Nu krävs lagändringar för att rädda assistansreformen och LSS

Den bistra sanningen är tyvärr att tillämpningen av LSS lagen skärmar sig allt mer från de ursprungliga intentionerna, läget är så allvarligt att vi  närmar oss en punkt där lagen i praktiken är på väg att upphöra att fungera överhuvudtaget. Försämringarna drabbar alla insatser, för assistansreformen börjar läget bli riktigt kritiskt.

 I somras kom som sagt en ny dom från Högsta Förvaltningsdomstolen som går i starkt restriktiv riktning för tillämpningen av vad som ska räknas som personlig assistans. Jag planerar ett eget blogginlägg om domen nästa vecka men i korta drag handlar det om att assistans inte ska beviljas för transport till och hem igen för olika aktiviteter. Nyligen intervjuade Assistanskoll advokaten Mathias Blomberg om domens konsekvenser, den kan ni läsa i länken nedan:

Assistanskoll intervjuar Mathias Blomberg

Denna dom ihop med tidigare domar från HFD 2009, 2012 och 2015 gör att tolkningen och tillämpningen av rätten till personlig assistans numer inte på något sätt överrensstämmer med intentionerna när LSS och LASS lagarna trädde i kraft 1994. Läget är så allvarligt att jag menar att det krävs en omarbetning av hela LSS lagen, annars är assistansreformen snart död och begraven som den var tänkt att fungera från början Jag har inga illusioner om att FK och kommunerna inte kommer att tillämpa den nya domen. Jag har tidigare skrivit om behovet att ta bort den diskriminerande 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistans och skriva in CRPD  i den svenska lagboken. Nu ska jag koncentrera mig  på de grundläggande behoven §9a och målsättningen med lagen § 5-7.

De grundläggande behoven är som bekant fem till antalet – av och påklädning, personlig hygien, måltider, kommunikation och ingående kunskap om brukaren. Med de ovan nämnda domarna har det blivit allt svårare att komma igenom nålsögat på minst 20 timmar/vecka i grundläggande behov för att bli beviljad assistans av Försäkringskassan men desto lättare att förlora den vid omprövningar. Här menar jag att det krävs en radikal omformulering av de grundläggande behoven. Exakt hur det ska formuleras i lagtexten överlåter jag till kunniga jurister men utgångspunkten måste ändå vara att det i lagtexten är glasklart att de fem behoven inte ska delas upp i olika delmoment som nu. Det betyder för det grundläggande behovet måltider att:

Alla moment från att en måltid börjar förberedas till att diskningen är avklarad är ett grundläggande behov, även inköp av mat och andra livsmedel ska raknas in. Av/påklädning räknas alla delmoment in (oavsett plagg så klart) samt inköp av kläder. Även att prova kläder borde räknas som ett grundläggande behov. Det betyder också att det blir ett definitivt slut på att räkna hur lång tid ett toalettbesök eller dusch tar. Det som FK ska få fråga om är den totala tidsåtgången för alla hjälpbehov som tillhör kategorin personlig hygien.

Men det räcker inte. Jag vet att Liberalerna har föreslagit att införa ett sjätte grundläggande behov delaktighet i samhället. Tanken är mycket god och jag tycker definitivt att det kan finnas med i en lagändring men tyvärr lämnar det utrymme för nya bisarra tolkningar i rättstvister för vad som ska räknas som delaktighet i samhället. Ett sjätte grundläggande behov måste därför kompletteras med andra tillägg. Jag pratar ofta med bekanta hur vi ska komma tillrätta med missförhållandena och återupprätta assistansreformens ursprungliga intentioner så den fungerar som det är tänkt. Vid ett av dessa samtal framfördes ett förslag som jag själv aldrig tänkt på alls, nämligen införa ett nytt begrepp i lagstiftningen livsnödvändiga behov! Dessa räknas tillsammans med de fem andra behoven för att komma upp till 20-timmarsgränsen.

Vad menade då min bekant/kompis med livsnödvändiga behov? Helt enkelt hjälpinsatser som är nödvändiga för att överleva. Ditt skulle bland annat räknas sondmatning, hjälp vid olika former av andningsproblematik, EP-anfall mm men även ta på sig varma kläder när vi ska ut. När jag tänker efter, om vi nu leker med tanken att det införs ett nytt begrepp – livsnödvändiga behov. Jag har svårt att se att hur mycket juristerna i HFD än försöker vända, bända och tänja på lagtexten att de skulle kunna komma fram till att sondmatning, akut hjälp vid andningsproblem med mera inte är livsnödvändiga behov som ska ge rätt till assistans. Och hur skulle de förklara att det inte är livsnödvändigt att ta på sig dunjacka och termobyxor om man vill ut en riktigt kall vinterdag? I så fall måste de slå knut på sig själva och på något sätt vrida det till att ”det finns inget  stöd i lagtexten för att assistans ska beviljas vid uteaktiviteter vid låga temperaturer”. För egen del skulle jag i händelse av ett sådant hypotetiskt fall tappa all och jag menar verkligen ALLT förtroende för juristerna i HFD.

§ 5-7 är centrala när det gäller ambitionerna med lagen, vad ville lagstiftaren uppnå när lagen skrevs? I dessa paragrafer hittar vi de centrala begreppen leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Dessa beskrivs mer konkret i LSS propositionen och därför menar jag att lagens ambitioner, vad regeringen, FK, kommunerna och proffstyckare än säger inte är det minsta otydliga.

I det läget vi nu befinner oss i med assistansreformens intentioner i fritt fall och även övriga LSS insatser under mycket hårt tryck ser jag inget alternativ till att begreppen måste förtydligas i lagtexten. Exakt hur vet jag inte själv och överlåter därför med varm hand även detta till kunniga LSS jurister. Min utgångspunkt är att det i lagtexten, utan minsta tvivel måste framgå att leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor handlar om att berörda personer ska kunna forma sitt liv på det sätt vi vill det.

 Sen gäller det formulera det på ett sätt så att det blir nästan omöjligt än för juristerna i HFD att göra låt oss kalla det med diplomati – ”märkliga tolkningar”. Det krävs även ändringar i Socialförsäkringsbalken kapitel 51 som jag delvis berört tidigare men som finns all anledning att återkomma till. Samma sak gäller personkretsindelningen. Nu kan vi ju, gäller även LSS insatser som ledsagning helt plötsligt falla ur personkretsarna utan att hjälpbehoven ändras…

Vi = funktionsrättsrörelsen måste tillsammans driva på för lagändringar, det är min fasta övertygelse att ingenting kommer att ske i rätt riktning så som lagtexten är skriven nu. Det beror emellertid inte på att lagen är dåligt formulerad utan att juristernas och i synnerhet då HFD-s tolkning av lagen har spårat ur totalt med påföljande tillämpning av FK och kommunerna.

Obs! Helst vill jag skrota begreppet grundläggande behov och bara ersätta det med hjälpbehov. Inser emellertid att det i rådande läge är en helt orealistisk för att inte säga utopisk ambition.