Vi pratar om rättigheter – Försäkringskassan och kommunerna letar efter kryphål…

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Regeringsformen, kapitel 1, §1

Så inleds den svenska regeringsformen. Den är vår viktigaste grundlag och anger vilka fri- och rättigheter vi har, statsskickets grunder, maktbalansen mellan riksdag och regering m.m. Som framgår av §1 är regeringsformen glasklar – den offentliga makten utövas under lagarna.

Vad innebär då detta i praktiken? Helt enkelt att regeringen – och de statliga myndigheterna, landstingen och kommunerna – i sin myndighetsutövning måste följa de lagar som stiftas i riksdagen, folkets främsta företrädare.

När vi med detta som utgångspunkt tittar närmare på Försäkringskassans och kommuneras behandling av den personliga assistansen och de andra LSS insatserna sedan LSS antogs som rättighetslag i riksdagen blir frågan: Hur går detta ihop med det som står i både LSS och lagens förarbeten? Mitt korta svar blir att det uppstått en stor klyfta mellan det som står skrivet i lagtexten och hur berörda i myndigheter med regeringen i spetsen tillämpar lagen och oerhört skickligt letar upp mycket tveksamma kryphål för att kringgå lagen i syfte att få till besparingar.

Vi tar regleringsbrevet  som exempel. Budskapet från uppdragsgivaren, det vill säga regeringen, är glasklar: Assistansen är för dyr, kostnaden ska ner!

Med hänvisning till ovan nämnda RF, kap 1, §1, inser givetvis juristerna som är anställda hos Försäkringskassan att de inte kan gå fram utan någon juridisk ”backup”. Alltså måste de hitta stöd i juridiken när de tar fram osthyveln och  det får de genom prejudicerande domar i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Det har som bekant kommit ett antal domar som gått i starkt restriktiv riktning när det gäller tillämpningen av både PA och även andra LSS-insatser. Det finns till exempel en HFD-dom som i praktiken ger kommunerna rätt att tvångsförflytta personer mellan gruppboenden. Jag är helt övertygad om att Bengt Westerberg inte ens i ett värsta skräckscenario hade kunnat föreställa sig att det skulle komma domar från Regeringsrätten, numer HFD, som tolkar lagen på det sätt som nu sker.

Vad finns det då för stöd FK kan hänvisa till från HFD? Vi har givetvis den beryktade domarna från 2009 (måltider[A1] ) och 2015 om det femte grundläggande behovet, det ger också en rimlig förklaring varför FK först 2016 dammar av och plötsligt börjar tillämpa en fyra år gammal dom i HFD som menar att egenvård inte ska räknas som ett grundläggande behov.

FUB:s Harald Strand, som är oerhört kunnig om LSS-lagen, har påpekat flera gånger att prejudicerande domar egentligen inte ska ha så stora effekter som varit fallet, de är vägledande men inte bindande.  LSS är en indvidbaserad lag och en dom kan inte tillämpas på samtliga individer, vilket bland annat Barbro Lewin påtalat.  Ändå håller domarna på att rasera hela lagen, så som dess ursprungliga intentioner var formulerade och som Bengt Westerberg tänkte sig den.

Med utgångspunkt från regeringsformen och LSS bryter FK-s tillämpning av LSS mot:

·  Lagens intentioner och grundläggande juridiska principer. som gynnande besluts negativa rättskraft.

·  Ett start antal artiklar i CRPD, vilket även FN förtydligat i kritik mot Sverige. 

Detta är även något som människorättsexperten Thomas Hammarberg framfört flera gånger. Förutom artikel 19 som ger rätt till personlig assistans och fritt val av bostadsform bryter det bland annat mot artikel 20 (fri rörlighet), artikel 21 (yttrandefrihet-åsiktsfrihet), artikel 27 (arbete-sysselsättning) och artikel 29 (deltagande i det politiska och offentliga livet)

Om man är beredd att åsidosätta allt detta i jakten på att spara pengar har FK och kommunerna de facto hittat kryphål tack vare domarna från HFD. Högsta juridiska instans i Sverige har ju nämligen sagt sitt om exempelvis det femte grundläggande behovet – ingående kunskap om brukaren gäller med få undantag inte personer med fysiska funktionsvariationer. Så här står det i domen från juni 2015 målnummer 3527-14:

Sammantaget leder det nu anförda till slutsatsen att tillägget ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” måste förstås på det sättet att det uteslutande tar sikte på personer med psykiska funktionshinder”.

Av det anförda följer att en förutsättning för att AA ska vara berättigad till assistansersättning avseende annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om henne är att hon har en psykisk funktionsnedsättning. Så är inte fallet och redan härav följer att det i målet aktuella hjälpbehovet inte berättigar henne till assistansersättning.

Staten – kommunerna hakar villigt på och driver ofta fall så långt det går – söker alltså med ljus och lykta efter kryphål i juridiken. Det måste vi göra också, fast med motsatt intention, hitta ”kryphål” till vår fördel. Egentligen skulle det inte behövas, lagen är bra, det är tillämpningen som spårat ut. Jag är som bekant inte utbildad jurist så vår juridiska ”motoffensiv” i domstolar överlåter jag med varm hand till alla jurister som tycker att det är ett allvarligt demokratiskt problem att vår rättighetslag i praktiken håller på att avskaffas via märkliga domslut. Med med ett statsvetenskapligt perspektiv är det mycket svårt och se hur regeringen och FK skulle kunna ha gått tillväga på det sätt som nu sker om det inte funnits stöd från den högsta juridiska instansen i landet.

Juridiken kring LSS går emellertid delvis ihop med statsvetenskap som jag har studerat vid Linköpings Universitet. Sett från det perspektivet finns det mycket att fundera över. Tar här två exempel.

1.  Tvåårsomprövningarna är inskrivna i Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Med hänvisning till bland annat ovannämnda RF 1, kap 1, §1, så måste frågan ställas: Vilken juridisk grund står kommunerna på när de omprövar assistans varje år eller till och med två gånger per år?

2.  I funktionsrättsrörelsen pratar vi med rätta mycket om CRPD och jag håller definitivt med om att den måste skrivas in i lagen, men frågan vi alla måste ställa oss är: Vad är konventionen (även efter att den skrivits in i lagen) egentligen värd i  Sverige om det kommunala självstyret väger tyngre i domstolarna? Som framgår av RF § 1 ovan är det kommunala självstyret inskrivet i grundlagen.

Vi får inte begå misstaget (vilket jag inte tror är fallet hos någon) och tro att  regeringen, FK och kommunerna kommer följa CRPD den till punkt och pricka även om den blir lag. Styrkan med CRPD som lag anser jag är att vi skulle kunna hänvisa  till den vid rättstvister och sätta rejäl press på regeringen och dess myndigheter att agera.  Jakten efter att hitta nya kryphål kommer ändå och fortsatta. Katt och råtta leken lär tyvärr fortsätta så länge det finns personer med makt, direkt eller indirekt som tycker att vi kräver för mycket, kostar för mycket och rubbar etablerade maktstrukturer

Bild: LSS 20 i riksdagen april 2014. Till vänster en debattpanel med undertecknad som en av deltagarna.