Historien om den nuvarande regeringens frontalangrepp mot assistansreformen

Det är höst 2014. Alliansen har förlorat makten och ersatts med en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Stefan Löfvén har nyss hållit sitt första regeringsförklaring och stämningen i den svenska funkisrörelsen är på topp då regeringsförklaringen innehöll mycket positivt för vår del. Äntligen var det slut på alliansregeringens besparingspolitik, eller?

Själv är jag avvaktande då jag vill se konkreta resultat inte bara prat innan jag jublar. Två år senare får vi konstatera att det blev sämre än ag någonsin föreställt mig. Regeringens politik för personlig assistans och LSS är en katastrof och det finns inte mycket positivt att ta till sig från andra områden heller.

OK, regeringen vill delvis skärpa tillgänglighetslagstiftningen  men fortfarande är det den svaga lagstiftningen från 2014 som gäller. CRPD konventionen ska vara vägledande i regeringens politik och barnkonventionen ska bli svensk lag vilket är bra men saknar trovärdighet så länge kriget mot personlig assistans pågår.

Det började gå åt fel håll för den här regeringen när det våren 2015 flaggades för "låga höjningar av schablonen kommande år" och så har det verkligen blivit. Sommaren 2015 tillsatte Stefan Löfvén en "fuskdelegation" som skulle granska kriminalitet i offentligt finansierad välfärd. Tyngdpunkten lades emellertid på personlig assistans vilket innebar att statsministern köpte medias bild av att assistansbranschen är genomsyrad av kriminalitet och oegentligheter.

Ska jag välja en tidpunkt då det verkligen började gå helt åt skogen så blir det sensommaren/tidig höst 2015. Sverige tar emot ett stort antal flyktingar som har flytt från helvetet i Syrien och Irak. Hur ska statens oväntat kraftigt ökade utgifter finansieras? Finansminister Magdalena Andersson tvekar inte i TV - personlig assistans är ett prioriterat område när regeringen tittar på besparingar. Det är så fruktansvärt låg nivå av finansministerm att sätta våra behov mot desperata flyktingar. Jag hade ändå haft visst överseende med  det om det varit en engångsföreteelse - vem som helst kan ju trots allt säga något dumt utan att ha tänkt igenom det ordentligt även om jag  i sådana här sammanhang har höga krav på en minister som i praktiken är tvåa i rang efter statsministern.

Men enligt Ifa (som jag anser är mycket trovärdiga) säger Maggan samma sak vid tre tillfällen och då är det definitivt inget uttalande som inte var genomtänkt. Magdalena Andersson tycker verkligen att assistansen är för dyr och vill definitivt sänka kostnaden. Det råder ingen tvekan om det vilket utvecklingen sedan dess bekräftat. Det har så att säga "rullat på" med efterskottsbetalning, mycket snåla höjningar av schablonen, regleringsbrev till Försäkringskassan och så direktiven till LSS utredningen mm.

 Även om finansministern är (det är jag helt övertygad om) den drivande kraften till besparingshysterin behövs givetvis medhjälpare. Och medhjälparna, i första hand ansvarig minister Åsa Regnér och Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler som ska verkställa Finansministerns ambitioner har sannerligen, ur Maggans synvinkel gjort ett "gediget" jobb. 

Det mest obehagliga i en besparingsiver som spårat ur är den propaganda som regeringen ägnat sig åt. Gång, på gång, likt ett positiv har Åsa Regnér senaste året upprepat sina mantran om "kostnadskontroll, "legitimitet" och" träffsäkerhet". Åsa Regnérs "högra hand" Ann-Marie Begler har sannerligen varit "ambitiös" med. Ett vid det här laget ganska stort antal debattartiklar har publicerats som alla basunerar ut att kostnaden för assistansreformen "skenar", kriminaliteten härjar vilt etcetera. Även om Åsa Regnér med alla sina kodord försöker dölja regeringens verkliga ambitioner är strategin väldigt lätt att genomskåda:

Allmänheten ska gång på gång matas med budskapet att assistansreformen är för dyr och att mycket stora belopp går till fel saker. Målet är att undergräva allmänhetens förtroende för reformen, minska "vanligt folks" betalningsvilja för att på sätt kunna kapa kostnaderna rejält utan alltför mycket protester.

Jag har flera gånger frågat mig själv - hur lågt kan en demokratiskt vald regering sjunka i sin iver att spara pengar på de som behöver samhällets stöd mest? Svaret är uppenbarligen - mycket, mycket lågt. Nu är funkisar ingen erkänd minoritet i samhället juridiskt och jag vill helst inte använda beteckningar som hets mot folkgrupp. Det råder emellertid inga tvivel om att regeringens kampanj mot assistansreformen ha nått vidriga nivåer som normalt sett anses oacceptabla i ett demokratiskt samhälle.

Vad är då regeringens slutliga mål? Som jag skrivit innan tror jag inte ens Magdalena Andersson och Åsa Regnér vill avskaffa personlig assistans helt och hållet, d vs assistansen och övriga LSS insatser ska finnas kvar på papperet, däremot ska budgetposten personlig assistans till varje pris bort från statsbudgeten! Det kanske tar ett antal år men bort ska den. Sen kommer vi alla att återigen vara hänvisade till kommunernas godtycke. För de allra flesta kommer det betyda helt indragen eller rejält reducerad assistansersättning men då är det inte regeringens bekymmer. D v s på kort sikt - notan för sjukskrivningar, anhöriga som måste lämna sina jobb, depressioner etcetera kommer att stiga rejält.

* Avslutar med något mycket roligare. I tisdags höll jag en föreläsning om Independent Living ideologi i HSO -s lokaler i Jönköping som blev mycket lyckad.

Bild: Undertecknad föreläser i ett konfererensrum. I bakgrunden en blå powerpoint med vit text.