten har gjort mycket för att förbättra levnadsvillkoren och utjämnat livschanser för befolkningen som helhet. Ett av den svenska statens allra starkaste uttryck för en vilja att skapa ett rättvist samhälle är införandet av LSS och LASS 1994. Vi fick en lagstiftning som uttryckligen sa att vi har rätt att leva som andra. Som lagen är skriven är det en fantastisk lag med en mycket hög ambition.

Alla vi som tycker det är viktigt att värna välfärdsstaten ställer givetvis upp på det ovan nämnda citatet från vår statsminister. Problemet för Stefan Löfven är att han inte är trovärdig. För när det gäller en mindre grupp människoskara som är helt beroende av välfärdsstaten för att leva ett bra liv ser hans regering inga som helst problem med att dra igång och driva en intensiv kampanj med ett budskap som inte går att missförstå:

Regeringen tycker att vår rätt att leva som andra ”kostar för mycket” notan ”skenar bortom kontroll” vi överdriver våra hjälpbehov och det fuskas vilt. Hans regering ger även direktiv till Försäkringskassan att minska antalet beviljade timmar (formuleras lite annorlunda men innebörden är glasklar). Omvandlad till faktisk politik innebär det att regeringen ger direktiv/order till FK att hjälp inte ska beviljas enligt behov. Resurser ska tas från en utsatt grupp för att satsa på något annat.

Ja, jag tycker det verkligen är befogat att tala om en omvänd Robin Hood politik, resurser tas från människor som verkligen behöver hjälp. Den förda politiken är ett brott mot allt det LSS står för och hela grundfundamentet i välfärdsstaten – det allmänna har en skyldighet att ge ett värdigt liv till alla samhällsmedborgare. Och givetvis också emot allt det som socialdemokraterna säger sig vilja vara – ett parti som kämpar för utsatta människors intressen.

Samtidigt som en utsatt grupp människor utsätts för en veritabel häxjakt så har samma regering inga större problem  med att betala ut tiotals miljarder kr till diverse olika avdrag som går till personer som redan har en hög levnadsstandard. Enbart på ränteavdragen som subventionerar kostnaden för banklån för villaägare och bostadsrättsinnehavare spenderar staten mer pengar än på personlig assistans. Men om Magdalena Andersson konfronteras med frågan om det inte är dags att trappa av ränteavdragen brukar svaret bli något luddigt som lyder ungefär så här:

”Det finns olika problem, en nedtrappning av ränteavdragen riskerar att slå hårt mot hushållens ekonomi”. För en del hushåll stämmer det säkert men när personer sparkas ut från statlig assistansersättning och Åsa Regnér konfronteras med frågan vad som ska hända blir det ett nonchalant svar – det är ”kommunernas ansvar”…

Senaste decenniet har det i samhällsdebatten blivit ett starkt fokus på något som kallas ”jobblinjen mot bidragslinjen”. Det mycket ensidiga fokuset på ”jobblinjen” menar jag är förödande för personer som inte kan jobba eller befinner sig mycket långt från arbetsmarknaden. Dit hör stora delar av den grupp personer som utgör de tre personkretsarna i LSS som är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshets, fattigdoms och ohälsa statistiken. Allianspartierna förtjänar besk kritik för att enligt mig driva jobblinjen alldeles för långt.

Det var Fredrik Reinfeldt som på allvar introducerade jobb mot bidragsdebatten i Sverige och den har hängt i sedan dess. Allianspartierna har definitivt rätt i att ju fler personer som jobbar desto mer skatteintäkter får den offentliga sektorn. Problemet är tycker jag att man helt har glömt bort den andra sidan av myntet, nämligen alla de människor som faktiskt p g a sjukdomar och/eller funktionsvariationer inte kan jobba. Faktum är också att det var betydligt mer ekonomiskt lönsamt att försörja sig genom arbete än bidrag redan när jobb mot bidragslinjen blev en del av vardagsdebatten i Sverige.

Logiken i jobblinjen är att bidragen i Sverige är för generösa vilket minskar personers vilja att jobba. Motmedlet stavas jobbskatteavdrag för arbetstagare och sänkta bidrag för ej arbetande. Varje höjning av ersättningar i sjukpenning A-kassa mm anses motverka arbetslinjen. Konsekvensen blir att för de personer som är helt beroende av ekonomiskt stöd från samhället och som står längst ifrån arbetsmarknaden aldrig kommer att få en reell standardhöjning. De kommer att trilla allt längre ner på den ekonomiska samhällsstegen utan några möjligheter att ta sig därifrån.

Jobblinjen så som den tillämpas i dagens version har därför definitivt en omvänd Robin Hood effekt den tar pengar från de mest behövande och fördelar resurser till de ”produktiva”, d v s de som jobbar. De personer som drabbas allra hårdast är troligen LSS gruppen. Ca 80 000 personer är beviljade olika LSS insatser, varav knappt 20 000 har personlig assistans, arbetslösheten är i alla personkretsarna mycket hög. För några år sedan publicerade FUB en rapport Fångad i Fattigdom som visade att många av FUB-s medlemmar tillhör Sveriges allra fattigaste invånare utan att någon möjlighet att lämna fattigdomen som därmed är strukturell.

Det är inte regeringen som introducerade jobblinjen mot bidragslinjen, det är alliansens stora skötebarn men jag har i alla fall inte hört något utspel från en socialdemokratisk regeringsföreträdare som håller ett brandtal med budskapet att det är oacceptabelt att många som bor i gruppboende inte ens har råd att köpa kläder eller att denna grupp varav flertalet aldrig kommer att kunna jobba inte får ta del av ett anda jobbskatteavdrag. FUB-s Harald Strand uppmärksammar ofta denna strukturella orättvisa för LSS gruppen. I praktiken gör den nuvarande arbetslinjen att vi betraktas som en ekonomisk börda och ”tärande” på flera plan:

1) Rättighetslagen LSS i allmänhet och PA i synnerhet är för dyrt och tar resurser från andra viktiga verksamheter

2) De flesta berörda personer måste också försörjas av staten – livet ut.

Går det då inte att driva en arbetslinje utan att de mest behövande kommer i kläm?  Jo, det tror jag det gör men då måste mycket större hänsyn tas till faktum att många inte kan jobba av anledningar hen inte rår över. Samtidigt måste det vara självklart att denna grupp också har rätt till höjd levnadsstandard (ekonomiskt, socialt, materiellt, kulturellt) allteftersom den genomsnittliga levnadsstandarden stiger. Är hen konstant pank är det omöjligt att nå goda levnadsvillkor eftersom allt i samhället faktiskt kostar pengar. Annars får Riksdagen stifta en ny lag som speglar verkligheten:

Personer med stora funktionsnedsättningar eller allvarliga sjukdomar som inte kan jobba har inte rätt till goda levnadsvillkor.

* Regeringens nonchalanta attityd. Nya upprörande fall där personer förlorar sin assistansersättning uppdagas ständigt. Från Vätterbyggden rapporterade Jönköpings-Posten igår om 11-årige Wendela som tidigare haft dygnet runt assistans men som plötsligt inte beviljas assistans alls av FK. Trots att Wendela har en sällsynt sjukdom som bland annat leder till svåra andningsproblem – en respirator och ständig tillsyn är absolut nödvändig för att Wendela ska överleva.

Vad kommer att hända nu med Wendela och hennes familj? Sorgsna föräldrar konstaterar att vi får turas om att ha jour men i långa loppet är det ohållbart. Lösningen blir troligen att föräldrarna tvingas välja en stödform de absolut inte önskar. Det är rakt emot allt det LSS står för. Men enligt Åsa Regnér är det ju inte så farligt – kommunerna ska ju ta sitt ansvar…

Rätten till personlig assistans är inskrivet i CRPD-konventionen artikel 19. Att det är en MR rättighet är således inget vi i brukarrörelsen hittat på själva, FN tycker det också. Den rätten kommer jag kämpa för så länge jag har minsta kraft.