Inför valet: Andra viktiga saker att prioritera i funktionsrättspolitiken

Det finns även många andra viktiga frågor som måste lyftas fram efter valet som ofta kommer i skuggan från assistansen och LSS. Ska gå igenom några av det jag själv tycker borde prioriteras från vår sida

Ekonomi

En del personer med funktionsvariationer har mycket god ekonomi och tjänar mycket pengar.  Som samhällsgrupp är emellertid personer med funktionsvariationer i allmänhet och LSS gruppen (87 000 personer sensommaren 2018) i synnerhet kraftigt överrepresenterad när det gäller arbetslöshet och fattigdom. ¨

Vi har som grupp också alarmerande dålig hälsa jämfört med genomsnittet vilket delvis hänger samman med arbetslöshet och fattigdom. Intresset hos riksdagspartierna att göra något radikalt är mycket svalt. Funktionsrätt Sverige är allt annat än imponerade över partiernas engagemang. Ordförande Elisabet Wallenius skriver följande:

Inget parti är beredd att ens ge ett löfte om en höjning av garantinivån i sjuk- och aktivitetsersättningen för de som på grund av funktionsnedsättning inte kan arbeta. Drygt 300 000 personer lever idag på denna ersättning som ligger på max 9 590 kr före skatt, i månaden och för de alla flesta är det under hela livet. Även detta är en fråga om mänskliga rättigheter; om rättvisa, jämlikhet och värdighet. Det är tragiskt att inget parti uppfattar denna fattigdom som en tillräckligt angelägen fråga att hantera.

Funktionsrätt bloggar om ekonomi mm

Den s.k. arbetslinjen så som den utformats tar ingen hänsyn till att många människor (gäller bland annat många/de flesta i LSS gruppen) faktiskt inte kan jobba av orsaker hen inte rår över. Dessa människor ska inte straffas genom sänkta bidrag utan måste istället få ökat ekonomiskt stöd för att få del av Sveriges välstånd.

FUB visade i sin rapport Fångad i fattigdom att många av deras medlemmar hör till de fattigaste bland de fattiga i Sverige när det gäller disponibel inkomst. Det finns åtminstone tre huvudförklaringar:

1. Många kommer aldrig få ett jobb

2. Många bor i gruppboenden där hyrorna ofta är oskäligt höga

3. Varken sjukersättning/aktivitetsstöd och bostadstillägg har höjts i större omfattning (sägs motverka ”arbetslinjen”)

Fattigdomen blir därmed strukturell. I ett välfärdssamhälle i ett av världens rikaste länder är det en helt orimlig ordning att så många av oss hamnar i livslång fattigdom. Ersättningssystemen måste därför höjas rejält i ett första steg och sedan höjas kontinuerligt. Oväntat för mig är att Annie Lööf som av många och även av mig anses ligga långt till höger när det gäller ekonomisk politik insett att ekonomin måste förbättras för nämnda grupper. I en debattartikel i DN nyligen som även handlade om personlig assistans stod skrev Annie Lööf bland annat följande:

många av dem som i dag får så kallad aktivitetsersättning från Försäkringskassan har så allvarliga funktionsnedsättningar att de inte har någon möjlighet att jobba. Dessa personer lever i dag med mycket små marginaler. Därför vill vi se över möjligheten att ge denna grupp en ny typ av ersättning – samhällslön – livet ut.

Annie Lööf och Centern tänker sig alltså något som liknar Medborgarlön vilket är stora steg i rätt riktning med förbehållet att samhällslönen/medborgarlönen faktiskt innebär en faktisk höjning av ersättningen från samhället och höjs kontinuerligt. Hur Centern ska finansiera det samtidigt som skatterna ska sänkas framgår dock inte.

Återkommer nedan till den oerhört viktiga tillgänglighetsfrågan strax men sanningen för mig är – vad har de med riktigt skral ekonomi för nytta av tillgängliga restauranger, affärer, biografer om hen inte har råd att äta där, handla eller se en film på biofilm?

Sysselsättning

När Stefan Löven höll sin första regeringsförklaring pratade han om att införa ett s.k. flex security system som Neuro jobbat för länge. Stödet innebär att en person jobbar efter sin förmåga, säg 40 % men får ändå betalt för heltid. Arbetsgivaren betalar 40 % och staten resten. Systemet har funkat mycket bra i Danmark och avsevärt minskat arbetslösheten hos funkisar. Tyvärr blev det ingenting av den satsningen. Flex Security ser jag själv som en viktig dellösning för att göra något åt arbetslösheten.

Sen vill jag väldigt gärna se en utredning/konsekvensanalys om hur den ökade automatiseringen kommer påverka våra möjligheter på arbetsmarknaden. Ser både möjligheter men även stora risker. På den positiva sidan kan ny teknik innebära många nya innovationer som underlättar att ta ett arbete. Å andra sidan kommer arbetsmarknaden antagligen bli allt mer specialiserad med fokus på jobb som kräver hög utbildning. Här ser jag en stor risk att vi som grupp, även de som kan arbeta hel eller deltid kommer att komma ännu längre från arbetsmarknaden och därmed bli ännu mer cementerade i fattigdomsträsket. Hur ska detta bemötas och hur kommer det allt mer digitaliserade samhället påverka personer med kognitiva funktionsvariationer?

Tillgänglighet

Givetvis en mycket viktig fråga som alltid är aktuell. En bra bit över en miljon svenskar lever med någon form av funktionvariation som påverkar vardagslivet negativt och kräver stöd från samhället i någon form. Tillgängligheten är lika viktig som personlig assistans för att vi ska kunna vara aktiva samhällsmedborgare, är inte arbetsplatsen fysiskt tillgänglig kan vi inte ta ett arbete med eller utan diverse hjälpmedel eller personliga assistenter. Är inte biograferna tillgängliga har ingen person, oavsett ekonomi med nedsatt rörelsefunktion glädje av att det finns biografer.

Tillgänglighet omfattar ju dessutom mycket mer än den fysiska tillgängligheten med hissar, dörröppnare etcetera. Det handlar också om att information ska finnas tillgänglig för personer med syn och hörselskador, kognitiva funktionsvariationer med mera.

Tillgänglighetslagstiftningen har ju skärpts men är fortfarande betydligt uddlösare än USA-s ADA (American with Disabilities Act). För att få fart på arbetet för ett tillgängligt samhälle för alla menar jag att det är absolut nödvändigt att staten går in med subventioner annars kommer det inte hända mycket och det kommer inte ske utan stora påtryckningar.

Funktionsrättskonventionen (CRPD)

Måste upphöjas till svensk lag. Inte bara för att skydda personlig assistans utan för att den är ett centralt verktyg för en samlad funktionsrättspolitik som inkluderar samtliga eller åtminstone nästan alla aspekter som ska möjliggöra vår delaktighet i samhället  - socialt, ekonomiskt, politiskt…. Konventionen, ratificerad av Sverige 2009 tillkom för att FN skulle förtydliga att de mänskliga rättigheterna även inkluderade oss.  Men så länge den inte är svensk lag är det svårt och använda den i rättstvister. Vi befinner oss i ett läge där staten lite tillspetsat resonerar så här:

Vi har undertecknat konventionen men det är inte viktigt att följa den…

Barnkonventionen ska bli svensk lag 2020 vilket är bra. Ska svenska staten agera konsekvent måste även Funktionsrättskonventionen bli lag.

Tillgång till likvärdiga hjälpmedel oavsett bostadsort, ett havererat bilstöd med mera är andra frågor som måste lyftas fram.

Inför valet: Min lista för att återupprätta assistansreformens och LSS intentioner

Jag har i inlägg efter inlägg riktat stenhård kritik mot regeringens LSS politik. Jag ångar ingenting av det jag skrivit och jag förstår alla som känner att de inte vill ha något att göra med Socialdemokratin efter allt som skett. Ska vi komma framåt går det inte och resonera så, hur otrevlig politiken än har varit. Om vi vill ha till stånd en långsiktigt hållbar lösning som håller ,vem som än styr landet måste Socialdemokraterna inkluderas oavsett om S behåller regeringsmakten eller inte. De har en nyckelroll liksom Moderaterna på Allianssidan. En bred och långsiktig lösning måste ju ha stöd från båda blocken. Det är bara drygt en vecka kvar till valet och nu gäller det att leverera besked om vad vi faktiskt vill ska göras, För oavsett om statsministern efter valet heter Stefan Löven eller Ulf Kristersson har vi lång väg att vandra innan våra rättigheter är säkrade.

Nu ska jag presentera min egna och mycket långa lista på åtgärder för både assistansen och LSS i sin helhet. I ett separat blogginlägg ska jag ta upp andra viktiga områden som Funktionsrättskonventionen, ekonomi, tillgänglighet, sysselsättning.

Nödvändiga lagändringar

·  Bort med det delade huvudmannaskapet. Staten ska vara ensam huvudman för assistansen.

·  Samtliga delar av HFD domarna 2009, 2012, 2015, 2017 måste göras irrelevanta. Det innebär bland annat att begreppen integritetsnära och kvalificerade hjälpbehov måste bort!

·   Samtliga HFD domar som urholkat andra LSS insatser måste också göras irrelevanta.

·   Målparagraferna 5-7, leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor måste förtydligas. Det måste bli så gott som omöjligt att återigen demolera intentionerna med nya märkliga tolkningar. Hur detta ska formuleras i lagtext överlåter jag åt jurister. Det måste i alla fyll mycket tydligt framgå att det är de individuella behoven, inte diagnoser eller någon mall som ICF (International Classification of Disability Function and Health) som styr hjälpbehoven. Att leva som andra och goda levnadsvillkor betyder att kunna leva och göra allt det som det stora folkflertalet tar för givet – bo i eget hem, jobba studera, bilda familj, ägna sig åt valfria fritidsaktiviteter engagera sig politiskt, i föreningslivet med mera. Målparagraferna gäller samtliga LSS insatser.

·  LSS § 9 a (grundläggande behoven) måste omdefinieras. Helst vill jag ha bort grundläggande behov helt och hållet och ersätta det med enbart hjälpbehov. Det känns dock inte realistiskt på kort sikt. Så fort som möjligt måste emellertid uppstyckningen i olika delmoment bort. Självklart måste det mycket tydligt framgå att egenvård, andning med mera är grundläggande behov som ska ge rätt till personlig assistans

·  Den diskriminerande 65 årsgränsen för att kunna bli beviljad assistansersättning måste bort.

·  Personkretsindelningen måste reformeras med. Det är inte acceptabelt att personer som beviljats personlig assistans eller ledsagning helt plötsligt inte bedöms tillhöra någon av de tre personkretsarna utan att hjälpbehoven ändrats.

·  Tvåårsomprövningarna som regleras i Socialförsäkringsbalken kapitel 51 ska i sin nuvarande form bort för gott. Omprövningarna utvecklades efterhand enbart till ett instrument för att dra ner eller helst ta bort all assistansersättning. Det betyder att begreppet ”särskilt ändrade förhållanden” måste definieras noggrant. Är hjälpbehoven oförändrade accepterar jag avstämningar, max vartannat år på telefon men inte mer.

·  Ingen person ska i framtiden kunna mista sin assistans eller annan LSS insats, helt eller delvis utan att hjälpbehovet minskat.'

·  Själva behovsbedömningarna ska givetvis göras om med. Bort med sekundräkning av olika delmoment, djupt integritetskränkande frågor om vad som händer i duschen, toabesök med mera.

·   Alla personer som förlorat statlig assistansersättning eller kommunala insatser ska ha rätt att söka igen när en reformerad LSS lagstiftning är på plats.

Övriga åtgärder

·  Timschablonen måste hålla jämna steg med löneökningen.

·  Blankt nej till krav på formella assistansutbildningar. Vår rätt att själva välja personliga assistenter är inte förhandlingsbar. Det betyder att även anhöriga ska få jobba som assistenter. Rätten att välja assistansanordnare ska vi aldrig kompromissa bort heller.

·   Det betyder att kommunerna under inga omständigheter ska ha ett monopol som utförare av personlig assistans. Däremot ska de som vill kunna välja hemkommunen som assistansanordnare.

·  Alla assistansanordnare måste ha kollektivavtal.

·  Inför ett tak på hyror för gruppbostäder. Det måste bli ett stopp på diverse avgifter kommunerna tar ut från personer som bor i gruppboenden, helt emot LSS.

·  Det är uppenbart att det kommunala utjämningssystemet för olika LSS insatser inte fungerar bra. En del vill förstatliga hela LSS men är inte realistiskt. Utjämningssystemet måste kompletteras med öronmärkta statsbidrag till kommuner med höga kostnader och/eller små resurser i glesbygden.

Kontroll av anordnare

Det fusk och kriminalitet som, trots allt finns i assistansbranschen ska självklart bekämpas. En viss kontroll behövs därför men kontrollen får aldrig användas som en ursäkt för att återigen angripa intentionerna med ursäkten att en liten minoritet missbrukar systemet. Här behövs ett bra samarbete mellan polisen, Skatteverket, IVO och Arbetsmiljöverket

Nästa blogginlägg kommer att handla om Funktionrättskonventionen, ekonomi, sysselsättning med mera.

Frågan om vinster hos assistansanordnare hade jag tänkt att ta upp innan valet men det har kommit nya rapporter om att både boenden för barn byggs för att ersätta indragen eller inte beviljad assistans och märkliga prioriteringar från regeringen måste få förtur och blir det sista blogginlägget innan valet. Rent allmänt tycker jag att ett totalt vinstförbud leder fel.

Inför Riksdagsvalet: Krönikan från Assistanskoll om mina tankar om olika regeringsalternativ

I september är det dags för riksdagsval. Alla opinionsmätningar tyder på att den parlamentariska situationen efter valet kommer bli mycket rörig med tre partier som är ungefär lika stora. Regeringsbildningen kommer därför bli synnerligen komplicerad. Vad betyder det för oss och assistansreformen, vilka alternativ är ”bäst eller sämst” för assistansreformens framtid? Själv tror jag att bland realistiska alternativ är en blocköverskridande mittenregering är det bästa för oss.

Socialdemokraterna dominerade svensk politik nästan totalt från 1930-talet till inledningen av 2000-talet.  På senare år har emellertid S gått tillbaka och Sverigedemokraternas starka tillväxt har också lett till att vi i praktiken har tre block i riksdagen. Och om inget oväntat sker kommer vi ha tre partier som ligger i intervallet 20-25 % av väljarstödet. Inget av de traditionella vänster och högerblocken kommer vara i närheten av 50 % med konsekvensen att det blir mycket svårt att bilda en fungerande regering Hur kan en framtida regering se ut och vad kommer det betyda för oss och assistansreformens framtid? Åtminstone Kristdemokraterna riskerar att åka ur riksdagen men för enkelhetens skull bygger mitt resonemang på att inget parti åker ur riksdagen.

Den nuvarande regeringen plus Vänsterpartiet som stödparti.

Allt pekar på att Socialdemokraterna kommer att göra ett historiskt dåligt val och backa rejält jämfört med de dryga 31 % partiet fick i valet 2016, regeringskollegan Miljöpartiet gör troligen ett dåligt val också, möjligen kan den extremt varma sommaren locka fler väljare. Om utgången av valet blir som alla opinionsmätningar tyder på ser jag åtminstone fyra alternativ för Stefan Löven att behålla statsministerposten.

1.     ”Bryta loss” Liberalerna och Centern från Alliansen och bilda en blocköverskridande regering.

2.     Bilda en S regering utan Miljöpartiet. Teoretiskt fullt möjligt. 1978-1979 styrdes Sverige av en 

rregering med enbart Liberalerna (då Folkpartiet) som hade mindre än 10 % av mandaten i Riksdagen och oftast har Socialdemokraterna själva regerat Sverige. Förutsättningen för en ren Socialdemokratisk regering är att allianspartierna lägger ner sina röster när riksdagen väljer statsminister. I så fall finns ingen majoritet större än S med stödpartier. Den statsvetenskapliga beteckningen är relativ majoritet och helt förenligt med Regeringsformen.

3.     Fortsätta att regera ihop med Miljöpartiet.

4.     Bilda regering med Moderaterna

I de tre första alternativen blir det parlamentariska underlaget skakigt, i synnerhet alternativ två och tre. En regering i bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna, de historiska huvudmotståndarna i svensk politik får betraktas som osannolik. Det skulle vara mycket svårsmält för gräsrötterna i båda partierna men jag tror inte vi ska utesluta det. Oavsett valutgång och hur krångligt det parlamentariska läget än är måste Sverige ha en regering.

Vänsterpartiets roll blir i vanlig ordning att stödja den Socialdemokratiska regeringen, antingen en koalitionsregering eller en ren S regering. Förhoppningsvis som en stark påtryckare för våra frågor. Vänsterpartiet har aldrig varit med i en S regering och kommer inte vara det efter nästa val heller. Att Jonas Sjöstedt skulle stödja en Alliansregering måste betraktas som helt uteslutet.

Det som till slut kommer avgöra om statsministern heter Stefan Löven efter valet är hur Moderaterna förhåller sig till Sverigedemokraterna.

Allianspartierna

Bland moderata gräsrötter och även många moderata kommunpolitiker finns en stor frustrationen stor att en vänsterminoritet regerar Sverige. Nu talar Ulf Kristersson om att driva kampen om regeringsmakten in i ”kaklet”. För mig säger han därmed indirekt att, om det är nödvändigt ska vi ta hjälp av Jimmie Åkesson. Liknande tongångar hörs från Kristdemokraternas Ebba Busch-Thor som talat om att alliansen ska använda alla parlamentariska möjligheter för att avsätta Stefan Löven.

Jag är säker på att Ulf Kristersson helst vill bilda en alliansregering men det är inte alls säkert att det blir så. Det är uppenbart att det finns stora sprickor i Alliansen när det gäller synen på relationen till Sverigedemokraterna, migration men även personlig assistans. Det råder ingen tvekan om att Moderaterna är det minst assistansvänliga partiet med Liberalerna och Kristdemokraterna som motpoler.

Hur ska då knuten lösas vad gäller relationen till Sverigedemokraterna? Liberalerna och Centern har hittills sagt blankt nej till att ta makten med hjälp av SD vilket kommer vara nödvändigt om alliansen inte bildar en regering där S ingår. Att få Socialdemokraterna att lägga ner sina röster är visserligen ett alternativ när Riksdagen väljer statsminister för att nå relativ majoritet men det går Socialdemokraternas knappast med på.

Det finns emellertid ett alternativ till som är högst sannolikt. Ulf Kristersson bildar en Moderatregering med stöd av allianskollegorna och indirekt SD. Då uppnås två saker:

1.     Sverige får en borgerlig regering

2.     Liberalerna och Centern desarmerar (åtminstone delvis) svekdebatten angående samarbete med SD. De har ju bara röstat på Ulf Kristersson som statsminister. Vi har inte tagit hjälp av Jimmie Åkesson, vi sitter ju inte ens i regeringen.

Sverigedemokraterna då? Ingenting talar för att vänster eller alliansblocket kommer vara i närheten av att få minst 50,1 % av rösterna. Det ger Jimmie Åkesson åtminstone indirekt väldigt mycket makt med kanske så mycket som 25 % av väljarkåren bakom sig. Jag är så gott som 100 % säker på att det blir ett ramaskri i Moderaterna om de inte tar hjälp från Sverigedemokraterna att nå makten, med eller utan Alliansvännerna. Det mest troliga är därför att Ulf Kristersson blir ny statsminister men det är långt ifrån givet att det han leder en Alliansregering, en hel del talar för en ren M regering. 

Sverigedemokraterna kommer inte tas in i en sådan regering men får indirekt mycket stort inflytande.

Det finns ännu fler tänkbara alternativ, t.ex. en samlingsregering. Sådana regeringar brukar bara bildas vid akuta kriser som krigshot och är därför mycket osannolik. Ytterligare ett alternativ är en borgerligt ledd regering där Socialdemokraterna ingår men även det känns mycket osannolikt. Det ska väldigt mycket till om S ska ingå i en regering där statsministern inte är socialdemokrat.

Vilka realistiska regeringsalternativ är sämst och bäst för assistansreformen?

Många i Funktionsrättsrörelsen önskar säkert en regering bestående av de assistansvänliga småpartierna, dit räknar jag Vänsterpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna men även Centern. En sådan regering är emellertid helt orealistisk p.g.a. mycket stora ideologiska skillnader i synen på vinster i välfärden, skatter, EU med mera. Själv står jag fast vid att ska vi som är beroende av assistansreformen någonsin få lugn och ro måste det till en blocköverskridande överenskommelse om assistansen.

Av den anledningen tror jag det bästa för assistansreformens del är en blocköverskridande mittenregering och där måste Socialdemokraterna ingå. Viktigt och påpeka är att i en   blocköverskridande mittenregering måste minst ett assistansvänligt parti ingå.

Bland de dåliga alternativen anser jag visserligen att i en långsiktig lösning för assistansreformen, givetvis enligt lagens intentioner måste även Moderaterna vara med på en uppgörelse. Däremot är en koalitionsregering med S och M förödande. Båda partierna står av allt att döma nära varandra i synen på kostnader. Att S och M regerar ensamma är inte mycket bättre det. På Moderaternas minuskonto finns dessutom i deras senaste budgetförslag stora besparingar på olika ekonomiska stöd till personer med funktionsvariationer som kommer slå mycket hårt om de förverkligas.

Sverigedemokraterna är utåt sett välvilligt inställda till assistansreformen men har grundvärderingar som ligger oerhört långt från mina egna och funktionsrättsrörelsen. Jag har i alla fall inga illusioner om att de utan skrupler skulle sälja ut assistansen för att driva igenom det som verkligen intresserar partiet – kraftigt minskad eller helst stoppad flyktinginvandring.

Avslutningsvis: Många ropar efter en ny regering. Jag håller med till 100 % att den nuvarande S-MP regeringen fört den mest fientliga och destruktiva politiken mot assistansreformen hittills. Jag tvivlar inte på Vänsterpartiet, Liberalernas, Kristdemokraternas och Centerns goda ambitioner. Verkligheten är emellertid att samtliga partier är helt beroende av att få med sig Socialdemokraterna och Moderaterna och där ser vi inga konkreta signaler alls på en vilja att återupprätta assistansreformens intentioner.

Kommer robotar i framtiden att ersätta personliga assistenter och personal på gruppboenden?

Ska i detta blogginlägg skriva av mig om mina känslor inför en inte avlägsen framtid där robotar med stor sannolikhet ersatt människor som personliga assistenter, personal på gruppboenden etcetera. Något jag tycker vi borde diskutera mycket kommande år.

Hur skulle det kännas att i framtiden få hjälp av robotar istället för människor? Låter det som ren Science fiction? Nej, det är det knappast. Redan idag har jag läst att det pågår experiment i hemtjänsten med ”sällskapsrobotar” åt äldre personer. Vi befinner oss nu på tröskeln till en enorm teknisk revolution, ”sällskapsrobotar”, robotgräsklippare med mera är bara ett första steg. AI (Artificiell intelligens) kommer inom några decennier att genomsyra det mesta i samhället. Vissa jublar, andra är livrädda och själv befinner jag mig någonstans i mittfåran.

Fast skulle inte robotar som övertar jobb som personliga assistenter, personal på gruppboenden etcetera vara oerhört dyra att köpa in för staten eller kommunerna? I första skedet när det är tekniskt möjligt att bygga robotar som klarar av så komplicerade arbetsuppgifter som det faktiskt handlar om är svaret givetvis ja. Men detta är initialt, tittar vi på datautvecklingen (AI är ju bara en vidareutveckling) så har priserna sjunkit oerhört mycket sen dataålderns gryning. Fysikprofessorn och AI experten Max Tegmark skriver följande i sin bok Artificiell Intelligens liv 3.0 följande om prisfallet på datorer:

Jämför man kostnaden och prestandan för datorerna i dataålderns gryning och prestandan och inköpspriset för en vanlig PC dator idag så är PC-n nästan gratis.

 Liknande utveckling kommer antagligen ske med diverse robotar, även om prisfallet rimligtvis inte blir lika stort som för en vanlig PC. När väl den nödvändiga tekniken ”satt sig” och priserna sjunker kommer kostnaden för att ”rationalisera bort” personliga assistenter och vårdpersonal till förmån för robotar troligen inte vara extremt stor. De rent tekniska utmaningarna att konstruera så avancerade robotar kommer med mycket stor sannolikhet att övervinnas men förutsätter som jag ser det en väldigt lång batteritid på robotarna.

Vad känner jag själv inför tanken om att i framtiden kanske få hjälp av en eller flera robotar istället för fysiska människor? Min första tanke – jösses vad opersonligt, aldrig i livet. Men om robotarna blir mer ”mänskliga”, mer lika människor? Fortfarande skeptisk men jag inser samtidigt att vi kan inte stoppa den tekniska utvecklingen och jag tycker inte själv att jag är teknikfientlig. Den nya tekniken kan om den utnyttjas väl innebära enorma förbättringar men jag har samtidigt väldigt svårt för de tekniknördar som inte ser några risker eller potentiella allvarliga problem när robotar i allt större utsträckning kommer ersätta människors arbetsuppgifter. Samma, enligt mig berättigade skepsis känner jag inför en framtid när tekniken i allt större utsträckning kommer kunna ”reparera” personer med fysiska och psykiska funktionsvariationer. Kommer det inte att finnas personer med, enligt maktens synsätt ”fel funktionalitet” i framtiden?

Själv tycker jag inte det är för mycket begärt att i framtiden få välja om vi vill ha hjälp av robotar eller levande människor.

Hur långt in i framtiden kan detta tänkas ske, när finns så avancerade robotar att de kan överta jobb som t.ex. personliga assistenter? Jag vet inte så klart men gissningsvis är tekniken på plats inom 20 år kanske snabbare, jag fyller 62 år 2038. Utvecklingen inom AI går ju väldigt fort, inom forskningen finns ett begrepp som kallas teknologisk singularitet. Innebörden i begreppet är att AI så småningom blir så avancerad att den överträffar den mänskliga intelligensen. Därefter anser experterna att det kommer ske en explosionsartad utveckling av teknologin utan motstycke i mänsklighetens historia. När inträffar singulariteten? En del tror det sker redan mitten på 2040-talet, somliga att det dröjer flera hundra år eller aldrig någonsin. Max Tegmark skriver att ingen i dagsläget vet men att det är högst troligt att det kommer att ske.

Robotar som jobbar som personliga assistenter eller vårdare kommer gissningsvis att se dagens ljus ett bra tag innan singulariteten inträffar.

Men utvecklingen kommer inte att stanna med att personliga assistenter och personal på gruppboenden byts bort till förmån för robotar. Om du frågar vilken expert som helst på AI så blir svaret att vi med allra största sannolikhet i framtiden kommer se en armé med robotar som jobbar som byråkrater, jurister, poliser etcetera. Och då är inte steget långt till att FK-kassan och kommunerna istället för människor använder sig av robotar vid olika behovsbedömningar.

Hur skulle det kännas att bli bedömd av en robot, alternativt ett helautomatiserat system? Min spontana känsla är att det skulle kännas minst sagt obehagligt. Hur kommer roboten/alternativt ett helautomatiserat system att vara programmerad? Kommer den att lyssna på våra behov? Eller kommer den att programmeras så att den blir så restriktiv som bara är möjligt, d v s ersätter den mest osympatiska handläggare som går att finna?

Här har jag bara skrapat på ytan. Hade jag haft djupare kunskaper i ämnet hade det garanterat funnits material till en separat blogg.

*   Läs också Bengt Elméns krönika i Assistanskoll om osäkerheten han känner inför att ge sin röst till Socialdemokraterna och alla angrepp från det jag själv kallar ”arga ledarskribenter”.

Bengt Elméns krönika

Ny bok om folkhemmets mörka bakgård och vill arga ledare skribenter verkligen ha tillbaka institutionerna?

I historien, om man ser ända bort till Platon, har personer med funktions­ned­sättningar setts som lite mindre värda. Sedan har det böljat fram och tillbaka. Men i grunden har man sett det som att man är en sämre människa

Margareta Persson

Margareta Persson är veteran i Funktionsrättsrörelsen, har varit partipolitiskt aktiv i Socialdemokraterna och aktuell med boken Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom ti­der­na.  Själv fick jag vetskap om boken via en lång intervju med Margareta Persson i tidningen Arbetaren.

Boken (jag har inte läst den än men ska göra det) handlar om hur svenska staten genom alla år behandlat personer som avvikit från det Independent Living rörelsen kallar funktionsnormen. Tyngdpunkten ligger på hur svenska staten behandlat personer som behöver mycket hjälp från samhället, även långt efter demokratins genombrott. Bara genom att ta del från korta utdrag från boken i intervjun borde få alla humanistiskt sinnade personer att rysa. Här är ett exempel:

Inlåsning och övergrepp som skedde på anstalter utan insyn under 1900-talet är fläckvis dokumenterade. Det är rapporter om låsta avdelningar och stängsel, att som barn med rörelsehinder lämnas att ”ligga på straff”, att ha vårdare som  tar på ens puckelrygg när de agar en för att få en att lyda, att unga långa tider eller permanent isoleras från sina anhöriga.

Den ökända Vipeholm institutionen i Skåne är givetvis omnämnd.

Hur kunde dessa institutioner fortleva långt efter demokratins genombrott och Socialdemokraterna började bygga upp en välfärdsstat som skulle komma alla till del? Naturligtvis fanns där en tidsanda, Sverige var inte det enda landet med ett rasbiologiskt institut (ersattes först 1958 med institutionen för medicinsk genetik)  eller liknande institutioner men Margareta Persson menar att det också berodde på att arbetarrörelsen aldrig omfamnat funktionsrättsrörelsen eller behoven hos människor som behöver mest stöd från samhället:

Arbetarrörelsen såg inte dåtidens handikapporganisationer. De har aldrig ingått i ’rörelsefamiljen

Margareta Persson anser att Socialdemokraternas välfärdssamhälle alltid varit uppbyggt för att tillfredsställa majoritetens behov, inte de små minoriteterna som kommit i andra hand. Hon ser ett direkt samband mellan detta och Magdalena Anderssons ökända uttalande hösten 2015 när assistansen sattes mot flyktingar. Nedmonteringen av assistansreformen anser hon varit omöjlig om det verkligen var en självklarhet att vi ska inkluderas i samhället (se citatet i inledningen)¨.

Margareta Perssons tankar ligger också nära mina egna – LSS i allmänhet och PA i synnerhet passar inte riktigt in i Socialdemokratins vision om hur välfärden ska fungera med allmänna försäkringar som omfattar alla, inte stora resurser som satsas på en mindre grupp människor.

Om bakgrunden till LSS och assistansreformen, socialdemokratins inställning och inledningsvis hennes egen säger Margareta Persson följande:

Idéerna om en personlig assistans kom från USA och Independent Living-rörelsen. Det var ett perspektiv som var nytt. Det stämde inte med hur socialdemokratin och vänstern såg på samhället, där det offentliga ansågs bäst på att planera och bestämma. Fackföreningsrörelsen var djupt skeptisk. Även den traditionella funktionshinderrörelsen såg med tvekan på de nya tankarna. Var det inte bara för en ’elit’ av personer med funktions­nedsättningar? Hur skulle det gå för alla andra? Jag minns med skammens rodnad på mina kinder att jag inte heller förstod.”

Som ni vet vägrar jag att sätta likhetstecken mellan dagens Socialdemokrati och hårdfört motstånd mot LSS i allmänhet och PA i synnerhet, jag vet att det finns många socialdemokrater idag som tycker att regeringens LSS politik är synnerligen motbjudande. Den historiska sanningen är emellertid att S inte varit ett föregångsparti i kampen för våra rättigheter. Och det är uppenbart om att det finns starka krafter med nära koppling till partiet, t .ex. i Kommunalarbetareförbundet som inte är varma anhängare precis av rätten till personlig assistans enligt lagens intentioner.

Intervjun - de brutala institutionerna

* Hårdfört motstånd mot rätten till självbestämmande finns på emellertid på många håll i samhället, långt, långt utanför finansdepartementet och delar av facket. Här talar vi inte bara om högerextremistiska krafter utan även starkt motstånd i det demokratiska samhället. Inte minst märks det på diverse ledare redaktioner runt om i landet. Tyvärr har vi under 2018 sett en ”comeback” för en rad aggressiva ledare och debattartiklar som jag tog upp i förra blogginlägget. Där samlas såväl Liberala, konservativa som socialdemokratiska tycka till journalister och debattörer i hård kritik mot själva fundamenten i reformen.

Några av de värsta är Anna Dahlberg, (numer) Widar Andersson och anonyma skribenter på Liberala Nyhetsbyrån. Även om de inte skriver det rakt ut vill de i praktiken avskaffa assistansreformen. Med udden riktad mot alla dessa:

Vad är era alternativ, är det institutionerna ni vill ha tillbaka, ska Vipeholm öppna portarna igen? Ska vi bli beroende av anhörigas välvilja, eller bli inlåsta i våra hem med nödtorftig hjälp från hemtjänsten? Det blir nämligen konsekvensen om era förslag omsätts i faktiskt politik.

Hur höga/låga anser ni samhällets ambitioner ska vara? De nuvarande är ju tydligen på tok för höga enligt ert synsätt.

Om alternativet inte är något av detta, är det hög tid att ni ändrar uppfattning.

Margareta Perssons bok går att köpa på Bokus.com Pris 241 kr

Nya angrepp mot assistansen från Jönköpings-Posten och andra tidningar

Dags för höstens bloggsäsong och jag är laddad igen efter en lång och mycket välbehövlig semester. Valet närmar sig och vi har en mycket tuff kamp framför oss för att rädda assistansreformen.

I Jönköpings län är Jönköpings-Posten den största dagstidningen. Tidningen är en del av Hallpressen som ger ut ett stort antal tidningar i Sydsverige. Tyvärr har tidningens ledare sida en mycket negativ inställning till personlig assistans. I månadsskiftet juli/augusti var det dags igen. Ingångsvinkeln var att kostnaden har skenat bortom kontroll och lagstiftningen är för generös. I artikeln står det bland annat:

Hade en politiker idag lagt fram ett förslag om en reform som omfattar ca 15 000 personer och slukar 3 % av statsbudgeten så hade den personens politiska karriär varit över fort".

Både Bengt Westerberg oh Liberalernas nuvarande ledning fick också hård kritik. Bengt anklagades för att infört en lag utan kostnadsanalys och dagens Liberala parti verkar tycka att det är rimligt att ösa ut hur mycket pengar som helst på en reform som berör 15000 personer…

Det var som sagt inte första gången JP-s ledare sida gick till hårt angrepp mot vår frihetsreform. Det har hänt ett flertal gånger senaste 4-5 åren, bland annat i våras. Den gången ställdes rätt till semesterresor mot hjälp att andas. Artikeln var (liksom den nu aktuella) inte undertecknat med något namn. Samma artikel publicerades i en rad tidningar och var författat av Liberala Nyhetsbyrån, som bland annat publicerar opinionstexter åt Liberala tidningar. Inget namn alltså (senare har det framgått att författaren hette Kajsa Dovstad) men eftersom JP publicerar eländet måste vi tyvärr utgå från att ledare redaktionen står bakom allt som skrivs.

Varför detta motstånd mot en demokrati och frihetsreform JP? Ledtrådar hittar vi troligen när man följer vad som skrivs i största allmänhet. Här framgår tydligt att ledare redaktionen tycker att skatterna på inkomst och arbete (arbetsgivare avgifter) är för höga och måste sänkas. Samtidigt anser man att försvaret, polisen och rättsväsendet måste tillföras stora resurser. Hur detta ska finansieras samtidigt som skatterna sänks är mer diffust. Det är emellertid ingen vild gissning att JP tycker att besparingar på personlig assistans är en dellösning, vår rätt till självbestämmande värderas inte särskilt högt jämfört med andra utgiftsposter

JP är emellertid inte ensamma i att trumpeta ut budskapet att assistansersättningen är för generös. Ett ännu hårdare angrepp stod en journalist som heter Micael Kallin för. I en debattartikel i SVT Opinion och en längre utläggning på sajten kvartal.se kallas assistansreformen ”ett slukhål i statsbudgeten” och på ett obehagligt sätt ställs assistansen mot andra stöd som Handikappersättningen, budskapet är att vi har det för bra jämfört med andra personer med funktionsvariationer. Micael Kallin skriver bland annat följande:

Idag får en krympande skara på 15 000 personer, 1,5 promille av befolkningen, nästan allt av statens bidrag till funktionshindrade. Regeringen måste minska skillnaderna i stödet”, 

Antalet beviljade timmar är nu uppe i 129 timmar per vecka och kostnaderna har skenat och är mer än 28 miljarder kronor per år – nästan 2 miljoner kronor per person.

LSS-lagen skiljer sig från andra lagar som rör vård och omsorg genom att vara en rättighetslag: den utgår från den som omfattas av lagen och vilka krav på omsorg denne har rätt att ställa på kommunen, eller på staten när det gäller assistansersättning. 

Assistansen är ett "slukhål i statens budget"

Micael Kallin försöker reparera skadorna med ”förtydliganden” i Assistanskoll, han står dock fast vid att ett tak för antalet beviljade timmar ska införas. I praktiken finns redan ett tak som sätts av hur många timmar det faktiskt finns under ett dygn, en vecka, månad, år. Micael Kallin borde veta att dagens snitt på 129 timmar/vecka motsvarar i stort sett dygnet runt assistans eftersom väntetid räknas som en fjärdedels ”vanlig timme”. Han borde också veta att i takt med att allt fler förlorar statlig assistansersättning så kommer antalet beviljade timmar i snitt att öka eftersom det är personerna med de allra största behoven som blir kvar.

Micael Kallin angriper assistansreformen

En annan person som ”hoppat på tåget med slutmål avskaffa assistansreformens intentioner” är journalisten Widar Andersson som i en ledare ställer sig helt bakom Kallin. Här kan vi läsa bland annat följande:

Ungefär tre procent av statsbudgetens utgifter (30 miljarder av 940 miljarder kronor 2017) används för bidrag till 1, 5 promille av befolkningen. Frågan som de flesta politiker gör allt vad de kan för att slippa besvara är om detta är rimligt?

Risken med rättighetslagstiftning i en generös välfärdsstat som den svenska är att efterfrågan på de skattefinansierade rättigheterna lätt blir överdriven och rentav osund och till och med kriminell.

Sannolikt - förhoppningsvis (!) - finns det ingen annan statlig utgiftspost av motsvarande omfattning som behandlats så pass nonchalant som assistansersättningen. Micael Kallin visar i sin artikel hur beräkningar och kalkyler tycks ha tillkommit mer eller mindre på en höft. Regeringens beräkning av kostnaderna 1994 har (2017) efter penningvärdesjusteringar överskridits med 738 procent. 

Folkbladet: "Frihet för många miljarder"...

Varför dyker det upp så många ledare nu med budskapet att lagen är för generös? Själv ser jag det som en del av en åtminstone delvis ny strategi för att underminera assistansreformen som kan sammanfattas så här:

OK, vi inser att motståndet är för stort att avskaffa assistansreformen totalt men om inte det går så ska i alla fall insatserna begränsas rejält.

Stig Svensson hävdade i sin utredning att insatserna måste begränsas annars ökar kostnaderna mer och mer. I de läckta utkasten från LSS utredningen fanns flera förslag på begränsningar/stora nedskärningar, t.ex. åldersgräns både uppåt och neråt, Valet närmar sig och i december är LSS utredningen klar, Vart åt det lutar vet vi alla och nu passar en växande skara med arga ledare skribenter på att öka trycket på både utredaren och politikerna att ta fram den stora osthyveln.